Category Archives: Inget särskilt

Som en gudinna

Jag har sovit alldeles för lite inatt. Först suttit uppe och tittat på Robin Hood alldeles för länge. Sedan legat och pratat alldeles för länge. Vilket jag verkligen behövde och mådde bra av, så det var rätt och bra på alla sätt. Men det blev för lite sömn. Så hela dagen idag har jag varit så där sömnbristpåverkad; det var länge sedan sist. Svårt att fokusera och ta initiativ, och med en liten lätt feberkänsla hela tiden. Eller ja, inte feber, men något lite skumt med temperaturen, och en känsla av att vara glansig i ögonen.

Så jag antog att det skulle bli för jävla jobbigt att gå och träna. Dubbla pass, efter att inte ha tränat sedan långt innan jul (för då krockade dessutom vartenda träningstillfälle med luciatåg och julkonserter och sånt).

Men märkligt nog funkade det bättre än på länge. Det hade hänt något med motivationen och orken, eller på något sätt med känslan. Känslan av att jag orkar utmana mig mig själv, ta i en liten gnutta mer när det är jobbigt. En ytterst liten skillnad, som ändå mentalt gör all skillnad i världen.

Jag vet inte vad det kommer sig av. Visst, jag har varit ledig och vilat upp mig – fast jag har ju varit mer hösäck än någonsin. Och ja, jag var och fick massage före jul – men det har liksom inte känts påtaglig skillnad i kroppen innan, så varför skulle det slå igenom nu? Den bästa förklaringen är att det handlar om att jag faktiskt sträckt på mig de senaste dagarna. Eller snarare rättat till hållningen. Och jag tror det hänger samman med de senaste dagarnas känslosvall och funderingar. Tror att det handlar om att släppa fram mig, den jag är, och att det liksom fysiskt väcker mig.

Och ja, det handlar om ”banala” saker, Som kläder och musik och dans och fantasivärldar. Vad de gör med mig mentalt och hur det påverkar hur jag rör mig.

För det påverkar mig mycket. Jag stod på bodybalance-träningen innan idag och tänkte att det jag känner i min kropp vid vissa sådana tillfällen har någon sorts kopplingar till det som beskrivs i vissa böcker och annat som att gudinnan tar en i besittning och liknande saker.

Nu några timmar senare låter det verkligen bara banalt… Men jag menar liksom inte som att vara drogad – och ändå som någon sorts rus. Det handlar både om något med det här att ”vara hög på endorfiner” och något mer konkret, fysiskt, just i stunden. Jag kan inte förklara det bättre, och alla ord låter bara plumpa. Och det är inte något plumpt det handlar om. Bara en känsla – en känsla som gör all skillnad i världen.

Dagen efter, i efterdyningarna av Egon

Vi är lyckligt lottade. Inga skador på huset; det met dramatiska som hänt är att trädgårdsmöbler vält och en fågelmatsautomat blåst sönder där den redan var rostskadad.

Jag antar att det är därför jag inte heller har något minne av Gudrun för tio år sedan, som folk pratat så mycket om de senaste veckorna. Från det året minns jag däremot snöstormen en och en halv månad senare. Simone och Sven däremot gav vardera ett dygns strömlöhet – det blir liksom mer påtagligt då.

Uppdatering Egon

Vid midnatt var närmsta mätstationen uppe i 31,5 m/s i byvind. Under Simone hade vi som mest 28,5, vilket jag tror är det mesta vi haft som jag vet om. (Fast det har ju varit stormar för när vi inte vet.)

Den här stormen känns mindre påtaglig än både Sven och Simone. Men nu har vi ström, och det är en påtaglig skillnad: det är varmt och ljust i huset, och då blir det inte lika påträngande, varken vad gäller ljud eller värme.

 

Rapport från Egon

Igår var det ganska rejält blåsigt – det var Dagmar.

Imorse var det ganska stillsamt och regnigt. Sedan kom Egon.

Egon innebär hos oss rejäl blåst. Vår egen vindmätare är trasig, men enligt de närmsta mätstationerna verkar det som mest ha varit uppe i nästan 28 m/s. Enligt vad jag förstått tar det dock i betydligt mer uppåt västkusten.

Och än så länge har vi inte drabbats av strömavbrott.

