Category Archives: Miljö

Söndagens paj

I söndags gjorde jag matpaj på diverse blandade rester i kylskåpet.

Pajdeg:

  • Kall potatis, ca 150 g – riven
  • 50 g smör
  • 1 dl kornmjöl (fullkorn, finmalet)

Pajdeg förgräddades 10 minuter.

Fyllning:

  • Överbliven hackad rödlök (nästan en stor lök) från fredagens tacos, fräst i smör en stund
  • Överbliven tacokryddad färs
  • Överblivna majskorn
  • Ricottan som blev över efter laxlagandet med sjuåringen (ca 125 g)
  • 1 ägg

På ena halvan av pajen hade jag dessutom på den rivna ost som blev kvar efter fredagstacosen. Och den rivna osten var tagen från frysen, riven av överblivna ostskalkar…

Och så var den slut

För övrigt har vattenkokaren börjat läcka idag. Tja, den höll längre än det första exemplaret. Men jag vågar inte använda den nu när den läcker från nederkanten på handtaget (den läcker ganska rejält).

Plötsligt är det skitkrångligt att fixa te och en massa annat.

Och så stör det mig med saker som inte håller.

Den där framtiden…

Egentligen är det här saker som borde vara ett långt och resonerande inlägg. Fast jag är trött och det kommer inte att hända.

Men mitt huvud har en gegga av framtiden.

Som det här huset. Platsen där jag vill bo kvar. Platsen som är mina drömmar, stället som ger mig kraft och vilja att fortsätta sträva framåt, åstadkomma något. Bygga. Fixa. Göra.

Fast själv?

Det märks så tydligt mellan när han mår bra och när han mår dåligt, vilket enorm skillnad det gör att vara två som vill och gör och strävar mot ett gemensamt mål – eller när jag står självoch kämpar. När det bara är jag ser jag mycket mer av det jobbiga. Allt känns oöverstigligt, jag kommer aldrig att bli klar och då kan det kvitta, liksom.

Fast ändå. Ändå behöver jag detta. För att ha kvar oss. Ha kvar honom. Ha kvar mig. Ha kvar drömmarna och livet. Här trivs jag och mår bra. Här finns människor jag gillar.

Fast här finns också människor och krafter som skrämmer mig. Och de växer sig starkare med tiden. Här som i resten av omvärlden – men förmodligen lite öppnare här än på många andra ställen.

Och jag vet att huset är för stort för en ensam mamma när barnen är utflugna i framtiden. Det är inte hållbart. Jag skäms för att vilja stanna här. Samtidigt som det liksom skulle vara att behöva släppa en del av mitt liv om jag måste flytta. Och ett tvång att orka börja om.

Vill inte det. Vill vara kvar här. ABSOLUT.

Mörkret är så stort därute. Världen är så hemsk.

I Paris enades världens länder om att temperaturen helst inte ska öka med mer än 1,5 grader jämfört med förindustriell tid. Nya siffror från Nasa visar på plus 1,6 grader i februari.

(Svenska Dagbladet 13 mars 2016.)

Och människan har vetat om klimathotet länge. Många decennier. Det har funnits gott om tid att ställa om. Ändå har det liksom bara fortsatt åt fel håll – trots många människors strävan.

Varför skulle något ändras nu?

Ja, stundtals känns det hoppfullt att så många fler människor bryr sig nu än till exempel på 90-talet. Men stundtals inte. Inte nu. Egentligen är vi väl mest på väg käpprätt åt helvete.

Det är så få som bryr sig, som fattar allvaret, som försöker ändra sig. Och så många som verkar tro att det blåser över, löser sig.

Även om jag inte vill tappa hoppet och ge upp så är det stundtals svårt. Och ja, jag vet att det är värdet för en månad, att det inte är den genomsnittliga temperaturökningen över en längre period som uppmätts till 1,6 grader. Jag vet. Men ändå.

Cancer.
Klimatförändring bortom farlighetens gräns.Och en mänsklighet som inte är beredd att hjälpa sina medmänniskor från andra länder i denna tid av kris.

Ibland undrar jag om det är dags att övergå till ett sådant där ”Världen går snart under”-dekadent leverne.

 

Och i fåtöljen här bredvid sitter älsklingen och har de senaste dagarna ätit riktig mat flera gånger, om än i små portioner, och han sitter och lyssnar på musik. På vårt lilla hemmaplan är tillvaron just nu hoppfullare på ett bra tag. Läge att passa på att njut av det.

