Category Archives: Inget särskilt

Längtan efter vår och snöstorm

Snön smälter bort, sakta sakta. Kanske är hälften av marken snöfri nu.

Det är bra. Jag längtar efter vår. Jag vill ja ljus, och jag vill ha frihet – friheten att springa ut och in utan att dra på sig en massa kläder. Se blommor komma upp i gräsmattan. Kunna röja i uthuset (vilket kräver att man kan ställa ut saker på gården). Känna livet återkomma. Jag är trött på snö och kyla och mörker.

Och samtidigt har jag en liten gnagande saknad. Den här vintern har inte bjudit på någon riktigt rejäl snöstorm. Och jag saknar det. Lite grann, i en idiotisk del av mig, vill jag att det ska hinna komma en ordentlig snöstorm innan det blir vår på riktigt.

Nejdå, helt kört är det inte, det vet jag, snöstormar kan mycket väl komma i mars också :-)

Att lägga fokus på det som är överspelat och därmed aldrig låta det bli överspelat

En del möten jag går på, både i jobbet och i andra sammanhang, har som första riktiga punkt ”Föregående mötes minnesanteckningar”. Det vill säga man börjar med att harva igenom samma saker som man harvade förra gången.

Ibland består dessutom halva minnesanteckningarna av ”föregående mötes minnesanteckningar”. Det innebär att man ägnar ibland kan ägna en rejäl stund åt att gå igenom förförra mötets minnesanteckningar. Som inledning på mötet – när man borde vara fräsch i hjärnan och kunna komma vidare.

I värsta fall kan man fastna där. Stöta och blöta de saker man inte kunde komma överens om eller lösa förra eller förförra gången. Eller som man redan sagt inte kommer att bli av – men det kan man ju prata lika länge till om, liksom.

Man skulle ju kunna använda tiden till något roligare?

Ett ovanligt vettigt hotellrum

Jag har alltså varit på jobbkurs. Och alltså sovit på hotell. (Nej, hotell brukar inte vara ett problem sömnmässigt.)

Det brukar innebära att man hamnar i ett löjligt stort rum. Med dubbelsäng fast jag bara är en person. Massor med onödig yta. Glassigt och nyrenoverat – inte minst i badrummet – till ingen nytta. Inte för att vi efterfrågar detta, utan för att det fånigt så är de ”vanliga” rummen ser ut på väldigt många hotell.

Meningslöst. I rummet gör man ju inget annat än sover. Man hinner sällan vara där mer än just den tid man behöver sova, eller möjligen tagga ner en stund. Ja, och så ta en dusch och så. Oftast hade hälften så stora rum räckt alldeles utmärkt.

Därför blev jag glad den här gången. Litet rum. Smal säng, max 90 cm. Rummet väldigt enkelt. Väggarna vitmålad glasfibertapet med lite svampade duttar på. Inget modernhippt badrum utan bara precis vad som behövdes.

Om man tror kunderna blir rädda av att få veta så är lösningen att hålla käft?

Behandlade citroner

Jag köpte ett nät med fyra citroner på Lidl. På etiketten står att produkten konserverats med imazalil och ortho-phenyl-phenol samt uppmaningen att inte använda skalet. Gott och väl, men informationen ges på tyska. Eftersom många recept har rivna citronskal som ingrediens borde denna information också ha funnits på svenska.

Hur är det för övrigt med behandlingen av citroner som köps i lösvikt där ingen information om kemisk behandling ges?

SVAR. Caroline Forshéll, kommunikationschef, Lidl: Texten står på tyska på grund av ett lastningsfel; dessa pallar skulle till Tyskland. Texten ska självklart vara på svenska i Sverige.

I enlighet med de handelsnormer som finns har vi angivit att citronerna behandlats med konserveringsmedel och vax. Leverantören har gått längre i sin konsumentupplysning än vad som är brukligt i Sverige genom att avråda konsumenterna att äta skalen. Alla citroner som säljs i Lidls butiker har lägre halt av bekämpningsmedel än vad som är tillåtet. högst en tredjedel av de nivåer som slagits fast på EU-nivå.

Då vi i Sverige ser risk i att texten kan skapa en överdriven oro hos våra kunder kommer vi framöver att anpassa oss till rådande standard och ta bort texten.

