Category Archives: Inget särskilt

Jag har lagt till mer text i gårdagens skitlånga text. Så läs där istället. I blått.

Födelsedagsfika. Och 28 mm regn.

Jag är safe. Jag kom till Malmö C nedre, hann nästan fram till rulltrapporna när folk vände i rulltrappan och skrek Ut åt andra hållet. Sen har jag sprungit uppför trappan och sen gått runt avspärrningar runt halva centrala Malmö.

Jag kom alltså med tåget ca 10.20 till Malmö C.

Någon sorts liten insikt: jag måste göra tvärtom. Eller i alla fall något ditåt.

Så här: när det handlar om att hantera ångest så får man så väldigt ofta lära sig att man ska hantera det genom att motarbeta tanken man har ångest över. Inte ge ångesten utrymme. Inte ta ut problemen i förskott.

Så det är väl det jag ofta försöker göra. Tänka att jag ska ta problemen när de verkligen blir problem. Försöka tänka att det ordnar sig. Försöka att inte visa för andra vilka tankecirklar som rör sig i mig, för jag vet att jag ju bör försöka kväva ångesten. Typ.

Det innebär dels att ångesten inte syns. Ingen fattar vilket kaos som rör sig på insidan. Jag ger intryck av att vara sval och lugn och ha allting under kontroll.

Men ångesten finns ändå där. Hela tiden. Jag bara gömmer undan den. Och sedan blir kaoset större när den blommar ut – men då har den dessutom tappat sin tråd till verkligheten.

Så insikten är väl typ den här: jag ska inte försöka typ KBT:a bort ångesten. Jag måste erkänna ångesten, även över sånt jag vet betraktas som fåniga småsaker, sånt jag vet jag inte ”borde” ha ångest över. Vara ärlig för mig själv och inför andra. Låta ältandet vara synligt.

Det är jättesvårt. Av flera skäl. Och ja, ett av skälen är förstås att jag är så väldigt van vid att inte visa allt det där. Men det finns fler skäl.
Dels är det ansträngande. Det är skitjävla jobbigt att berätta alla de där små sakerna som tillsammans leder till kaoset. För kaoset i hjärnan består ofta av att det är så många detaljer som interagerar. Att berätta om dem är superansträngande i sig.
Speciellt om den som lyssnar inte är intresserad av att lyssna. Och risken är alltid att den som lyssnar avfärdar det halvvägs igenom. Tycker att det är för mycket och inget att hänga upp sig på och det löser sig nog och släpp det nu, Sanne.
Och det är ju fullt tillräckligt att jag själv försöker avfärda det, jag behöver inte bli avfärdad av omgivningen också.

Men så en bit är att det är jobbigt i sig att berätta. En annan är risken för att avfärdas och få höra att jag inte ska ta ut problemen i förskott eller inte alls. För jag behöver ta ut problemen i förskott för att kunna hantera dem.

Som nu.

Den här veckan som kommer ser ut så här:
– skola må, tis, tors, fre för tioåringen. Det är jag som skjutsar dit. Ev behöver jag även hämta.
– sotare tisdag em
– tandläkare för tioåring tors em (jag behöver vara med)
– läkartid på VC fredag morgon

Utöver detta finns jokrar:
– kanske kanske dyker det upp ett slumpmässigt SIP-möte inför nästa termin. Det kan bli den här veckan.
– förhoppningsvis kommer det ett läkarbesök på företagshälsovård i Malmö ang fortsatt sjukskrivning. Det vet jag i så fall inte alls när det blir.

Och: Det finns bara jag. Det finns ingen annan förälder. Det finns ingen annan som kan rycka in. Det är bara jag.

Det innebär att mitt huvud hanterar ALLA eventualiteter. Mitt huvud bollar runt med hur jag ska hantera om läkarbesöket blir på den eller den eller den tiden och därmed krockar med… tja, alla de ovanstående sakerna.

Samt ihop med det eventualiteten av att tioåringen inte klarar att ta bussen hem från skolan någon av dagarna och att jag i så fall måste lösa det med.