 

Dagens hopkok

Det här med att äta rester verkar ofta handla om att det ska vara en hel maträtt som består av det som blev över från en annan dag. Typ. Fast verkligheten handlar ju ofta mer om att liksom fortsätta på ett kedjebrev, där man stoppar i något från gårdagens mat i den nuvarande dagens mat. Nästan mer som en surdeg ;-) Men det låter liksom inte lika renlärigt restmatsmässigt :P

Ikväll blir det spenat- och mangoldsoppa:

  • Det kvarvarande innehållet i en påse fryst hackad spenat
  • En påse hemodlad förvälld infryst mangold
  • Två små vitlöksklyftor
  • Lite smör
  • Två grönsaksbuljongtärningar
  • En msk mjöl
  • Vatten
  • 3 dl kaffegrädde, inköpt idag till halva priset pga kort datum
  • En äggula som blev över när sjuåringen gjorde kristyr i lördags
  • Två frukost- eller lunchkorvar som blev över från i måndags kväll, skurna i slantar
  • Fyra kokta ägg

Restmat är det ju inte riktigt. Men det innebär färre påsar och burkar i kyl och frys. Och sannolikt lite mindre matsvinn.

Koka risotto på en spik

Ibland kanske det är tveksamt hur stor nytta det egentligen gör att ta tillvara matrester när man drygar ut dem med än det ena och än det andra – ibland blir det nästan som att koka soppa på en spik :-) Men det känns i alla fall bra.

Som dagens lunch. Stommen i den var en halv lunchportion från i måndags. Då var svägerskan här och lagade lunch till sig och älsklingen: kyckling med ris, sås och majs. Det blev två portioner/lunchlådor över (med synnerligen generösa mängder ris). Den ena av de där restlådorna åt jag tidigare i veckan. Den andra snodde jag kycklingen från igår och fixade någon sorts pastasås till hela familjen på kvällen. (Med restpasta och restnudlar.) Kvar var nu alltså riset med ihälld gräddig(?) sås och majs.

Så jag pressade tre vitlökar och hackade en lök och fräste i lite smör, hällde i en kycklingbuljongtärning, lite vatten samt en överbliven gräddslatt, lät koka upp, i med frysärtor och mer frysmajs, koka lite, i med hela ris/sås/majsklumpen, koka lite, och så slutligen i med några färdigskalade frysta räkor som fick bli genomvarmt. Voilà, nån sorts risotto till tre sjuklingar.

Gott blev det också. Och riktigt lyxigt med lite pesto på toppen.

Miljömålsberedningens kardinaler

Jag har skrivit mycket om klimatet och behov av samarbete m.m. under mina bloggår. För drygt tre år sedan skrev jag till exempel det här:

När det är krig tillsätter man samlingsregeringar. Samarbetar över parti- och blockgränser. Fokuserar på det akuta, på att lösa de problem som måste lösas, tillsammans.

Klimatproblemen, om de får fortskrida och eskalera, kan mycket väl ge problem som till storlek och karaktär kan jämställas med krig: flyktingar, brist på mat och vatten, behov av god sammanhållning för att inte kaos ska uppstå. Men till skillnad från en krigssituation så behövs den politiska samlingen redan nu. Innan problemen blivit akuta. Väntar vi tills vi har den akuta situationen så är det för sent att göra något åt den.

Det är nu vi behöver politisk samling. Det är nu vi behöver ha modiga politiker som prioriterar klimatet högst av allt, som vågar samarbeta på nya sätt och som vågar se längre än till nästa val.

(Jag har utvecklat delar av det ytterligare här.)

Och ibland brukar jag säga att man borde stänga in politikerna i ett rum tills de kom överens om en lösning, ungefär som man gör med kardinalerna när de ska välja påve.

Därför blir jag väldigt glad av att läsa på DN Debatt idag. Där skriver representanter få sju riksdagspartier, i sin roll som ledamöter av den parlamentariska miljömålsberedningen, bland annat följande:

Våra partier har i många frågor olika uppfattningar, men när det gäller just klimatfrågan menar vi att situationen kräver bred samling. Det är mot den bakgrunden vi idag presenterar en historisk överenskommelse. Vår avsikt är att sända en tydlig signal till näringsliv, kommuner och regioner samt till medborgarna om vilken långsiktig kurs politiken kommer att ha framöver och detta oavsett regering.

