Category Archives: Inget särskilt

Idag var det den stora hemresedagen. Tidigt upp. Först på plats till hotellets frukost kl 7 – och då hade vi redan packat. Strax före åtta checkade vi ut från hotellet, knatade iväg till tunnelbanan och åkte fyra hållplatser till Victoria samt gick vidare till Victoria Coach station, där vi var en halvtimme innan bussen till Luton skulle gå.

En och en halv timmes bussresa till Luton. Och så incheckning och tidig macklunch och väntan. Flyget gick vid 12.50 och vi var framme i Köpenhamn runt 15.30 dansk/svensk tid. Efter uthämtade väskor gick vi ner till perrongen och väntade på ett tåg som blev försenat i omgångar. Och så slutligen pågatåg och sen taxi sista biten.

Nu väntar jag på tillräckligt med varmvatten för att kunna duscha och tvätta håret.

Efter en vecka i det här landet kan man konstatera att människorna här verkar vara ruskigt förtjusta i sötningsmedel. I princip all läsk man hittar, och även en del av det som vid första anblicken verkar vara juice eller juice- och vattenblandning, innehåller sötningsmedel: sukralos och aspartam och en massa andra varianter. Ofta flera tillsammans. Helt omöjligt att undvika.

Det som är betydligt trevligare är att man tydligen har fredagskvällsöppet en gång i månaden på många av museerna i London. Tydligen dessutom enbart för vuxna och med lite extra jippo av olika slag. Så där så att kulturgrejer som museum liksom också blir en fredagsnöjesutegrej. Det tycker jag låter coolt :-)

Andra heldagen i London tillbringade vi huvudsakligen på British Museum. Och man kan väl säga att det ganska mycket byggde vidare på tankar, känslor och funderingar från dagen innan.

British Museum är, liksom många av de andra stora nationella museerna, gratis att gå in på. Det kan ju på ett sätt tyckas slösaktigt eller vad man ska säga, för det är ju liksom saker det är fullt rimligt att ta betalt för att se. Tanken därefter är att det ju kanske är rimligt att det är gratis för inhemska besökare men att vi från andra länder ju rimligen borde betala. Och därefter tänker jag att med tanke på att väldigt många av sakerna – faktiskt nästan allt, åtminstone av det som drar folk – faktiskt kommer från andra länder, så är det faktiskt fullt rimligt att det är gratis för hela världen att gå in. Och att beslutet att låta det vara gratis för alla kanske åtminstone minskar risken för en verbal revolution från alla länder och människor som egentligen blivit fråntagna sina nationella skatter.

Och nej, jag är inte insatt i frågan. Men det känns bisarrt att ha ett stort British Museum proppfullt med statyer och mumier och krukor och annat från Egypten, Rom och Grekland – och för den delen andra länder. De hör ju inte hemma här! Med vad rätt och så, liksom.

Sedan finns det förstås poänger med att världens värdefulla ”skatter” från olika epoker finns spridda på flera ställen i världen, eftersom krig och naturkatastrofer och annat ju kan innebära att allt som finns på ett ställe utplånas, och i det perspektivet är väl dessutom London ett förhållandevis säkert ställe i nuläget.

Men ändå.

Gratis inträde känns i alla fall på något vis aningens mer logiskt när man vägt in hela världen :-)

En effekt av att museet är gratis att gå in på är ju att man måste plocka in pengar på andra sätt. Som VIP-medlemskap, dyra cafeterior och kostnad för mer eller mindre nödvändiga kartor. Men också sponsring. Samsung får mycket reklam på väggarna eftersom appen som kan användas därinne är deras. Och den kommande utställningen om sjunkna städer sponras av … British Petroleum! O ironin i detta…

I alla fall: British Museum är stort. Och proppfullt. Och märkligt dimensionerat. Hur många salar som helst med mer eller mindre trasiga statyer från Parthenon är faktiskt ganska tråkigt. Likaså väldigt många egyptiska stayer. Mumier och sånt är ju i alla fall lite intressantare. Men det är liksom en sådan massiv mängd saker och så fruktansvärt mycket information att det ganska snabbt blir information overload. Man blir väldigt trött, helt enkelt. Efter ett antal timmar på museet är man rätt mör.

Därefter tog vi oss till King’s Cross Station och såg den fejkade Platform 9 3/4 som egentligen inte alls fanns mellan plattform 9 och 10 utan bara var en atrapp i stora hallen.

Och sedan åt vi en ytterst försenad lunch på en indisk restaurang nära King’s Cross. Sjuåringen åt sin första Korma nånsin och konstaterade i efterhand att ”det var precis den här maten jag ville ha idag, jag bara inte visste det innan”.

