Category Archives: Miljö

Hallå, jag vill ha en upplyst jul utan att slösa energi eller köpa nya lampor

Häromdagen köpte vi en liten femarmad eladventsljusstake till sjuåringens fönster. Han har inte haft någon innan men ville gärna ha en, och vi hittade en som skulle funka i det ganska lilla fönstret utan fönsterbräda.

Idag packade jag upp den.

Jag måste säga att det fascinerar mig att de lampor som följer med fortfarande är glödlampor. Nu har ju LED-lampor av rätt storlek och styrka funnits ett antal år. De är inte ens påtagligt dyra. De första åren, när LED-lampor var dyra och nya, så kan jag liksom förstå att man hade glödlampor. Säkerligen ville man också göra av med de lampor man hade på lager innan man bytte till nåt annat. Men nu?

Jag börjar undra om de har ett centrallager med glödlampor som kommer att räcka till jordens undergång, eller om de har ett ”vi skär halsen av er om ni inte köper våra produkter”-avtal med en glödlampstillverkare. För annars verkar det ju bara dumt?

Det kan tilläggas att det handlar om en ljusstake av ett av de stora kvalitetsmärkena. Och om sladden satt en liten lapp med någon text om att i längden är det inte priset man minns utan god kvalitet – eller nåt sånt.

Grundproblemet är väl att de krokiga över huvud taget sorterats ut?

Coop lanserar nu ”knasiga grönsaker”. Så här skriver de själva:

Frukt och grönsaker som inte ser perfekta ut kommer sällan ut i butikerna. Hela 15-30 procent ratas redan i produktionsledet. Frukt och grönt som ser annorlunda ut men som ändå har samma kvalitet och är precis lika goda som den som redan säljs i butikerna. Det här är ett sätt för oss att bidra till att minska matsvinnet.

Självklart är det jättebra att knasiga, eller fula, eller annorlunda frukter och grönsaker också säljs. Jättebra att minska matsvinnet!

Men läser man vidare på deras webbsida eller i tidningarnas artiklar, så framgår det snart att detta, åtminstone inledningsvis, är något som bara kommer att finnas i enstaka butiker. De stora Coop Forum. Vilket i sin tur avslöjar något centralt: Det är fortfarande så att de ”knasiga” frukterna och grönsakerna först ska sorteras ut, hanteras i ett eget system, och sedan säljas som en specialgrej.

Hallå! Vi snackar frukt och grönt här, i exemplar som kvalitetsmässigt inte är ett dugg sämre enligt Coop, utan som BARA har fel form.

Enligt min uppfattning vore det enda rimliga att låta dessa exemplar åka i den vanliga filen, inte en egen.

Och så tänker jag tillbaka på en tid för länge sedan – dryga tjugo år? – när det hävdades att EU förbjudit krokiga gurkor, och det var folk i Sverige väldigt upprörda över. Men numera så behöver man alltså köra separata kampanjer, ”produktionslinjer” och separata priser för att folk ska köpa dessa exemplar?

Vad jag skulle skrivit i klimatantologin men inte riktigt hade kraft till att utveckla

Jag tror det var i maj i år, någonstans ungefär när hela min lilla värld rämnade i sina grundvalar av cancerbesked, som jag fick frågan. Föräldravrålet skulle tillsammans med Sjösala förlag ge ut en klimatantologi, och man ville gärna att jag skulle skriva en text till den.

När man som jag älskar att skriva och inbillar sig att det är en av de saker man faktiskt är bra på, då är det ganska smickrande att faktiskt bli ombedd att skriva en text i ett sammanhang där det handlar om riktig publicering i en riktig bok.

Men omständigheterna var liksom inte de bästa för mig. Skriver jag i jobbsammanhang har jag i princip alltid ett tydligt ämne. Skriver jag privat skriver jag oftast av en inre kraft, för att jag har något specifikt jag vill säga. I det här fallet var det liksom ingetdera: jag behövde komma på vad jag skulle skriva om, och själv lyckas fylla ämnet. Och själv var jag huvudsakligen alldeles tom inombords – som en effekt av att jag fått veta att min älskling är obotligt sjuk.

