Min menscykel brukar vara kort och inte jätteregelbunden, om man säger så. Min kortaste cykel var 18 dagar; mina längsta var efter att mensen kommit tillbaka efter graviditet/amning (då var det en bra bit över 30 dagar, men det är ju inget konstigt), men bortsett från det har den längsta varit 29, tror jag. Oftast ligger det på 24-26, men i höstas hade jag en lång period när det var ungefär 23 dagar nästan varje gång.
Nu är jag på dag 28. 28 dagar och en halvtimme, mer exakt…
Ingen mens.
Hallååå?!?
Alltså, för att vara mig är nog detta rätt extremt, liksom. Eller i alla fall väldigt ovanligt. Så pass ovanligt att jag börjar oroa mig. (Nä, jag vet. Det behövs inte så mycket för att oroa mig 
)
Nej, jag är INTE gravid.
Det jag oroar mig för är andra typer av saker.
* Kan det bero på sertralinet? Jag har ganska nyligen (två veckor sedan) ökat dosen; och för några dagar sedan dessutom bytt fabrikat. Och vad innebär det i så fall? Att mensen kommer, men senare? Eller att mensen inte kommer alls?
* Kan det bero på att jag var magsjuk för några veckor sedan, ungefär när jag borde haft ÄL?
* Kan det bero på någon sorts förändring i kroppen? Jag är snart 32 år… kan det på något vis innebära försämrad fertilitet? (Vi vill ha ett barn till, bara inte än.)
Alla dessa funderingar alltså, för att mensen inte dykt upp än. På dag 28.
Inte så att jag älskar mensen precis. Jag har som sagt mens ganska ofta. Och 5-7 dagar åt gången. Och rejäl mensvärk. Efter att jag fått barn är den mer hanterlig – jag får inte lika fruktansvärt ont. Förr var jag ofta ganska utslagen de första mensdagarna: ont, illamående etc. Men ändå, trevligt är det ju knappast. Och jag blir så skör, både mentalt och fysiskt, de där dagarna. (Ja, fysiskt: musklerna tycks faktiskt gå sönder lättare då. Jag tror det delvis hänger samman med att jag spänner mig av smärtan – men inte enbart. Jag går faktiskt lättare sönder just de dagarna. Muskelbristningar, dansskador och så. Och mentalt. Inte bara me3r lättirriterad, utan framför allt lättare för att ”gå omkull”, rasa…)
Så nä, mens är på det hela taget en ganska otrevlig sak. Men jag vill ju ändå att den ska komma. det är ju liksom ändå en del av mig. På ngot vis så är det liksom ändå bekant och tryggt med den där cykliska grejen…
Jag minns den märkliga känslan på BB, när jag stod i duschen, någon av de första dagarna efter förlossningen. Någon av de där gråtmilda dagarna Blodet (avslaget) rann ur mig. Och på något vis kände jag mig… lycklig… över att mensen skulle komma tillbaka. Över att komma tillbaka till dessa cykler. Trots att jag faktiskt på ett sätt mått bättre under graviditeten (kanske just för att jag sluppit dessa cykler och därmed varit stabilare i humöret). För det finns något stimulerande, kreativt i cyklerna. Och något renande. Märkligt. Jag kan inte förklara det. Men jag blev upprymd, där, då, av att veta att jag nu var ett steg på väg mot att få tillbaka mensen.
Hatkärlek?
Och i mitt grunnande över vad som försenat mensen här och nu, så funderar jag förstås vidare i de banorna. Finns det en koppling mellan låga serotoninhalter och korta menscykler? Så att sertralinet kan förlänga mina menscykler? Och att mina korta menscykler, med mens lite för ofta, hänger ihop med att jag mår dåligt i vanliga fall?
Ja, jag är bra på att spekulera
