Den där musikalutbildningen, ja… Det var som att den gick upp på att stöpa om mig från grunden. Allt som var jag var fel. Allt skulle analyseras och göras om. Hur jag stod och gick. Hur jag pratade. Hur jag andades. Inget dög. Allt skulle ändras och läras om. Jag kunde inte lita på mig själv och tro på mig själv för fem öre.
Och visst, det påpekades att det där kunde ta olika lång tid för olika personer. Men att det samtidigt var en fråga om hur hängiven man var. Ville man verkligen så gällde det att göra fullt ut och ta på allvar. Det blev någon sorts markör: hur fort kan du slipa bort allt det där som du brukade göra? Hur devoted är du egentligen till det här?
Det var svårt för mig. Det föll sig inte naturligt. Jag försökte så gott jag kunde, men jag förstod inte. Så jag frågade. Men fråga var också fel. Allt det där man brukar få höra om att jo men om du sitter och undrar så är det bra att du frågar, för då är det oftast fler som sitter och undrar – det gällde inte här. Det var ingen som uppskattade att jag frågade. Jag var ett störande moment.
Ännu värre var att ifrågasätta. Det var rent av fult. Jag tog plats, och det var fel.
Lärare som tolkade hur man satt och utifrån det ansåg sig kunna tala om vilka inälvor man borde ha problem med och liknande.
Lärare som bemötte mina frågor – eller det faktum att jag frågade med att börja skälla på mig utifrån vilket stjärntecken hon gissade på att jag tillhörde.
Och till på köpet då de andra elevernas inställning: att det bara var att acceptera och låta det rinna av. Inget att bli upprörd över.
Rent allmänt en inställning till förhållandet elever-lärare som inte skulle accepteras i något annat sammanhang i Sverige i vår tid – en lärarattityd från en helt annan tidsålder. Och då var alla vi elever ändå vuxna.
Men de andra eleverna menade på att det är så här det funkar i den här världen. Det är bara att acceptera. Så släpp det och lev med det.
Vilket väl gör att det bara är att konstatera: det skulle aldrig funkat för mig att leva i den världen i längden.
För det här med dans och sång och agerande handlar nånstans ändå om att kuna ha sitt hjärta i det, och att ha något att ge. Och då måste man själv vara med i det. Och jag har för mycket integritet för att det ska funka att ngon ska bestämma över mig på det viset. Det måste finnas någon sorts givande och tagande i det.
Jag skulle ändå inte ha pallat. Jag skulle inte ha pallat vare sig kraven på att ha högklackat på scen eller att vara tvungen att pussa folk på order.
Men ja, jag skulle ha klarat av att scenkyssas bättre på andra villkor. Om jag själv fick välja hur mycket jag skulle låtsas och hur mycket jag skulle gå in i det på riktigt, om det viktiga resultatet hade varit att det såg trovärdigt ut på scen. Men så var det inte. Istället var förutsättningen att gå totalt in i det, hitta förälskelsen på riktigt och verkligen inbilla mig att jag var djupt förälskad i honom. Jag minns inte orden för att förklara hur vi skulle tänka och resonera. Men jag kan fortfarande ana hur hela detta sätt att hantera vad som är JAG nedmonterar hela mitt psyke.
Som om jag bara är en klump med lera man kan göra vad som helst med utan att någon inre substans tar skada.
Än idag kan jag inte riktigt skilja ut. Jag kan se sånt som är praktiskt sett jobbigt med att jobba inom scenen och tänka att jag är glad att det inte blev så. Och sedan när jag funderat en stund så sjunker jag ner i geggan av sånt här personlighetsnedbrytande. Och jag kan inte riktigt skilja ut vad jag egentligen känner för scenvärlden längre. Vad som kommer därifrån och vad som är något annat.
Jag har väldigt svårt att begripa att det där skulle leda till något bra. För mig var det bara nedbrytande. Jag förlorade bit för bit allt självförtroende på området. All känsla av att jag var bra, att jag hade något att ge på scen – eller för den delen utanför. Det som innan dess kanske var en oslipad amatörmässig potential blev till en oanvändbar slemblobb som aldrig skulle ha vågat göra något vettigt på scen. Det som innan dess var en grundtrygghet i en känsla inombords blev ett stort hål inombords, ett hål av misslyckande och otillräcklighet.
Dessutom när jag sedan dess ett intensivt och irrationellt hat mot alla som är bra på att steppa. För helvete vad jag slet och försökte, och aldrig nånsin fick jag någon ordning på något av det.