Ovanstående är hämtat från senaste numret av Råd & rön, som kom i brevlådan idag.

Jaha, Lidl. Ni tror att konsumenterna blir oroliga av att få veta vilka kemikalier som använts och av att man avråder från att använda skalet, och därför vill ni inte att kunderna ska få veta?

Ja, visst är det mycket möjligt att kunderna blir oroliga. Och? Det hindrar ju inte att det enda rimliga är att tala om det ändå. Även om halterna ligger under gränsvärdena, så finns ju ändå ämnena där. Vill ni inte stå för innehållet i det ni säljer?

Om kunderna får veta så är det sannolikt att fler av dem köper ekologiskt, åtminstone när de ska använda skalet. Det är väl bra? (Eller har ni inga ekocitroner på Lidl?)

Och nej, jag tror inte de andra livsmedelskedjornas citroner generellt sett är bättre, eller att de andra kedjorna har märkning som talar om att man bör undvika att använda citronskalet. Generellt är nog de flesta kedjorna lika goda kålsupare. Men därifrån och till att avsiktligt välja bort en information som man erbjuder kunder i andra länder, och dessutom tala om detta när man får chansen att uttala sig i Råd & rön!? Det rimliga borde vara motsatsen: att framöver erbjuda informationen även i Sverige. Och alla andra länder. Ta chansen att visa att man vill vara en föregångare! ta chansen till goodwill! – Men istället tar man chansen att visa att man faktiskt skiter i vilket, så länge man kan tjäna pengar.

Tja, man kanske ska se det som ärligt? ”Bryr ni er så handla inte hos oss”?

Pinsamt är vad det är.

Allt detta vita mjöl?

I många länder är någon sorts mjölmat en väsentlig del av maten. Ofta någon sorts bröd: naan, pita, och så vidare. Pizza kan väl också räknas som bröd. Och pasta är ju också mjölmat.

Många av de här bröden är väldigt goda. Och ofta är bröden ”nödvändiga” (ja, mer eller mindre, förstås) för att få till en komplett måltid. Men märkligt nog är de nästan alltid gjorda på vitt mjöl. Vitt vetemjöl. Både i bröd man eventuellt köper och i de recept jag hittar när jag vill göra själv.

Det känns ju förstås inte så hälsosamt. Och det är lite synd, för ofta handlar det om mat jag gärna lagar, både för att den är god och verkar hälsosam i övrigt. Och ofta är det mat som är eller lätt kan göras vegetarisk. Och ibland är någon sorts sådant bröd ett bra sätt att få barnen att gilla mat de annars skulle vara tveksamma till. Pitabröd är festligt. Ett neutralt bröd går ofta att få även den nyhetsskeptiska att acceptera maten och kanske få i sig lite av det andra också på köpet.

Dessutom känns det lite märkligt, det här med att det görs på vitt mjöl. Bröd som ingår i den ”vanliga” maten sedan lång tid tillbaka skulle jag förvänta mig gjordes på ”grovt” mjöl. Vitt mjöl förväntar jag mig ska vara något som används när det ska vara extra ”fint”, inte till vardags.

Är det en effekt av att de nedtecknade recepten, eller de varianter som spridit sig över världen, för att det varit det fina man bjudit på i festliga sammanhang när man haft långväga gäster? Eller är det som på andra områden, att man övergått alltmer till det ”finare” när man blivit rikare, som en statusgrej (även om det är mindre hälsosamt)? Eller är det bara mina fördomar som talar när jag förväntar mig att det ursprungliga och rustika ska vara grovt mjöl? Det baseras ju på att det varit så här, eller i den kultur jag kommer från och är bekant med. – Fast frn allra första början så måste ju i alla fall allt mjöl av våra vanliga sädesslag vara grovt?

Oavsett vilket, så tycker jag det är tråkigt, eftersom bröd där mjölets fiber är kvar ofta är både godare och nyttigare.

Å andra sidan kan ju jag göra som jag vill. Och jag gör både pizza och pitabröd med grovt mjöl – det blir jättegott.

Jultröttheten…

Jag har aldrig riktigt förstått hur det där går till.

