Category Archives: Inget särskilt

Inte mycket till vinter i år

Det är en klen vinter i år. Inga av de tidiga snöfallen i vare sig oktober eller november. Inte mycket snö senare heller. Mest regn och regn och regn och plusgrader. Och när väderprognoserna sagt ”Nu kommer vintern” så har det kommit lite snö, så där så att det hjälpligt täcker marken men inte mer, och sedan har det varit borta igen inom ett eller ett par dygn. Och sedan återvänder regnet och plusgraderna igen.

Egenligen är det väl ungefär som jag är van vid att vintrarna ska vara, ganska många vintrar av mitt liv. Huvudsakligen några plusgrader, och kortare perioder med kallare och lite snö. De ”riktiga” vintrarna har trots allt varit ganska få. I alla fall tills vi flyttade hit till Söderslätt för tolv år sedan. Men sedan dess har jag vant mig vid snöstormar och mycket snö, åtminstone i perioder. Fast jag vet ju inte om de här vintrarna varit ovanliga eller inte, för jag har ju inte bott här tidigare i livet ;-)

Fast det tycks mig som att det regnar mer än vnligt i vinter. Och att det är minusgrader mindre ofta än vanligt. Det brukar vara fler dagar med frost, is på vattenpölarna, skrapa rutor på bilen.

Jag har inte ens bytt till vinterkängor den här säsongen, för sjutton, utan går i sådana där mittemellansäsongskängor, ganska tunna saker, och jag har inte frusit om fötterna än.

Idag har det i alla fall snöat igen. Först stora flingor. Sedan snarast snöhagel som vräktener. Och sedan stora flingor igen. Så nu ligger det lite på marken.

Jag har ägnat dagen – eller hela helgen – åt att vara förkyld. Liksom resten av familjen, typ. Så idag har jag tillåtit mig att sitta och se flera Robin of Sherwood-avsnitt på ljusan dag, och bitvis haft sällskap av ett eller två barn (trots att det är på engelska och otextat). Och framåt seneftermiddagen övergick det istället till tittande på Studio Ghibli’s Ronja Rövardötter.

När tillvaron handlar om att hålla jämna steg

Ibland känns det som att tillvaron mest går ut på att hålla jämna steg. Lyckas hålla efter så att disken på köksbänken håller sig på rimlig nivå, tvätta så pass att det finns kläer att ha på sig och inte tvättstugan blir ogenomtränglig, gå ut med sopor och se till att alla får mat i sig.

Det är blandade känslor. Både en nöjdhet och stolthet över varje sådant där moment man gjort – jag har faktiskt kört igång en tvättmaskin och vikt en omgång tvätt, så jag har gjort något (TM). Och samtidigt känslan av att egentligen inte åstadkomma ett jävla dugg. Vare sig göra något kul eler åstadkomma något konstruktivt. Utan som sagt bara hålla jämna steg.

Och det är liksom inte tidsbrist det handlar om. Utan brist på ork att åstadkomma något som kräver mer mentalt. Kör igång en tvättmaskin är okomplicerat. Vika tvätt likaså. Men att ens sortera igenom uddastrumpor eller gräva ner till botten av de rena tvätt-sakerna som liksom alltid blir kvar i byttan – det är liksom över min förmåga. Liksom sortera igenom det kaotiska skrivbordet, sätta in papper i pärmar, få ordning i utklädningskistan och tusen andra saker som behöver göras.

Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill att det ska vara gjort.

För övrigt har jag inte riktigt ork eller lust med något annat heller. Det är liksom på det hela taget ganska oinspirerat. Allt som involverar inspiration kräver ork att göra saker i flera steg. Nästan alla kräver dessutom förarbete på något av de ovanstående områdena.

Och samtidigt är jag inte riktigt nöjd med att leva ett liv som bara går ut på att köra en maskin tvätt till.

Men ändå

… och det är väl möjligen därför som det trots allt skulle vara bra med en uppföljande film tjugo-trettio-fyrtio år senare.

