Category Archives: Miljö

Gör Malmö Plaza till början på något bättre – här är några idéer

Det som en gång var (eller väl fortfarande är) köpcentret Entré i Malmö ska framöver bli Malmö Plaza. Ja, det har ju varit på gång länge – jag skrev om det för snart tre år sedan… Tydligen skulle Plaza ha invigts 2014, men senaste planen sätter datumet för invigning till 2017.

Med tanke på den sorts problem man verkar ha kan man tänka att de kanske borde fundera i banor av att köpcentrum så som vi är vana vid dem inte riktigt är vad som efterfrågas i det redan överetablerade köpcentre-Malmö?

Nå, i alla fall: Sydsvenskan tar i alla fall upp tråden och ställer frågan: Hur ser det perfekta köpcentret ut i Malmö?

Och jag tänker att här behöver vi hjälpa till och lyfta idéer. Idéer som bygger en hållbar framtid, idéer som hjälper till med omställningen, idéer som gör att Plaza blir en föregångare istället för att sista misslyckande för en livsstil som ändå är dömd att gå under och kollapsa.

Dessutom: Malmö som är en föregångare på så många sätt när det kommer till miljö borde ju verkligen ha möjligheter att lyckas på det här området! Det finns mängder med idéer, engagemang och entreprenöriella krafter.

Kruxet är väl kanske att få de som äger Malmö Entré/Malmö Plaza att nappa på den sortens idéer? Gissar på att de är fast i gammalt tänkt… Och att hoppas på att Malmö stad ska ställa krav på nya typer av verksamheter i ett köpcenter är kanske att hoppas på för mycket?

Nå. Här följer några idéer på sånt jag tycker bör finnas på nya Malmö Plaza.

  • Skomakare och skräddare för lagning av skor och kläder som gått sönder
  • Cykelverkstad
  • Sybehörsaffär och annan försäljning av reservdelar och mindre verktyg som behövs om man vill laga och vårda sina kläder m.m. själv
  • Uthyrning eller utlåning av större verktyg etc – skruvdragare, symaskiner och annat
  • En bra liten järnhandel (typ Malmö Järnhandel)
  • Flera olika affärer för begagnade kläder med olika koncept – klädbyte, klassisk second hand, etc (ett köpcentrum förväntas ju ha många klädaffärer, liksom)
  • Klädaffärer med fokus på ekologisk, miljöanpassad, giftfri och vattensnål tillverkning och med socialt fokus i tillverkningsledet
  • En mataffär med mycket ekologisk mat (Hemköp finns där och är okej men kan bli ännu bättre)
  • En mataffär med fokus på lokalproducerad mat (typ Rötter)
  • En lunchrestaurang som lagar mat på det som affärerna omkring behöver slänga pga bästföredatum (typ Resurskocken i Lund)
  • Ett bibliotek
  • Ett schysst café som funkar bra för frilansare och distansarbetare etc som vill koppla in sin dator och sitta och jobba

Om du har andra bra idéer så tipsa gärna här – men också i kommentarsfältet till Sydsvenskans inlägg.

Läs även ”Vad är det köpcentran har som inte finns i stadens centrum?”.

Förmånsförslag: resekaffe

Apropå förmåner i jobbet och sånt… Ett ämne som återkommer då och då är hur man ska få folk att resa mer miljöanpassat, både till och från jobbet och när det gäller tjänsteresor. Huvudsakligen handlar det ju om att välja bort bil och flyg och i högre utsträckning förflytta sig med tåg, buss, cykel och till fots.

En sak jag länge förordat är att arbetsgivare kan erbjuda sina anställda månadskort på kollektivtrafik som en personalförmån. Kortet kan då både användas privat och i jobbet. Det blir ekonomiskt fördelaktigt att välja kollektivtrafik för resor till och från jobbet, och det blir mindre krångel för resor inom jobbet än om man till exempel ska boka och hämta arbetsplatsens gemensamma kollektivtrafikkort eller köpa lösa biljetter och sedan söka ersättning.

