Category Archives: Inget särskilt

När jag var liten åkte vi till Ullared. En dag varje termin tog vi ledigt från skolan och åkte till Ullared. Tidigt på morgonen åkte vi iväg (vi måste ha haft närmre femton mil att köra?), så att vi kunde vara där i god tid när de öppnade på morgonen och stå bra till i kön och komma in tidigt. Sedan var vi där hela dagen. Vi hade med oss ordentliga inköpslistor för att veta vad det var som behövde skaffas. Mitt på dagen tog vi paus: betalde det som var ”klart”, gick och åt köttbullar på restaurangen en bit bort, och gick sedan tillbaka och fortsatte. I slutet på dagen fick dessutom jag och min bror varsin leksak eller skiva eller något sådant.

Att åka till Ullared och handla var pinsamt. Helst ville inte mina föräldrar att jag skulle tala om vart jag skulle den där lediga dagen. Men vi hade inte mycket pengar, och det här var ett sätt att få ihop tillvaron, på ett samlat rationellt sätt: på Ge-Kås köptes de kläder vi behövde för det närmsta halvåret.

Nuförtiden verkar inställningen vara en annan. Att man köpt saker billigt, ”fyndat”, är något man skryter med. Ju mer och ju billigare desto bättre.

_____________

När jag var liten var det pinsamt att jag gillade Sound of Music och Grease. Det var extremt pinsamt att jag gillade gammaldags vackra kläder och gärna ville gå klädd så och till och med sydde egna sådana kläder. Fruktansvärt pinsamt. Sånt man blev retad för.

Idag ordnas det singalong-evenemang där folk kan sitta och sjunga tillsammans i biosalongen. Och fester och jippon för alla människor som gillar att klä sig gammaldags och överdådigt och fantasifullt.

_____________

Men nej, jag har inget behov längre. Jag känner ingen direkt längtan efter de där kläderna längre. Jag gjorde så gott jag kunde på mina premisser på den tiden. Nu har jag gått vidare till andra intressen.

Och jag har inga behov av att köpa billiga kläder längre. Jag har inte det ekonomiska behovet, och jag vet om de negativa konsekvenserna för miljön av en del billiga fynd.

Ska jag äta hamburgare så brukar jag om möjligt välja Max.

För det första är de absolut godast.

För de andra har de ett, som jag uppfattat det, stort klimat- och miljöengagemang. Det här med att klimatdeklarera all maten, så att man vet hur mycket koldioxidutsläpp den genererat, är en mycket god hjälp och påminnelse varje gång man står där och ska välja mat. Ja, och sedan har de ju ”fyllt på” med en massa andra miljöåtgärder. Det har verkat genuint. Visst, självklart har det blivit en del av affärsidén, något att tjäna pengar på, men det är ju inte fel i sig utan tvärtom win-win.

Nu vill de verkligen inte att S och V ska vinna valet.

Jag undrar om Max är nöjda med regeringens klimatarbete.

Och alldeles oavsett om Max tror sig kunna påverka hur deras personal röstar elle inte, så tycker jag det är ett olämpligt agerande. Precis som när facket och sossarna gör gemensamma flygblad.

Och så får jag väl fundera på hur jag bäst får ihop mina åsikter i sammanhanget med val av hamburgerställe. Inte för att jag äter burgare ofta, men ändå.

Förtroendet för Max har definitivt fått sig en törn.

Sov till halv tio.

Tid hos massören strax efter elva – en timmes massage. Resten av familjen på bibblan under tiden.

Sedan gemensam fika på konditori.

Tåg till Triangeln (Malmö) – eftersom vi har månadskort är det för övrigt bara tioåringen vi behöver betala för). Lunch på kebabställe enligt tioåringens önskan.

Shopping på Myrorna (några datorspel, en kartong lego och ett par barnjeans för totalt 145 kronor). Snabbesök på Clas Ohlsson för att kolla på lite LED-lampor.

Därefter till Malmö Opera för familjeföreställning: Tusen och en natt.

Sedan tåg till Hyllie för en liten tur till Emporia, eftersom tioåringen ville till Panduro. Konstaterade också att en spelaffär börjat med begagnathandel av barnfilmer (känns som en väldigt bra idé för barnfilmer som setts för många gånger – få en liten slant eller byt in mot nåt annat, liksom).

Och så tåg hem.

Ganska lyxig dag.

Det går inget bra med klimatet.

Rasism och nazism verkar öka (?).

Varför då fira det nya året? Varför fira att tiden har sin gång?

Det finns förstås flera svar på det.

Ett av svaren är att människan behöver ritualer. Och att vi behöver firanden att se fram emot – att det händer nåt vi tycker är kul och trevligt, oavsett hur mycket skit tillvaron bjuder. (Det hänger väl samman med det här om att man behöver extra mycket festande i krigstid – ”festa som om ingen morgondag fanns”.)

Vi firar cykliciteten (heter det så?). Tid är inte bara något som går framåt, utan också något som går runt. Efter vintern, oavsett om det kommer snö eller inte, så kommer det en vår och en sommar. Och oavsett om det blir torrt eller blött, varmt eller kallt, så förändras året med årstiderna. Vi behöver liksom markera detta på något vis. Kalla det firande eller ritual eller nåt annat. Men utan någon form av avstämningar längs med vägen så skulle livet bli ganska trist. Sedan kan man ju välja att hänga upp sina avstämningar på olika tillfällen – inget säger att man behöver fira just nu, om man inte vill.