Kip Carpenter har för övrigt uttryckt att rebeller oftast är unga och att det var därför han ville att hans Robin Hood-gäng skulle vara unga.

Och tja, det är väl kanske sant att rebeller ofta är unga. Men det behöver inte vara så. Det handlar mer om möjligheterna att vara rebell kontra vad man har att förlora. I dagens samhälle finns faktiskt ganska bra möjligheter att fortsätta vara rebell, som nätaktivist :-)

Och om Robin, Marion och de andra fortfarande kan vara hjältar och rebeller som femtioåringar, så skulle de faktiskt ha ett riktigt värde, i att visa att man kan fortsätta vara sådan, och vara förebilder.

Jag behöver fler McGonagalls

När jag för några månader sedan läste om och framför allt såg om flera av Harry Potter-böckerna/-filmerna, så tänkte jag en hel del på det här med ålder. I Harry Potter finns ju flera äldre personer som både är viktiga och aktiva. Som Minerva McGonagall. Jag tänkte på hur värdefullt att det finns sådana figurer, som kan vara coola och förebilder och idoler. För McGonagall är ju verkligen någon att se upp till :-)

Samma tanke föresvävade mig när jag läste Berättelsen om blodet. Bergsfrun är gammal, mycket gammal, men fortfarande med kraft och makt.

Människor, speciellt kvinnor, som faktiskt är… coola på det sättet känns extra värdefulla när man inte längre är purung (jag fyller fyrtio nästa gång…).

Och så drabbades jag därefter av Robin of Sherwood. Och där är det verkligen tvärtom. Både Robin och resten av the merries är påtagligt unga. I någon mån ”unga vackra människor”, även om de inte alla är vackra. I gott skick. Spänstiga. springer och hoppar och klättrar…

… och får mig att känna mig ganska gammal och fet. Saknar den försvunna dansarkroppen.

Robin of Sherwood må vara inspirerande på många sätt, fast just den aspekten behöver jag egentligen inte. Då behöver jag snarast fler McGonagalls och Bergsfruar.

(Och ja, det var Richard Carpenters avsikt att Robin och the merries skulle vara unga – till skillnad från hur det brukade vara :-) )

Ibland är det fascinerande hur saker har ändrats…

Jag har de senaste dagarna suttit och tittat på en hel del av extramaterialet till Robin of Sherwood. Det finns bortklippt material – personer som halkar, skrattar, säger fel, men också en massa människor som brister ut i avancerade sångnummer eller spelar varandra spratt. Det finns långa intervjuer från 15-20 år senare. Och det finns ”at location”-reportage av olika slag från när inspelningarna gjordes.

I något av de där ”at location”-reportagen var det plötsligt någon som stod där med en cigarett i handen medan hon fixade med Marions dok eller slöja – cigaretten rakt upp i ansiktet på Judi Trott, och det verkade inte bekomma Judi; det var helt uppenbart något som var helt normalt och inget att reagera på. En stund senare var det Michael Praed som stod och slörökte en cigarett mellan han fick regi. Och vid något annat tillfälle tror jag det var Robert Addie.

För mig känns det väldigt väldigt märkligt att se.

Och mitt antagande är förstås att det handlar om att attityden var en annan för över trettio år sedan, som det ju är frågan om. Jag minns det som att folk rökte mycket mer och överallt på den tiden. Å andra sidan så har jag i nuläget väldigt få bekanta som röker (i alla fall vad jag vet) – och jag vet ju av gammal vana att varken jag eller min bekantskapskrets är särskilt ”representativa”.

Men det blev liksom så väldigt ”in your face” (rent bokstavligt, nästan). Så ovant. Så stor kontrast till Sherwood-skogen.

Det känns märkligt att säga, men det nästan äcklar mig. – Fast det vär väl egentligen sunt…?

 

Mystiska lyktor i tidigt morgonmörker och regelbundet muller

Lördag morgon. Vaknar vid sju av väckarklockan, för jag ska iväg ganska tidigt. Noterar att det är lampor som lyser i mörkret utanför, och att det inte bara kan vara frågan om ljusslingan som sitter kvar i buxbomshäcken. Tar på mig glasögonen och drar gardinen åt sidan.

