Category Archives: Inget särskilt

Fuskpepparkakor: erfarenheter

Idag bakade vi alltså pepparkakor på fuskdeg (köpedeg).

Det första problemet som mötte oss var följande instruktion på paketet:

GÖR SÅ HÄR:

Placera degen i rumstemperatur tills den är mjuk nog att knåda.

Va?

Jag är van vid att pepparkaksdeg funkar som så att man bara ska ta fram precis så mycket som man behöver i taget från kylen, för annars blir den för mjuk och svårhanterlig.

Men det visade sig stämma: köpedegen var fullkomligt stenhård, tills dess att den fått ligga framme en stund. Och även den som hade legat framme en stund som hel klump var stenhård och behövde delas i mindre delar för att kunna börja mjukna.

Dessutom skulle den här pepparkaksdegen gräddas på lägre temperatur (200-225 grader) än jag är van vid.

Skumt, med andra ord ;-)

För övrigt så hade jag väl på nåt vis nånstans inbillat mig att kanske skulle den här degen trots allt vara lättare att hantera. Och tja, man behövde inte direkt bearbeta i extra mjöl i den. Men bortsett från det så var alla inblandade bagare (jag och barnen) efter en stund överens om att vår egen vanliga pepparkaksdeg – enligt recept från Vår kokbok anno 1964 – är betydligt bättre att baka med. Och godare.

Sannolikt kommer det att bli en bakningsomgång med sådan också innan jul.

Eller – har du ett alldeles fantastiskt jättebra recept du vill dela med dig av?

Fuskat?

Det senaste dygnet har huvudsakligen kännts som fusk. Ja, det är den bestående känslan. Eller kanske inte fusk – men jag vet inte hur jag annars ska beskriva det.

För det första så bestod vi liksom inte testet när det kom till värme- och energidelen. Ja, vi har en kamin, men när det väl kom till kritan var den obrukbar. (Sotaren var här tidigare idag, och han fick ut oändliga mängder välpackat fågelbo. ”De brukar inte gilla att bygga bo i runda kanaler”, sa han. Nå, det var uppenbarligen inget hinder här :-( Vi ska sätta dit hönsnät, i alla fall.) Det kändes rejält snopet och misslyckat.

Jag beskrev tidigare idag min situation ungefär som strömlös, tåglös och telefonlös. ”Oj, då är ni helt isolerade?” kommenterade någon. Fast det var vi ju inte alls. Inte ett dugg isolerade, faktiskt. Vi har hela tiden haft möjlighet att lyssna på radio (med batteri) och vi har haft möjlighet till kontakt med omvärlden med trådlöst internet. Vägarna har hela tiden varit fullt farbara, och när batterierna i dator och trådlöst modem började ta slut var strömmen tillbaka i byn och jag kunde åka dit och ”tanka”. Och ikväll, när strömmen ännu inte var tillbaka, åkte vi till en kompis för att laga mat, dricka varmt te (och äta kaka) samt ladda batterier igen.

Inte ett dugg isolerade. Ingen nöd på oss alls.

Och jag är jätteglad att det funkat så smidigt och jätteglad för goda ”grannar” (avstånd och grannskap är relativa begrepp). Men jag lyckas inte riktigt skaka av mig känslan av fusk.

Vi klarade oss inte själva.

Vi var inte avskurna. (Det brukar vi vara när det är snöstorm, vilket är den sorts oväder vi är mest vana att hantera.)

Nu är strömmen tillbaka, sedan ett par timmar. Och det går att elda i kaminen. Jag har för första gången värmt vatten i den begagnade rostfria kaffepanna jag köpte tidigare i år, och konstaterat att det går utmärkt och till och med ganska snabbt att värma vatten på kaminen vid behov. Det känns tryggt och bra. Det var ju så jag ville att ovädret skulle vara ;-)

Höströjning och loppisar

Det har varit en ganska intensiv helg. Fast på ett ganska lågmält sätt.

Vi har hunnit med höstens storloppis i trakten. Det resulterade i en sliten blåvit emaljerad hink som ska agera badrumspapperskorg, en dito pryl att hänga på väggen i skafferiet för småfövaring, en liten kopparbottnad Nils Johan-traktörpanna att stoppa undan åt något av barnen, ett par spetsörngott att sy om till nåt annat och några bygelkonservburkar.

Sedan gick vi på marknad inne i byn, och handlade honung, bröd och korv, pratade medbekanta, knöt nya kontakter och fick information om vad som händer i bygden.

Idag har vi hunnit med barnklädesloppis i en grannby (byalagets regi) och där fyllt på lite kläder, främst till femåringen.