(Personligen står jag alltid för alla mina buss- och tågresor inom länet själv, även på arbetstid – för jag köper varje månad ett månadskort som gäller för hela länet, eftersom jag behöver det för att ta mig till jobbet – och det käns liksom meningslöst att jag ska krångla med att använda jobbets betalningsmedel av principiella skäl när jag har ett kort som ändå gäller. Det innebär förstås att jag sparar lite pengar åt jobbet.)

Men att erbjuda sina anställda gratis kort på kollektivtrafiken som personalförmån är tydligen extremt ofördelaktigt, så som skattesystemet ser ut idag. Så förslag av det slaget avfärdas alltid med att det helt enkelt inte går.

– Vore det inte bättre att försöka gör något åt dessa regler istället? Det där har liksom diskuterats så länge jag varit på arbetsmarknaden, det vill säga de senaste femton åren – borde det inte vara dags att lösa nu?

En annan liten detalj slår mig ungefär varenda gång jag är på resande fot i arbetet: Kaffet.

På min arbetsplats har jag tillgång till fritt kaffe. Det finns ”riktigt” kaffe i fikarummet, och dessutom finns Selecta-automater på flera ställen i byggnaden. Jag kan alltså gå och hämta mig hur många koppar kaffe och te jag vill under dagen utan att det kostar mig något.

I alla fall så länge jag arbetar ”i huset” (alltså på kontoret).

Men så fort jag befinner mig på resande fot får jag själv bekosta kaffet. Och kaffe på resande fot är ärligt talat inte en försumbar kostnad.

Då tänker jag att en lösning som innebar fritt kaffe på resande fot (någon sorts klippkort eller annat) till de som reser med kolektivtrafik på arbetstid skulle vara en ganska schysst gest och en vettig förmån.

Bacon och hela grisen

Gillar du också bacon?

Bacon är väldigt gott. Så gott att många människor som egentligen vill äta mindre kött, eller kanske till och med sluta äta kött helt och hållet, gör ett undantag för bacon. Lite bacon gör ju ingen större skillnad. Lite kött kan man väl unna sig?

Men grisen består ju inte bara av bacon. Det är bara omkring 10 procent av köttet på en gris som blir bacon. I alla fall om vi snackar bacon av det slag vi svenskar menar.

Så om du unnar dig lite bacon fastän du egentligen tänkte sluta äta kött, så hoppas jag att du även äter motsvarande mängd av de andra delarna av grisens kött. För du menar väl inte att de ska slängas? Och du förväntar dig väl inte att någon annan ska äta alla de andra delarna av grisen ”åt dig”, medan du kastar anklagande blickar på dem för att de äter för mycket kött?

Och du, glöm inte inälvorna! Lever, njure, hjärta och så vidare. De ska också ätas och komma till nytta.

Om du nu trots allt tänker fortsätta äta bara bacon och inget annat kött, så kan du ju för enkelhets skull ha en intern omräkningstabell: Varje gång du äter 50 g bacon så kan du tänka att du äter 500 g kött. Visst, det är lite förenklat, men det duger bra. Och så kan du välja mellan att själv fylla upp de där övriga 450 grammen med blandade styckningsdetaljer, eller låta någon annan äta upp dem. Men gnäll då inte över de som hjälper dig att äta upp det du ratat.

——-

Mer i ämnet?

Brasorna i köldknäppsperspektiv

Det är vinter. Snö. Kallt. Visserligen inte så kallt som det var sagt det skulle bli – den där riktiga köldknäppen tycks hela tiden skjutas framåt – men ändå, stabilt minusgrader. Och inte mycket snö, bara ett tunt snötäcke, men det täcker marken och skyddar mot kylan.

Jag har tänt en brasa. Och burit in pellets och fyllt på, så att vi ska slippa gå på el i kylan. Pannan arbetar fortfarande inte alltid helt stabilt, och det blir att vi går på el ibland, men när det är kallt på riktigt känns det extra angeläget att faktiskt gå på pellets.

