Category Archives: Inget särskilt

Nej, det är av helt privat karaktär, och jag kommer inte att berätta.

FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN

Det påtalas på olika håll och i olika sammanhang att det viktiga med julen inte är julklapparna eller maten eller något annat materiellt. Det folk längtar efter, ser fram emot, tjatar om att man ska njuta av, är ledigheten. Lugn och ro. Julefrid. De säger att de ska sitta ner och bara njuta av ugn och ro, se en film eller läsa en bok. Ta hand om sig, rå sig själva.

Eller möjligen på sin höjd vill de ta chansen att umgås med släkten. Sitta och prata eller spela ett spel.

Och så påpekar de att man bör göra detsamma. ”Ta det lugnt nu! Passa på och njut!”

Det måste vara människor som inte själva har små barn…

Nej, jag får ingen chans att sitta ner och ta det lugnt. Jag ägnar tiden åt att hindra Jonatan från att göra saker han inte ska (mina föräldrars hem är dessutom fullt med pinaler som är spännande och olämpliga för en ettochetthalvtåring, och det finns inte samma möjligheter som hemma att ha storebrors smålego i ett rum lillebror inte kommer åt), försöka få honom att äta fast han inte vill, och kånka runt honom eller försöka slippa det (han är oerhört klängig och mammig). Dessutom försöker jag få Simon att tagga ner, hindra barnen från att slå ihjäl sig på ena eller andra sättet, o.s.v. Och så hjälper jag till att fixa fram julmat och så, så att vi inte bara ska vara parasiter (Och ja, vi är två föräldrar, och ja, vi sliter båda – men den totala mammigheten gör att jag drar ett tyngre lass i nuläget.)

Dessutom vägrar Jonatan somna för tillfället, och när han väl somnar sent om kvällen sover han sedan dåligt.

Sammantaget: frid och ro finns inte, annat än sent på kvällen en stund när J somnat – och jag är för trött att njuta av julefriden och de andra redan gått och lagt sig. Det som finns att uppskatta av julen ÄR de materiella sakerna, som smaken av den mat jag kastar i mig och nöjet av att öppna julklappar. Och de korta stunder man faktiskt får för sig själv, när man får rå sig själv och vara så egoistisk som att tänka på sitt eget, är oerhört värdefulla och viktiga.

Det är julklappsutdelning. Det delas ut klappar, och jag har fullt upp att manövrera situationen: att Jonatans klappar ska hamna i hans hög och att han inte ska springa iväg med dem någon annanstans; att hjälpa Simon som springer och delar upp klappar till folk, att se till att andras saker också hamnar i rätt högar, samt att fånga upp mina egna klappar och lägga dem i min hög – och se till och inte Jonatan springer iväg med dem också.

Sedan hjälper jag Jonatan att öppna några paket, hjälper honom igång med Duplot (som han blivit överlycklig över), påminner Simon om att läsa vem julklapparna är från så att han kan tacka sedan, svarar en massa människor på frågor om ditten och datten, leker med Jonatan så att mannen ska få öppna klart sina julklappar.

Sedan är det min tur att få gå och öppna MINA julklappar. En liten stund då jag ska få bry mig om MITT.
Jag sätter mig och börjar öppna.
Då kommer min bror. (Ja, han är också vuxen, knappt två år yngre än mig. Han undrar om jag kan komma med ett litet tag så att vi kan prata tyst om något.

Jag antar att det är något väsentligt, julklappsrelaterat, hemligt, eftersom han vill prata om det just då, så jag följer med. Jag menar, vem vill prata om andra sorters hemlisar just då?

Min bror, uppenbarligen.

”Jo, vår mamma fyller ju snart 60.” (Det är i slutet av mars.) ”Och när pappa fyllde 60 [för ett drygt år sedan] så hade jag ju sparat och lagt undan pengar för att kunna köpa en fin present. Men han ville ju inte ha några presenter. Så nu tänkte jag att vi kunde köpa något till mamma och pappa gemensamt när hon fyller.”

Ja, som sagt var, när pappa skulle fylla sextio så visade det sig att bror hade sparat pengar regelbundet i typ ett par eller nåt sånt. Min bror har en bra inkomst och är singel, utan barn, så det rör sig knappast om småpengar. Sedan kom han någon månad innan och tyckte att vi borde vara med och lägga likvärdiga pengar för att köpa något till pappa. Trots att pappa klart deklarerat att han INTE ville ha något. Vilket min bror inte alls ville respektera – han menade att det är bara något pappa säger, att det skulle vara en martyrgrej (vilket inte alls är min pappas grej). Så vi hade en massa tjafs om det, och jag vägrade vara med på present.