Utöver det har vi jobbat på här hemma. Det ska läggas tak på brädgaraget under veckan som kommer, och som förberedelse har byggnaden tömts på så mycket som möjligt och området runtom med.

Och så har vi höströjt lite i trädgårdslandet. Plockat av en sista omgång tomater från trädgårdslandet., ryckt upp tomaterna, grävt vindor i mängd för att ge bästa möjliga odds för nästa år, satt vitlök, planterat jordgubbssticklingar, hängt upp bönplantor med utsädesbönor på tork inne i verandan. Och säkert en massa mer.

Och så är jag förkyld. Så där lite lagom småirriterande förkyld. Ont i halsen, lite snorig, lite trött,lite mer korkad än vanlig och ganska seg. Det är mycket mer som skulle behöva fixas…

Ångad saft, kokt saft, glass, kräm och mos

Den gångna helgen plockade vi fram svarta vinbär ur frysen till att göra saft. Det är mamma som bidrar med stora påsar vinbär till vår frys – våra egna buskar ger ännu väldigt lite och är för få. (Tack, mamma!) Och efter majsplockning helgen dessförinnan var frysen välfylld, och då var det ju logiskt att försöka omvandla lite bär till saft – som kan stå i matkällaren istället. Speciellt med tanke på att vi nästan inte hade någon saft (bortsett från fläder).

Vi började i gammal vanlig stil: först ångning av saft i saftmajan, sedan kokning av eftersaft på bärmassan.

Men det stör mig med den massa som är kvar efter eftersaften, det har det alltid gjort. Det blir ju ganska mycket bärgegga kvar liksom – det känns så vansinnigt att slänga den! Hemkonserveringsboken från 1950-talet eller vad den nu är påpekar att vitamininnehållet efter dessa två omgångar av behandling inte är värt något. Men det är ju knappast den enda faktorn att ta hänsyn till? Nog kan man väl få använda svartvinbärsprodukter bara för att de är ruskigt goda? Och nog måste de väl kunna ge mättnad ändå? Det är väl knappast sämre än helt tomma kalorier?

Så jag bestämde mig för att använda massan den här gången.

  • Jag gjorde en rejäl laddning kräm. Utan att tillsätta nåt extra socker, det vill säga den enda sockertillsatsen var av att jag haft socker mellan bärvarven vid ångningen (och då blir det lite osmält socker kvar fast det rimligen inte borde), och rimligen bör det mesta av detta sedan ändå hamna i vätskefraktionen när man gör eftersaft. Däremot hade jag ju alltså sedan i lite potatismjöl. Krämen blev god. Lite ”mjukare” i konstistensen, men hlt klart godkänd.
  • Sedan tog jag resten av bärmassan, hällde i knappt 2 hg socker,lät koka upp ordentligt och koka lite och hällde sedan på 2 st klassiska konservburkar med bygellock à 1 liter. Eftersom detta mos är ytterst lite sockrat, helt utan natriumbensoat och utan uppvärmning av burkarna, räknar jag med kort hållbarhet och har ställt dem i kylen. Men de kan säkert duga till pannkakor och fil under den närmsta tiden.
  • Riktigt allt fick inte plats i de där två burkarna. Det var nästan tre dl kvar av detta sockrade bärmos. Jag kompletterade med det avskummade från eftersaftskokningen, och lät dessa totalt tre dl kallna. Dagen efter gjorde jag glass, inspirerad av sommarens jordgubbsglass: 3 äggulor vispade med 1msk vaniljsocker och 3 msk florsocker. 3 dl grädde vispad. Rör ihop bärmassan först med äggröran och därefter även med grädden. Häll över i glassburkar och frys in.

Så. All bärmassan tillvaratagen. Inget spill. Välkokta bär duger i alla fall som smaksättning och bukfylla! ;-)

Höst

Det är höst. Oavsett vad SMHI säger.

Det är kallt och ruggigt. Ryggen gör ont.

Vi har inte satt på värmen.

Jag hinner inte med att blogga, fastän jag har drivor av oskrivna inlägg i huvudet.

Bilen, barnen och alla åren utan

Jag sitter och lyssnar på blockflöjtstoner, i en korridor i kulturskolans lokaler. Nioåringen har spellektion. Och jag sitter med det gamla vanliga dåliga samvetet.

Just idag har jag jobbat hemifrån. Annars hade jag behövt gå en timme tidigare från jobbet, ta tåget hemåt i vanlig ordning, ta bilen en mil för att hämta honom på skolan, sedan en mil tillbaka till kulturskolan, sedan en mil i första riktningen igen efter spelningen för att hämta lillebror på dagis, och så tre-fyra km hem. Idag, när jag suttit hemma, har jag sparat in ungefär sju km av den där första milen.