Japp, mina misstankar stämmer. Ute på vägen står tre stora lastbilar och något mer fordon. Det är bettransportdags. Dags att flytta över betorna från den stora högen på åkern mittemot oss och köra iväg med dem till sockerbruket.

En stund senare börjar de regelbundet återkommande mullrandena av att den stora skopa häller ner massor med betor i en transport. I år verkar det i alla fall hålla sig till just mullrande; huset skakar inte som vissa år.

Jag har funderat på det: vissa år är det mer som  många små jordbävningar, och det kan ju egentligen inte vara jättebra för huset – vad skulle försäkringsbolaget egentligen säga om vi begärde pengar för skador uppkomna av bettransporterna?

R&M

Om man söker på youtube får man upp många träffar med Robin of Sherwood. Men de allra flesta klippen går inte att se, utan man får bara upp texten

Detta videoklipp visar innehåll från CPRAgency, som har blockerat det i ditt land av upphovsrättsliga skäl.

Det gör ju inte mig så mycket, eftersom jag ändå har alltsammans på DVD.

Och så får man upp en massa klipp där någon klippt ihop filmsnuttar med helt omotiverad musik. Och det tilltalar mig inte det minsta. Det var det där med röster…

Men det här underbara klippet, där Robin möter Marion för första gången, finns:

Däremot går det alltså inte att se scenen på klippan i ”The greatest enemy”. Så där får ni nöja er med föjande citat, som i alla fall fångar lite av hjärtknycklandet:

Robin: ”Do you want them to win?”

Marion: ”I don’t care about them.”

Robin: ”But you must. For the sake of everything we’ve meant to each other, you must care – because that way you’ll keep alive all we believed in. And I can’t die then, can I?”

 

Hela avsnittet finns här.

Smaken är som baken

Det är på något vis också lite fascinerande att googla om Robin of Sherwood och läsa folks åsikter.

För alltså, när jag tittade på det en gång i tiden, här hemma i Sverige, så minns jag det som att det betraktades som lite suspekt att titta på, och som jag minns det så var det inte alls särskilt många som tittade på det. Jag var i vanlig ordning en udda fågel. Och det bidrar väl till min känsla av att det är pinsamt att sitta och glo på det här igen – om det var pinsamt när jag var femton så lär det väl vara etter värre nu, liksom.

Men googlande på Robin of Sherwood ger oändliga mängder av lovord. Det verkar som att typ halva England såg det här på den tiden det gick (ja ja, jag överdriver ofantligt, men ändå), och det finns mängder av nutida recensioner som ungefär säger att det här är bland det bästa som gjorts för TV – eller åtminstone det bästa som gjorts om Robin Hood.

Slut

Nu har jag sett de sista avsnitten av Robin of Sherwood.

Ja, Connery tog sig under sista halvan av sista säsongen. Fast aldrig tillräckligt, och han kom aldrig i närheten av Praeds Robin Hood. Och jag har funderat en hel del på vad det är som stör. Det är något med att han liksom aldrig ser riktigt bekväm och avslappnad ut. Och så tror jag faktiskt det är rösten som gör ganska mycket. Röster är enormt viktiga.

 

Jag har förstås surfat runt en del de senaste veckorna och läst olika kommentarer om Robin of Sherwood. Tydligen var det inte alls meningen att serien skulle läggas ner efter tre säsonger, utan det var planerat för en säsong till, men så tillstötte saker – huvudsakligen att finansieringen tog slut.

Därför är sista avsnittet liksom egentligen inte menat att vara ett sista avsnitt.

