Category Archives: Inget särskilt

Frankrike-resan: blandade intryck hittills

Det hade förstås varit trevligare och vettigare att skriva ner alla intryck och händelser samlat och kronologiskt. Men det förutsätter att tid och ork infinner sig i lagom mängd vid rätt tillfällen, och kombinerat med möjligheten att sitta och skriva. Och så har nu inte riktigt varit fallet hela tiden, om man säger så…

I alla fall:
Här i Paris bor vi på vandrarhemmet S:t Christophers Inn, i närheten av Gare du Nord. Vi har ett fräscht och praktiskt fyrapersoners rum, som innehåller precis allt man behöver: två våningssängar, med draperi för vardera säng, låsbara sänglådor av sådan storlek att de sväljer en resväska, litet badrum med dusch, ett bord med två stolar, och gratis Wifi. Alla i familjen är mycket nöjda med boendet.

Metron i Paris är… annorlunda. Jag gillar de vackra skyltarna som finns vid många av nedgångarna. Men det är en labyrint att hitta nere i systemen – irrgångar av förvirrande slag går hit och dit på för mig ologiska sätt mellan de olika linjerna på en station. Ungefär som kringlorna mellan motorvägar men mycket mycket värre och dessutom omöjligt att få överblick över. Fascinerande nog är dessutom rulltrappor nästan ickeexisterande i sammanhanget. Och så är det FRUKTANSVÄRT trångt på tunnelbanetågen. FRUKTANSVÄRT.

När vi kom till Gare du Nord igår, efter att ha lämnat in väskorna på vandrarhemmet och begett oss iväg för åka med metron, så var det en väldig kontrast till Berlin Hbf. Berlinstationen har jag ju tidigare beskrivit. Gare du Nords allra mest bestående intryck var de utställda hinkarna här och var, eftersom det regnade in (ganska rejält). I övrigt är det en ganska rörig station.

Jag har under resan också glatts åt sopsortering på tåg i Danmark och Tyskland, åt att ute till havs ha sett en färja med text ”Hybrid”, och åt gigantiska mängder vindkraftverk under resan genom Tyskland.

Och tioåringen suckar åt att gång på gång bli pekad till damtoan på grund av sitt långa hår.

Frankrikeresan, dag 0-1 (27-28 juni)

Natten var hård ;-) När jag kom i säng kunde jag inte somna. Dels har jag nästan alltid svårt att somna när jag vet att jag ska upp extra tidigt och har en tid att passa. Dels var det mycket som rörde sig i huvudet, tankar om saker man borde packat ner eller kollat eller gjort, och allmän resfeber och nervositet. Det tog tid att somna, och jag sov väldigt oroligt. Och vid tretiden blev jag tvungen att gå upp ett varv och hjälpa snartsexåringen på toa, och sedan kunde jag inte somna om – så till slut gick jag och la mig i hans tomma säng och lyckades sova någon timma till.

Jag gick upp vid tio över sex. Vi hade inte egentligen jättemycket som behövde göras på morgonen innan vi skulle åka – ge katterna mat, samla ihop det sista, klä på oss och få ungarna till vaket tillstånd – men det är trots allt bättre att ha marginaler i de här sammanhangen.

För ovanlighets skull hade vi faktiskt beställt taxi till stationen, för att inte ha bilen ståendes där under vår resa. Taxin var beställd till kvart över sju, men dök först inte upp, för taxin hittade inte… Men efter lite telefonkontakt löste det sig.

Första ressträckan gick till Hyllie, med våra Skånesommarkort, och på vägen dit åt vi huvuddelen av våra medhavda frukostmackor. I Hyllie köpte vi med oss kaffe, köpte duobiljett till Köpenhamn och klev sedan på Öresundståget.

I Köpenhamn hade vi omkring en halvtimme på oss innan vi klev på det första riktiga tågluffartåget – alltså första tåget där vi faktiskt använde interrailkorten. Redan på väg över Öresundsbron satt vi och fyllde i informationen om dagens första resa i interrailpasset. Tåget vi skulle med gick från Köpenhamn till Hamburg, men bara de främsta vagnarna skulle vidare över till Tyskland.