Det känns vansinnigt, ja. Visst är det så.

Så kan vi inte göra på nåt annat sätt? Tja… De gånger jag kan sitta hemma skulle jag kunna cykla ner och hämta upp honom vid skolan, gå till bussen, ta en buss in till spelningen, och sedan sitta och vänta en timme på nästa buss hem (eftersom det går en buss precis när lektionen slutar, som det inte går att hinna med). Då skulle jag komma för sent för att hämta femåringen. Ja, alltså efter att dagis stängt.

De dagar jag inte jobbar hemifrån skulle jag vara tvungen att gå ytterligare en timme tidigare – alltså totalt två timmar tidigare – för att kunna få ihop det med ovanstående variant. Som ju ändå inte fungerar i slutändan.

Cykla? Nej, nioåringen är ännu inte mogen och har inte uthållighet nog att cykla flera mil. (Det är dessutom ganska backig väg – Skåne är inte platt.)

Och ja, vi är två föräldrar. Onsdagar är pappans träningskväll. I den mån det inte krockar med jobb eller föräldramöten…

Och visst, vi skulle ju kunna säga att han inte får spela flöjt. – Det känns inte som en bra lösning.

Och vi skulle kunna säga åt honom att ta bussen in själv. Det är väl inte omöjligt att vi vänjer honom vid på sikt. Men inte riktigt än.

Så ja, jag har dåligt samvete för detta. Tro inget annat. Trots gasbilen. Trots att vi tar tåg den längre delen av sträckan till jobbet. (Men det är ju det KORTA sträckorna man ska låta bli bilen, påpekas det jämt…? Är det inte bättre att låta bli bilen på de sträckor där det finns ett vettigt alternativ?)

Och så tänker jag att det känns lite märkligt. Jag som lät bli att ta körkort när alla de andra i min ålder gjorde det och hankade mig runt på cykel och kollektivtrafik i många år, även i sammanhang där alla ansåg det omöjligt. (Jag tll och med gjorde exjobb som gick ut på att jag åkte ut och inventerade ett stort antal ängs- och betesmarker, och jag har stått ute i hgel och regn och med massor avpackning i en hage där jag varit strandsatt från tidig morgon tills dess att enda bussen gick hem vid halv fem – utan mobiltelefon.) På den tiden hade jag ju trots allt bara mig själv att ansvara för. Jag som aldrig har rest på en charterresa i hela mitt liv. Men under den här perioden av livet, med små eller halvstora barn, tycker jag att bilen känns mycket mer motiverad än då. Nu när jag måste samordna min egen tillvaro med barnens, nu medan de är beroende av oss vuxna. Och det kommer att gå över, barnen blir stora och kan cykla och ta buss själva. Men just nu underlättar bilen mycket.

Skulle jag inte kunna få tillgodoräkna mig lite av alla de åren då jag avstod innan? Känna att jag har lite bonus, lite att ta av? Men så funkar det väl inte. Det är som att man när man väl har kommit till insikt så förväntas man leva upp till det resten av livet. Och ju tidigare insikten kommer desto mindre nytta hinner man dra av o-insikten. Är det därför så många så länge låtsas som inget, gömmer huvudet i sanden och kör på? För att så länge man inget vet (eller låtsas inget veta) så slipper man ta ansvar?

Läs även Ingrids inlägg på vrålbloggen, om det här med bil och landsbygd och klimat. Jag känner igen mig i mycket av det hon beskriver.

Skillnad på reklam och reklam – tycker jag

Vi har nej tack till reklam på vår brevlåda. Däremot har vi inte längre någon nej tack till gratistidningar – eller, den går inte längre att läsa; alltså får vi meningslösa gratistidningar som Villaliv.

Däremot får vi inte kommunens aktivitetskalender. Aktivitetskalendern är en sådan där familjealmanacka, med ett uppslag för varje månad, och fem kolumner för olika familjemedlemmar, så att man kan fylla i vad varje person ska göra varje dag. En väldigt bra pryl för jobbscheman, skolutflykter, föräldramöten och annat.

Kommunens aktivitetskalender är reklamfinaniserad. Det innebär att på varje uppslag så finns det utöver själva almanacksgrejen också ett antal mycket små annonser. Sådana där med namn och nummer till bygdens företag. Icaaffären, elektriker, frisörer och plantskolor.

Den sortens reklam har jag inga problem med. Jag ser den till och med som väldigt användbar – mer som samhällsinformation än som reklam. Det är information om vilka företag som finns i mitt närområde – det är information jag behöver i vardagen. Och det är ett utskick per år.