Ibland sägs det att det är bättre att värma med el än med pellets, ur strikt miljöperspektiv (om man har Bra miljöval-el, förstås). Jag vet inte om det är sant. Men även om det skulle vara så ur strikt miljöhänseende, räknat på en avgränsad användning och tanken att det finns obegränsade tillgångar av båda, så är det ju inte så verkligheten ser ut. Nu under den pågående köldknäppen norrut så har jag läst om stadsområden där uppvärmningen i boendena är helt elbaserad och där systemen helt enkelt inte räcker till när det blir kallt – de är inte dimensionerade för så stor elförbrukning.

Vid omställning till förnybar el och utfasning av kärnkraft är en av de saker som ifrågasätts från kärnkraftsivrare hur elen ska räcka till just när det är extra stora behov. Som till exempel just när det är skitkallt under korta perioder. Jag tänker att en enkel sak att bidra med är just att se till att de där köldknäpparna kan hanteras på andra sätt än genom ökad elkonsumtion. Och då inser jag att den där mysbrasan vi och många andra tänder när det är extra kallt faktiskt är en ganska bra lösning även i det större perspektivet: vi hjälper till att hantera det extra energibehovet utan att öka elbehovet.

Läs även mina tankar kring brasan i kaminen kontra pelletsen i perspektivet av att det känns mer slösaktigt att värma lokalt i ett rum än att värma hela huset lite extra.

”Renovera eller köp en ny” stod det

Det här dök ner i mejlen idag (från ett av de där företagen jag någon gång handlat av och sedan hamnat i en mejllista – som trots allt skickar nyhetsbrev såpass sällan att jag inte fått krupp på dem och avregistrerat):

renovera

Och det gör mig faktiskt väldigt glad, när ett företag som huvudsakligen tjänar sina pengar på att sälja nya prylar även gör reklam för möjligheten att köpa reservdelar.

Nio skinktärningsmiddagar

Häromdagen köpte jag en extra ekologisk färdigkokt julskinka i affären. Jag är inte jätteförtjust i julskinka, men nu är de nedsatta till halva priset, och det är ju synd att de ska slängas. Så ikväll har jag stått och tärnat en julskinka och delat upp i nio fryspåsar. Det blir nio middagar som till exempel pastasås med skinktärningar i.

Dessutom blir det infryst skinkspad. Och skinksvål till fåglarna.

Det sägs att januari är den fattigaste månaden och att många har svårt att få ihop det. Tja, ett tips är ju att köpa det kött som affärerna satt ner priset på efter jul för att folk inte köpte så mycket som de hade räknat med. Då går det att leva ganska billigt.

Vi börjar året med förra årets rester

Igårkväll åt vi lammsadel till huvudrätt. En ganska liten lammsadel, på 825 gram, från lammet vi köpte i höstas (skånskt, ekologiskt, från Bokeslundsgården). Vansinnigt gott kött, som jag faktiskt lyckades tillaga alldeles perfekt enligt min egen uppfattning ;-)

Då, igårkväll, skar jag bara ut fina bitar till oss att äta direkt. Skrovet lade jag in i kylskåpet. Så idag har jag stått och med skalkniv karvat ut småbitar av kött. Kompletterat med rester av klyftpotatis, rostad vitlök, rosmarin, sky och vitlökssmör från igår, kokt potatis från någon av dagarna närmst innan, samt ”nya” frysärtor, paprika och purjo blev det en alldeles ljuvlig soppa till lunch idag på nyårsdagen.

Jag gissar på att de flesta skulle ha slängt benet i det skick det hade igår.

Och jag tänker på de människor som bestämmer sig för att äta kött max en dag i veckan eller nåt sånt, för miljöns skull. Jag får intrycket av att de själva väljer vad de vill äta för sorts kött och vad för styckningsdetaljer den där enda gången i veckan. Som om djuren bestod av bara de styckningsdetaljer som finns i en liten närbutik – eller som att det vore möjligt att själv komponera ihop djur som består av bara de styckningsdetaljer de själva är mest förtjusta i. Medan jag antar att de beräkningar som görs av hur mycket kött som är miljö-okej att äta rimligen måste utgå från att hela djuret tas tillvara. Det innebär att man alltså inte bara kan äta köttfärs och filé, utan vissa veckor måste köttmåltiderna bestå av blodkorv, lever och ”sämsta” sortens kokekött. Och att man måste karva av resterna från köttbenen och äta dem också.

