Category Archives: Inget särskilt

Till alla rökare

Nu blir det reklam! För här kommer lösningen på era problem :-)

(Ibland är det någon nytta med Facebookreklamen, märkligt nog. Intressant att det var just detta jag skulle finna intressant – jag som aldrig har rökt.)

Vaddå bokhyllan i singular? :-)

Tydligen är det poppis att visa upp sin bokhylla i olika bloggar för tillfället.

Ni kommer inte att få några bilder av mig :-)

Men det jag fascineras över är just att det står ”Min bokhylla” (min kursivering). Alltså singular.

Vi har många bokhyllor (och de är förstås gemensamma): två i vardagsrummet, två i kontoret (fast där är det bara böcker i övre halvorna, och pärmar och sånt nertill) och tre (tror jag?) i studion. Och så en liten i köket. (Sedan har förstås barnen också egna bokhyllor.)

Och hade vi haft plats för fler bokhyllor så hade det stått fler bokhyllor här. För det står ett antal lådor med böcker i uthuset, och det står lådor med böcker på golvet i vardagsrummet, och det ligger böcker ovanpå de stående böckerna i hyllorna… Och ibland gör vi några små försök att lämna iväg lite till loppis, eftersom vi drunknar i böcker – men det är svårt.

Ämnen? Filosofi, religion, biologi, miljö, arkeologi, husrenovering, hobby, barn, jämställdhet/feminism, och en hel massa annat. Plus förstås skönlitteratur.

Dessutom har vi för det mesta högvis med låneböcker.

Att räkna med… (ångest och ketchup)

Det här stämmer rätt bra på mig:

”Jag vet ju hur livet fungerar. Vågar man glädjas åt allt bra i livet, och går runt och trallar glatt, så kommer ödet och lägger fälleben för en. Det säkraste är alltså att vara konstant livrädd och orolig, med lite ångest som extra krydda. Då händer kanske ingenting.”

/Ketchupmamman

 

Boktips: mina älskade klassiker

[Kategorin Sanne slår in öppna dörrar och berättar självklarheter]

Det finns några böcker jag kommer tillbaka till igen och igen.

Susan Coopers fem böcker i serien En ring av järn/The dark is rising är sådana. Ja, det är ungdomsböcker. Men det händer fortfarande att jag läser om dem. Framför allt den första, och allra helst när det närmar sig jul eller snöstormarna tvingar oss att stanna hemma. Cooper är alldeles fantastisk på att väva ihop nutid med diverse gammalt mytologiskt stoff, på ibland oväntade sätt. Det är inte ”vanlig fantasy” – det är här och nu, men ändå inte bara.

Böckerna finns tyvärr nog inte att få fatt i på svenska längre, annat än på bibliotek och antikvariat :-( men man kan köpa dem på engelska.

En annan favoritförfattare är Maria Gripe. Tordyveln flyger i skymningen hör till det allra mest fantastiska som skrivits. Och frågan är om den inte är allra bäst i den ursprungliga sommarlovsföljetongen på radio, som alltså gjordes före boken. Agnes Cecilia – en sällsam historia är märklig och fantastisk på ett liknande sätt.

(Och om någon funderar kring filmatiseringar, så är Agnes Cecilia en okej film som dock inte kommer i närheten – ens till samma galax – som boken. Och filmatiseringen av En ring av järn lär ha så lite med ursprungshistorien att göra att man inte ska se den – vilket jag inte heller gjort.)

Klart man kan säga tack!

Det är väl inget konstigt att tacka för att ens partner gör hela jobbet – alltså inte bara sin egen bit – när man är sjuk?

Ja, det är kanske självklart att man hjälps åt. Och ändå inte. Man ska liksom aldrig helt börja ta någon människa helt för given och självklar.

Och man måste kunna visa uppskattning. Även för helt självklara saker. Senast var det min man som tackade mig för att jag skött det mesta nu när han varit sjuk. (Andra gånger är det tvärtom.) Och jag tackar barnen när jag är extra trött någon morgon och det verkligen vill till att vi hjälps åt, och de sedan faktiskt också är hjälpsamma.

Ja, det är självklara saker. Men man kan ändå visa uppskattning.

Tänk om man bara uttryckte när man var missnöjd eller besviken eller arg.