Ombord på tåget var det huggsexa om de lediga oreserverade platserna, och vi var väl inte snabba nog och satsade till att börja med på att få fyra platser tillsammans. Det lyckades vi inte med, och under tiden hann alla obokade platser som var tillsammans försvinna i vagnen vi klivit på. Så vi fick sätta oss på platser som var utspridda, fick flytta om ett par gånger, och landade till slut i att i praktiken bara ha tre platser och en snartsexåring som fick skifta mellan föräldrarnas famnar… Detta i kombination med att även han sovit alldeles för lite, och dessutom ätit alldeles för lite och varit stissig och nervös alldeles för länge – slog över i allmän trötthet. Dessutom har han drabbats av allmänt kliiga händer och ett lite svullet öga – allergi? nervositet?

På tåget konstaterade jag även att min känsla under morgonen stämt: nu hade mensen kommit. Tajming… ;-)

Så, ett proppfullt tåg och familjen lagom utspridd på en nästan fyra timmars tågresa… kanske inte den smidigaste starten.

I tågresan Köpenhamn-Hamburg ingår även färjeöverfarten vid Rödby-Puttgarden. Och det är rätt mycket smidigare att åka den vägen med tåg än att behöva tajma färjeavgångar när man kommer med bil eller riskera behöva vänta flera timmar till en varm sommardag. När man kommer med tåg behöver man inte heller panikartat hinna med toabesök under färjeöverfarten, utan vi kunde nöja oss med att strosa på soldäck och köpa skitdyr varmkorv som lunch. Ångestnerven i mig utmanas dock en aning av det här med att lämna delar av bagaget obevakat ombord på tåget under färjeöverfarten.

Så en stund efter tvåtiden kom vi fram till Hamburg. En stor, stökig station, med färgglad, skrikande (bildligt talat) reklam, massor med människor (en del typ fejkhippiklädda, en del fotbillstjoande?) och en allmänt stökig och stressig känsla. En ganska allmänt jobbig känsla för mig, som inte är mycket för stora stressiga stökiga, trånga storstadsstationer. Vi utfodrade ungarna med alldeles för dyr glass för att få upp energinivån hos framför allt den yngre. Och jag tänkte att om det är så här illa i Hamburg, hur ska det då inte vara i Berlin…?

Inför nästa tåg var vi beredda på att hugga första bästa ickereserverade platser, så att vi faktiskt alla skulle få sitta vettigt. Men det var mycket mindre folk på tåget Hamburg-Berlin – väldigt lugnt och stillsamt, faktiskt. Minstingen piggade på sig en aning efter glassen och möjligheten att sitta på egen plats lutad mot mig.

Till Berlin kom vi strax innan fem. Och det var en mycket trevligare station. I många våningar, med tågspår på tre av dem. Med många affärer och matställen, men ändå massor med luft och plats och ingen stresskänsla, ingen panikträngselkänsla.

Det var faktiskt helt okej att tillbringa tre timmar där (speciellt efter att ha låst in det mesta av bagaget), med att gå runt och strosa. Vi satsade på säkra kort (Burger King) vad gällde maten, för att faktiskt kändes viktigt att alla fick i sig mat. Och trots att barnen hade mycket spring i benen efter massor av stillasittande så var det nästan hanterligt, trots den gigantiska stationen. Vi hann dessutom ut utanför på något ganska intetsägande torg, där vi såg någon sorts snygg bro en bit bort.

Men sedan var det ganska skönt att hämta ut bagaget och gå ner till de nedre spåren och slutligen få kliva på City Night Line (CNL) mot Paris.

Tåget ser inte lika hippt ut som namnet låter – snarast är det ett ganska gammalt och slitet tåg – men det är inget fel på det. Vi sitter nu inkrupna i vår liggvagnskupé, ganska nöjda med att inte själva behöva flytta oss förrän i morgon.

[Publicerat i efterhand på grund av nätbrist.]

Resfeber

Det känns som att vi ägnat hela veckan åt förberedelser. Tuggat igenom listor med allt som ska fixas och planeras och bestämmas och packas. Så är det förstås inte: vi har hunnit med en del småfixande i trädgården, och sociala besök och fika och annat. Men ändå. Vi har vant oss vid att äta vid soffbordet för att matbordet varit belamrat med packningsgrejer. Det går runt i huvudet av allt vi tänkt på och inte tänkt på huller om buller.