Och så promenerade vi bort till Camden och såg oss om lite, innan vi tog tunnelbanan tillbaka till Earl’s Court, köpte någon sorts familjepack på KFC och hade picknick på en handduk på hotellrumsgolvet.

När vi körde in i London tänkte jag att storstäder verkligen inte är min grej. Det är för mycket folk. För mycket trafik. För många byggnader. För mycket allt. Rundresande på landet är på något vis rogivande och ger inspirerande intryck. Storstäder ger mig mest stress. Oavsett om det är Stockholm eller London.

Och jag funderade över varför folk över huvud taget vill ha bil i London.

Och sedan slogs jag av tanken att det nog är många människor som tillbringar mer eller mindre hela sitt liv i London. Som aldrig kommer utanför detta, som inte vet något annat. Och jag tänkte att världen är märklig.

Första heldagen i London ägnade vi åt att utforska mänsklighetens värsta sidor. I alla fall kändes det så. (Och nej, vi har inte råkat ut för något.)

Vi började med att bege oss till Towern. Huvuddelen (själva Towern) är samtida med och ”byggd” av samma snubbe som var ansvarig för Rochester Castle. De ser ärligt talat väldigt lika ut. Men till skillnad från Rochester, som har förfallit genom åren och är att betrakta som en ruin, så har ju Towern underhållits och utvecklats och fortsatt användas, och är därför i gott skick. Vår borgtokige minsting tyckte att Towern vann :-)

Informationsskyltar och korta filmsnuttar och annat på Towern gav liv åt de gamla stenväggarna. De målade upp en bild av kungligheter som levat i extrem lyx. Och den sortens extrema lyx är ju alltid på någon annans bekostnad – någon annan som får arbeta väldigt mycket och väldigt hårt under kassa förhållanden och med dåligt betalt, typ.

Och så vidare in till kronjuvelerna. Dessa löjliga mängder guld, diamanter och andra ädelstenar. Nya grejer producerade för varje ny regent, trots de enorma mängder lyxmaterial som gått åt till varje pryl. Så mycket bjäfs och blingbling som liksom inte fyller någon praktisk funktion utan bara är frågan om att visa att jag är bättre än dig. Så mycket mänskligt lidande för att få fram dessa metaller och ädelstenar ur gruvor och annat. Men det fokuserar man ju inte på i Towern. Det är det fantastiska överdådet som är fokus.

Och sedan vidare till en annan del i utställningen med fokus på första världskriget och Towern. För det var tydligen i Towerns torrlagda vallgrav som de som vill ge sig ut i kriget för Storbritannien samlades och registrerades och förberedde sig.

– Men varför vill man gå ut i krig och riskera att dö? frågar sjuåringen?

Ja, vad svarar man vettigt på det? Att man vill vara med och försvara sitt land mot något man anser är ont. Det är ju bra. Fast ändå hemskt och obegripligt och svårförklarat. För det bästa skulle ju vara om alla lät bli att kriga. Men det verkar liksom inte ligga för mänskligheten att göra de vettiga valen och se till att inte börja kriga.

Efter Towern köper vi Fish and chips på planen utanför och sitter på en bänk och äter vår lunch utomhus, med blandade sorters tiggande fåglar omkring.

Sedan går vi en bit genom märkliga finans- och höjdarkvarter, innan vi sätter oss på tunnelbanan en bit, för att istället landa i konsumtionens Mecka: Vi traskar bort till hysteriska Hamleys, den vedervärdigt stora leksaksaffären i sex våningar.

Hela stället stinker lösningsmedel och kemikalier. Om det beror på plastleksakerna eller alla såpbubblor personalen leker med eller något annat eller alltsammans vet jag inte. Det verkar inte störa någon mer än mig.

Personalen ägnar sig hela tiden åt hysteriskt överdivet och högljutt lekande, som gör att det stundtals är omöjligt att ta sig fram om man inte vill ha en boll eller ett flygande tefat i huvudet. Och jag undrar hur man mår om man på jobbet hela tiden förväntas vara hysteriskt entusiastisk å det där sättet, hela tiden, dag ut och dag in.

Och visst finns de klassiska kvalitetsleksakerna där – lego och playmobil och så – både i stora mängder och bra utbud. Men det finns också oändliga mängder skit. Det känns liksom inte alls som stället jag skulle gå till för att hitta bra saker. Dessutom är det verkligen skitdyrt.

