Category Archives: Miljö

Den äkta sortens vit jul

Det slängs mycket med uttryck som vit jul och grön jul i olika betydelser för tillfället. Men egentligen tror jag att de flesta som drömmer om en vit jul tänker på snö.

Jag är född i Skåne och har sammantaget bott större delen av mitt liv här. Och visst har en del jular firats i Göteborg, Stockholm, Linköping och Småland. Men det är ändå det skånska klimatet under sena december som sätter ramarna för vad jag betraktar som normalt julväder.

Vita jular, jular med snö, är idealbilden, något man drömmer och fantiserar om, men som man trots allt vet är ganska orealistiskt. Något som hör till undantagen. Jag minns någon jul när vi jublat över de enstaka osannolika snöflingorna som föll under en kort stund ganska sent på kvällen.

Enligt SMHI har det under min livstid legat snö på marken, i någon mängd, åtta av de fyrtio jularna. Siffrorna gäller Lund, och jag har bara bott i Lund i typ nio månader (och aldrig varit där under julen, tror jag), men det ger väl liksom ändå en fingervisning.

Snötäcke på julen, statistik från SMHI.

Så… för mig är det inte särskilt konstigt att det inte liger någon snö nu när det närmar sig jul. Fast det brukar väl generellt vara lite kallare. På sistone har temperaturen legat ganska stabilt runt 9 grader. Det har fortfarande varit ytterst få frostnätter.

Uppåt landet verkar vädret vara konstigare. Där, där sannolikheten för julesnö är mycket större, verkar temperaturerna vara högre än här.

För övrigt är statistik på övergripande nivå som SMHI:s inte fakta när det kommer till den lilla skalan. Bilden ovan handlar alltså om snötäcke på juldagens morgon. Och vi bor alltså inte i Lund uta på Söderslätt. Och eftersom jag har en känsla av att jag skrivit ungefär samma inlägg som det här förut, så letar jag bland mina gamla inlägg – och hittar det här, som jag skrev på juldagen 2014:

Julen avklarad. Och efter veckor – eller hur länge är det egentligen? – av regnande och blåsande, vattenpölar, ösregn och grådask, så vaknade vi idag till en vintervit värld. Inte så att det kommit mycket snö. Snarast bara ett par centimeter: knappt så att det täcker marken, där marken är slät. De stora vattenpölarna är fortfarande vattenpölar (nu ikväll med is på, eftersom temperaturen fallit), och på gräsmattan och åkrarna sticker grässtrån upp ur snön. Men i alla fall nåt. Bitvis vitt på marken, betydligt kallare, och den himmel som bitvis var blå och med solsken, och bitvis snömolnsblågrå (även om snöfallet drog söderut över havet istället för att närma sig).

Inlägget jag egentligen letade efter finns här och är från 2013.

Julkorv och sensoppa

Idag gör vi julkorv. Vi var lite tveksamma till om vi verkligen skulle prioritera att orka det i år eller om vi skulle hoppa över traditionen. Så vi frågade barnen. Och barnen tyckte absolut att vi skulle.

Fast det går trögt idag. Klockan närmar sig fyra och vid har bara hunnit med förberedelser – mortla kryddor, koka potatis, rensa kött från senor och sånt och skära det i bitar och stoppa i frysen en stund. Det blir avbrott av diverse slag utmed vägen…

Jag känner att jag just nu inte heller ens orkar skriva i facebookflödet att jag gör korv. För flödet är så fullt av veganer och vegetarianer, av etiska skäl och miljöskäl. Och jag har inte energi att idag skämmas över att vi gör korv.

Den är för övrigt ”vanligt jävla” kött den här gången. Inget ekologiskt, för det fick vi inte fatt i. Inte sistadagsnedsattpris-kött, för jag hittade inget lämpligt – och till korv föredrar jag trots allt att ha kött som inte är på gränsen hållbarhetsmässigt. Ja, det är förstås svenskt, och oxköttet från ett ganska lokalt slakteri, men inte mer än så.

Och på spisen puttrar soppa på de bortskurna senorna från högreven. Det är ju inget fel på dem, det är bara att de sätter igen köttkvarnen när man maler köttet och gör korv. Men med lite kokning är det förstås fullt ätbart. Så jag har kokt dem en stund, sedan hackat dem och hällt tillbaka i sin buljong, och så stoppat i purjo, potatis, persilja och lite kryddor och mjölk. Det blir nog gott :-)

Jag är glad över klimatavtalet från Paris

Vi har ett avtal!