Vi har mättat – dränkt? – växterna i förberedelsevattning. Vi har gjort av med matrester i märkliga kombinationer. Jag har fått huvudvärk.

Jag är stissig. Barnen är stissiga – men har nu äntligen somnat.

Imorgon reser vi.

Den eviga kampen mot vindorna

Ibland undrar jag om jag borde ge upp. Låta det värsta kvarteret av trädgårdslandet ligga i träda ett år. För de eländiga jävla vindorna håller på att ta över helt där. Jag tycker inte det blir bättre utan bara sämre.

Och då väntade vi ändå med att odla där i år. Sparade den delen till bönor som skulle sås sent. Men det var förstås inte förrän bönorna kommit i jorden som vindorna kom  igång ordentligt. Det kan förstås bero på flera saker. Det kan vara för att de faktiskt är ganska sena av sig (är de det?). Det kan också vara så att vi faktiskt lyckats gräva upp det mesta i de övre jordlagren, och att det därför helt enkelt tog lång tid för dem att ta sig upp. Eller så kan det vara så att det inte var förrän vi börjde vattna mer frekvent som de faktiskt tog fart.

Förmodligen en kombo av alla tre, förstås :-)

Oavsett orsak så är det i alla fall förjävligt nu. Vindorna växer långt bättre än bönorna. Och det går ju inte att bli av med dem, för det finns inget sätt att faktiskt gräva upp ens i närheten av tillräckligt för att ens hämma dem, om inte ärtor och bönor ska stryka med på kuppen. Alltså: enda sättet att kunna mucka med vindorna är att inte behöva ta hänsyn till något annat där. Träda. Och fortsatt bevattning.

Och så klagar folk på kirskål. Kirskål är ett lätt ogräs jämfört med vindor.

*urgl*

Frustration över att det i år inte finns några ekologiska shorts att köpa till tioåringen i vanliga affärer. (Jag skulle alltså ha köpt fler på HM ifjol, i storlekar för kommande år?)
Frustrationen när jag frågar på HM – fastän jag redan letat och vet att det inte finns – och får till svar att nej, men vill man ha eko kan man vända sig till affärer som specialiserad sig på sånt. (Ja, fast utbudet till större barn är extremt litet, även på nätet, och ibland kan man faktiskt inte få fatt i nåt alls. Och det är inte alltid man har tid och möjlighet att köpa så.)
Frustrationen över att det inte kan finnas basplagg av varje grundtyp hos en stor kedja utan man förväntas kunna klä sig bara i t-shirt.
Irritationen över att under tiden man har diskussionen med tjejerna i kassan så stoppar den ena ner kläderna jag ska köpa i en plastkasse fastän jag står där med medhavd tygkasse.

Kvar i förkylningsbubblan

Hemma. Sjuk.

Nej, inte jättesjuk. Men kraftlös.

Det tog mig flera timmar att somna igårkväll på grund av hostan.

Jag har sovit mer än halva dagen idag.

Och som sagt var, jag är kraftlös. Det finns ingen ork, ingen vilja, ingen kraft att göra något. Alls. Jag känner mig som att jag befinner mig i en bubbla, som inte pallar ta in omvärlden.

Och det är väl på något vis som att kroppen behöver den där pausen och återhämtningen, för att kunna komma tillbaka.

Äntligen på väg hemåt

Nu sitter jag på tåget. ”På skrammeltåget”, samma gamla InterCity-tåg som jag åkt så många gånger från Linköping, med nästan exakt samma avgångstid. (Skrammeltåg handlar om att det inte är de ”lyxigare” snabbtågen. Idag har jag å andra sidan hamnat på förstaklassplats utan att betala för det.)

Så: var det då dumt att jag åkte till Klimatriksdagen, givet att det blev som det blev, med förkylning och allt?

Mnjä. Inte så väldigt.

