Category Archives: Inget särskilt

Den här tiden på året… mörkret är som mörkast och håller mig i sitt våld känslomässigt. Inspirationen är bortflugen, oavsett område, och livet känns till största del meningslöst, eller som att det möjligen går ut på att försöka hålla jämna steg med disk och tvätt. Och ensamheten är som värst – ja, den är förstås värre än nånsin i år, typ.

Ensamheten, ja. Det är ju inte så att jag längtar efter att ha en massa människor här. Absolut inte. På sätt och vis är det väl så att jag specifikt saknar honom. Fast ändå inte. Inte bara. Utan det är det där med någon annan som gör saker som ska göras, någon annan som har en åsikt om vad man ska se på TV, någon annan som sitter med en kopp te i soffan. Någon som kan krama om mig en liten stund.

Någon annan än de där båda som sitter vid varsin dator i kontoret och förväntar sig mat med jämna mellanrum men inte har lust att hjälpa till med något tråkigt eller gå och lägga sig på kvällarna.

Ensamhet. Och all inspiration har rymt. Jag vill inget. Eller jo, jag vill skriva. Men huvudet är tomt. Helt jävla tomt.

Det är trögt och svårt att plocka upp annat skrivande än bloggandet. Mer tidskrävande och mer energikrävande. Lämnar mindre tid och ork över till bloggandet.

Och ja. Jag tror det får vara värt det. Åtminstone i nuläget.

Den här tiden på året har ”alltid” varit jobbig. Julen, och mörkret.

Det har varit en bra sak att ha någon att dela den tiden med.

Det är en förbannat dålig sak att inte längre ha någon att dela den med. Ensamheten och hopplösheten och alltings meningslöshet blir så mycket större när han inte finns hä och håller om mig och jagar bort monstren.

Foten/benet är sämre idag. Det kan bero på att jag gjort ryggövningarna färre gånger de senaste dagarna i julstökandet. Eller på att jag satt en lång stund i fåtöljen igårkväll på de sätt jag satt mycket innan problemen började (för igårkväll var jag ledsen och orkade inte vara förståndig). Eller på att jag legat och spänt mig en massa inatt i allmän ledsenhet (jag hade liksom inget blod i händerna när jag vaknade för att jag legat och spänt mig, och det slår väl liksom annorlunda i foten). Ja, eller så är det bara så att kroppen tänker rasa samman.

Ute regnar det. Så just nu blir det ingen promenad. (Plus att åttaåringen har kompis här.) Men tids nog ska jag bära in trädgårdsmöblerna inför morgondagens storm Urd.

Julafton. Ätit, och haft folk här, och haft julklappsutdelning, och allt sånt där. Trött.

Tänker att det kunde vara skönt att slå på TV:n. Men en snabb titt i tablån antyder att det nästan bara visas saker som blivit tradition och visas varenda jul.

Jag tänker att det är synd om de som verkligen är ensamma på julen och utlämnade till att ha TV:n som enda sällskap. För i det läget vill man väl inte behöva se samma jävla skitprogram vartenda jävla år?

Om något är knas med benet på riktigt. Eller på något annat vis kopplat till det här i ansiktet.

Känslan av att det i så fall förmodligen är jag som gjort något dumt, något fel. Skadat mig. Slarvat med träning. Tränat fel. Tagit i för mycket i sjukgymnastens övningar. Eller nåt annat.

Mitt fel. Jag som gjort för mycket eller för lite eller för fel.

Nej. Jag har inte gett upp. Jag har inte slutat skriva. Inte för gott, i alla fall.

Men just nu är huvudet för rörigt. Det är för motigt att hitta en ände att skriva ifrån. Och jag orkar inte.

Och förresten skriver jag visst det. På annat håll. Andra saker. Saker som kräver mer kraft av mig än bloggandet, saker som i nuläget ger mig mindre tillbaka men som ändå är det jag hellre vill just nu.

Så… jag kommer tillbaka. Ge inte upp.

Men vad säger ni, funkar det så här eller inte? Borde jag liksom lyfta iväg lösenordsinläggen, så att de inte ”stör flödet”? För det ser ju väldigt märkligt och meningslöst ut som det är nu, för den som inte kommer åt de skyddade inläggen?