Världens länder har enats om ett nytt globalt och rättsligt bindande klimatavtal. Beslutet kom efter svåra slutförhandlingar vid klimatmötet COP21 i Paris. Det nya avtalet blir ramverket för ländernas klimatarbete under lång tid framöver.

Så står det i pressmeddelandet från regeringen ikväll.

Nej, jag har inte läst avtalet. Jag har inte ens läst och hört alla analyser av innehållet. Jag har snappat upp delar av analyser och uttalanden från viktiga personer, personer jag generellt har förtroende för. Och ja, jag kan låta mig nöjas med det.

I kort sammanfattning uppfattar jag det så här: Det är en skärpning av ambitionsnivån, där man nu har ett mål på under två graders ökning och med siktet på 1,5 grader (tidigare var målet två grader). I övrigt är det ett ganska vagt avtal, men trots det med avstämningspunkter/uppföljning och något av en plan om än med få konkreta krav. (Ja, jag ska läsa mer om det senare. Det kommer att finnas gott om tid för närmre analyser.)

Men just nu är det viktigt ATT det blev ett avtal. Nej, det är inte ett fantastiskt avtal, men givet förutsättningarna tror jag ändå man åstadkommit något fantastiskt. Förutsättningarna är att många länder, många stora företag och så vidare, egentligen arbetar i motsatt riktning mot det här. ÄNDÅ har man kunnat enas om ett avtal där 195 länder säger att ja, det här är vi överens om, det här ska vi ta ett gemensamt ansvar för. Man har enats om något och med det satt en gemensam positiv anda och en vilja. Det ger en kraft, något att bygga på, något att hänvisa till, i alla möjliga situationer. Det ger ett underlag för att bygga nya förutsättningar, för att ge de långsiktiga spelregler som efterfrågas av näringslivet – både från de företag som verkligen vill göra bättre för miljön och för de som egentligen inte bryr sig men som inte har något emot att göra det som är bättre för miljön bara det är tydligt vilka förutsättningar som gäller. Det ger en gemensam positiv känsla för världen att gemensamt sträva mot något positivt i en värld som annars tycks präglas av mycket negativt (eller är det bara i vår del av världen det känns så?).

Och alltså, ärligt talat, det stod ju aldrig mellan det här avtalet och ett fantastiskt avtal som genast skulle lösa alla problemen och få oss rakt på rätt bana. Det stod mellan ett avtal som det här och inget avtal alls – eller hur? Alternativet var liksom snarast något i stil med att de gick därifrån oeniga, utan avtal eller överenskommelser. Att de flesta länderna skulle fortsätta precis som innan. Och då hjälper det faktiskt föga om det finns enstaka personer och grupper i världen som är perfekta och gör allt som behöver göras fullt ut. Det här gör sannolikt mycket mer praktisk nytta i längden.

Ja, det är bråttom. Men det är väl också ofta så att om man väl bestämmer sig och börjar jobba så når man mycket längre och mycket snabbare än man egentligen hade tänkt sig. Därför är det värdefullt att man har bestämt sig. Bestämt sig tillsammans.

För snart trettio år sedan beslutade man om det så kallade Montrealprotokollet, som reglerar användning och utsläpp av ozonförstörande ämnen. Protokollet har sedan reviderats flera gånger. Och man har varit mycket lyckosamma. I nuläget är Skyddande ozonskikt det enda av Sveriges sexton nationella miljökvalitetsmål som ser ut att nås. Och Montrealprotokollet är en väldigt avgörande del i det.

Visst, klimatförändringarna är en mer komplicerad fråga än ozonskiktet, med många fler komponenter. Men ett internationellt avtal kan ändå vara en viktig del i möjligheterna att göra något åt miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan på riktigt.

Jag är inte blåögd. Jag tror inte avtalet löser klimatkrisen. Men jag tror ändå det är ett viktigt steg. Kanske framför allt psykologiskt sett. Och jag tycker verkligen det är värt att fira att världens länder idag enats om ett klimatavtal i Paris.

Ledsen över att ha fått kritik över att vara glad

Jag var så glad innan ikväll. Det blev ett avtal i Paris, vilket jag väl inte riktigt hade vågat tro på. Och ett avtal är bättre än inget avtal, i alla fall i det här fallet. Och det hade jag tänkt skriva ett blogginlägg om när barnen somnat, om varför jag är glad fastän det förstås inte alls är tillräckligt.

Men nu sitter jag här och gråter. För att en vän på facebook talat om att det minsann inte är något att glädjas åt eftersom det är ett så dåligt avtal och att vi minsann ändå är tillbaka på ruta ett.

