Häromdagen kom min 3CD-utgåva av Robin of Sherwood and the Knights of the Apocalypse (numera även känd som KOTA). Eller två CD och en DVD med lite material från produktionen.
Det är alltså frågan om ett manus skrivet av Kip Carpenter, som skapade Robin of Sherwood en gång i tiden och skrev majoriteten av avsnitten. Kip är numera död sedan några år, och manuset har legat länge och aldrig blivit filmat (ursprungsseriens tre säsonger är från mitten av 80-talet). Men under förra året samlades det in pengar via crowdfunding till att kunna göra en audioversion. Alltså i praktiken radioteater. Och så gott som alla de ursprungliga skådisarna skulle komma att medverka. (Några undantag: Robert Addie, som spelade Gisburne, dog av lungcancer för en del år sedan, 43 år gammal. Även skådisen som spelade Herne har hunnit dö.)
Det är i sammanhanget värt att notera att jag verkligen gillar radioteater. När jag var liten var 8.45-9 på sommarlovsmorgnarna helig tid då alla hemma fick hålla käft, för då var det sommarlovsteater på radion. Radioversionen av Tordyveln flyger i skymningen köpte vi på skiva för några år sedan, så att hela familjen kunde få njuta av den precis som jag gjort – och alla i familjen, inklusive minstingen, som borde varit för liten, satt klistrade på bilsemestern.
I radioteater är dessutom röster en extra viktig och påtaglig komponent. Röster är oerhört viktiga för mig. Robin of Sherwood har varit ett synnerligen konkret exempel på det.
Tyvärr… håller det inte riktigt så bra som jag skulle önska.
Det är alltså trettio år sedan de ursprungliga Robin of Sherwood-serierna spelades in. Och… skådisarna, originalskådisarna, har hunnit förändras. Det är förstås uppenbart när man tänker på utseende – de som var unga smala människor har nu mycket mindre hår och mycket mera kropp. Och det kvittar ju i huvudsak när det handlar om radioteater :-)
Men ja, även röster förändras. Självklart olika mycket. Lady Marion (Judi Trott) har inte ändrats mycket – men hon är å andra sidan den enda bärande kvinnliga rollen, så det hade förmodligen funkat oavsett. Friar Tuck (Phil Rose) och Sheriffen (Nickolas Grace) är också fortfarande synnerligen distinkta och igenkännbara. Men Robin (Jason Connery) känns nästan inte alls igen, vilket också gäller för resten av hans Merry Men. Och Scarlet (Ray Winstone) har tappat nästan all sin dialekt, vilket gör att man liksom inte ”plockar” honom på det heller.
Och nej, det är förstås inte i sak jätteviktigt att de ska låta som de gjorde för 30 år sedan. Men när det handlar om radioteater är det åtminstone viktigt att man kan höra skillnad på de olika karaktärerna. Speciellt om det stundtals är ganska många karaktärer. Och en handling med ganska många ”hopp” mellan olika platser och hopp mellan vilka personer som är med i samma scen och så vidare.
Det är helt enkelt alldeles för svårt att skilja karaktärerna åt röstmässigt för att det ska vara lätt att följa med i historien. Tyvärr.
Tack och lov är det i alla fall en bra uppbyggd historia. Så efter ett tag kom jag in i det så pass att jag ändå tyckte dt var spännande och faktiskt satt och lyssnade igenom de båda ljudskivornas totalt två timmar spelfilm och kom i säng närmre ett på natten. Och jag lyckades hålla fokus på de olika rösterna bättre om jag samtidigt satt och la patience på telefonen, märkligt nog.
Och kanske ska jag lyssna en gång till. Kanske blir det lättare att rskilja de olika personerna i början när jag kan historien.
Men jag är lite besviken. Det känns lite misslyckat. Och det är synd, för det är i övrigt en väldigt bra produktion.