På julafton blir jag påtagligt mätt, på ett ganska jobbigt sätt, redan efter första tallriken. Och då är alltså inte första tallriken särskilt full: det är sill och lax i ganska små mängder.

Efter en tallrik till (med brunkål, långkål, brysselkål, lite julkorv och köttbullar och någon grönsak till, och lite börd) känner jag mig äckligt mätt. Trots att jag inte ätit mer än en vanlig dag.

Resten av dagen är jag liksom klubbat trött. Någon gång kring Karl-Bertil Jonsson, när julklapparna är utdelade och julgröten snart klar att ätas, är jag så trött att jag helst vill gå och lägga mig.

Och det sitter i. Efter att ha sovit till kvart i elva (!) idag, och gjort ungefär ingenting alls idag, är jag även idag totalt klubbad. Helt jävla skitslut.

Och så har jag noll inspiration. Det är som att all ork och lust runnit ur mig. Jaha, nu är jag ledig. – Vad är det jag vill göra nu när jag är ledig? Jag minns inte. Jag har gjort det mesta av det jag strävat emot de senaste veckorna. Och det jag inte gjort kan kvitta, för det var liksom inriktat på julen, så har man inte hunnit det nu så är det liksom ändå ingen vits.

Konstigt julhumör, helt enkelt. Och jag inser att även det är ett återkommande fenomen.

Det här med att göra ingenting är hel enkelt inte min grej.

Grådask

Slask. Regn. Dimma.

Världen bortanför finns liksom inte idag. Eller syns i alla fall inte. Intighet.

Jag kör nåt liknande stuk. Snor. Rinnande ögon. iRnnande näsa. Nästäppa. Allmän hängighet och ontighet.

Jag gör det enda jag pallar: hänger med en tekopp framför datorn. Och snyter mig.

Kallvatten

När man gör korv är det smidigt att kunna diska undan kött- och fettkladdiga saker, speciellt eftersom ingredienserna hålls kalla och alltså blir snabbt ingrodda.

När man ska diska sånt är det smidigt med varmvatten.

Mindre smidigt är att upptäcka att det inte finns nåt varmvatten. 24 grader i pannan. I vanlig ordning när det blåser rejält har pannan stannat. Lätt att starta om, inget större problem, men ändå.

 

Mitt i snöstormen ringer åttaåringens kompis och vill leka. Öh, ursäkta?

Snöstormsdags

Snöstormen är på väg. För en stund sedan uppgraderade SMHI till klass 2-varning.

Än så länge blåser det bara; snön kommer om en stund.

Vi gör de sista förberedelserna. Hämtar tidningen. Flyttar bilen längre ut mot vägen (bättre att bara behöva skotta en gång att gå i än hela bilens bredd på större delen av vår långa infart). Plockar med reservtermokläderna in i huset igen. Hämtar in pellets.

Det har som sagt var inte börjat snöa ännu, men den snö som redan finns har börjat fyka: det är redan ett par snöåsar på infarten. Än så länge bara knappa decimetern höga, men de kommer att växa.

En liten adventsberättelse

Det var dagen innan första advent. I år råkade det dessutom vara första december.

I det lilla huset på den skånska landsbygden hade adventsljusstakar tänts i fönstren. På borden stod ljusstakar med levande brinnande ljus. I en av de stora golvljusstakarna av smide brann ett tjockt kalenderljus. I kaminen brann en brasa. På trappen till verandan på framsidan lyste en lykta med levande ljus.

Vid bordet satt släkt, vänner och bekanta och umgicks. De drack kaffe, te, saft och glögg, åt pepparkakor, lussekatter och andra kakor. Barnen lekte och stimmade.

Ur stereon flödade ändlösa mängder julmusik – svensk folkmusik, engelska carols och radiofavoriter från början och mitten av förra seklet.

Sedan reste släkt, vänner och bekanta hem. Över det lilla huset sänkte sig lugnet. Ur stereon fortsatte julsånger att flöda. Ljusen slocknade ett efter ett. Elden falnade i kaminen men glöden dröjde kvar.

Ute föll julesnön. Inne spreds en svag doft av pepparkakskryddor inför morgonsdagens pepparkaksdoft.