Det åskar nu. (Ja, inte nu förstås – vi har dratt ur nätkoppel och grejer, så det här får publiceras i efterhand. Det innebär att jag inte längre kan följa ovädret via radarbilder.) Ett rejält åskväder.
Det är dubbelt.
Egentligen älskar jag åskväder.
Men nu är jag vuxen. Jag har hus. Jag vet att blixten faktiskt slår ner i hus och att hus brinner upp. Jag har barn. Jag vet att barn kan dö i hus som brinner. Och så vidare.
Så förnuftsmässigt vet jag att det inte är vettigt att gilla åskan. Åskan är farligt, jag vet det, och jag vet att jag skulle känna mig väldigt skyldig om åskan slog ner.
Men jag är ju knappast den enda i världen som gillar farliga saker…
Vi hade kokt kronärtsskockor som vi skulle sitta och äta nu när barnen somnat. Det brukar bli att vi köper det någon gång varje sommar, och så sitter vi och äter, och barnen tycker det är tråkigt, för det tar lång tid, och vi vill äta dem långsamt (nej, barnen vill inte ha). Så nu, när de legat i kylen i nästan en vecka, bestämde vi oss för att koka och äta dem när barnen somnat. Och när de var nästan klara så kom åskan, och då kändes det trots allt bäst att befinna sig på ovanvåningen, ifall barnen skulle vakna och vara rädda.
Så vi har suttit och ätit kronätsskockor i sängen. Varsin tallrik, kniv och gaffel, på den stora loppisbrickan, och så en bunke att lägga skräpet i. Varsin kronärtsskocka och lite smör. Och så åskovädret i panorama genom fönstret. Första parkett till skådespelet, med lyxmåltid.
