Category Archives: Inget särskilt

Det är ju bara ett datum. Jag sätter egentligen inget större värde vid årsdagar och firanden och middagar och presenter.

Däremot kan årsdagar få en att minnas. Värdet sitter i minnena, och känslorna de väcker. Både känslorna de väcker till liv nu, och minnet av och återväckandet av de känslor man kände då.

Det är den 8 augusti idag.

Den 8 augusti för fyra år sedan gifte vi oss. Vid möllan som inte längre finns, eftersom den brändes ner nåt år senare. Så ja, det är bröllopsdag idag.

Det är i sig ganska ointressant, även om det var en underbar dag.

Tio år tidigare var viktigare. För det var då vi blev ihop. Det var trevande och konstigt och alldeles självklart och livsnödvändigt. På samma gång. Det var 40 mil emellan och skickade blandband och en ständig längtan utom under extremt intensiva helger. Varannan eller var tredje helg träffades vi. En enorm känslomässig intensitet och en ständig frustration över att befinna sig så långt ifrån varandra och att försöka klara av att leva ett vanligt liv samtidigt, samtidigt som jag egentligen i princip inte hade några pengar att leva på.

Och på något vis Lasse som ett ständigt soundtrack.

(Det ska egentligen vara versionen där Lasse sjunger duo med Idde, men den hittade jag inte med vettigt bildmaterial på youtube…)

Så kan vi sjunga tillsammans om en längtan
som aldrig blir still
för alla oss som aldrig vet vad vi vill
Det finns en sång och en dröm
om en lycka så öm
för oss som alltid ska till
att fånga en fjäril

att fånga en fjäril, som vill
fälla vingarna ut över världen,
en fjäril som flyger mellan oss ibland
Vi kallar den lycka,
den är svår att fånga,
den vill slita och rycka
som vilken lycka som helst,
vilken fjäril som helst
vilken kärlek som helst,
hur som helst…

Och jag inser när jag sitter här lyssnar att min längtan på något vis blivit still. Att jag funnit någon sorts inre ro som jag nog egentligen inte trodde var möjlig. Ingen fullständig ro, och inte så att jag slutat längta – det vore knappast önksvärt – men det finns en hanterlighet i livet.

Och det låter patetiskt att säga, och det är svårt att glömma bort i den trygga vardagen där jag vant mig vid att du finns, men den stora avgörande pusselbiten som gjort den skillnaden är du.

Första arbetsdagen efter semestern.

Jag kunde inte somna inatt. Förmodligen i första hand just för att jag visste att jag borde och för att det är en omställning att börja jobba. Men också för att det var varmt och klibbigt. När jag till slut nästan somnade så var det plötsligt kattslagsmål ute på gräsmattan. Och sedan hade jag en surrande mygga i sovrummet. Och sedan låg jag och tittade på fjärran blixtar som var så långt borta att mullret inte hördes.

Och så kom regnet. Men av det som skulle bli nästintill syndafloden under större delen av dagen idag blev det cirka 3 mm inatt. Varav 2,5 mm kom innan jag ens somnade. Ovädret drog, som jag misstänkt, längre österut.

1,5 mm regn kom det inatt.
Alldeles för lite förstås. Men ändå väldigt tacksamt och mycket bättre än inget.

Vi var på Bakken igår. Just Bakken har jag inte minne av att ha varit på så många gånger när jag var liten, det var oftast Tivoli eller Liseberg som gällde (och Liseberg har alltid varit bättre än Tivoli). Och någon gång under min uppväxt var vi på Gröna Lund, men det var en riktig besvikelse (tja, jag hade väl någonstans förväntat mig att det skulle vara lika bra som de andra eller bättre, men det var ju sämre :-) ). Men som sagt var, Bakken har vi inte brukat åka till, och det var först för några år sedan jag insåg att det faktiskt också är bra.

Vi anlände igår strax innan klockan 12 och köpte åkband. Åkattraktionerna öppnade vid 12 och hade sedan öppet till klockan 24 – men vi gav upp redan vid 20-tiden; då hade vi åkt intensivt större delen av tiden, med bara korta pauser för glass, popcorn, kaffe och lunchbuffé.

Jag funderade en del över det där med biljetter när jag stod i köerna igår (vilket egentligen var ganska korta stunder; det var inte mycket till köer). För jag minns när jag var liten: då var det kuponghäften som gällde. Det fanns stora kuponghäften och mindre kuponghäften. Och det fanns liksom olika ”valörer” på kupongerna: de ”dyrare” kupongerna gällde för vissa åkattraktioner och de ”billigare” för andra, och så fanns det kuponger som bara gällde på spel (chokladhjul och sånt). I varje häfte fanns det liksom alla sorternas kuponger. Så därför fick man hålla på att väga de olika attraktionerna på samma ”nivå” mot varandra: vill jag åka den eller den? Och vad vill de andra som jag ska åka med? Hur får vi kupongerna att räcka till allt vi vill åka? Och så vidare. Ett visst mått av ångest…

Och sedan infördes åkbanden. Vilken lycka! Plötsligt var ångesten som bortblåst: man kunde åka så mycket man ville! Flera gånger på samma – hur mycket som helst. Eller ja, enda begränsningen var köerna; var det långa köer så var det ju ändå inte så kul att stå och vänta en halvtimme för en åktur på en minut.

Numera – eller i alla fall på Bakken – finns det begränsningar även på åkbanden. Max tio åkningar per attraktion och åkband. Och ja, vi kom nästan upp i det på ”Mine train Ulven” igår, jag och snartfemåringen. Men det må ju vara hänt, med tanke på att vi åkte och åkte och åkte.

Det som fascinerar mig är att det trots det fortfarande finns möjlighet att betala kontant eller med kuponger och poletter. Och att folk står och betalar 40 danska kronor för den där turen som är över på ingen tid alls och som vi åkte nära tio gånger. (Åkband kostar 250 dkr.) Och må vara att de gör det en gång, men de som gör det flera gånger eller på flera åkattraktioner? Det blir ju väldigt snabb pengar, om man säger så…

Vi är sådana som åker, som sagt. Däremot har jag inte spelat på några ”chokladhjul” och liknande sedan åkbanden kom och det alltså slutade vara nödvändigt att göra av med spelkupongerna. Jag har inget behov av att lägga pengar på sådant när jag ju i praktiken kan fortsätta åka gratis på en massa bergbanor och liknande resten av dagen. Men man är väl olika… (uppenbarligen, för annars hade knappast spelen funnits kvar.)