Och nu drar han upp detta igen PÅ JULAFTON, på den korta stund jag har för att få sitta och öppna mina julklappar. Jag som knappt ens haft tid att äta min julmat. Tydligen vill han fortfarande drygt ett år efteråt inte respektera pappas önskan

När jag påpekar att jag tycker att det var onödigt att dra iväg mig för att prata om detta NU, så säger han bara att då kunde jag ju sagt att jag inte ville. Ja, men jag trodde verkligen inte att någon skulle få för sig att dra iväg en i den situationen annat än om det gällde julklappar eller liknande. Herregud, NÅGON sorts sunt förnuft förväntar jag mig till och med från min bror.

Men där försvann mitt lilla uns att julefrid. Jag blev rejält ledsen av att han inte kunde mig låta få ha ens den lilla stunden. (Men nej, han ser inte att jag inte får sitta eller att barnen tar tid och ork. Han ser inget utöver sitt eget.) Och dessutom blev jag rejält upprörd över att han skulle dra igång det där gamla ”tjafset” igen – som att det liksom inte alls gått in något av det som sades för ett drygt år sedan.

Det tog en bra stund att lyckas hitta tillbaks till någon slags julglädje – jag var rejält ledsen medan jag öppnade resten av julklapparna. Sedan kämpade jag på resten av dagen i samma stil som innan men med mindre glädje. Vid nio på kvällen pallade jag inte längre utan gick och la mig och grät ut ledsenheten.

Så mycket för julefrid.

och snorigheten ger en svag smak av blod (eller metall). Antar att jag är sliten i näsan av att vara småsnorig ganska länge.
Men jag kan inte låta bli att tänka att det beror på vaccinet. Hon som tappade smak fick visst metallsmak först, och sedan tappade hon smaken.
Fast det var visst samma dag som hon fick vaccinet? För mig har det gått en vecka.

I lördags beklagade sig S plötsligt över att det liksom stack och kändes där han fått vaccinationssprutan.
Först en gång typ mitt på dagen. Sedan en gång senare på dagen.

Det är över en månad sedan han fick sprutan, och han har inte sagt något sedan dess.

Nej, jag är inte bra på att släppa sånt. Jag började förstås genast grunna kring långtidseffekter och annat läskigt.

Visst, det är inte alls så konstigt om han börjat fundera kring det där själv igen, med tanke på att båda vi vuxna blivit vaccinerade den gångna veckan, och med tanke på att mannen var ganska rejält påverkad av det torsdag-fredag-till viss del lördag.
Och visst, det kan vara en ren slump – han kan ha legat på armen på ett sätt som gjorde att det kändes just där, som mannen sa.

Men ändå. Klart jag oroar mig.

Speciellt med tanke på att vi fortfarande har lillplutten kvar att vaccinera…

Och nej, jag gillar inte heller att läsa om folk som förlorar lukt- och smaksinne av vaccinet.

Vi är sena på det. Trädgården ser ut som ett jävla hejkomochhjälp, och då bortser jag helt från växtlighet, ogräs och sånt och menar bara alla saker som fortfarande står kvar ute – cyklar, trädgårdsmöbler, leksaker, trädgårdsredskap som kördes ut ur uthuset under sommarens renovering av köket (kolla DEN bloggen) – trots att det är november. I dag var vi ute en liten stund, innan regnet tog över, och hann fixa liiiiite av allt detta. S hittade en ringblomma som blommade så fint, så den fick komma in och sättas i vas. Sommarens sista blomma?

Det är inte första advent förrän om en vecka. Men vi kommer att ha svårt att hinna med att fixa med det då, så vi fuskade lite och riggade den första elektriska adventsljusstaken. J var oerhört fascinerad. Julmusiken åkte på (Lisa Rydbergs Vinterskrud) – oj, vad han uppskattade det Och sedan åt vi kvällsmat med massor av ljus tända, och S tyckte att så här ska det minsann vara när man firar jul

Ja, nu är det bara lillplutten som är ovaccinerad. Småttingarna i Skåne ska visst vaccineras v 49, så vi kan väl vänta oss en kallelse i nästa vecka.

Jag är fortfarande lite öm i armen. Inet jag tänker på mer än om någon trycker hårt eller jag lyfter armen.

Jag har varit påtagligt trött, såsig, hängig ur form, de här dagarna. Lätt huvudvärkskänsla, lätt känsla av att vara på väg att bli sjuk eller nåt sånt. Å andr sidan lider jag av sömnbrist, jobbstress och brist på tid att ta hand om mig själv. Jag är slutkörd. Det är svårt att veta om jag skulle må bättre utan vaccinet

Jag har överlevt dagen. Nu får jag ”lov” att bli sjuk. Risken är väl stor att jag på klassiskt vis blir det när jag slappnar av…? *peppar peppar* *vill inte*

Halva familjen vaccinerad.
Ja, nu har jag fått sprutan.

