Det snöar fortfarande lite lätt, men delar av himlen är blå.
Det har kommit en del snö, och det har fykt och bildat drivor. Nu har det slipat ner såpass på åkrarna att översta lagret av drivsnön börjar bli grågulbrun – jorduppblandad.
Eller ja, jag har det fortfarande (så omodern är jag!).
Tights var på den tiden tajta hellånga byxor men utan fot. Normalt slutade de vid fotknölen eller något ovanför. Men det fanns också tights som gick ner om foten, med hål för hälen, och för tårna förstås.
Tights var inte strumpbyxor. Strumpbyxor hade ju helfot. Strumpbyxor kunde vara tunna, av ”nylon”, eller tjocka, av typ bomull. Och ingetdera hade man att träna i. Undantaget var sådana trikåer som man hade på baletten eller sådana hudfärgade dansstrumpbyxor man ibland hade på scen. Den tjocka sortens strumpbyxor (som en del för övrigt kallade kalasbyxor) var svåra att få tag i, i alla fall om man ville ha något vettigt.
Idag är tights något annat, det har jag insett på sistone när jag försökt handla. Tights verkar numera vara den gängse beteckningen på strumpbyxor. Står det tights på förpackningen så har de helfot. Vill man att de ska sluta vid fotknälen/före hälen så heter de leggings.
Numera finns det stora utbudet (fortfarande) på det som HETER tights. Det vill säga fotlösa saker är det svårt att hitta snygga. Men strumpbyxor finns det i gigantiska mängder varianter.
Tror jag, i alla fall. Men jag orkar inte, för jag är trött och har ont i huvudet och är fortfarande småledsen efter att det brakat loss i koflikt med barnen för några timmar sedan. Och nu är det så sent och jag orkar ändå inte fokusera. Ska sova istället. Får skriva någon annan dag om det någon gång kommer dagar då jag hinner när jag minns vad jag vill skriva.
Det ger mig lite prestationsångest. Nummer 1000 – då bör jag ju skriva något extra genomtänkt och klokt. Och därför ligger det liksom i vägen och hindrar mig från att skriva. För jag kan ju inte slarva bort nummer tusen på vad som helst.
Därför skriver jag nu ett ickeinlägg. Så att jag blir av med nummer tusen och kan komma vidare.
Och dessutom är det ju inte nummer tusen i den här bloggen, strikt talat – för det är ju inklusive alla inläggen, och rätt stor del av dem är skrivna i tidigare bloggar och överflyttade hit.
Jag läser Helena Sandklefs krönika i dagens Metro. Den handlar om varför hon inte trivs i småstaden/på landet. Ja, i hennes krönika är det helt uppenbart att hon sätter likhetstecken mellan ”småstad” och ”landet”/”landsbygden” – hon använder orden som utbytbara, som synonymer.
Det kan ju vara avsiktligt – ett sätt att bunta ihop saker hon inte gillar. Men jag får verkligen intrycket av att hon inte fattar att det är helt olika saker.
Så, även om det känns bisarrt och skriva på näsan-mässigt, så kommer här en förklaring:
Småstäder är städer som inte är så stora. Städer är många hus som står (förhållandevis) tätt tillsammans, så att det blir en sammanhängande bebyggelse. För att betraktas som stad krävs ett antal tusen invånare i detta sammanhängande bygge. Formellt sett finns egentligen inga städer längre, men normalt sett används ordet om de tätorter som en gång var städer.
Landet eller landsbygden är områden där bebyggelsen inte är sammanhållen. Hustomterna gränsar inte till andra hustomter utan till åker eller skog eller liknande. Mindre byar, alltså där flera hus bildar en klunga, kan också räknas till landet. Men så fort det blir frågan om lite större tätorter så är det definitivt inte fråga om landsbygd.
Ja, det är antingen eller. Absolut inte både och.
Sandklef skriver vidare:
Kanske är det bristen på integritet, något med att aldrig vara anonym. Definitionen av byn, småstaden, landsbygden som enhet. Du måste dela med dig av dig och av andra. Skvallra lite. Det märks om du inte skvallrar. Inkludering och exkludering i ett aldrig sinande kretslopp.
Och hon bevisar återigen att hon inte fattat skillnaden. För ute på landsbygden är jag anonym. Vill jag inte så träffar jag ingen. Vill jag inte så umgås jag inte, berättar inget. Jag kan vara precis hur anonym jag vill. Det hon bekriver är småstaden – inte landet.
Andra delar av det hon beskriver är förstås landsbygden (och inte småstaden). Och det är saker jag gillar. Jag gillar att höra och se livet istället för bruset. Och Helena, det riktigt svarta mörkret får inte sakers tillstånd att sluta existera – tvärtom så kan de existera fullt ut!
Helena, du får gärna trivas i din storstad (även om jag inte förstår dig). Men även om du inte uppskattar vare sig småstäder eller landsbygd, så kan du visa dem respekt genom att inte fösa ihop dem.
En gång i tiden var det min avsikt att satsa på dansen.
Men som den förståndiga flicka jag var så lyssnade jag på mina föräldrar och gick natur på gymnasiet. ”Det är bra att ha något att falla tillbaka på.” Eller ja, jag ska nog inte skylla det helt på mina föräldrar; det fanns egentligen inga rimliga alternativ på nära håll – dansgymnasium fanns på den tiden på ytterst få ställen, och varken i min kommun eller grannkommunen.