Men jag ville ändå försöka. Så jag tog avstamp från det enda jag egentligen hade inom mig just då: att jag kämpat länge, men nu behövdes det att andra tog vid och att inte klimatet kan stå och falla med enstaka privatpersoners kamp, för vi räcker inte till när sånt här kommer emellan.

Jag fick feedback att texten var bra, men behövde utvecklas, fyllas med exempel och känsla. Eller nåt sånt. Jag minns inte exakt. Men den platsade inte i det skicket, helt enkelt. Den var för kort.

Och jag konstaterade att jag hade gett vad jag kunde i nuläget. Det fanns inte mer att ge. Det fanns inget bita ihop och fokusera och fixa det. Eller, det var helt enkelt inte det rimliga att lägga kraften på. Så jag meddelade att det helt enkelt fick vara.

—–

Nu är boken på gång. Boken Bevare mig väl – en klimatantologi släpps den 10 november och kan redan nu förhandsbeställas från Sjösala förlag. Och jag får väl göra det jag kan: göra reklam för boken.

Samt publicera min egen text, den som inte kom med i boken, här i bloggen:

Jag hör till de där personerna som ”alltid” varit intresserade av och engagerade i miljöfrågor. ”Alltid” betyder i mitt fall sedan 1988, när jag började högstadiet och hade en NO-lärare som gick igenom de olika miljöproblemen, inklusive klimatförändringarna – eller växthuseffekten, som var det begrepp som användes på den tiden. Sedan dess har det varit en självklarhet för mig att bry mig, engagera mig och försöka göra mitt bästa för miljön. Inte så att jag varit perfekt eller någon ängel, men det har alltid funnits där som en väsentlig del i tillvaron.

Jag har pluggat miljövetenskap och biologi. Jag har jobbat med miljö i snart femton år. Jag bloggar om miljöfrågor. Jag handlar ekologiskt och miljömärkt, åker tåg och har skaffat gasbil. Jag försöker konsumera mindre, återanvända och laga mer. Miljön finns ständigt i mina tankar, i nästan alla mina val och handlingar. Jag tycker att det är mitt ansvar att göra mitt bästa. Mitt och alla andras ansvar.

Ja, det låter förmodligen förbannat präktigt. Fast om det är präktigt eller inte är ganska ointressant. Jag gör så. Inte alla andra gör så. Vi kan nöja oss med att konstatera det.

Och jag ska erkänna: jag tycker stundtals det är ganska jobbigt. Det kräver att jag ständigt tänker till, jämför alternativ och sätter mig in i detaljer för att kunna göra de bra valen. Sedan kräver det att jag tar mig tiden att genomföra de bra valen. Och dessutom måste jag gång efter annan motivera mig, moraliskt, att ta den extra kostnaden det ofta innebär – eller för den delen motivera mig att avstå från en del saker.

Men visst, det funkar för det mesta. Som en effekt av kombinationen lång vana och hög motivation. Och med effekten att jag ständigt har dåligt samvete för att jag inte gör lite mer, försöker lite till…

Jag är förstås inte ensam om att kämpa på så här. Vi är många. Många som kämpar på, både i det lilla i vår vardag, och i det stora med att försöka påverka beslutsfattare eller beslutsprocesser på olika nivåer. Det finns många hjältar därute som försöker ”rädda klimatet”. Men ändå en ganska liten andel av mänskligheten.

Och det funkar så länge vardagen flyter på.

Men så plötsligt händer något. Ångest och depression som tar över tillvaron. Arbete som tar för mycket tid och stjäl all den tid och ork som fanns. Någon i familjen som drabbas av allvarlig sjukdom. Eller nåt annat. Olika personer drabbas av olika saker som sabbar det välkända livspusslet.

