En av de stora utmaningarna med att resa utomlands och i stora städer är rädslan för att bli av med saker. Ficktjuvar, inbrott, och så vidare. Har jag min väska kvar? Har vi biljetterna? Var är passen säkrast? Är plånboken där den ska? Det är förstås en extra utmaning när man har ångestproblem. Dessutom förstärks det av jobbiga erfarenheter. När vi var i Frankrike med familjen och bilen 1993 hade vi inbrott i bilen när den stod parkerad i Nimes. En ruta krossad, min och brorsans ryggsäckar försvunna tillsammans med en kylväska med matjessill och drickor – och med det en str del av min trygghet för en ganska lång tid framöver.
Det är alltså en påfrestning att befinna sig i sådana situatiioner. Jag hanterar det bättre nuförtiden, men det är en stor mental ansträngning, knappast en avslappnad känsla. Mina tankar är ganska konstant på det där: har jag kvar plånboken och kameran och annat viktigt?
Och så händer det då. Vi tar metron till Gare Montparnasse för att lämna Paris. Det är trångt på metron, och vi har en snartsexåring som är lätt panikig av kli och ont. Och när vi slutligen kommer till Gare Montparnasse så konstaterar min man att han inte längre har sin plånbok kvar. Gissningen är att den försvann redan i början av resan när det var några som var lite extra buffliga och knuffiga.
Bank/betalkort och körkort borta. Annars förmodligen inte så mycket av större vikt.
Jag har också bankkort, så den biten löser sig. Körkortet är väl lite värre… vi skulle hyra bil i Bretagne, ju. Ja, jag har också körkort, men vi vill kunna köra båda två – och det är trots allt min man som är bekvämast med att köra bil i ovana miljöer.
Spärrnumret har vi förstås glömt att ta med oss. Gare Montparnasse hävdar sig ha fritt nät, men det funkar inte. Vi har med oss en lapp om hur man hör av sig till Folksam där vi har försäkring, men när han ringer dit så är det enda de har att säga att vi måste polisanmäla; de kan inte ens hjälpa oss med spärrnummer. Och vi har ett tåg att passa…
Nå. Inte mycket att fundera närmre på. Vi har ju egentligen allt annat viktigt kvar. Och det är ju värdsliga ting: ingen skadad.
På något vis är jag imponerad av det där: jag hanterar det. Det är jobbigt och besvärligt och far många tankar genom huvudet, men jag hanterar det. Ingen panik. Ingen röksmak i munnen. Jag lyckas hålla mig till att tänka att det ordnar sig, att vi har kvar de viktiga sakerna, att alla lever… Och jag vet inte om det är mognad och erfarenhet, eller att jag lärt mig hantera verktyg för det här, eller om det är sertralinet. Förmodligen allt tillsammans. Jag känner mig i alla fall lite stolt över det. Jag lyckas dessutom huvudsakligen låta bli att tycka att det på något sätt skulle vara mitt fel, att jag borde tänkt eller gjort annorlunda, att jag borde tänkt på att vi borde lägga ner körkorten någon annanstans, att jag borde… för nej, jag kan inte ta ansvar för allt :-)
Fast bekväm med situationen är jag förstås inte.
Annars då?
Tja, natten har varit något drägligare. Egentligen mest tack vare att vi gett paracetamol innan läggdags och en gång på småtimmarna.
Och Montparnasse-stationen är stor och TGV-tågen är skitlånga. Och nu sitter vi på ett TGV, ett Train à grand vitesse, som det stod så mycket om i franskböckerna när jag läste franska i skolan för många år sedan. Nu är vi på väg mot Bretagne. Med ett körkort för lite och en sjukling.
Mentalt sett är jag inte skitbra på det här… ;-)