/—/

Vår avsikt är att den politik vi nu gemensamt föreslår ska ge politiken både ökad tydlighet och långsiktighet. Vi menar att detta är en av förutsättningarna för att få till stånd de investeringar som krävs för att nå uppsatta klimatmål och som samtidigt kan möjliggöra ökad sysselsättning och ekonomisk utveckling. Vår ambition är att Sverige ska vara internationellt ledande genom att visa att god ekonomisk utveckling och jobb går att förena med en ambitiös klimatpolitik.

Och vad föreslår de då? Jo:

Mot bakgrund av överenskommelsen i Paris föreslår vi nu att det svenska klimatmålet – som hittills uttryckts som en vision om att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären år 2050 – skärps i linje med FN-beslutet. Vi föreslår att riksdagen beslutar att målet tidigareläggs till 2045. Nettonoll år 2045 innebär enligt vårt förslag att utsläppen i Sverige ska ha minskat med minst 85 procent jämfört med 1990. Med den kraftiga befolkningsökning som förväntas i Sverige till mitten av seklet är en minskning med 85 procent till år 2045 ett ambitiöst mål. De utsläpp som kan kvarstå år 2045 (för att åren därefter uppnå negativa utsläpp) ska dessutom kompenseras med åtgärder i enlighet med internationellt beslutade regler, vilket gör målet än mer ambitiöst.

Det innebär att per capita-utsläppen i Sverige då ligger på mindre än ett ton per person – en nivå som ligger i linje med Parisavtalet. Samtidigt kan strategier och åtgärder behöva utvecklas för att minska utsläpp i andra länder som uppkommer genom svensk konsumtion.

För att stärka ramverket föreslår vi att riksdagen beslutar om en klimatlag som tydliggör processerna inom klimatpolitiken och den långsiktiga inriktningen på arbetet. Lagen innebär bland annat att regeringen en gång varje mandatperiod ska presentera en handlingsplan som visar vilka åtgärder som behövs för att klara det långsiktiga målet och samtidigt ger tillfälle att löpande pröva om de etappmål som sätts på vägen mot 2045 behöver förstärkas.

Vi föreslår också att regeringen inrättar ett oberoende klimatpolitiskt råd. Rådets uppgift blir bland annat att ge en ”second opinion” genom att granska regeringens samlade klimatpolitik – inte minst se till att politiken inom olika områden drar åt samma håll. En förebild till det klimatpolitiska rådet är det finanspolitiska rådet, som granskar den ekonomiska politiken i förhållande till det finanspolitiska ramverk riksdagen fastställt.

Jag tycker det är ett fantastiskt framsteg. Och jag tycker mig se om inte vit rök så i alla fall någon sorts paradigmskifte.

Det här att argumentera emot bara ett lösryckt område – jag är så trött på er svartvita värld!

Jag blir så trött på de svartvita förenklade diskussionerna.

Som de som sitter och gastar, upprepat, om och om igen, till exempel på twitter: ”Ekologiskt är inte bra!” Eh, jo? ”Nä, för avkastningen blir mindre vid ekologisk odling!”

Ja, fast det är en förenklad bild. Och det är bara en liten lösryckt del av det hela. Den totala bilden är oerhört mycket mer komplicerad – vilka siffror vi får på avkastningen varierar förstås beroende på så mycket annat, och det är faktiskt FULT att avfärda ekologiskt rakt av bara utifrån den parametern. Det finns väl avvägda studier som väger in typ allt, men av någon anledning verkar de som skriker ”ekologiskt är dåligt!” aldrig läsa dem (eller så bryr de sig inte om det som står i dem).

Men visst, ja, sammantaget och i genomsnitt ger ekologisk odling och produktion mindre skördar etc. Det kan man bland annat lösa genom att äta mindre kött och mer vegetabilier.

Men då skriker de där enkelspåriga typerna istället: ”Nej nej nej, ni får inte äta mindre kött, då missgynnar ni svenska bönder!!”

För vi vet ju att alla att svenska bönder bara är köttproducenter?! De svenska bönodlarna behöver vi inte bry oss om?!

Vidare skriker de ”Strunta i ekologiskt, köp svenskt istället!”