Men att markera ingången till ett nytt år handlar väl också om att väcka lite nytt hopp. Även om mycket går käpprätt åt h-e, så finns det fortfarande ljuspunkter av olika slag i tillvaron. Oavsett hur eländigt man än må tycka att det är med en massa saker, så får vi ändå inte bortse från de glädjeämnen som tillvaron har och kommer att föra med sig under året. Barn som kommer att födas, människor som kommer att finna varandra och bli vänner eller förälska sig i varandra, och så vidare. Glömmer man det så tappar man också meningen med att leva – då kan ju liksom de stora sakerna också kvitta?

Men självklart är det upp till var och en att fira på det sätt man själv trivs med – traditioner skapar man själv :-) Femåringen här har deklarerat att vi ska fira genom att spela carcassonne fram till midnatt och sedan titta på fyrverkerierna (från omgivande byar, som syns över nejden från alla fyra väderstreck). Så jag antar att det var det vi gjorde förra året ;-) Snarttioåringen däremot är bortrest.

Och för ovanlighetens skull ska vi äta oxfilé på nyår. Jag kan inte minnas vilket år jag senast åt oxfilé, men eftersom vi köpte ekologiskt naturbeteskött i låda i våras, så hade vi en oxfilé i frysen, och då kan ju nyår vara ett lämpligt tillfälle att äta upp den.

Av år 2014 önskar jag att världen vänder i en hoppfullare riktning, med valresultat som leder till bättre förutsättningar att hindra allvarliga klimatförändringar. Men alldeles oavsett tänker jag ha en trivsam kväll. Brasa, god mat och lite spel – det kan väl inte vara fel, liksom?

Lillejulaftonskväll.

Julskinkan är klar (det blev inte ekologisk, för det fanns inga eko att få fatt i annat än färdigkokta, men det blev i alla fall en hyfsat lokal).

Granen är klädd.

Huset är inte välstädat – det kunde visserligen varit värre, men jag hade önskat att det vore bättre. Men från en halvtimme efter att jullovet slog till så gick barnen in i ”jag är uttråkad”-mode, vilket innebär att de inte heller orkar med att bistå med något tråkigt men samtidigt effektivt bidrar till ny stökighet konstant, och jag har de senaste dagarna kännt en oroväckande likhet med någon sorts nidbild av mamma som bara städar och plockar och ingen verkar bry sig eller hjälper till (det har förstärks av att mannen kännt sig småhängig, förmodligen delvis efterterminenstressrelaterat), så nu får det helt enkelt duga.

Det är inte särskilt pyntat heller. En del pynt har mössen ätit upp, en del hittar vi inte, och vi har inte riktigt hunnit och orkat sätta upp så mycket i övrigt ändå.

Det blir ju jul ändå.

Och julklapparna är fixade. En blandning av upplevelser, begagnade saker, kompletterade begagnade saker, saker som ska underlätta återbruk, saker framställda på bra sätt, saker som ska bidra till att framställa saker på bra sätt, samt några få nya saker. Och färre än de brukar, tror jag.

Imorgon är det julafton. Det blir nog bra.

Det är en arbetsvecka kvar innan julledigheten. Jag fattar inte vart december tagit vägen. Eller jo, det fattar jag ju… men tiden liksom bara försvinner. Det känns som att jag inte får nåt gjort på jobbet. Jag får definitivt inget gjort härhemma. Tiden försvinner i jobbtrassel, sjukdomar, stormar och mental utmattning.

December. Snart två veckor gångna av månaden. Och även om vi inte tänker oss massor med julklappar och överdådigt firande så vill jag ju hinna fixa lite. Men det känns liksom väldigt fjärran nu. Vi har inte ens fått upp ljusslingan därute.

Det är i alla fall tur att jag julhandlat en del i förväg. Ska man köpa begagnat och väl genomtänkt så gäller det att vara ute i riktigt god tid.

Men jag känner att jag saknar överblicken över situationen just nu. Och huset som liksom såg lite välordnat ut för ett tag sedan (ja, det vill säga nästan normalt) är nu rejält kaotiskt igen. Och jag orkar liksom inte börja ta i saker. Luften har liksom nånstans gåt ur mig.

Det är många som står på barrikaderna utan att du nånsin ser dem.

Kanske drömmer de ibland om att stå på de stora, synliga barrikaderna. Inte för att synas, utan för att det skulle kännas enklare. Rakare.

Men istället kämpar de på där du inte ser dem. För att de ser att de behövs där de är, där de kämpar i det tysta. Kämpar med att åstadkomma en liten liten förbättring, skruva till förutsättningarna lite grann, för att åstadkomma något som på längre sikt trots allt kan göra stor skillnad. Eller ibland inte ens åstadkomma förbättring men bara hindra en försämring.

Du kanske tycker deras insats är löjligt liten – om du ens ser den. Men många gånger kan den kräva mycket mod, och ge dem mycket skit. Och nästan ingen cred, eftersom deras verk ju inte syns.

Men de är viktiga. De är hjältar, där de står, alldeles osynliga på barrikaderna.