  • Hade det inte varit för klimatriksdagen så hade jag kanske inte kommit iväg till min kusins student. Och det hade faktiskt varit synd. För det var väldigt trevligt – även om det förstås hade varit ännu trevligare om jag inte varit förkyld.
  • Trots att fredageftermiddagen i Norrköping var plågsam rent fysiskt (och mentalt), så hann jag ändå uppleva lite av stämningen. Jag hann få bekräftat att jag skulle ha uppskattat det om jag hade varit i form. Det är faktiskt en skön insikt.
  • Visst hade det varit skönt att vara hemma hos familjen. Men samtidigt har jag under lördagen haft det så bra man kan när man är störtförkyld. Igår var jag själv hela dagen. Jag har inte haft några krav på mig på hela helgen (ja, sedan jag ”landade” där i fredags), utan kunnat bara vara sjuk. Det hade inte varit möjligt hemma :-)

Så på det hela taget känns det faktiskt helt okej. Även om det förstås också är lite snopet och irriterande. Men det senare har liksom egentligen gått över.

Mot odds och sunt förnuft och på envishet och snålhet

Jag är på väg mot klimatriksdagen. Och jag är dunderförkyld. Näsan är täppt och rinner. Körtlarna på halsens sidor är ömma och svullna. Jag svettas som en tok.

Egentligen vill jag bara hem. Men jag har betalat anmälningsavgift. Och det skulle kosta en halv förmögenhet att boka om tågbiljetterna så att jag kunde åka hem tidigare. Så jag får åka dit i alla fall.

Med tanke på mitt tidigare velande om att åka dit skulle säkert den som är lagt åt det hållet kunna hävda att det inte är meningen att jag ska dit.

Jag, med min hypokondriska läggning, skulle snarast hävda att anledningen är att det härommorgonen satte sig en snörvlande person bredvid mig på pågatåget. Jag satt hela den halvtimmen och funderade på om jag borde flytta på mig. Så ovanpå allt annat skulle jag väl kunna tro att det är mitt eget fel.

Fast mannen meddelar hemifrån att minstingen visst också är förkyld…

Nå, oavsett vilket såär jag oerhört tacksam att den här gången var en av de gånger då jag kom ihåg att packa med nässpray och alvedon ifallatt… Till och med en tygnäsduk fick jag med. Den är visserligen redan dyngsur, men utan den och nässprayen hade redan eftermiddagen igår varit mer jobbig än trevlig.

Bagageproblemet

En av de trevliga sakerna med att resa utomlands är förstås sakerna man kan köpa med sig hem. Jag är absolut ingen souvenirsamlare, men jag tycker det är trevligt att ta med mig lite av en annan värld hem. Det kan vara kläder av en annan stil, kanske någon bok, någon skiva. Och så mat och dryck.

Visserligen finns det ju helt andra möjligheter att köpa ”utländsk” mat hemma i Sverige, så behovet är inte detsamma som förr. Till och med grovkornig fransk senap brukar jag lyckas få tag i ibland.

Men riktig cider hör fortfarande till de saker som jag får passa på att njuta av på annat håll… Jag älskar cider, riktig cider, inte sådan där läskeblaskvariant som är kolsyrad och sötad och utspädd med vatten som den svenska, utan riktig. Utbudet av den är ytterst litet i Sverige. Dessutom kompliceras det av att jag räknar mig som nykterist. Det vill säga jag vill inte ha den cider som är ”Brut” (4-6 % alkohol) utan den som är ”Doux” (2-3 %). (Ja, jag vet att 3%-ig inte riktigt faller inom gränsen för nykterist.) Doux-cidern finns visst inte alls på systemet… och är rätt svår att få tag i övrigt i Sverige.

Så när man åker till Frankrike får man passa på att njuta – och köpa hem.

Nä. Just det. Jag är van vid att bila till Frankrike. Och då gör några flaskor cider inte så stor skillnad i packningen.

När man ska åka tåg gör de däremot det.

Det här är ju inte i sig ett tågproblem, utan samma problem finns ju med de flesta ressätt. Och det är ju en ganska fånig sak att irritera sig på. Men lite grann gör jag det ändå… :-)

Vandrarhem i Paris

Nu har vi bokat vandrarhem i Paris också. Två dagar och nätter i den stora staden. Exakt vad vi ska titta på har vi inte bestämt ännu, men jag gissar på att Eiffeltornet ingår :-)