Ibland undrar jag hur många som egentligen läser min blogg. Jag får inte väldigt mycket kommentarer; den vanligaste typen av kommentarer är spam, och näst vanligast är mina egna korsreferenser :-)
Jag borde säkert titta närmre på det här med statistikverktyg. Men då måste jag sätta mig in i det, och det tar tid och verkar tråkigt. Det finns så många mer intressanta saker att sätta sig in i, och saker som känns viktigare.
Så det blir nog inte av nu heller :-)
Ikea går för närvarande ut på diverse ställen och göra reklam för bäddset med namnet DVALA:
DVALA bäddtextilier är tillverkade av förnyelsebar bomull som odlas med mer hållbara metoder än vanlig bomull.
Förnyelsebar bomull? Vad menar ni?
Förnyelsebar (eller kortare förnybar) brukar man till exempel använda om sånt som har vuxit nu (typ biobränslen), till skillnad från saker som plockas upp ur marken och som varit undangömt i miljontal år (kol och olja). Förnybara resurser kan återgå i kretsloppet efter att de använts.
Och ja, visst är bomull förnyelsebar – den har vuxit nu, den kan brytas ner eller eldas upp nu, och så kan nya växter ta upp koldioxiden igen om några år. Men det gäller ju all bomull. Oavsett vad Ikea menar (och jag undrar verkligen vad de menar) så är detta inget om skiljer just den här produkten från andra bomullsprodukter.
Det känns tyvärr väldigt mycket som att Ikea slänger ur sig snygga floskler som de tror att folk ska gå på.
Vad gäller de mer hållbara metoderna så skulle jag tycka det vore relevant med någon form av märkning eller certifiering. Det gör det lättare för mig som konsument att jämföra deras produkter med andra.
Posted in Inget särskilt
Jag har bloggat länge. Först väldigt anonymt, utan att nästan någon jag känner visste om det. Sedan med tiden något öppnare – men fortfarande inte med mitt namn på bloggen.
Det finns skäl till det. Jag trivs bra med att ha det här som en fristad, där jag kan skriva vad jag tycker och tänker, utan att jag behöver fundera på aspekter som jobb eller bekanta. Det betyder inte att jag inte står för vad jag skriver, men jag behöver inte förankra det jag skriver (mer än att jag enstaka gånger kollar av med någon berörd).
Men jag har väl alltid i någon mån insett att den dagen kan komma då mina föräldrar hittar hit. Och sakta vant mig vid tanken, allteftersom jag blivit allt mer öppen mot allt fler om att jag har en blogg och var den finns. Lite har jag fasat för det, lite har jag försökt förtränga det.
Nu är dagen här. Hej mamma och pappa! Det är lite läskigt att ni är här. Ni får ta det för vad det är… För jag tänker fortsätta skriva, och jag ska försöka låta bli att låta er närvaro påverka mig :-)
Det är så mycket jag vill skriva. Så många trådar jag skulle vilja följa upp. Så många saker jag skulle vilja kunna fördjupa mig i och göra ordentlig research på innan jag skriver, istället för att ibland få nöja mig med tyckande.
Jag skulle vilja kunna gå vidare med att undersöka hur företag agerar i olika frågor, följa infokedjor vidare och luska.
Eller för den delen bara helt enkelt ha tid att faktiskt skriva när jag vill, när blogginläggen vill bli skrivna, istället för att alltid ligga efter och känna att jag inte hinner, att det alltid ligger en trave med halvskrivna blogginlägg i huvudet, som alltid hunnit tappa stunsen och de snygga formuleringarna och dessutom bli inaktuellt innan jag hinner skriva.
Jag skulle vilja att bloggandet slapp stå i konflikt med livet i övrigt.
Hallå därute, det finns inte möjligen någon som vill betala mig för att blogga på heltid? ;-)
Nej, sannolikt inte.
Och samtidigt så faller ju poängen lite då. Bloggandet är mitt. Jag kan skriva vad jag tycker. Min frihet, mina åsikter. Ingen annan som bestämmer. Om någon betalar mig för det, så är jag genast mer låst. Måste kolla av med någon annan vad det är okej att jag skriver.