Och då finns plötsligt inte orken längre. Ingen kraft att fortsätta kämpa, oavsett om det gäller att välja ekologisk mat och miljömärkta produkter i affären eller att skriva insändare, driva facebooksidor eller tampas mot politiska motståndare.

Då blir det extra tydligt: det här duger inte! Vi kan inte låta mänsklighetens fortsatta öde bero av att enstaka människor ska orka med att göra rätt val och driva på utvecklingen i rätt riktning i sin vardag. Och det kommer aldrig att räcka. För vi är alla människor, med fel och brister, och vi kommer aldrig orka att göra rätt val vid varje tillfälle varje dag. Dessutom är det alldeles för få som tar tillräckligt eget ansvar. Och som det är nu så har vi ett samhälle som missgynnar eget ansvarstagande och gynnar dem som ”fuskar”. Det är billigare och enklare att köpa de produkter som skadar miljön.

För att få fler att ta eget ansvar behöver vi dessutom vända människors inställning. Det måste bli eftersträvansvärt att ta ansvar – få det att bli något som de flesta ser som självklart. För så är det uppenbarligen inte nu.

Vi behöver en samhällsomställning, en förändring av många grundförutsättningar i samhället. Den samhällsomställningen kan vi inte åstadkomma på det personliga planet – det behövs beslut på högre nivåer. Där behövs politikerna: för ändrad lagstiftning, ändrade spelregler. Det ska vara lätt att göra det som är rätt för klimatet, men minst lika viktigt: det ska vara det som är socialt accepterat. Och ja, sånt påverkas också av lagar (de flesta tycker trots allt det är dåligt att bryta mot lagar) och vad saker kostar.

Det är det vi behöver våra riksdagspolitiker till.

Men ärligt talat är jag besviken. Jag hör inte till dem som misstror politiker generellt: jag är övertygad om att de flesta politiker i grunden drivs av en vilja att förändra världen till det bättre. Men det här är en allvarlig situation. Världen står inför stora förändringar, och Sverige behöver på allvar göra vad vi som land kan för att begränsa människans påverkan på klimatet.

När det är krig tillsätter man samlingsregeringar. Samarbetar över parti- och blockgränser. Fokuserar på det akuta, på att lösa de problem som måste lösas, tillsammans.

Klimatproblemen, om de får fortskrida och eskalera, kan mycket väl ge problem som till storlek och karaktär kan jämställas med krig: flyktingar, brist på mat och vatten, behov av god sammanhållning för att inte kaos ska uppstå. Men till skillnad från en krigssituation så behövs den politiska samlingen redan nu. Innan problemen blivit akuta. Väntar vi tills vi har den akuta situationen så är det för sent att göra något åt den.

Det är nu vi behöver politisk samling. Det är nu vi behöver ha modiga politiker som prioriterar klimatet högst av allt, som vågar samarbeta på nya sätt och som vågar se längre än till nästa val.

Det innebär att klimatfrågan bör ges högsta prioritet. Och det innebär att de olika politiska partierna måste samarbeta. Alla vill inte ha samma lösningar, men då får man jämka och samsas och kompromissa. Istället verkar de mest miljöintresserade partierna stundtals mest ägna sig åt att tala om varför de andra partiernas lösningar är fel. Och i andra partier för miljöfrågor en tynande tillvaro. Enstaka personer i dessa partier framför stundtals bra miljöförslag, men de får inget praktiskt utrymme i politiken, eftersom de som har makten i partierna egentligen inte tycker miljö är särskilt viktigt.

Som om principerna är viktigare än verkligheten. Som att klimatförändringarna bara är ett teoretiskt resonemang, något i en avlägsen framtid, som vi kan fortsätta att käbbla om ett bra tag till.

