Ibland undrar jag om hela jag, kroppsligen och själsligen, ska kajka ihop.
Nacken och huvudet bråkar igen. Annars har det liksom varit helt OK med den – lääänge.
Genom hela graviditeten – det var bara lite grann på slutet jag märkte av det, och med tanke på hur jäklig graviditeten var så får väl det ses som fantastiskt.
Genom hela föräldraledigheten. Trots att jag dag ut och dag in burit och burit på en tung och allt tyngre bebis, på ena (DEN) axeln, helt snedbelastat. (Och det kan jag fortfarande göra, utan att det blir värre.)
Men nu. Så fort jag började jobba 4 dagar i veckan så ökade problemen 
Framför allt i huvudet. Tinningen. Runt ögat. Upp i pannan. Ner i kinden. Och som trötthet i själva ögat.
Det är fruktansvärt jobbigt och irriterande.
Ja, jag är otränad.
Ja, musklerna är spända.
Men det skrämmer mig ändå. Oron kommer tillbaka. Ska det komma tillbaka på riktigt nu? Ska det bli värre? Ska jag ha det så här resten av livet? Måste jag resten av livet träna jämt jämt jämt för att hålla det på en dräglig nivå?
Jag försöker variera sittställning. Försöker stå och jobba. Försöker upp och röra på mig. Hjälper möjligen lite lite i stunden.
Jag minns inte längre mina övningar, mina stretchningar och annat att ta till. Man glömmer när man inte behöver.
Fan, jag vill inte!
Kroppen sjangserar i övrigt också. Det är deprimerande när kroppen inte längre kan det den kunde. En gång i tiden definierade jag min kropp som en dansares kropp. Ja, inte fullt ut, men till viss del. Dansen hade satt en tydlig prägel på den. Jag var inte oerhört vig med dansmått mätt, men rätt OK med andra mått. Jag hade styrsel och kontroll.
Vigheten har gått sin väg. Kontrollen över musklerna har upphört.
Det har inget med graviditeterna att göra, utan beror helt på skillnaden mellan att träna 10 danspass i veckan och att inte träna alls. DET i sin tur beror på brist på lust och inspiration, men också på brist på tid (och det sista kan till viss del kopplas till barnen – men bara till viss del).
Men usch, vad trist det är att träna, när kroppen inte längre kan vad den kunde. Så deprimerande att känna att den är stadd i förfall…
Och i övrigt då?
Jag är grymt oinspirerad.
Jobbet är tråkigt. Jag är inne i det gamla, med att jag är helt beroende av material eller samarbete med andra – som inte har tid. Så jag hattar mellan en massa småsaker, och det känns mest som att jag ingenting får gjort.
Samtidigt är det långa dagar – jag jobbar ju heltid de dagar jag jobbar – så det blir inte mycket tid hemma. Inte mycket tid att göra något med Simon, eller umgås med sambon, eller göra något annat av allt det jag vill, bör eller måste göra. – Nej, det är ingen skillnad mot när jag själv var hemma. Det är ungefär lika illa som det varit hela föräldraledigheten, och egentligen bättre än under graviditeten. Men det är lika oinspirerande nu som då. Och det har varit så så länge nu.
Jag tappar bort mig själv. Hinner inte läsa. Hinner inte lyssna på musik. Hinner inte ta hand om trädgården. Hinner inte ta hand om mig själv. Hinner inte komma ihåg vem jag själv är.
Och det är gråtrist och vårvinter.
Inget är kul.
Inget hinner jag.
Inget är kul när man inte hinner göra det ordentligt.
Kroppen förfaller.
Själen förfaller.
Var har älvan blivit av?
(Och här borde det komma ett Lasse-citat om gråa dagar, men jag minns ju inte ens längre… )
När jag kommer hem på kvällen är det visserligen mörkt, men jag kan ana skillnad (och det är i alla fall inte mörkt när jag börjar ta mig hemåt).
Nä, jag vet att den som spytt säkert inte kunde välja. Men jag gillar inte spyorna ändå