Men alltså, jag vill ha svenskt. Jag köper svenskt i möjligaste mån. Jag vill ha svenskt av många anledningar: för resiliensens skull, för att vi generellt har god djurhållning och ligger långt framme vad gäller miljö i konventionellt jordbruk, för att jag vill gynna våra egna bönder för att jag tror att det är viktigt att de finns kvar och vi har bättre möjlighet att påverka jordbruket här på nära håll. Jag vill ha mat som är både svensk och ekologisk, och finns det det så köper jag det. Men ärligt talat kan jag inte hjälpa att inte svenska bönder satsar på ekologiskt i den utsträckning som det efterfrågas. Det tydligaste jag kan göra för att övertyga svenska bönder att satsa på ekologiskt är att efterfråga och köpa.

Ni som sitter och skriker (eller nej, ni skriker inte, och ni skulle säkert inte få för er att skrika, men ni sitter och envetet upprepar samma sak ganska högljutt, igen och igen, och det är nästan samma sak): Världen och sambanden är inte så enkla som ni vill ge sken av. Och vad värre är: ni utgår från, eller försöker ge sken av, att JAG inte skulle ha tänkt vidare i fler steg. Ni vill få mig att tro att det är ni som har helhetsbilden, och det gör ni genom att ignorera det som inte passar er bild – och försöka smutskasta mig.

Och jag tycker det är så tröttsamt. Jag tycker det är så tröttsamt med er svartvita värld, där ni vill avfärda och smutskasta en massa lösningar, istället för att se att det finns bra delar i många olika lösningar och ingen av dem är den totala lösningen men allesammans är bättre än det sämsta.

Och ovanpå detta så har vi hela biten med media… En växande andel av befolkningen litar inte alls på ”gammelmedia” utan förlitar sig på skumma ”alternativa medier” som svämmar över av rasism och konspirationsteorier. Och jag och andra försvarar de klassiska tidningarna och den riktiga journalistiken, med väl underbyggda reportage etc.

Samtidigt händer det allt oftare att ”gammelmedia” trampar rejält i klaveret. Det är journalister som inte kan ämnet de skriver om (ofta naturvetenskap), det är journalister som inte ens läser igenom det material de skriver om och därmed i sina nyhetstexter förmedlar något som är nära nog MOTSATSEN till det som sägs i till exempel forskningstexter (som till exempel när det gäller ekologisk odling nyligen) och där andra journalister sedan sväljer tolkningen rakt av utan att kolla upp källan, och det är tidningar som lockar med förenklade sanningar och click bait-rubriker (som ”nyheten” om hur bebisar ska sova – som Sydsvenskan på facebook sålde in med kommentaren ”Nyblivna föräldrar, se för allt i världen till att följa de här råden”). Och det känns ärligt talat stundtals lite jobbigt att försvara tidningarna etc när de samtidigt gör bort sig.

Hallå, jag vill inte ha er svartvita onyanserade förenklade värld! Jag vill inte ha oneliners och click bait-rubriker. Jag vill inte ha en polariserad värld med smutskastning, jag vill ha samarbeten där man hjälps åt att ta tillvara det bästa av olika lösningar. Även om jag inte alltid orkar eller hinner läsa de längre reportagen, så betyder det inte att jag istället vill ha dålig journalistik. Jag vill ha en nyanserad bild, både av lobby och journalister.

Den urbana normen

Plötsligt fylls flödet av folk som talar om att näthandel minsann inte alls är bra för miljön.

Källan visar sig vara en artikel i Ny teknik, som inleds så här:

Tvärt emot vad många hävdar så minskar inte näthandeln mängden bilavgaser, visar en färsk undersökning.

Läser man vidare visar det sig dock att det knappast rör sig om en allmängiltig sanning:

Delawareforskarna poängterar att studien endast gjort i en stad, Newark…

Alltså: studien har gjorts i en STAD. (Dessutom en stad som att döma av den ganska korta nyhetstexten i Ny teknik sannolikt inte är uppbyggd på riktigt samma sätt som städer i Sverige – men det är bara min gissning.)

Där är den igen: Den urbana normen. 

För alltså, ärligt talat så måste väl potentialen för näthandeln, både ur miljöhänseende och andra aspekter, vara större på landet? Det är vi som bor på landet som sparar in miljötyngande och tråkiga resor in till stan för att handla diverse tråkiga men nödvändiga saker genom att handla på nätet. Det är vi på landet som via näthandeln får tillgång till ett helt annat utbud, som gör att vi kan stanna kvar på landet och vara nöjda här istället för att vi ska flytta in till städerna och trängas på redan överbefolkade ytor med bostadsbrist och samtidigt vara olyckliga för att vi egentligen trivs bättre på landet.