Så den där glädjen rann av mig. Och jag som hade tänkt pyssla med lite julklappsgrejer, tänkt titta på någon film, fundera på om jag skulle lussa för barnen imorgonbitti – och skriva ett blogginlägg om Parisavtalet. Men istället sitter jag och bara gråter.

Om man inte får fira för att man är tillbaka på ruta ett, då kan man ju inte heller fira att älsklingens tumörer krymper. För i det fallet kommer vi aldrig ens att komma tillbaka till ruta ett, och det finns inget lyckligt slut i det längre perspektivet. Men det gör inte att det är skitsamma hur länge han lever eller hur han mår under den tiden. Det gör inte att jag vill att läkarna ska säga att vi skiter i att ge cellgifter. Självklart vill jag att man ändå ska åstadkomma det bästa som går givet de omständigheter och faktorer som finns att ta med och hantera – i verkligheten. Även om jag självklart hellre skulle önska att de kunde göra honom frisk. Men så är det nu inte.

I en tillvaro som på det privata planet består av älsklingens cancer, en sjuåring som säger att han vill dö och slår sig själv i huvudet och så min egen ångestläggning som alltid har det svårt så här års, och som utanför det privata innehåller påtagliga komponenter av rasism och klimatförändringar och annat skit, så är det generellt sett inte så väldigt uppåt. Jag är glad åt och tacksam över när vardagen funkar någorlunda. Men jag har inte anledning att fira särskilt ofta.

Desto mer anledning att glädjas och fira när man faktiskt får chansen. Även om man faktiskt vet att det man firar inte kommer att räcka.

Och varför är det mer okej att de som hejar på ett fotbollslag jublar när deras lag vinner än att jag jublar när det faktiskt skrivs ett globalt klimatavtal?

Det blir lite som det här när den som anstränger sig att leva miljövändligt får kritik för de bitar hen inte gör rätt, men den som flyger till Thailand och kör SUV och skiter i vilket aldrig får ett ord av kritik.

Jag är ledsen nu. Riktigt ledsen. Jag behöver kunna hämta kraft ur framgångar ibland för att orka resa mig och fortsätta.

Snötankar igen

Den här platsen, platsen där vi bor, har lärt mig att skånska vintrar kan vara riktiga vintrar med snöstorm. Att det kan vara något som faktiskt är mer regel än undantag. Jag har vant mig vid att vintersnö oftast är mer än enstaka snöfall som lägger ett täcke som knappt täcker marken innan det smält bort igen nästa dag.

Och ja, jag vet att det fanns sådana vintrar då och då även när jag var barn, på en annan skånsk slätt, och även när vi bodde närmre staden. Det fanns vintrar när havet frös och min bror och hans kompisar gav sig ut på livsfarliga äventyr på den tillfrysta viken. Men ändå. Det var inte förrän jag flyttade hit som det blev något jag kom att betrakta som vanligt – och inte förrän här jag kan minnas att det påverkat min vardag påtagligt de flesta vintrar. Det är här det gått från något tillfälligt vackert drömskt till verklighet. Och märkligt nog älskar jag det mer nu :-)

Men de senaste åren har det minskat. Det var länge sedan riktig snöstorm nu. Och jag saknar det. Men det är väl sannolikt så att vi får vänja oss vid det framöver?

Idag tipsade facebook mig om det här ”minnet” från den 12 december 2010:

12dec2010

Och då letade jag reda på den här bilden, från 4 december 2010:

4dec2010

I år har vi haft en omgång av snöblandat regn. Och ytterst lite frost.

Idag har vi haft soligt, ganska torrt, och en drös plusgrader.

Englandsresa bokad

Häromdagen bokade vi flygbiljetter till England på sportlovet. (Här finns förra inlägget med mina tankar om varför.)

Flygresa dit och tillbaka. Hyrbil halva veckan. Fyra hotellnätter i London. Hela familjen.

Det blir första gången jag flyger sedan år 2000. Första gången någonsin vår sjuåring flyger. Andra gången för elvaåringen (som kommer att vara tolv vid det laget) – första gången han flög var också senaste gången älsklingen flög.

Hur ofta flyger du?

Resurshushållningsvardag

Häromdagen tänkte jag att jag skulle skriva ett inlägg med vad vi åt under en veckas tid, men sedan glömde jag att skriva, eller hann inte, och nu minns jag inte vad vi åt alla dagarna :-) Men eftersom mitt fokus i alla fall delvis var resurshushållning, så tänker jag att det får bli ett inlägg med lite blandat sådant från den senaste tiden.