Det jag inte vill ha är tjocka reklamblad från ställen som försöker få mig att köpa oändliga mängder med gigantiska TV-apparater och andra konsumtionsvaror jag inte behöver och som vill få mig att ersätta fullt fungerande prylar med något lite nyare och lite häftigare. Över huvud taget vill jag inte ha ständiga utskick som slösar med träd för att tala om för mig gång på gång att jag kan köpa saker jag inte efterfrågat.

Men den urskiljningen kan jag inte göra. Har jag sagt nej till reklam så får jag inte reklam (annat än om den kan kallas tidning). Inför lagen och Posten är all reklam likvärdig. Även om jag tycker att skillnaden är som natt och dag.

Jag hinner inte bort till biblioteket för att hämta en bok (eller tågpendlartråkigheten)

Till de stora nackdelarna med att tågpendla hör att man blir så låst. Det funkar alldeles utmärkt som vanliga rutiner vanliga dagar. Men så fort man vill eller behöver fixa nåt utanför mallen… Det är tio minuter mellan att tåget anländer till min station och att bussen går. På den tiden hinner man inte fixa ärenden. Som att sticka bort till biblioteket. Eller gå till apoteket. Fixa nåt på kommunkontoret, eller gå och köpa te. De enda man kan hinna med är järnhandeln som ligger mittemot stationen.

Det är irriterande.

Och nej, jag har inte lust att vänta på nästa buss, som går en timme senare. Och det får jag inte lov heller om jag ska hämta barnen. (I det senare fallet har jag förstås oftast bilen, så då har jag lite bättre möjlighet att hinna inom nånstans, rent praktiskt. Men det får jag ju som sagt var inte.)

Baddräkt

Under ett antal år har jag badat i bikini. Inte för att jag egentligen vill, men resåren i min urgamla baddräkt (från -91) hade lagt av, och den något nyare baddräkten var faktiskt aldrig bekväm (typ för urringad både uppe och nere). Och när jag sist köpte något sådant så är det mycket möjligt att jag var gravid och en bikini helt enkelt var det enklaste alternativet.

Men egentligen är jag en baddräktsmänniska. Det jag badar i ska vara bekvämt och okomplicerat – jag ska inte behöva tänka på det jag har på mig, det ska bara sitta där det sitter och så är det bra med det.

Så i år började jag leta rundor efter en vanlig enkel rätt upp och ner baddräkt. Men, om vi säger så här: det är inget de vanliga klädställena säljer.

Så av en händelse hamnade jag på rea på en sportbutik. Och hittade en svartvit baddräkt från ett av de kändare märkena. Sitter som en smäck.

Och ja, det är faktiskt en helt annan sak att bada i en bra baddräkt. Underbart. Varför har jag inte köpt någon sådan tidigare?

Nu är badsäsongen förmodligen mer eller mindre slut. Men förhoppningsvis kan jag använda den här i många år.

Jag hatar att packa

För att packa innebär så många ställningstaganden. Jag ska liksom ta ställning till hur jag vill klä mig för ett antal dagar framåt. Vad jag väljer sätter gränsen för mina valmöjligheter. Och egentligen vill jag inte alls begränsa mina valmöjligheter.

När jag pluggade i Göteborg och åkte hem kanske varannan-var tredje helg brukade det innebära att jag packade med mig enorma mängder kläder varje gång. Skittungt att släpa på. Men när jag var ledig och hemma ville jag liksom ha möjligheten att välja, ha min frihet, inte vara begränsad. När jag sedan kom tillbaka till Göteborg brukade jag oftast inte ha bytt mer än underkläderna.

På senare år har packandet varit extra ångestfyllt – det blir lätt så när man har barn. Bortsett från att det behövs många fler klädbyten, så finns det så många fler saker som på riktigt är kritiska för att resan ska bli trevlig: vagn, blöjor, vällingflaskor och -pulver, barnmat, gosedjur, leksaker som världen blir en katastrof utan. Ja, det allra mesta överlever de (eller man själv) utan – men utan de där sakerna hade det sammantaget varit bättre att stanna hemma…

Nu är barnen större, och det underlättar förstås – vi kan skippa både blöja, vagn och välling :-) Men fortfarande måste man ändå, för säkerhets skull, räkna med några extra byten åt dem. Det kan gå åt typ inget (ganska sannolikt), men det kan också gå åt en hel del. Dessutom måste man ju fortfarande vara beredd på olika väder och olika känsla om vad man vill ha för kläder.

Så det är fortfarande besvärande att packa. Det är stressande att försöka jämka ihop ambitionen att ta med så litet som möjligt med på att vara beredd på alla eventualiteter. Lite på den säkra sidan måste man ju vara. Men samtidigt känns det alltid lika fånigt att komma hem och så gott som allt är oanvänt.