Det bästa på Hamleys är att de begripit att föräldrarna behöver få ta en fika medan barnen rumlar rundor. Så vi vuxna köper oss varsin kaffe och får i alla fall dricka kaffet utan att ha uttråkade barn hängande runt oss.

Det näst bästa är att det finns gratis kundtoaletter.

Efter en kraftig överdos av leksaker och hysteri tar vi oss tillbaka till hotellrummet ihop med en påse färdigmackor m.m. från Sainsbury. Efter en snabb kvällsmat beger vi oss iväg igen, till i närheten av Victoria station, där vi efter en del väntan vid åttatiden på kvällen kliver på en sådan där halvöppen dubbeldäckarbuss för en guidad tur av London by night.

Vi har klätt på oss mössor och tjocktröjor, men en kväll i februari på toppen av en öppen buss är trots allt ganska kallt, så vi fryser, och i slutet av den drygt en och en halv timme långa turen flyttar vi in under tak. Men annars är det en bra guidad tur. Guiden kan sin Londonhistoria, fyller på den allmänna infon med små detaljer som ger mervärde. Dessutom slänger han iväg kängor åt diverse håll. Som finansbranschen. Och han pratar också om ungefär de bitar jag tänkt på kring kronjuvelerna: alla människor som lidit och dött för de där sakerna, och vem som egentligen har rätten till de där stora diamanterna – knappast Englands kungligheter, liksom.

Sedan tar vi oss åter mot hotellet, trötta och frusna och med en sjuåring som har rejält ont i huvudet. Tillbaka på hotellet blir det alvedon (eller strikt talat gammal Doliprane från Frankrikeresan) till minstingen och ett varmt bad först för honom och sedan för mig.

Vi sov gott på vandrarhemmet i South Downs. Men det är fascinerande hur mycket trafik det kan vara mitt i natten mitt ute i ingenstans :-) Eller ja, A26:an gick ju förbi precis utanför, med ihärdig trafik nästan precis hela tiden, och ljudet kom in ordenligt vi takfönstret (som var det enda fönstret i vårt rum). Å andra sidan kan jag inte påstå att jag egentligen stördes av ljuden när jag väl lagt mig för att somna.

Efter frukost körde vi för att hälsa på en vän till älsklingen. På vägen dit fascinerades jag åter över lokal byggnadstradition: andra modeller på hus, mer färg, andra kyrktorn. Och nu även fler hus i trä – med liggande panel i en stil som jag nog förknippar mer med USA (vilket ju kan bero på fler filmer därifrån :-)).

Därefter begav vi oss mot Rochester Castle. Vi har ju en sjuåring som gillar riddare och borgar och sånt, och han hade sett Rochester Castle i en biblioteksbok och frågat om vi kunde åka dit – och det kunde vi.

Rochester Castle är skitgammalt (byggt på 1000-talet) och väldigt mycket ruin. Och väldigt fyrkantigt. Samt skitcoolt. Många våningar, många trappor – och inte överdrivet mycket information (som på en del ställen där man får känslan av att de ska trycka i en all historia från en epok på ett bräde). Vi lyckades parkera precis nedanför slottet, på en max en timmes-parkering, och det var precis lagom länge.

Och sedan mot London… För bilen vi hyrt skulle återlämnas i närheten av Victoria station. I centrala London. Och älsklingen hade skrivit ut vägbeskrivning från nätet. Och den följde vi. Och det funkade. Vi hittade. Vi krockade inte. Vi körde inte vilse. Vi fick inte panik eller blev ovänner. På det hela taget gick det nog över förväntan: inga egentliga missöden. Och på det hela taget upplevde jag att Londontrafiken var vänligare och mindre hetsig än jag förväntat mig. – Och jo, självklart var det ändå en pärs – även för mig, som bara var kartläsare. Men vi kom fram till Victoria, lämnade tillbaka till bilen, traskade iväg till själva Victora station, lyckades efter lite trassel köpa lämpliga biljetter, och så ta tunnelbanan till hotellet, traska dit, checka in, vila lite, komma ut och äta lite mat, ta oss hem till hotellet igen…

Nu sover de andra, och det ska snart jag göra också.

Och utanför hotellet går jävelstora West Cromwell Road, med flera filer åt vart håll, och jag hör den inte ens. Det är så tyst här.

Det har funnits stunder när jag tänkt att det kanske är korkat att åka till England i februari. Att allt bara skulle vara blött och kallt och ruggigt. När man läser turistinfo verkar det liksom inte som något som rekommenderas. Inte så att vi direkt hade så mycket val eller så – nuläget gör att det mer handlar om att passa på när det funkar rent praktiskt, men ändå.