Söndag kväll för en dryg veck sedan (måste ha varit förste advent?) åt vi lammsoppa på kvällen. Lammsoppan var gjord på lammben från det ”hela” (styckade) lamm vi köpte hem för ett tag sedan. Det var inte mycket kött på benen – det var sånt som många nog kunde ha tänkt sig att slänga rakt av – men med lite koktid blev det en ljuvlig buljong, och i välkokt tillstånd går det lättare att karva loss det lilla kött som fanns. Med lite blandade grönsaker från kylen och en slatt grädde blev det en underbart god soppa.

Torsdag förra veckan fick vi köttfärssås, gjord på ekologisk blandfärs med nedsatt pris pga sista förbrukningsdag.

Fredag lyxade vi till det med färsk kycklingfilé, nedsatt pris pga sista förbrukningsdag. (Det fanns fler paket kvar i affären.)

På lördagen lagade jag fläskesteg. Jag minns inte om det var bäst före-datum den dagen eller dagen efter, men nedsatt pris. (Det fanns nog fem paket till affären med samma datum när jag köpte den på eftermiddagen.)

På söndagen gjorde jag soppa på nyskördad broccoli och mangold från trädgården samt den havremjölk som var kvar efter svägerskans besök, med varsitt kokt ägg.

På tisdagen gjorde vi pyttipanna på resterna av fläskestegen till lunch.

På tisdag kväll lagade jag till de tre köttfärspaket jag köpt på måndagen, nedsatt pris, sistadatum på tisdagen. Ett paket ekologisk blandfärs, två paket ekolgisk lammfärs. (Det fanns fler paket i affären.) En omgång lammköttbullar åt vi på kvällen; de båda andra resulterade i infrysta köttbullar till jul och andra tillfällen. Stekflottet efter köttbullsgörandet tillagade jag sedan hemodlat rödspetskål i och frös in till jul.

Så, några nedslag i matlagandet. Som synes är ganska mycket av det kött vi äter sådant som annars skulle riskera att kasseras. Och ja, jag vet att det finns de som tycker att vi ändå gynnar köttindustrin, att vi ”stjäl” den prisnedsatta maten från bättre behövande, och en hel massa annat.

Men jag tycker vi tar ansvar för att mat som framställts inte ska behöva slängas.

(Och ibland undrar jag om poängen är att vi inte ”lider” tillräckligt :P Men bara ibland.)

Paketkalender och aktivitetskalender

Imorgon är det första december. Ja, jag tänker på julkalendrar.

Efter att ha läst inlägg där folk ondgör sig över detta NYA i paketkalendershysteri och påtalar att när DE var små så fanns det minsann inga paketkalendrar, så vill jag börja med att säga: Det fanns det i alla fall när jag var liten. Vi hade paketkalender hemma, och vi hade paketkalender hos dagmamman (hos dagmamman fanns det så många paket varje dag som det skulle vara barn där den dagen). Och då var det inte så att vi hade gott om pengar hemma, definitivt inte, och det var inte så att det var lyxigt och materiellt och bortskämt hos dagmamman heller. Men det var ju huvudsakligen SMÅ saker man fick. Suddigummin, pennor, julgranspynt.

Med det sagt (och det har jag väl sagt i den här bloggen förut, tror jag?), så tycker jag att paketkalendrarna är besvärliga (det har jag definitivt sagt förut), både ur konsumtionshänseende och ur aspekten hur mycket tid de tar att planera och greja med. Eller kanske mer den mentala kraften än tiden.

Vi har kört diverse varianter de senaste åren, för att försöka komma runt konsumtions- och prylhetsen:

Ärlig talat har väl inte barnen varit jätteöverlyckliga. Pengarna från 2012 ligger fortfarande i en burk för att de aldrig orkat komma överens om vad pengarna ska gå till.

Det som verkar vara poppis, att döma av vad man läser på nätet, bland föräldrar som vill ha en typ paketkalender men utan konsumtion, är att man istället ska ha en aktivitetskalender. Men nej, någon sådan tänker jag INTE göra. Någon sorts självbevarelsedrift och känsla för det här med vad som tar kål på mig har jag faktiskt. Det är en sak att skriva ihop ett decemberschema med vilka saker som ska göras när – pepparkakor, lussebullar och så vidare – det är en sak, men det behövs ändå luckor och dagar utan planer och möjlighet att rumstera om och möjlighet att rubba planer och inte orka. Att sätta ihop en aktivitetskalender tar en massa tid och ork att sätta ihop, och sen en massa tid och ork från en förälder att genomföra/få att fungera i praktiken. Ja, barnen behöver vår tid och vårt engagemang och vad det nu heter i de där inläggen som förordar aktivitetskalender – men de behöver väl också föräldrar som inte tar sig vatten över huvudet och kör slut på sig själva? Så NEJ TACK.

