Category Archives: Inget särskilt

Poängen är inte att stänga er alla ute. Jag har funderat på det här ett tag, för att kunna plocka tillbaka lite av poängen med att kunna skriva tja, inte anonymt, men utan att hela världen kan läsa :-) Det kan vara ganska skönt ibland. Och det är liksom inte ett dugg konstigare än att de allra flesta människor aldrig skulle få för sig att blogga öppet om sina innersta tankar :-)

Poängen är inte att ingen mer än jag ska kunna läsa. Inte alls. Men du som tror att jag förmodligen tycker att du borde få lov att läsa de skyddade inläggen kan väl helt enkelt slänga iväg ett mejl till mig, så ordnar vi det. Mejladress hittar du där till höger.

P.S./Tillägg: Det är alltså inte så att jag BARA ska skriva lösenordsskyddade inlägg :-) De allra flesta inläggen kommer förmodligen fortfarande att ligga precis lika öppet som vanligt.

När livet är jobbigt och besvärligt, och man dessutom blev änka för ett halvår sedan, och man dessutom av olika skäl inte kan eller vill berätta för alla vad det är som är besvärligt, då tror många att det besvärliga på ett eller annat sätt handlar om sorgen.

Så jag vill bara påtala: nej, det handlar inte om sorgen. Den enda kopplingen till #döden är att jag är själv med det vi annars hade varit två om, och det gör det långt mer än dubbelt svårt.

Jag vet. Det är väldigt tyst här för tillfället. Men dels hinner jag inte riktigt skriva. Och dels är de saker jag skulle behöva skriva om främst sådana saker som jag faktiskt inte kan/får skriva om här. Så då får det liksom vara.

Visst, jag kan ju berätta om att jag tömt vattentunnan på vatten för att den inte ska frysa sönder i vinter. Och om inköp av vinterkängor och vantar och mössor och sånt där. Fast jag ids inte riktigt. Eller prioriterar det inte.

Och världsläget orkar jag inte heller kommentera.

Men sammanfattningsvis är väl alla sakerna – det jag inte ska skriva om här, och inköp av vinterutrustning, och världsläget – allesammans mer komplicerade än jag egentligen orkar med.

Snart ska jag krypa ner under täcket och sova, i alla fall.

En del av verkligheten pockar väldigt tydligt på uppmärksamhet. För om kvällarna och nätterna hör jag nu ljud inifrån bjälklaget mellan våningarna och i väggarna på ovanvåningen.

Jag inser att jag måste ta tag i att sätta musfällor. Och jag drar mig för det. Jag är ett våp. Jag har alltid låtit älsklingen sköta det där. Eller, han har skött det, och jag har kunnat strunta i att det känns besvärligt.

Nu finns det bara jag. Nu är det jag som måste. Jag vill inte!

Nå, ikväll kommer jag inte att göra något åt det. *skjuter på bekymren en dag till*

Och så sänkte sig stillsamheten och höstmörkret över det lilla vita huset på landet. Och mamman lät dammet samlas i hörnen och högarna med disk växa. Brasa i kaminen, stora blockljuset tänt, och albumet ’Little Earthquakes’ mer eller mindre på repeat.

Mamman visste vad hon borde göra. Samvetet satt inom henne och smågnydde. Men hon ignorerade det. Lät barnen sitta vid sina skärmar.

För inspirationen och längtan hade bubblat upp. Och hon stoppade den inte. Hon släppte fram den. Bejakade sin inre fjortonåring. Trots allt förnuft som sa att det var fel och det fanns tusen saker som borde göras, både tråkiga och roliga saker. Men bubblet ville inte de där andra sakerna. Inte ens hotet om att eventuellt vara en dålig mamma tog tillräcklig skruv.

Visst, hon hade en kliande känsla, från det dåliga samvetet, från känslan av att vara lat, av att inte få något gjort. Men ändå.

Ändå. Ändå letade hon lösningar för att komma vidare från den stampande känslan av de praktiska hindren. Ändå satt hon uppe för länge om kvällarna. Ändå lät hon sin inre fjortonåring få flyga.

Det kändes liksom inte schysst att stänga undan fjortonåringen en gång till.

Till och med känslan av hur bisarrt det var att känna allt detta bubbel, all denna livsglädje, när ens älskade livskamrat så pass nyligen försvunnit bort till döden, lyckades hon hålla stången. Han skulle inte ha sett någon poäng med att jag skulle känna mig olycklig i onödan, tänkte hon. Han skulle ha tyckt att det var bra och rätt. Han skulle ha uppmuntrat mig om han haft chansen.

Världen utanför var bisarr. 2016 måste vara ett skämt, sa folk därutanför. Ja, tänkte hon. Det måste det vara. Men då passar väl det här bra in. Jag kan lika gärna köra på.