Och ja, jag kan förstå att det känns fjärran. Även om effekterna syns här och nu – både i form av temperaturförändringar och flyktingströmmar – så är det förstås svårt att ta till sig att saker kan ändras så drastiskt. Vi här i Sverige är trots allt vana att leva i en hyfsat stabil värld. Saker förändras liksom inte på det sättet…

Men grejen är att de gör det, faktiskt, på riktigt. Världen förändras. Och det handlar om våra livsvillkor, om våra möjligheter att leva på ett drägligt sätt, om hur vår tillvaro ska se ut på lite sikt. Även här i Sverige. Ska vi kunna ha rent vatten att dricka? Ska vi kunna odla mat som räcker för oss att äta? Hur många människor kommer vi att vara här när delar av världen blir obeboelig på grund av stigande hav på en del håll och torka på andra ställen och större andel av Jordens befolkning behöver bo i Sverige som sannolikt kommer att vara mer drägligt? Hur ska vi hantera de sjukdomar som kommer att dyka upp när vi får ett varmare klimat?

Att prioritera innebär också att lägga annat på hyllan. Att säga att just nu är det här viktigare och en del annat kan vi släppa för stunden.

Och själv skulle jag önska att jag kunde få släppa ansvarsbollen till dem vi valt att ta de viktiga besluten åt Sverige. För på mitt personliga plan har jag för tillfället inte riktigt ork att fortsätta driva det här, lägga min fritid och min kraft på att åstadkomma den omställning som behövs. ”Allvarlig sjukdom i familjen” heter orsaken i mitt fall. Men omställningen måste ändå göras. Det kan inte vänta.

Och mer fusk planeras…

För alltså… omständigheterna nu är ju lite speciella. Vi vet egentligen inte särskilt mycket om framtiden på det privata planet. Vi vet inte hur lång framtiden är.

Och då kanske det på något sätt kan vara rimligt att planera och prioritera annorlunda än annars.

Jag har inte flugit sedan år 2000. Men jag har också konstaterat att jag inte kommer att säga ”Jag ska aldrig mer flyga”. För att ha möjligheten kvar att göra några flygresor.

Och när man inte vet hur lång den där framtiden är, för familjen tillsammans, och när båda barnen trots allt börjar bli ganska stora och kan ha ut något av en resa (och vi vuxna kan ha ut något mer av det än att få saker att funka ;-) ), då…

… kan det hända att man faktiskt planerar för en liten resa till England. Hela familjen tillsammans. Med flyg.

Trots att det är fusk.

Men när hela världen runtomkring fuskar mest hela tiden, så tänker jag hävda att vi har minst lika mycket rätt som du att göra det.

Jag har fuskat (fleece)

Sjuåringen ville ha en mantel. En ordentlig mantel, lång och med huva, i ett tyg som funkar att ha som ytterplagg – så att han faktiskt kan ha manteln till skolan.

Jag har mönster på medeltida pojkkläder och hittade något som verkade kunna funka, och han var nöjd. Men så skulle det ju till tyg.

Först plockade jag fram ett stort filtaktigt tyg jag fått. Men det räckte inte. Det går ju åt ganska mycket tyg till en riktig mantel. Plus att filttyget nog var åtminstone delvis ylle och kliade.

Fleece kändes som det enda rimliga.

Men ja, fleece är ett elände. Trots att artiklar om att fleece släpper massor med mikroplastskräppartiklar vid varje tvätt valsar runt nu igen, så är det ju ingen nyhet utan välkänt sedan i alla fall flera år – det är i alla fall så länge jag känt till det :-) Annan textil ”släpper” också mikroskräp, men som bryts ner snabbare.

Det finns ju bättre fleece också. Som ekologisk bomullsfleece.

Ekologisk bomullsfleece kan köpas för 200 kronor metern på nätet, dvs osett.
”Vanlig” polyesterfleece under namnet Polarfleece kostar 60 kronor metern hos Stof&stil, dit jag smidigt (mnja) kan ta mig med en liten extra promenad från en hållplats på min normala pågatågslinje.
Jag behövde nånstans i stil med tre meter.
Det innebar en ganska kraftig prisskillnad – och speciellt för något jag inte riktigt visste om jag skulle lyckas med.

Så – jag bestämde mig för att fuska. Jag körde på polarfleecen. Trots att jag vet att fleece är det sämre miljöalternativet.