Egentligen hade jag tänkt nöja mig med att låta sjuåringen få en legokalender (lego är trots allt ganska okej) och låta elvaåringen vara för stor för kalender.

Men så fick jag en idé: Elvaåringen älskar att ligga och läsa gamla Larson-tidningar innan han ska somna. Och alla han/vi har har han läst oändligt många gånger. Och gamla serietidningar kan man köpa begagnade på Tradera.

Så jag har ropat hem en hög Larson, som ska bli hans paketkalender. Det är lagom okomplicerat och okonsumtionshysteriskt. Och något jag faktiskt på något plan kan hävda att han behöver. För ibland behöver han faktiskt den där stunden för att tömma huvudet och kunna somna.

Fast jag kom på den här idén lite för sent, så tidningsbunten har inte anlänt ännu. Jag antar att jag ska gå och slå in ett tomt paket till honom till imorgon?

Vilken trygghet ska jag bygga tillvaron kring?

Tillvaron behöver trygghet. Grundvalar att vila på när förutsättningar ruckas och tillvaron svajar.

Min trygghet är min älskling. I honom har jag hittat det stöd jag behöver för att orka vara jag även när jag inte orkar, och stödet för att inte orka när så är fallet. Ja, kanske är jag från början en ganska trygg person – och samtidigt inte alls, delvis på grund av livets törnar och delvis på grund att mina egna svaga punkter. Älsklingen kompletterar och stöttar upp där jag av olika skäl inte räcker till.

När den trygghet man har inte längre är något man kan förlita sig på ska finnas, i alla fall inte ”for long”, då behöver man annat att förlita sig på och söka trygghet i. Som tankar om att världen i alla fall finns kvar därute och tillvaron rullar på som den alltid har gjort.

Men världen därute, världen som en gång var tillförlitlig och förutsägbar, den är inte längre det. Och då menar jag inte i min absoluta närhet rent fysiskt. Jag menar de politiska stämningarna, de självklara värderingarna som kändes som allmängiltiga, om människors lika värde och sånt. Och jag menar klimatförändringarna, som på sikt ändrar förutsättningarna för samhällen och liv över hela världen.

Så var ska jag hitta och bygga tryggheten på sikt? Jag vet inte säkert. I mig själv, antar jag. Vilket är just vad jag inte bör göra, förstås – eftersom jag har en tendens att ta på mig för mycket ansvar och kräva för mycket av mig själv.

Så jag försöker ändå bygga tryggheten i det jag har omkring mig. Och det blir liksom i det materiella: i huset, i trädgården, i sådant jag gör och skapar. Och i texter jag skriver och musik jag lyssnar på.

Men det känns inte väldigt stabilt i mig. Inte så att jag har ångest av ”vanligt” slag. Det är som att sånt rinner av mig, att jag inte orkar. Men däremot är det en sorts lågfrekvent vibrerande oro i mig. Och den gör mig extra stresskänslig. Just nu finns liksom inget att ta av, inga reserver. Minsta lilla ger mig ont i magen och får mig att vilja kapsla in mig i skalet av min kropp.

På tisdag ska vi till läkaren och få veta vad senaste undersökningsbilderna sa.

 

Idag känner jag mig som en pytteliten handlingsförlamad lort

Det är den stora klimatmarschdagen. Men jag pallar inte åka in till Malmö. Även om jättemånga viktiga och kloka människor sagt att det här, det är en stor och viktig dag och det är viktigt att vi är många som visar det och nu gäller det och…

Jag orkar inte.

Jag orkar inte ens försöka skriva ihop en skylt och ta mig in till torget i byn och demonstrera själv.

Jag orkar varken ta ställning till hur eller vad, eller rent praktiskt genomföra.

Jag är bara trött och lättstressad, får ont i magen och försöker stänga in mig i mitt skal när sjuåringen far runt som en tog och studsar och skränar i sina lekar.

Varför är just idag så jävla viktigt – viktigare än allt jag gör alla andra dagar? Varför är det plötsligt som att symbolvärdet av att en mer eller mindre medverkar på en demonstration blir så avgörande för jordens framtid? Är det för att det stressar mig så mycket i magen att veta att jag faktiskt inte alls pallar.

Någon kommenterade att jag förmodligen gör större nytta för klimatet bakom datorn. Och ja, det tror jag också. Faktiskt. Men det hindrar inte att jag har förbannat dåligt samvete för att jag är hemma. Så dåligt samvete att det gör mig ännu mer handlingsförlamad.

Det jag behöver göra är att stormsäkra och bära in ved, inför att stormen Gorm kommer ikväll.