Och så tar även detta år slut

Snart är 2015 slut. När jag skriver det här är det mindre än sex timmar kvar av året.

På många sätt har det varit ett ganska förfärligt år. Värst på listan är förstås beskedet att min älskade man lider av obotlig cancer. Men hösten har också kantats av en allmänt besvärlig situation för vår yngste son – han har verkligen inte mått bra, och vi är mitt i något som jag inte riktigt vet fortsättningen av.

Och även på andra sätt, utanför det privata, har det på många sätt varit ett skitår. Många människor världen över är på flykt undan krig och katastrofer. Det rimliga är att välkomna våra medmänniskor och ge dem möjlighet att starta nya liv här i vårt land, men varken vårt land eller andra länder har levt upp till de fina värderingar vi pratar om i mindre krävande tider. Våra svenska politiker har tagit en rad mycket märkliga beslut. Och ovanpå det har vi sånt som terroristattentaten i Paris.

Men samtidigt har året 2015 varit mycket bättre än man kunde befarat. I början av sommaren tvivlade jag på att älsklingen skulle leva till min fyrtioårsdag på midsommarafton. Nu vet vi att han svarar bra på cellgiftsbehandlingen, tumörerna i levern krymper, och den sannolika överlevnadstiden räknas nu i år i plural. Dessutom mår han hyfsat bra under behandlingarna.

Trots förutsättningarna har vi dessutom faktiskt kommit vidare med en del saker här hemma. Orangeriet är någonstans i närheten av klart – eller i alla fall så pass klart att det börjar närma sig att bara vara finliret kvar. Vem hade kunnat tro det? Och hallen har blivit tapetserad och fått fint golv, och vattenpumpen är slutligen på plats. För att bara nämna några saker.

”Flyktingkrisen” har trots allt visat många positiva sidor och handlingskraft hos en väldig massa människor. Och även om regeringen fattar märkliga beslut just när det handlar om flyktingfrågan, så har de samtidigt åstadkommit en hel del positivt på miljöområdet. Och vi fick ett Parisavtal! Visst, Parisavtalet hindrar inte klimatförändringarna, men det är trots allt bättre än ett totalfiasko :-)

Dessutom, och det är inte så oväsentligt som det kan låta, så har jag ”upptäckt” Doctor Who och återupptäckt Robin of Sherwood. 45 minuter av verklighetsflykt kan vara ytterst värdefullt i en påfrestande tillvaro.

Jag ska inte skriva något om förhoppningar för 2016. Jag tror de är uppenbara för var och en. Och vad jag önskar gör inte mycket skillnad. Vi får göra det bästa av de förutsättningar som bjuds, helt enkelt.

26 december

Efter julafton hemma packade vi på juldagen ihop oss till att fara norrut: först till mina föräldrar för att äta lutfisklunch och därefter vidare till älsklingens föräldrar på några dagar, bland annat för att delta i annandagens traditionella släktträff.

Innan vi åkte iväg tog jag hand om resterande julmat: de korvbitar och köttbullar som var kvar efter julaftonens måltider (inte så många) frös jag in i en burk, revbensresten i annan burk, skinkspadsresten i en tredje, och julskinkan tärnade jag och delade upp på två fryspåsar. Sillen bedömde jag kunde klara sig tills vi kommer tillbaka.

Och nu på annandagen ser jag uppdateringarna komma på facebook, om att folk börjat lagandet i den nya traditionen mellandagslagningen, som jag drog igång ifjol. Fast för min del blir det i år inget lagande förrän vi kommer tillbaka hem från svärföräldrarna om några dagar. Och idag var vi faktiskt inom Mammons tempel (eller ja, det lokala köpcentrat) bland alla hysteriska reamänniskor. För vi behövde skaffa kalsonger, strumpor och en mössa till barnen. Fast vi handlade inte reasaker.

