Och så läste vi då slutligen ut Ringens brödraskap (första i Sagan om Ringen) i lördags. Och på kvällen satt vi och såg filmen. Ja, hela familjen.
Och alltså… visst, med boken i färskt minne så led den ju av de klassiska bok-till-film-problemen, med att inte följa historien på en massa olika sätt och så där. Men samtidigt måste jag säga att jag faktiskt föredrar filmen. För filmen hanterar trots allt en del av de problem boken har. Personerna blir – förlåt uttrycket i sammanhanget – mänskligare. Från att i boken vara ganska ”platta”, så där så att jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om dem, så blir de i filmen olika personligheter på ett helt annat sätt. Och filmen rensar bort långa komplicerade och förvirrande bihistorier med legender och historier och geografiska beskrivningar och sånt där som liksom gör det omöjligt att verkligen orka sätta sig in i det som står i boken.
I själva verket landade det hela i att jag i söndags kväll satte mig och såg andra filmen (Sagan om de två tornen) och satt uppe till någon gång efter ett på natten (det är långa filmer…). Tredje filmen (Sagan om konungens återkomst) delade jag på måndag och tisdag kväll… den är någonstans kring fyra och en halv timme i de extended-versioner vi har.
Intressant nog tyckte jag den gången (det är ju över elva år sedan jag såg filmerna senast) att mittenfimen var bäst. Mittenfilmen, som ju egentligen är att betrakta som en transportsträcka mellan början och slutet, med flera parallella handlingar och inget riktigt slut. Men nu fann jag någon sorts lugn i växlandet mellan de olika parallellhistorierna – det är ju lite så livet är: man växlar mellan flera parallella pågående historier mest hela tiden. Först är man hemma och har historien familjeliv med att väcka barn och få i dem frukost, sedan är man på jobbet och då släpper man hemmavärlden och har helt andra spår, och sedan är man kanske iväg och gör något annat, och sedan är man hemma och agerar förälder igen. Växlingar dag efter dag., och på varje arena för sig är det ofta två steg framt och ett tillbaks.
Mittenfilmen ger också bäst utrymme för de olika karaktärerna att utvecklas och bli personligheter som man bryr sig om. Och saker har fortfarande inte hunnit bli riktigt riktigt eländiga.
Sista filmen däremot är lite för mycket av en evighetslång plåga, med massor av slåssascener och med en Frodo som helt tappar greppet och blir ruskigt osympatisk. Och ja, det är ju så det måste vara, men det blir liksom för mycket. För mycket av evighetslånga plågor och för lite av framgång. Och för mycket av att de där personerna man börjat bry sig om liksom försvinner bort i ett töcken: Frodo under ringens börda, Aragorn under tvånget at behöva ta på sig den obekväma kungarollen, och så vidare.
Och ja, sen kan man ju lägga på långa analyser om bristen på kvinnor och deras roller och en massa annat sånt där. Men det här är inte den sortens recension, och det finns så många andra som skrivit om det.
Men sammantaget: Jo, det är värt runt tolv timmars filmtittande och för lite sömn. Faktiskt.