Jag VET att det normala sättet att hantera detta är att säga: ta inte ut problemen i förskott. Lös det när du vet när läkarbesöket blir.
Så det är det jag försöker göra.

Men JAG FUNKAR INTE SÅ.

Mit huvud fortsätter att gå i spinn under ytan. Och jag kan klara av flyktbeteende ett tag, skjuta undan och fokusera på något annat, men det blir bara flyktbeteende, inte att verkligen kunna vara i något annat på riktigt.

Det blir en sorts ”bita ihop”.

Det är flera bitar i det jag inte klarar.
Både biten att inte veta och därmed behöva ha lösningar för alla varianter OCH att det är jobbigt att stressa och hinna med flera saker samma dag. Båda sakerna är stress. Men osäkerhetsfaktorn är mest stress.

Och jag försöker ju slå knut på mig själv. Försöker att inte göra stora problem av det jag vet att man ”ska” betrakta som småsaker, för att då tycker folk jag är löjlig, och det vill jag ju inte vara.

Så jag försöker hantera allt det där genom att lösa det, utan att berätta vad det gör med mig.

Och det blir fel. Väldigt fel. Så jag behöver lära om. Göra tvärtom. Fastän det är så jävla svårt.

Så jag har i alla fall idag på morgonen skickat mejl till jobbet, till den på personal som ska ta kontakt med företagshälsvården, och försökt förklara varför det känns trassligt. Vet inte om det blev vettigt, och mejlpolicyn säger undvik mejla på helgdagar.

Men jag behövde få det ur systemet liksom. (Och kopia till chefen förstås.)
Jag har frågat tioåringen. Det är okej att han tar emot sotaren om jag inte är hemma. Däremot är det INTE okej att jag försöker hitta någon annan som kan följa med till tandläkaren. (Oddsen att jag skulle lyckas med det är ändå usla.)

Och så har jag meddelat tioåringens lärare att om saker skiter sig, beroende på när läkartiden hamnar, så kan det bli så att tioåringen inte alls kan komma till skolan den dagen.

Nej, så kan man självklart inte göra. Man kan inte hålla sitt barn hemma från skolan för att man själv ska till läkaren.

Men jag inte heller klona mig, hur mycket jag än försökt de här senaste åren. Det går inte.

Och ska jag prioritera så är det TVÅ saker som är prioriterade den här veckan: läkarbesök för mig och tandläkarbesök för tioåringen.
Allt annat går att ta bort om det krisar.

Jag måste lära mig att tänka så.
Jag måste lära mig att tänka på sätt som inte tar sönder mig.
Jag kan inte hantera ångesten genom att försöka vara som man ska vara, geom att försöka lära mig spela en normal person.
Det handlar på något vis också om att tillåta mig att ha en plan: OM jag misslyckas, så vill jag misslyckas på det här viset. Om jag inte får ihop det så är det så här jag prioriterar vad som får misslyckas.

För annars tillåter jag inte mig själv att misslyckas.

Och det handlar också om att erkänna, både för mig själv och andra: Jag är inte bättre än så här. Jag kan inte klara allt. När jag ser ut att klara allt så tar jag sönder mig själv vilket innebär att jag inte klara alls på längre sikt.

Jag är inte bättre än så här. Jag vill vara bättre än så här, jag tycker att jag borde klara ut det, och jag vet att alla tror att jag ska klara ut det, men jag gör inte det.
Jag är inte bättre än så här, oavsett vad ni och jag tror. Jag är inte det.

En önskelista ska man ha, så här till jul. Fast det är så väldigt lite saker jag önskar mig. Prylar har jag. Tid och ork att fixa med saker har jag inte.

Men ja, jag vet. Man ska ändå önska sig. Helst hanterbara prylar, eller i alla fall fysiska ting, och inte sånt där besvärligt som tjänster.

Nå. Här kommer ett försök till önskelista; jag får väl fylla på efterhand.