Men efter gymnasiet skulle jag satsa på dansen! Skulle jag… Så jag dansade två-tre gånger i veckan under gymnasiet, och prioriterade dansen framför skolan. Inte så att jag inte skötte skolan, men dansen hindrade mig från att vara för ambitiös och nitisk (eller snarast duktig) i skolan, och det var nog en himla tur.
Så närmade sig studenten. Och mina föräldrars varningar om hur osäker dans- och musikalbranschen vr hade hunnit ta skruv. Jag visste ju hur kassa oddsen var. Skulle jag komma här och tro att jag hade en chans? Självklart inte. Alldeles för osäkert och vanskligt. Och dessutom så dåligt betalt så att man inte kunde klara sig även om man fick jobb, typ.
Så jag vågade aldrig söka. Jag sökte istället en hel drös olika högskole- och universitetsutbildningar via VHS (och fyllde i alla tolv möjliga val – förstahands, andrahands, och så vidare) – biologi, miljö, journalist, agronom… Plus dessutom ett antal fristående kurser på olika ställen. Och så kom jag in på mitt förstahandsval – biologiprogrammet, på den ort jag ville.
Många heldagar på universitetet, med föreläsningar och labbar, och jättetjocka böcker på engelska att läsa på kvällarna. (Dansträning till nöds en kväll i veckan.) Och slutligen tio poäng kemi – svårt, långa krävande labbar, psykisk press. Efter ett drygt år kraschade den flitiga studenten.
Jag kämpade mig tillbaka, lite visare, lite försiktigare.
Ytterligare ett drygt år senare, två och ett halvt år efter studenten, satt jag hemma i mitt rum hos mina föräldrar på ”jullovet” (lov har man ju inte på den nivån egentligen) och pluggade inför januaritentan. Min julklappsskiva med Bowie på. Och gång efter annan satt jag inte längre och läste vid min sekretär, utan for upp i improviserade dansnummer.
Det fanns ju i min kropp. Det ville ut. Min kropp ville få lov till detta. Eller, den krävde.
Dansen är för mig framför allt en fysisk känsla. Något min kropp vill göra och uppleva, mycket mer än jag vill visa upp den eller mig. Upplevelsen är mer riktad mot mig själv än mot publiken – förhoppningsvis får publiken ut något av det också, men ur mitt ärliga hänseende är det sekundärt.
Jag insåg att jag i alla fall måste ge det en chans. Jag måste försöka. Bättre att misslyckas än att inte ha försökt.
Mina odds var sämre än tidigare – jag började ju redan bli gammal i sammanhangen, gudbevars. Inte mycket att göra åt det.
_________________________________
Ja, resten är en lång histora. Danslinjen kvällstid samtidigt som jag pluggade dagtid för att ha råd, försök i två år att komma in på flera olika längre utbildningar utan att lyckas. Och så gav jag upp, satsade på att bli klar med min biologiexamen, fick spela musikal på fritiden, fick nys om en annan musikalutbildning, sökte och kom in…
Och ja, det sket sig. Det blev aldrig mitt jobb. Och det är jag nöjd med.
Men jag är ändå väldigt glad att jag försökte. Jag är glad för en hel del av upplevelserna och erfarenheterna det gav. Jag är oerhört glad över året på danslinjen. Jag ångrar inte min utflykt till denna andra ”värld”.
Och minnet av den där dagen när Bowie återuppväckte mig finns fortfarande i mig – nästan mer som en fysisk känsla.
______________________________
En av de viktigaste Bowie-låtarna för mig är förstås numera förstörd av kommersialiserad TV. Så ni får hålla till godo med den här – en av världens absolut bästa låtar:
Jag är inte alltid bäst i världen på att läsa rubriker i en vanlig text, det ska jag erkänna. Ibland betraktar jag dem mer som fysiska avgränsare som strukturerar texten än som ett element som faktiskt ska tillföra information. Framför allt underlättar de navigeringen i en text.
Men speciellt i mejlsammanhang är rubriken jätteviktig. Vi kontorsråttor i dagens samhälle får många mejl på en dag, och då är det viktigt att kunna sovra och snabbt se vilka saker som är viktiga och bråttom och vilka som kan vänta. Eller för den delen hitta de viktiga sakerna igen. Då är det inte så smidigt med rubriker som ”Mötet” eller ”Arbetsgruppen” – eller för den delen mejl helt utan rubrik.
I många fall kan en bra rubrik vara avgörande för att mejlet alls ska öppnas istället för att bli liggande. Har man något viktigt att säga eller få svar på ska det framgå direkt i början av mejlet, och allra helst i rubriken. – Men då blir det förstås svårt när det allra mest centrala finns i rubriken, och så vissa personer helt sonika hoppar över rubriken och därmed inte fattar frågan eller avsikten med mejlet.
Rubrikerna är också viktiga för att kunna sortera mejlen och kunna följa ett skede och en diskussion. Därför gillar jag inte alls när en del människor när de ska skicka mejl till mig bara letar reda på senaste mejlet de fått av mig, oavsett ämne, och bara svarar rakt av. Utan att ens ändra rubriken. Hur ska jag då kunna hitta?
När det inte framgår av en inbjudan som skickas ut nationellt vilken stad evenemanget går av stapeln i, så kan man anta att det är i Stockholm. Det är bara stockholmare som tror att Stockholm är enda orten i Sverige och som inte fattar att det finns gator och stadsdelar med samma namn på fler ställen.