Category Archives: Inget särskilt

Det är svårt det där med gästfrihet. Vi har alltså bott hos min faster i Bretagne i en och en halv vecka. Det innebär att vi haft möjlighet att komma och gå som vi vill (mer eller mindre), vi har haft rum och handdukar, vi har fått frukost och middag de allra flesta dagar. Vi har blivit skjutsade till stranden, och blivit allmänt bortskämda.

Jättesmidigt och jättetrevligt. Och samtidigt en svår balansgång. För vi vill ju inte utnyttja henne. Och samtidigt känns det som att det är det man gör. För fyra extra personer innebär rätt mycket högre matkostnader i ett enpersonshushåll. Och samtidigt har hon ju det mesta hemma. Och när hon saknar något så handlar hon det innan vi hinner blinka.

Så vi har försökt att fråga om det är nåt som behöver handlas hem – och det brukar landa i mjölk och bröd. Vi har vid något tillfälle sagt ”nej, men nu betalar vi”. Samtidigt vill man ju inte verka otacksam gentemot gästfriheten – det kan också bli fel. Och ja, jag vet, utslaget över många års tid så blir det inte så mycket, jämfört med släktingar man har på närmre håll och får besök av oftare. Men ändå.

Knepigt är det, helt klart.

Nej, jag har inte pratat särskilt mycket franska de här veckorna. Ja, jag vet, man ska passa på att öva. Men i den verkliga världen är det ofta viktigare att faktiskt bli hyfsat rätt förstådd. Och då tar man bara franskan om man känner sig verkligen säker. Och annars frågar man om den man ska handla av eller fråga om något kan engelska. Och sedan kvittar det nästan vad personen i fråga svarar, för det blir oftast att man gemensamt tragglar sig fram, med en blandning av ord och fraser från båda språken. (Ja, utom om hen svarar att hen verkligen inte begriper ett jota.) Det viktiga är ju faktiskt att man förstår varandra och reder ut situationen! Och ibland när den man handlar av inte kan någon engelska så hoppar någon annan kund in och översätter.

På det hela taget löser det sig oftast väldigt bra.

Hemma hos faster blir det förstås huvudsakligen svenska. Men när dessutom hennes dotter, min kusin, kommer på besök, så blir det ett mixat sammelsurium. För hon har franska som ”modersmål” (trots att hennes mamma är svenska), undervisar i engelska men har även pluggat lite svenska på universitetet. Det innebär att det gemensamma språket oss vuxna emellan är engelska (och tioåringen förstår också ganska mycket), men vi pratar svenska med faster och barnen, och min faster och kusin pratar franska med varandra. Och så glider vi alla emellan och byter fram och tillbaka och fyller i ord som fattas på det ena eller andra språket med något på något annat språk.

Och resterna av det jag tutats i i skolan säger att jag borde prata franska och min kusin borde prata svenska – men ingen av oss känner sig säker nog av det, utan  i själva verket lär vi oss mer av att jag lyssnar när de pratar franska och hon av att lyssna när vi pratar svenska.

Och hemma hos min andra kusin fungerar det på något motsvarande sätt – bortsett från att han aldrig läst svenska och att både han och hans fru är väldigt osäkra och ovana när det kommer till engelskan.

Jag har funderat en del kring tryggheten i pengar under den här semestern.
Pengar i sig är ju egentligen inte viktiga i sig. Jag är inte intresserad av lyx eller att kunna köpa dyra saker; oftast är jag nöjd med det enkla.
Men när man hamnar i kneiga sitationer blir det ändå tydligt hur bra pengar är när det gäller att ge trygghet.

Tydligast blev det ju förstås när mannens plånbok blev stulen. Det var inte mycket pengar han blev av med egentligen. Det ekonomiskt mest värdefulla som försvann var Skånetrafikens sommarkort. Men även körkortet kostar förstås att ersätta. Och det fanns förstås en osäkerhet från början kring om de skulle ha hunnit plocka pengar från bankkontona med korten innan korten spärrades och pengarna flyttades undan och så vidare. Och polisanmälan och behov av att ringa och trassla med saker, och… I all röran insåg jag att det var en ganska väsentlig sak för känslan i magen att veta att vi faktiskt har pengar, har råd med de saker som uppstår och måste lösas. Vi blir inte bankrutt. Vi behöver inte ställa in hela vår sommar. Det löser sig. Skulle vi åka på saftiga extrakostnader så är det surt, men ingen katastrof.

Samma känsla finns även i många små saker. När man är ute och kör en hel dag, och har tänkt se slott och stränder och annat, och inte säkert vet var det kommer att dyka upp möjligheter att köpa lunchmat, så är det bra att veta att man klarar av att hantera om det blir lite dyrare någon dag – istället för att behöva fara runt tills man hittar något billigare, alla är sura av hunger, och dagen tar slut innan att man hinner det man hade velat.

Och otryggheten återvänder när man plötsligt inte vet igen. När vi höll på att packa för hemresan tänkte jag kolla hur mycket pengar det fanns kvar på kontot, men just då funkade inte nätet. Att befinna sig på Berlins Hbf på hemvägen och veta att man ska äta frukost och köpa proviant och kanske behöver lösa andra saker, och inte ha en aning om det finns några pengar på kontot när man ska betala gör att situationen plötsligt känns väldigt otrygg.

Så hur gick det då att köra bil i Bretagne?
Tja, inledningsvis kan man konstatera att det gick betydligt bättre än jag hade befarat. Redan efter några timmar den första dagen var den värsta nervositeten borta. Och på det hela taget tycker jag att jag redde ut det bra. Inga direkta missöden, och jag kände mig faktiskt ganska bekväm med körandet.

Jag hade förstås ”tur”: det var sällan fråga om riktigt besvärlig körning. På motorvägarna var det bara några enstaka gånger som vi hamnade i riktigt intensiv och lite hetsig trafik, och då varade det inte särskilt länge. Men mer än jag fasade för det så fasade jag för stadskörningen. Små trånga gator, knöliga situationer och ett annat temperament, liksom. Men det blev aldrig riktigt besvärligt. En del i det var att många stadskärnor visst infört ganska stora 30-zoner, vilket var väldigt tacksamt för en ovan förvirrad turist. Jag kunde ta det ganska stillsamt – och de andra omkring mig var också tvingade till detsamma – eller i alla fall tvingade att acceptera att jag gjorde så – eller hur man ska säga.

En annan del i det var jag lyckades behålla lugnet. Lyckades bestämma mig för att behålla lugnet. Lyckades tänka att det var bättre att satsa på säkerhet i första hand, tänka att det inte gjorde något om vi kom fel, tänka att det ordnar sig och vi tar en sak i taget eller nåt sånt. Och det funkade på något vis, så att det inte blev ett problem med körning ens i ganska knepig stadstrafik.

Den franska skyltningen är ofta ganska förvirrande. Men där tog vi en hel del hjälp av de många rondellerna: var vi osäkra så cirkulerade vi ett varv till :-)