Julskinkan

I kylskåpet ligger julskinkan och väntar – i övermorgon är det dags för tillagning.

Skinkan ifråga är en sådan här:

Ekologisk rimmad julskinka Änglamark

Jag är väldigt nöjd med att ha fått fatt i en ekologisk okokt skinka, där köttet dessutom kommer från Jord på trynet. Och den fanns att få fatt i utan att jag behövde ränna land och rike kring – den fanns i en affär bara en knapp mil hemifrån.

Men KRAV verkar ha utsett julskinkan till någon sorts symbolgrej. De fyller sociala medier med sitt tjat om hur mycket bättre det är med KRAV-märkt skinka, att alla borde välja KRAV-märkt julskinka och att EU-ekologisk liksom inte duger till.

Skillnaden är, så vitt jag begriper, i det här fallet i princip en enda: Den KRAV-märkta skinkan har inget tillsatt nitrit. (Ja, skillnaden mellan EU-ekologiskt och KRAV-märkt är större än så för grishållning i stort, men Jord på trynet är KRAV-märkta i sin djurhållning, och det som gör att julskinkan inte har KRAV-märkning är att man tillsätter nitrit.)

Så varför stör det mig att KRAV pumpar ut sitt tjat om att välja inte vilken ekojulskinka som helst utan just en KRAV-skinka?

För det första: Det är nästan omöjligt att få tag i en KRAV-skinka. Här är KRAV:s egen lista över vilka affärer som har. Och ärligt talat är den inte lång, om man betänker hur många mataffärer det finns. Man kan också notera att det huvudsakligen är i storstäder det går att köpa KRAV-skinka. Vi som inte bor i de områden där det går att få fatt i KRAV-skinka ska alltså ha dåligt samvete för att vi inte lägger en dag, i den ändå ganska stressiga julmånaden, på att åka iväg och slåss om de KRAV-märkta julskinkorna. – Vore det inte trevligare om vi kunde få känna oss glada över att vår lilla butik faktiskt tagit hem ekologisk skinka och köpa den och vara nöjda med det? Speciellt med tanke på att det ändå är brist på ekoskinka.

För det andra: Ja, nitrit ökar troligen risken för cancer – men minskar botulinum-risken. Och med tanke på att min man redan har cancer tycker jag förstås att cancerrisker är relevanta saker – men samtidigt inget att hänga upp sig alltför mycket på, eftersom det finns många andra faktorer. Men framför allt tycker jag att det är bisarrt att hänga upp sig på detta just när det gäller val av julskinka. För ärligt talat, de flesta som äter kött äter en hel massa charkprodukter under årets lopp – korv, skinka och annat. Det är liksom inte bara julskinkan som innehåller tillsatt nitrit.

Nu är ju inte jag den som bryr mig särskilt mycket om julskinka – jag brukar äta några få bitar när den är nytillagad, och sedan bryr jag mig inte mer. Men för många är julskinkan en viktig del av julen. Och då tycker jag inte julskinkan är rätt tillfälle att känna dåligt samvete över nitritet. Det rimliga är att minska mängden charkprodukter man äter totalt. Under hela året. Eller att under resten av året försöka välja nitritfria charkprodukter. I den mån det går att få tag i, förstås.

På det hela taget är jag väldigt trött på kampanjer som går ut på att få de som anstränger sig att göra det som är bra att ändå känna att det de gör inte duger för att det finns ett steg till uppåt på stegen man ”borde” ta. Jag tror det är kontraproduktivt i längden. Om alla som vill göra gott ständigt går omkring med en klump av otillräcklighet och prestationsångest i magen, så leder det också till en väldig massa ohälsa och att en massa goda krafter till slut blir utbrända och drabbas att kronisk hopplöshet.

Låt oss istället vara glada över den positiva förändring vi faktiskt åstadkommer.