Nu kan jag konstatera att det verkligen inte alls var fel att åka hit i slutet av februari.

Åtminstone jag inbillade mig att det inte skulle vara särskilt stor skillnad mot hemma. Ungefär samma klimat här som där, bara en liten aning varmare än hemma i Skåne. Men skillnaden är ändå påtaglig. Här i England blommar krokusar, påskliljor och trädgårdsprimulor. Och någon sorts prunusar längs med vägarna ibland – slån, eller nåt annat? Det är verkligen vår! För den som går och längtar efter vanlig svensk vår därhemma känns ju det här som den optimala resan så här års :-) Och ja, vi har haft tur med vädret. Inte mycket regn men faktiskt en hel del sol.

Under tisdagen körde vi vidare söderut. Njöt en stund till av Cotswolds synnerligen kuperade terräng, kraftigt lutande vägar och djupa gröna dalgångar med hus på slutningar. Bitvis stora nyplöjda åkrar med fascinerande rödorangerostbrun jord (och sånt hade vi ju förstås inte sett om vi hade passerat under ”turistigare” årstid.

Allt eftersom vi lämnade Cotswolds och kom till andra områden ändrades byggnadskultur. Sånt är så fascinerande att studera: skillnader i material, färger, dimensioner och proportioner. Och inte minst kyrktorn. Som kyrktorn som ser ut om försvarstorn och med ett av hörnen förstärkt och förhöjt. Det hör till sådant jag verkligen gillar med en bilsemester: man får se så mycket man annars inte hade fått se, så mycket man inte hade planerat, utan får liksom ett större utsnitt av verkligheten. Jag har suttit i bilen och funderat över molnformer, över former över de kulliga delarna av England som jag aldrig tyckt mig se hemma och närmre kusten över molnformer som känns mer som hemma.

I resandet ingår också att få till en lagom blandning av vägar som är kul att köra och gör att man  upptäcker spännande och konstiga saker, och vägar som gör att det går lite snabbare framåt så att man faktiskt kommer nånstans.

Vi körde över Salisbury Plain, som även är militärområde. Och så körde vi förbi Stonehenge och pekade på den, men brydde oss inte om att stanna på besökscentret. Därefter stannade vi i den lilla staden Amesbury, som trots sin närhet till Stonehenge inte kunde uppbringa ens ett enda stånd med vykort. Men på Friar Tuck Café kunde man i alla fall köpa lunch av typen Bangers and Mash, Liver and Bacon och Ham, Eggs and Chips.

Därefter vidare via Salisbury och nedåt mot kusten. Vid Chichester började det gegga ihop sig ordentligt, med köbildning och så, trots att klockan bara var typ tre på eftermiddagen. Vid Worthing tog vi oss ett snäpp längre söderut, från ”grön” till ”röd” väg, för att se lite av kusten. Och herregud vilken trafik det var längs kusten! Om det är så i februari, hur är det då när det är sommarsäsong? Intressant också att se blandningen av fina bostadsområden blandat med industrihamnområden, längs med samma väg.

Vidare längs med kusten och dess vita klippor. Och så i Newhaven svängde vi norrut, inåt landet. Egentligen inte hemskt långt inåt landet. Men på sen eftermiddag checkade vi in på vandrarhem vid nationalparken South Downs – ett vandrarhem i en skitgammal stor bondgård, med murar bitvis murade av flintstenar.

På kvällen åkte vi in till staden Lewes, där vi åt på puben Elephant & Castle. Och sedan var vi med på den lokala folkmusikföreningens låtutlärningskväll en våning upp på puben (eller jag var mest kudde åt en skittrött sjuåring, medan den andra halvan av familjen försökte lära sig låtar på blockflöjt.

Efter traditionellt engelsk söndagsstek sov vi sedan gott i lånade rum hos våra vänner.

Idag har vi sett oss om i omgivningarna. Kört på vägar med kraftig lutning, sett oändliga mängder med synnerligen engelska landsbygds- och småstadshus, djupa dalar, höga häckar, stora träd bevuxna med mugröna, betesmarker och åkrar avgränsade av häckar och av murar. Vi har handlat på Sainsbury och strosat en runda i Dursley, besökt historiskt museum om romartiden och annat i Cirencester samt strosat en runda där, kört via Stroud på vägen tillbaka och sedan sett fler brittiska hus, dalgångar, trädkantade vägar och stora lutningar, och sedan slutligen återvänt ”hem”.

Ikväll väntas ytterligare lokal mat: någon sorts fiskpaj, tror jag.