• Ved till kaminen. Helst kort (25 cm) pga att kaminen är liten. Helst inte pengar utan att veden faktiskt kommer hit. I små eller stora mängder. Men ved. För brasa är mysigt. Och brasa är bra vid långvariga strömavbrott – vilket vi visserligen inte har jätteofta, men ändå.
• Provtagning av brunnsvattnet här. För även om vi har kommunalt vatten, så har vi också en brunn med rickepump. Och för nödsituationer skulle det vara schysst att veta om det där vattnet går att dricka eller inte. Så provtagning av vattnet ur dricksvattenhänseende.
• En ny sån här, för den gamla är utsliten.
• En ny köttskärbräda, för den gamla har spruckit.
• Att någon sätter fast hon i tvättstugan i väggen, för ena fästet har lossnat sedan lång tid tillbaka så den hänger på trekvart, men det måste liksom fixas med det alltför stora hålet i väggen och med plugg och grejer, och nej, det där är jag inte bra på.
• Svart rent (ickesmaksatt) te. Kenya, Java, Keemun, Assam, Ceylon, etc.

Ja, det är som sagt var det jag funderar på. Kanske kommer jag på mer sedan och fyller på.

Tänkte jag skulle fixa vab-ansökan för när jag vabbade häromveckan. Det som gör att man drar sig för att göra det där är allt krångel när man ska fylla i.

För vad är det nu egentligen för telefonnummer som ska uppges när han är i ett annat klassrum än förra terminen? Jag struntade i att ändra det förra gången jag sökte vab, men nu måste jag nog fixa det.

Och nog är det egentligen så att jag fått löneförhöjning sedan sist jag lämnade inkomstuppgift till FK? Men jag ignorerade det sist jag sökte, fastän man fyller i på heder och samvete. För om man ska krångla med alla de där sakerna som att faktiskt ha ett aktuellt lönebesked (man får ju inga utskrifter nuförtiden om man inte själv skriver ut på jobbet) så blir det ju aldrig att man söker vab. Bättre då att det blir sökt och man får lite för lite pengar.

Så. Nu tog jag mig samman och skulle fixa det. Fyllde i hela skiten, svor lite över att det fortfarande saknas frifält för saker man skulle vilja lägga till som info, bockade för på heder och samvete – och blev utkastad och fick börja om.

Tja, det går ju snabbare att fylla i andra gången. Men… jag fick inte skicka in då heller. För jag kunde inte fylla i vilken dag vi hade kommit överens om lönen. Jag minns inte. Och jag minns inte var pappret är – jag har inte orkat sätta in papper i pärmar på evigheter (sorgen och döden har fortfarande sitt på vissa orkesområden, liksom), men pappret kan också ligga kvar på jobbet i min flyttröra sedan vi bytte kontor. Jag vet inte.

Så jag fick stänga ner. Jag kan inte ansöka om utbetalning för vab, för jag vet inte vilket datum vi kom överens om den där löneförhöjningen på några hundralappar.

Jag har slösat bort en halvtimme av min måndagskväll i november på ingenting. Och ja, jag skulle vara surare på det här om jag ens hade ork till det.

En SD:are har gjort märkliga hemska uttalanden om muslimer på SD:s landsdagar.

Människor i flödet påpekar – helt riktigt – detta som en del i det lutande planet på väg mot vad som hände i Tyskland på 1930-talet (och andra folkmord i världen vid andra tillfällen). Att vi måste engagera oss politiskt och motarbeta detta.

Och i ljuset av #metoo blir det plötsligt så tydligt. Allt det där som vi alla i hela mitt liv tyckt varit så obegripligt med Tyskland på 1930- och 40-tal. ”Hur kunde folk? Varför protesterade de inte? Jag skulle aldrig…”

Jo. För när motståndet är stort, och man riskerar djup smutskastning från alla håll, så är det inte bara frågan om att göra det rätta och protestera. Man är tvungen att väga mot det andra som är i vågskålen: risken att motståndarna bryter ner en psykologiskt så kraftfullt att man själv blir av med sin egen mänsklighet. Och ja, i teorin kan man tycka att det är självklart att man ska det. I praktiken är det inte ens möjligt att stå upp för andra människor om man själv brutits ner.