Och visst, det finns absolut skäl att utvärdera vilka de miljömässiga konsekvenserna av näthandel är – det är inte alls självklart att det är miljömässigt bättre än vanlig handel (även om ju näthandeln som sagt var har andra vinster också). Men då behöver man ju titta på våra förutsättningar.

Men nej, i Sverige är det så man gör: man konstaterar att något inte är det bästa alternativet i städerna. Och sedan avfärdar man det som en dålig lösning. För när det handlar om att hitta bra lösningar så verkar det bara vara städerna som är intressanta. Och på något märkligt sätt verkar detta gälla alldeles extra mycket när det handlar om miljö.

Om miljöeffekterna av näthandel ska utvärderas så vill jag att man ska titta på våra förutsättningar, där det man handlar via nätet hämtas ut av oss själva på ”Posten”, det vill säga i vår vanliga mataffär när vi ändå är och handlar. Inte som i Newark-studien:

Studien visar att bostadsområden sällan har byggts för en ökad trafik av dessa små lastbilar, som dessutom parkerar på trånga gator och orsakar köer.

För inte sjutton får vi varorna levererade hem.

Och jag vill också att man tittar på helhetsbilden i vårt perspektiv – hur använder vi den tiden som frigörs? Och hur påverkar den minskade stressen vårt mående?

Och så vill jag att man skrotar den där urbana normen generellt och tittar på vilka lösningar som är rätt på landsbygden. Det gäller till exempel

Egentligen är problemet kanske ännu större? Det finns en övertro i Sverige på standardlösningar som ska passa alla – alla barn, alla typer av bostadsområden, alla whatever… Jag tror det hindrar många bra lösningar i många olika sammanhang.

Det som stör miljön är normalt och legalt

Det som stör miljön är normalt och legalt.

Jag har noterat det här citatet i november. Jag minns inte längre från vilket sammanhang det kommer, vem som sagt det eller så. Och det kan kanske kvitta.

Det väsentliga är att det är sant. Och att det är hemskt.

Självklart är en hel del saker som stör miljön inte legala. Men alldeles för många av de saker som stör miljön är fortfarande lagliga.

Vi har problem i grunden. Vi behöver ställa om saker i grunden. Legalt och attitydmässigt.

Svårigheten med upprop som vill att jag ska tala om att jag ska ändra det jag redan ändrat

Jag har vissa svårigheter med upprop som går ut på att jag ska ta ställning och säga att jag kommer att göra annorlunda mot vad jag gjort hittills. För det är ju oftast så att uppropen redan lyfter en problematik jag redan känner till – inga direkta nyheter egentligen.

Jag tycker ju liksom inte att jag kan skriva på att från och med nu ska jag minsann göra den här förändringen – om det är något jag redan tagit ställning i och redan gör mitt bästa.

Och jag tycker inte heller att jag ska skriva på om att göra något som i praktiken inte kommer att bli av. Och är det något jag inte redan förändrat/agerar på, så finns det förmodligen skäl, och de skälen kommer att kvarstå.

Därför kände jag mig väldigt kluven när Slow Fashion-uppropet dök upp i mitt flöde häromdagen:

Jag vill sakta ner. Jag vill ta hand om mina kläder och uppskatta bra kvalitet. Jag vill oftare välja hållbart, lokalt och second hand. Jag vill hylla den personliga stilen och jag kommer att vara stolt över varje litet steg jag tar.

Jag har inte för avsikt att sakta ner. Jag har aldrig varit en stor klädkonsument, jag väljer kläder jag trivs med länge, har aldrig brytt mig om vad som är modernt, jag lagar mina kläder, och så vidare. Det handlar dels om vem jag är i grunden, dels om steg jag tagit bit för bit under många år.

Samtidigt är det ju omöjligt att utforma den där sortens upprop så att de ska passa alla – och jag vet att det är jag som är konstig och avvikande; möjligen är det här ett steg mot att samhället ska ta sig närmre mig ;-)

Så jag skriver väl på ändå då. För att visa mitt stöd. För jag kommer förstås att fortsätta som vanligt.