Det vill jag inte. Inte när jag bloggar.
Så jag får nog fortsätta göra det bästa av att göra det på de här premisserna :-)
Förkylningen verkar äntligen börja ge med sig. Så jag gjorde kvällens värsta misstag. En sådan där sak som kan tyckas självklar och logisk och vettig och klok: Jag gick och la mig.
IDIOT.
För då triggades hostan igång. Japp, förkylningen har kommit till det skedet. Slemhosta. Och för varje gång man hostar så skär man sönder halsen lite till. För varje hostning gör det mer ont och blir omöjligare att ligga ner. Och inte förrän det är försent inser jag att jag ju inte bör ligga ner.
Så jag gick och satte mig i soffan. Riggade med kuddar för att kunna halvligga. Men som sagt var, försent.
Så nu sitter jag här istället. Har stoppat i mig både slemlösande (som egentligen var lite för gammal) och retdämpande hostmedicin. Och låter halsen repa sig lite. Tids nog ska jag gå tillbaka till soffan och försöka halvitta igen. Men just nu är det ärligt talat mycket vettigare att jag sitter här och inte hostar sönder mig alldeles för mycket.
Jag lägger nu till en ny kategori: Mina bästa.
Tanken med kategorion är att göra det lättare att hitta just mina bästa inlägg. (Ja, så får man ju säkert inte uttrycka det – det är ju alltid lite tvksamt om man får tycka att nåt man själv gjort är bra ;-)) Egentligen allra mest för att jag själv lättare vill kunna hitta dem igen, men det kan ju också underlätta för läsaren. För det är svårt att hitta godbitarna i min blogg, bland alla små inlägg om en uppspikad bräda till ;-)
Och visst, den hade kunnat heta ”mina viktigaste” eller ”mina favoriter” eller nåt annat, men nu blev det ”mina bästa”.
Till att börja med är det rätt tomt där. Fyller på med gamla inlägg allteftersom.
Uppdatering, en stund senare: Nu har jag visst redan fyllt på rätt många :-)
Perfekta som jobbefika. Och häromsistens när vi fick fikagäster innan vi hunnit äta lunch fick de duga som lunch-fika-kombo.
Jag pratar om krabellor. Ja, så har de alltid hetat för mig, sedan barndomen. Men min bror, som träffat på dem i andra sammanhang än mig från början, kallar dem krabelurer. Sockerplättar har jag också hört dem kallas.
Vispa ihop. Smält smör i stekjärn, klicka ut och stek små plättar.
Vad kallar du dem?
Sedan igårkväll dyker det upp massvis med skalbaggar i huset. Typ jordlöpare, tror jag – i alla fall klassiska skalbaggar. Först såg jag dem på golvet vi höll på att lägga – men det var väl för att det var där vi höll på. Jag tänkte först att det var för att de ville upp från under golvet, eller möjligen ner under. Men sedan dök de upp på fler ställen. Både här nere och på ovanvåningen.
Är det värmen? Eller är det för att kornet på tre sidor av vår tomt skördats, och de blivit husvilla? Det sägs ju att problem med möss ska öka vid skörden, av just den anledningen, men kanske finns det också många skalbaggar som plötsligt tycker det är för ljust på åkern?
Man undrar ju, när man sitter här i soffan och en skalbagge kommer krypandes…
Det skrivs en del om träning nu i sommar – i bloggar, på twitter och så vidare. Folk är ute och springer och har sig, eller tränar på andra sätt.
Det borde säkert jag också, så det ger mig dåligt samvete. Fast jag brukar inte träna under semestern. De saker jag går på brukar ligga under terminerna, och när jag är ledig vill jag ändå inte lägga en massa tid på att ta mig in till stan.
Men jag borde säkert ut och cykla eller nåt sånt.
Å andra sidan så ägnar jag mig åt sånt som att
och en massa annat sånt. Stundtals ganska ansträngande på sitt sätt. Jag sitter i alla fall inte och latar mig.