Och tydligen gjordes det upprepade försök att få till en fortsättning. Inte minst för att både skådisar (inklusive Michael Praed, som hoppade av efter två säsonger för att nappa på ett erbjudande i USA) och teamet bakom väldigt gärna ville och funkade så bra ihop och så. Det har varit olika varianter på gång – miniserier, långfilm, etc – och med olika varianter på lösningar av hur man knyter ihop det med den tidigare historien. Inte minst hur man får in Praed igen, med tanke på att han ju skulle vara död. Men det har fallit på olika saker, som skådespelares tillgänglighet och annat, men tyngst hela tiden pengar, verkar det som. Alltså inte bara några få år efteråt, utan efter vad jag kan förstå ända fram till skaparen Richard Carpenters död 2012 – och i viss mån även efter det.

Och visst, jag kan ju förstå att man vill det. Men samtidigt tror jag inte det nånsin skulle bli bra. Trots idéer om historier som tar vid efter 20 år etc. Det skulle med allra största säkerhet bli ett nedköp, trots bra skådespelare och allt annat.

Visst skulle det vara kul att få ihopknutet en del lösa trådar. Men det kunde man i så fall ha åstadkommit med en skriven berättelse. Problemet är att det verkar inte ha funnits något helt klart beslut om vart historien skulle leda – det har funnits flera olika varianter och manus och så vidare, efter vad jag förstår. (Och utöver det verkar det finnas enorma mängder fanfiction på nätet…) Och ärligt talat, så väldigt många lösa trådar är det inte. På något vis känns det snarast som ett ganska rimligt slut. Bortsett från att rimligt varken är rätt ord eller relevant :-)

För övrigt så är Robert Addie, som spelade Guy of Gisburne, död.

Så nä, jag håller nog hellre till godo med att se om de befintliga avsnitten igen och igen :-)

För ja, jag kommer förstås att se dem igen. I alla fall en del av dem. Och på DVD:erna finns dessutom  en massa extramaterial, både ”the making of”-program, outtakes och kommentarer av en del avsnitt som jag ännu inte hunnit titta på. Jag har att göra ett tag till.

Connery är inte Praed

Säsong tre av Robin of Sherwood, då…

Ja, alltså, Jason Connery är inte Michael Praed. Han är en sämre skådespelare – är inte sin roll fullt ut på samma sätt. Och hans Robin är på det hela taget inte lika självklar. Fast det tar sig efterhand, har jag för mig (jag har bara hunnit titta på fyra avsnitt ännu).

Och så finns det en del andra irritationsmoment. Det här är ju inspelat 1985, och plötsligt har det stoppats in en del synthig musik… och en del märkliga ljuseffekter, som väl ska verka magiska och säkert var coola då, men som nu mest känns plumpa och tidsdaterande – det hade varit mycket bättre utan.

Och samtidigt så… gillar jag det.

En del är att det faktiskt är mer spännande. Det är faktiskt fler gånger jag sitter som på nålar och inte riktigt klarar av att sitta kvar, för att det är osäkert hur det ska sluta.

Det märks också att serien behöver den här ”nytändningen”, med en drastisk förändring. Det går liksom inte att göra hur många avsnitt som helst på ”Robin Hood och hans män far runt i skogen och vinner på slutet”, hur gärna jag än skulle vilja se mer av Praed ;-)

Därför blir det ett lyft, med en ny Robin, som måste ta sig an uppgiften och hantera de problem som uppstår för att han har en annan bakgrund och så vidare.

 

Efter att ha sett ytterligare några avsnitt:

Mnjae… Alltså, det fortsätter att kännas som att han stolpar in och säger sina repliker. Som att han inte ÄR Robin. Och som att det egentligen är himlans märkligt att de andra följer honom.

Dessutom så blir relationen mellan Marion och Robin II på nåt vis allt det som den mellan Marion och Robin I inte var. Det här är ett evigt velande och väntande och otydlighet – och känns inte ens äkta. Och alltså, visst fattar jag att storyn måste vara så, att det måste följa den uppbyggnaden – men ändå.

Stundtals blir det dessutom tråkigt.

Och så ovanpå det alldeles för mycket Gulnar. Och alldeles för lite Herne. Herregud, jag börjar sakna Herne, det hade jag aldrig trott.