Jag frågade om huvudet och fick till svar att med tanke på vaccinationen var det ingen fara, men i övrigt borde jag säkert undvika att slå huvudet i hatthyllan

Jag har fått sprutan i höger arm. Ja, det bad jag om. Visst, jag är högerhänt. Men dels vill jag inte i onödan göra något som kan bråka med min vänstra sida, som är den sida jag har problem med till och från sedan jag skadade nacken (jag har f.ö. lite känning av det i vänster sida av huvudet nu sedan jag banglade till huvudet igår – det brukar kunna bli så). Dels kom jag på tåget på väg dit på att jag ju faktiskt måste kunna bära lillskrutt, och honom bär jag alltid på vänster arm (utom korta stunder när jag behöver byta). Så höger it is.

Hur det känns? Tja, det kändes väl ungefär så mycket eller lite som man kan förvänta sig av en spruta. Inget märkligt, inga massor.

I övrigt vet jag inte än. Det är bara typ tre kvart sedan eller nåt sånt. Jag har inte petat på det än, så jag vet inte om det är ömt Däremot känns det lite småont i vänster överarm så det är ju ganska skönt att veta att DET måste vara inbillning

Men jag är i alla fall inte död än – peppar peppar.

Nu är det dags för mig.
Jag har fått kallelse till vaccination imorgon eftermiddag.

Det här är den minst lämpliga veckan av alla. På onsdag har vi vår STORA grej med jobbet, som vi planerat och grejat med i ett halvår. Dagen då allt måste klaffa.
Strikt talat klarar de sig utan att jag är där. Bara allt är fixat innan (och det finns ju fler än jag). Men jag VILL ju helst inte missa det…

Om jag vaccineras på tisdag eftermiddag är risken rätt överhängande att jag får stanna hemma på onsdag p.g.a. biverkningar

Alternativa vaccinationstider den här veckan är måndag e.m. och onsdag e.m…

Om jag går tidigare på onsdag kan jag hinna innan vaccinationsstället stänger. Men då är ju risken att vaccinet hunnit ta slut? Dessuom kommer jag att vara skittrött då, eftersom jag ska gå upp kl 5 på onsdag morgon.

Om jag vaccineras redan idag riskerar jag förstås att vara utslagen både tisdag och onsdag, d.v.s. både missa en del förberedelser och själva dagen. Men sannolikt bör jag vara på benen igen till onsdag, om jag inte har väldig otur.

Dessutom vill jag vaccineras fortast möjligt, så skiten hinner börja verka. Jag vill slippa gå och noja mig över att bli smittad när jag tar tåget varje dag. Om jag nu ska ta vaccinet, så ju förr desto bättre, liksom. Och jag vill slippa oroa mig för att bli förkyld så att jag inte kan vaccineras. Jag har känt mig små snorig på morgnarna ett antal dagar, men det blir inte mer, så jag hoppas det ska vara OK att vaccineras nu.

Så igår tyckte jag att det var det bästa att trots allt vaccineras idag, måndag. Och efter diskussion gick mannen med på det, trots att han missar sin träning (förlåt!).

Igårkväll… slog jag i huvudet. Jag skulle gå upp på ovanvåningen, med lillskrutt i famnen, och lyckades dunka i huvudet rejält, rakt underifrån i en väggfast hatthylla (hyllan av massiva brädor). Aj, det gjorde ont! (Hatthyllan sitter så att man normalt sett inte ska slå i den när man går uppför trappan – jag fattar inte själv hur jag lyckades.)

Jag har (förstås) ont i huvudet. Inte så konstigt. Kände mig aningens yr och chockad ett tag. (Och har sedan då och då känt tendenser till illamående – men det kan ju lika gärna vara just för att jag känner efter och oroar mig. Jag vet att ångest och oro kan driva fram rätt mycket illamående hos mig.)

Dumma dumma dumma jag! Jag är så hemskt arg på mig för detta! Varför gjorde jag så? Så dumt och onödigt och korkat!

Nu har jag fullt med katastroftankar. Ångest, ångest, ångest. Hur påverkar detta om jag vaccinerar mig idag?
Tänk om kroppen har fullt upp med att ta hand om att läka eventuella skador i huvudet, och därför inte kan ta hand om vaccinet på rätt sätt – så att vaccinet antingen inte blir tillräckligt effektivt, eller så att vaccinet tvärtom slår för hårt.
Eller tänk om smällen gjort att det liksom läckt ut cellvätska som gör att vaccinet ger sig på fel saker på något sätt. Eller om något är trasigt i hjärnan och att skvalenet tar sig in på ställen det inte ska i huvudet?

Ja, det låter snurrigt och förvirrat, jag vet. Men jag är jättenojig ändå. Tänk om man inte ska gå och vaccineras när man slagit sig i huvudet?! Tänk om det är just den sortens saker som gör att det kan bli riktigt farligt med vaccin och skvalen och saker?

Så – vågar jag gå och vaccinera mig i eftermiddag? Eller är det det mest korkade jag kan göra? Kommer jag att dö nu?

Igen.
Ja, nästan hela familjen. Jag med nu.
Blä.