The hooded man and the hunter

En av mina favorit-TV-serier från min ungdom är ”Robin of Sherwood”. Jag spelade in dem på video och såg om dem en hel massa gånger, trots att kvaliteten på inspelningarna ibland var usel (bland annat, om jag minns rätt, på grund av att det nog huvudsakligen var danska TV2 som sände den, och mottagningen därifrån var inte alltid den bästa). Dessutom ledde serien vidare till en del annat: musiken gjordes av Clannad, och något år senare (?) fick jag av en händelse fatt i soundtrackskivan på någon skivrea. Det var en av mina allra första CD-skivor, och ledde i praktiken vidare till insikten om att man kunde gå till skivaffären och be dem beställa hem de skivor man ville köpa om de inte fanns i affären. Jag utökade min samling med Clannad-skivor, och även min värld och mina möjligheter.

Men det där är nu många år sedan. Och jag har inte tittat på videobanden på säkerligen tjugo år.)

Vid nyår i år, när folk i mina sociala medier-flöden tittade på Ivanhoe (inte jag – vi har inte kanalen), så ledde det till att jag surfade rundor på saker som mitt huvud associerade till, och klickade vidare, så där som man ju gör. Och det ledde till att jag insåg att numera går det förstås att köpa hela TV-serien på DVD. Efter en viss inre strid bestämde jag mig för att köpa. Igårkväll tittade jag på de tre första avsnitten.

Hur var det då?

Ja, jag var lite orolig. Att jag skulle tycka att det var väldigt pinsamt eller så. Men jag måste säga att jag tycker den står sig. Jag tycker fortfarande att den är bra.

Ja, visst är det skillnad på ett program från 1980-talet och de saker som produceras nu, på 2010-talet, så där rent tekniskt sett, så är det ju. Men det var mindre markant än i mycket annat, tycker jag.

Men det bär fortfarande. Tolkningen av den klassiska legenden, personerna och så vidare. Det blir inte pinsamt, utan jag lever mig fortfarande in i det. Snarast är det så att jag efter en stund inser att de väldigt väl överbryggar alla de situationer som jag liksom på något generellt filmmanér förväntar mig ska bli pinsamma, så att det inte blir pinsamt.

Tycker jag då. Jag kanske fortfarande är färgad av att ha älskat serien. Men ja, jag skulle fortfarande kunna sitta och se om igen och igen, även om min vuxna förståndighet lägger sig ivägen.

Den där beredskapen i mig för pinsamheter märks allra mest när Herne dyker upp. Då stålsätter jag mig gång efter annan i väntan på att hantera att det blir alltför flummigt. Men det blir liksom aldrig så där illa.

Efter en stund inse jag istället att det som stör mig mest faktiskt är det stora spillandet av människoliv. Det skjuts ner oändliga mängder av soldater – en pil i bröstet och så faller den soldaten, och sedan nästa och så nästa. Det är en brist på respekt för liv som blir extra störande i skenet av händelserna som precis pågått i Paris. Människor som bara är i vägen och kan mejas ner, för att de är ”fel” personer. Jag vet att det inte är unikt för den här serien utan ett genomgående drag i den här sortens filmer.

Och samtidigt blir jag av historien tydligt påmind om att det egentligen inte är väldigt länge sedan det var i kyrkans och den kristne gudens namn det begicks vansinniga övergrepp mot folk i allmänhet, och vanliga människor egentligen inte hade några rättigheter. Det är en nyttig påminnelse i dessa dagar. I i ljus av den nuvarande världen blir gamla klassiska berättelser återigen mer än bara underhållning.

 

Efter de tre avsnitten och innan jag går och lägger mig, fastnar jag en stund till med surfa och googla och klicka, om skådisarna. Och konstaterar att Judi Trott egentligen är utbildad balettdansös, och att Michael Praed började sin bana som musikalartist (och sedan återvänt dit). Och ja, det känns på något vis logiskt och… rätt.

 

 

Julskinka till nästa års vardagar

Årets julskinka blev en ekologisk från Coop, för Ica hade bara färdigkokta ekoskinkor, och vi vill tillaga skinkan själva. (Jag tycker för övrigt att julskinkan är som allra godast just när den kommer varm och nygjord från ugnen, på lillejulaftons kväll, och resten av julen kan jag vara förutan.)

Men nu efter jul har Ica ett överflöd av färdigkokta skinkor som inte blivit sålda, och som därför säljs till halva priset. Inklusive ekoskinka. Så idag har vi köpt en ekologisk färdigkokt, och sedan har jag stått och skurit den i små tärningar och fryst in i påsar. Tolv middagar blir det – till pastasås med skinka och liknande. Många goda vardagsmiddagar, istället för att köttet ska hamna i soporna.