Hår

Jag har varit hos frisör tre gånger i livet. En gång när jag var liten. Jag satt enligt vad mamma säger snällt och stilla som ett ljus, men frisören klippte jätteslarvigt. Mamma tyckte inte det var värt pengarna när hon kunde göra det bättre själv, så därefter klippte hon mig under alla år jag bodde hemma och ett bra tag efter det också. Bortsett från en gång på gymnasiet, då jag gick till frisör och både klippte och permanentade håret. Och till studentbalen gick jag till frisör och fick håret uppsatt.

Numera är det min man som klipper mig, och jag klipper honom. Någon av oss – oftare jag – klipper barnen.

Jag kan väl förstå att det kan vara kul att gå till frisören, utifrån någon allmän ”någon pysslar med mitt hår-känsla”. Men jag har väldigt svårt att förstå att så många människor ser det som något självklart. Det måste ju kosta massor med pengar i längden! Jag, som håller mig till att ha håret rakt avklippt i någon lagom smidig axellång längd, skulle definitivt inte lägga de pengarna – dem kan jag ju använda till något annat.

Till att gå och få massage, till exempel. Det försöker jag göra med någon sorts regelbundenhet. Det behöver mina muskler.

(Men andra kanske får sina spänningar i håret? ;-))

 

De ger mig alltså möjligheten att säga vad jag vill i en mening på deras sida, bara sådär?

Jag är lite fascinerad. Rubriken till inlägget jag skrev innan idag om en vis bok ligger nu alltså, tack vare Twingly, på försäljningssidan för boken, och i och med att jag lagt mitt centrala budskap i rubriken så hamnar alltså min uppmaning där.

Jag behöver alltså bara skriva ett inlägg, länka det till en adlibrissida och pinga det, för att helt ocensurerat kunna skriva något på deras sida? Och som liksom ligger på ett sätt så att det ser ut att verkligen vara en del av sidan?

 

Ballet fusion

Jag har varit på höstens första träningspass idag. Jobbat så svetten runnit på ryggen och droppat från huvudet.

Nu är jag stum och stel i kroppen, och imorgon kommer jag att ha svårt att gå.

Det Malmö jag aldrig riktigt hann med

Jag bodde i Malmö under ungefär åtta månader av mitt liv. Det är nu över tio år sedan.

Under min uppväxt var jag bara ytterst få gånger i Malmö, typ på teater och så. Jag hade ingen direkt uppfattning om staden, men betraktade den som tråkig.

När jag under slutet av min studenttid bodde i Lund men tränade dans och spelade musikal i Malmö, upptäckte jag att det var en trevlig stad.

Och sedan flyttade jag dit. Bodde mitt i smeten, i ett väldigt trevligt kollektiv.

Tyvärr hade jag ytterst små möjligheter att uppleva Malmö. Jag gick en utbildning som kostade pengar och inte gav studiemedel. Jag var tvungen att lägga min lediga tid på att försöka tjäna ihop pengar, och sedan snåla maximalt med pengarna.

Dessutom hade jag för första gången i mitt liv pojkvän. Sisådär en fyrtiofem mil bort. Vilket förstås också både kostade och tog tid :-)

Jag hade helt enkelt varken tid eller råd att i någon större utsträckning ha glädje av det fantastiska utbud som fanns runtomkring mig.

Sedan gick jag sönder och hoppade av och flyttade därifrån. Och när jag nästa gång ”hanade” i Malmö, så hade jag hus och sambo en bra bit utanför stan. Och sedan kom barnen.

Jag ångrar inget av det. Men det känns lite märkligt att jag liksom aldrig haft tid att uppleva Malmö fullt ut, trots att jag är där så mycket… Jag hade inte riktigt möjighet att göra den till min stad när det egentligen kändes som att den ville bli det.

Idag gick jag av vid Triangeln. Och gick vägar jag inte gått på länge, genom det som ändå är min del av stan. Det kändes både hemtamt och nytt och ovant.

Done!

Nu har jag klippt och klistrat och flyttat och grejat och donat och haft mig. Samt utmed vägen taggat och kategoriserat – en del nogsamt, en del mer på slump.

Jädrar vad mycket jag har skrivit…

(Och bitvis har jag jobbat hårt på att inte läsa igenom allt det gamla alltför noggrant igen. Jobbiga stunder vill man inte i onödan genomleva mer än nödvändigt, typ.)

Nu är det nog dags att sova :-)