Category Archives: Inget särskilt

Och så har vi de där människorna som bara är… märkliga.

Som en granne vi har. Ja, hos oss på landet är han att betrakta som granne, fast han bor kanske en halv kilometer bort eller så.

Han har bott där i ett antal år. Han passerar vårt hus när han ska nånstans. Han är ute och går med hunden ibland. Och ibland tar han bussen. Ibland kommer vi faktiskt hem med bussen samtidigt, kliver av på samma hållplats och går sedan åt samma håll – bara att han ska en bit längre.

Och han ser mig inte. Han har aldrig, så vitt jag kan minnas – och tro mig, jag specialstuderar detta varenda gång jag ser honom – på något vis – med rörelse, blick, ord eller andra ljud – reagerat på min närvaro. Som att han varken ser eller hör. Fast det tror jag ju att han gör; han har liksom inga attribut i övrigt som antyder att han inte skulle _kunna_ se eller höra. Han bara gör det inte, liksom.

Och nej, han är inte gammal. Lite äldre än mig, typ.

Påbörjat mastodontjobb

Jag är vansinnig. Eller en idiot. Eller båda delar.

Inte visste jag…

att det var så många som tyckte spindlar var så besvärliga.

Ja, jag drömde mardrömmar om spindlar när jag var liten. Många jäääättestora (vi snackar decimeterkroppar) håriga spindlar som krälade om varandra i tjocka lager på golvet.

Det var länge sedan nu. Nej, jag har inga direkta problem med spindlar.

Så ja, det förvånar mig.

Höst?

Häromdagen meddelades från Kiruna att hösten hade kommit. Jag skrattade lite för mig själv och tänkte ”Ja ja, däruppe ja, men härnere hos oss dröjer det länge än”.

Nu är jag mer tveksam. Det kan vara så att hösten kommit även hit till Skåne. Visst, det har regnat mycket i sommar. Men nu är det KALLT också. Och blåsigt. Och liksom en helt annan känsla.

Det ena som är sommar nu är datumet. Och så bristen på kollegor på jobbet.

I år var det nog ingen vinstlott med sen semester, trots allt.

Ikväll har vi läst i soffan med tända ljus. Nu har jag satt på mig ylletröja och satt på värmen.

Det finns saker jag inte alls förstår

Som det här med naglar.

Naglar är bra till mycket. Man kan skrapa bort matrester från bordet, skala apelsiner, dela på legobitar som sitter ihop och peta näsan. (Ja, det händer att jag petar näsan.) Dessutom skyddar de ju fingrarna – inte minst när man slinter med stora vassa kniven.

Naglar är också besvärliga – om de är för långa. Det fastnar jord och smuts under dem, naglarna fastnar i saker, blir de för långa går de lätt sönder. Och så är det allmänt obekvämt och otrevligt med långa naglar.

För långa naglar är det om de blir några millimeter sett från där de fäster i fingret i uppkant. (Eller där de slutar fästa? Hur säger man egentligen?)

För korta är de när de är alldeles nyklippta ända in, så att man inte längre kan skala apelsiner utan att de svider. Fast bara lite lite för korta.

Alltså: naglar ska hållas korta.

Ändå finns det folk som med glädje och avsiktligt sparar naglarna till att bli riktigt långa och besvärliga. Än märkligare: det finns folk som betalar pengar för att få långa naglar, och för att någon ska piffa och fixa med dessa långa naglar och sätta på små märkliga dekorationer.

Mycket märkligt. Så fruktansvärt opraktiskt! Och dessutom är det bara fult. (Jo, det får jag både tycka och säga. Och ja, de har all rätt att göra så – och jag har rätt att tycka som jag tycker.)

Apropå saker som förstörts av regnet…

…och att rädda vad som räddas kan: I Köpenhamn har de stångats med värre konsekvenser.

Det är märkligt…

Vi har en tomt som är nästan tvåtusen kvadratmeter stor.

Vi köpte en ny buske häromdagen. Oplanerat. En syrenhortensia. (Det var rea – men jag har velat ha en sådan länge, det har bara inte blivit. Eller jag har inte haft någon plan, så jag har låtit bli. Nu kunde jag inte låta bli.)

Det finns banne mig ingenstans vi kan gräva ner busken.

Överallt är det något i vägen. Häckar häckar häckar mest förstås. Av buxbom, av syren, av alm och diverse annat. Gräsmattan är inte så stor, den ska vi inte inkräkta på. Rabatterna är busken för stor för (eller blir i alla fall förhoppningsvis). Mellan syrenträden kan vi inte gärna klämma i mer saker, där ska ju vara lite luft och möjlighet att röra sig. På infarterna kan den u inte stå, och inte heller i örtagården eller trädgårdslandet eller under gungorna, förstås. Bakom äppleträden finns det plats, men där är infiltrationsbädden, och dessutom har ju ingen glädje av den där.

Och på övriga platser, där det möjligen möjlige skulle kunna gå så är det dumt att plantera den, eftersom detta är ytor som vi inte riktigt vet hur det blir med när uthus och garage etc byggs om i framtiden.

Så jag ställde den till slut tills vidare i en större kruka på innergården.

Varför då då?

Glassreklam:

”Low fat. No sugar.” (Eller var det tvärtom?)

Varför då då? Vad är det då för vits med glassen, liksom?

Svettpärlor och stångskola

Jag älskar den där känslan. Svettpärlor som rinner nerför ryggen, mellan skulderbladen, och i tinningarna. Genomsvett av träning. Inte av att flåsa, springa och hoppa, men av stenhård träning, där varenda liten muskel jobbar till max.

Jag kände en märklig, välbekant lukt på vägen till tåget

Det var när jag passerade en mängd restauranger överfulla med försommarkvällsglada människor.

En bekant lukt, som gav mig någon sorts väldigt dubbla känslor. Men det tog en stund innan jag lyckades placera den.

Så kom jag på det. Det luktade… bebisbajs?!