Ja, jag kopplar ihop områden som ligger långt ifrån varandra. Jag är ingen expert på någotdera området. Kanske har jag helt fel. Eller så har jag rätt.

Vad vi ska göra? Stötta varandra. Lyssna på varandra. Alla vi som visserligen inte alls tycker samma eller ens är lika varandra i övrigt när det gäller intressen och personlighet och annat. Vara rädda om varandra så att vi har ork och kraft att stå upp. Så att vi inte, var och en för sig, riskerar att behöva förlora vår mänsklighet för att vi står upp för det självklara.

För tillfället vandrar det på sociala medier runt en bild på en whiteboard från en niondeklass där killarna (utan tjejerna närvarande; de har gjort samma övning för sig) fått svara på hur de tänker sig sin drömpartner.

Nedan följer min egen kommentar (rakt av plockad från vad jag skrev när bilden dök upp i mitt flöde på facebook ihop med någon lång kommentar):

Jag tänker på när vi hade motsvarande diskussioner, uppdelade tjejer resp killar, när jag gick i högstadiet, och vi skulle klämma fram motsvarande tankar. Jag tror att jag också sa något utseenderelaterat. Inte för att det var det jag tyckte var viktigast, utan för att jag egentligen inte alls hade funderat i de banorna. Jag hade varit småkär någon gång (och det var vid detta tillfälle nog flera år sedan), aldrig varit ihop med någon, och en framtid med en eventuell idealpartner var en långt mer fjärran och irrelevant tanke än eventuella yrkesval, där jag i alla fall hade drömmar om än vaga. Tankar på vad som var viktigt hos en partner var liksom inget jag hade intresse av eller skäl att fundera över.

Ändå var man tvungen att svara. Klämma fram något i den där diskussionen. Och då blev det något utseendemässigt – för det var det lättaste att svara när jag nu egentligen inte hade någon aning.

Och sedan användes de där utseendemässiga bitarna vi sagt för att få oss att förstå hur fel det var att bry sig om utseende. Dvs på något vis blev det ett shame-ande av det jag svarat, för att jag var tvungen att svara något.

Jag tycker ärligt talat det är väldigt mycket begärt att man, i en ålder där man fortfarande håller på att hitta sig själv, skapa en uppfattning om vilka värderingar man själv har, och ännu inte lyckats hitta orden för att uttrycka vem man själv är, ändå förväntas kunna uttrycka vad man tycker är viktigt hos en partner.

Det är november.

November är i princip alltid den tyngsta tiden på året, tiden när jag alltid är som närmst att rasa samman, om jag inte rentav gör det.

Nu är det november.

Jag har ett barn vars skolgång mest är en trasselsudd.

Jag har två barn som tappat all ork att hjälpa till.

Jag har ingen att luta mig mot, stödja mig mot, ingen som sitter i min soffa och pratar eller tar hand om.

Jag har tränat två gånger det senaste året, om man bortser från det jag tränat hemma framför youtube under någon period.

Jag är i huvudsak låst härhemma. Vartenda avsteg från att vara hemma innebär trassel, planering, och en stor risk att det ändå inte blir av. Massor med ansträngning för något som riskerar att sluta med bråk, katastrof och inställt i sista ögonblicket.

Jag har inte ork kvar att stå upp för mitt barn när det behövs. Jag har inte ork kvar att stötta mitt barn. Jag har ingen som helst ork att vara inspirerande eller motiverande eller hitta på något.

Jag har knappt ens ork att få tillvaron att gå runt med mat, disk, tvätt. Men det är det jag ägnar mig åt. Disk, mat, tvätt, väcka barn, få iväg barn till skolan, få barn att gå och lägga sig på kvällen… Jag lyckas ganska dåligt på det hela taget.

Och ja, jag har saker jag skulle vilja formulera om olika delar av det där. men jag kan inte formulera mig för tillfället. Orkar inte. Har inte fokus.

Och när man tror att något börjat bli bättre, så rasar det igen. Man ska aldrig börja tro att något är på väg att bli bättre. Man kommer bara att bli besviken.