Julesnö

Julen avklarad. Och efter veckor – eller hur länge är det egentligen? – av regnande och blåsande, vattenpölar, ösregn och grådask, så vaknade vi idag till en vintervit värld. Inte så att det kommit mycket snö. Snarast bara ett par centimeter: knappt så att det täcker marken, där marken är slät. De stora vattenpölarna är fortfarande vattenpölar (nu ikväll med is på, eftersom temperaturen fallit), och på gräsmattan och åkrarna sticker grässtrån upp ur snön. Men i alla fall nåt. Bitvis vitt på marken, betydligt kallare, och den himmel som bitvis var blå och med solsken, och bitvis snömolnsblågrå (även om snöfallet drog söderut över havet istället för att närma sig).

Jag skulle förstås gärna ha med snö; det här förslår inte långt. Men ändå. Snö, vinter, kyla.

Jag har knappast blivit mindre snöberoende med åren. Snöstormar på Söderslätt har gjort sitt till för att göra det till något jag förväntar mig. I kombination med vetskapen om att framtidens klimat kommer att ge mindre av varan finns skräcken för att aldrig få uppleva det igen. Det ger en bisarr känsla av att behöva hålla fast varenda snöstorm som om den vore den sista.

Recension: Ondvinter

Jag fick några minuter över på Malmö C igår. Av en händelse gick jag in på Pocketshop – det brukar jag aldrig göra. Än mindre brukar jag på allvar faktiskt titta på slumpmässiga böcker som står där i en hylla. Men det gjorde jag. Och hittade flera böcker som hörde ihop, och som på något vis verkade intressanta.

Så jag kom därifrån med den första i en serie på fyra. Den är färdigläst nu, och frågan härefter är egentligen om jag kan vänta tills jag kommer till biblioteket, eller om jag ska falla för frestelsen att köpa nästa bok i serien imorgon på stationen…

Boken heter Ondvinter och är skriven av Anders Björkelid.

Ondvintern kommer med en kyla som tränger in i människors hjärtan och sinnen. Ingen kan veta vem som drabbats, vem som går att lita på, vem som ännu inte är i Vinterkungens våld…

Tvillingarna Sunia och Wulf har en speciell kontakt, de har alltid kunnat känna det den andra känner. Men det är mycket de inte vet, om sin far och hans förräderi, om sin härkomst och sitt mörka arv.

Boken räknas väl som en ungdomsbok, och det är sånt som brukar passa mig bäst – av någon anledning jag inte riktigt har grepp om brukar de böckerna passa mig bättre än de som ”är avsedda” för vuxna. Och ja, det är ju någon sorts fantasy. Jag hör inte till dem som plöjer stora mängder fantasy (det har ju producerats sådana enorma mängder sådant på senare år?). Så jag har väl svårt att relatera till hur pass mycket eller lite den skiljer sig från annan ”modern” fantasy.

Jag tilltalades i alla fall av den här världen. Av dess natursbeskrivningar och verklighetskänsla. Känslan av att författaren beskrev ett landskap som både liknade och inte liknade vår verklighet här i Sverige. Och snöstormar har alltid en fängslande effekt på mig. Jag gillade språk och ordval.

Det som fascinerade mig allra mest i början var dock den märkliga känslan det gav att berättaren var ett vi. Det gav märkliga växlingar, där vi:et beskrev båda delarna i viet i tredjeperson om varandra och samtidigt båda som förstaperson. Det var förvirrande och ovant, svårt att vänja sig vid – och samtidigt enormt nyttigt. Eftersom tvillingarna är av olika kön och både väldigt lika och väldigt olika, men gör samma saker och inte alls har egenskaper klassiskt könsfördelade, så gav detta berättargrepp ett mervärde.  Och allt eftersom berättelsen framskred så föll logiken i detta på plats. Svårt att helt och hållet förklara, speciellt om man inte ska avslöja för mycket :-)

Sammanfattningsvis: Rekommenderas :-)

Status

Nej, jag har inte försvunnit.

Nej, jag har inte klappat ihop.

Det är bara lite mycket, och jag är väldigt trött.

Tystnad

Ja, jag vet. Det är ganska tyst här för närvarande. Men det är som att jag inte riktigt orkat på sistone. För många trådar. För mycket gegga i hjärnan. För lite drivkraft framåt. Både i verkligheten och i tankarna.

Ovanpå det blev jag förkyld. Fast det var nog bra i sig. Ett utmärkt sätt att faktiskt tillåta sig att skita i tråkiga måsten och borden och försöka återhämta sig.