För jag orkar inte alltid göra helt rätt och duktigast och bäst. Inte när det både är jävligt omständigt och skitdyrt.

Jag tycker ändå jag är en ganska bra mamma som fixade en mantel som var ganska precis vad han ville ha.

(Och jag kanske ska betona att manteln var klar redan för en dryg vecka sedan, och han hann använda den i skolan ett par dagar redan innan händelserna i Trollhättan, och manteln var tydligen dessutom väldigt populär bland kompisarna.)

En uppmaning till samtliga klädproducenter

Om ni nu ska envisas med att sy jackor där dragkedjorna är av sådan usel kvalitet att dragkedjan inte ens håller så länge som jackan passar på ett barn i storlek, se då för bövelen till att ha en konstruktion av jackan som gör att det blir lättare att byta dragkedjan!

Som det är nu så är alltså barnens vinterjackor gång efter annan i väldigt gott skick i övrigt efter en säsong, men dragkedjorna ger upp – öppnar sig nertill, tappar ”taggar” eller vägrar helt enkelt att stängas smidigt. Och eftersom man inte med gott samvete kan kassera en i övrigt okej jacka för att dragkedjan lagt av, så blir jag ju tvungen att försöka byta eländet – och då kan ni väl se till att jag inte ska behöva sprätta upp halva jackan för det?

Visst, ännu smartare vore förstås om ni kunde satsa på dragkedjor som höll lika länge som resten av jackan. Det skulle spara mig en massa jobb. Och dåligt samvete.

För ärligt talat är det ju så att jag inte alltid hinner och orkar ge mig på det där jobbet. Och barnen bör ju ha fungerande jackor när det blir kallt. Så ofta innebär det att högarna med saker som borde lagas växer – och så köper vi en ny jacka ändå. Eller en begagnad, där dragkedjan förstås lägger av ännu fortare, vilket bygger på lagningshögen ännu mer.

Och jag vill helst inte drunkna i ett berg av barnjackor som behöver ny dragkedja.

I alla fall lite bättre

”Så mycket bättre” har dragit igång igen. Jag gillar programmet, och det är nästan enda perioden på året jag tittar på TV4.

Det sämsta med ”Så mycket bättre” är alla reklampauser. (Dem slipper jag ju för det mesta, eftersom jag alltså huvudsakligen håller mig till public service-TV.)

Efter att ha hnnit se tre olika bilreklamfilmer i kvällens ”Så mycket bättre” så gnällde jag över att ingen av dem tog upp det enda jag tycker är relevant, nämligen miljöaspekter. Då dök den upp: Bilreklamen med miljöfokus. Inte sjutton vet jag om Mitsubishis hybridbil verkligen är en bra miljölösning, men jag blev ändå glad för att någon av biltillverkarna fattat, åtminstone på nåt plan.

Till och med om det skulle vara greenwashing så är det ibland bättre än ingen tvätt alls av den smutsiga byken.

Det är ju dessutom faktiskt stora projekt som behövs för att vi ska kunna åstadkomma riktig skillnad

”Det är egentligen på landet där det saknas kollektivtrafik man borde satsa på snabbladdstolpar för elbilar”, sa någon i ett sammanhang jag var tidigare idag.

Och ja, det är ju faktiskt en rimlig tanke. Inne i städerna går det att lösa de flesta persontransporter med gång, cykel och kollektivttrafik, och så kan man komplettera med bilpoolsbilar när det faktiskt behövs bil.

Men på landet, eller i alla fall på de delar av landsbygden som saknar kollektivtrafik med dräglig turtäthet, så behöver man ju faktiskt oftast ha bil. Och på landet funkar det nog oftast inte att förlita sig på en bilpool – helt enkelt för att bilpoolen i så fall också befinner sig en bra bit bort, förmodligen dit man i så fall ska ta sig ;-) Och ska man ha bil, så bör den gå på förnybar energi. Till exempel biodrivmedel eller el från förnybara energikällor.

”Men är det inte dumt att satsa på laddstolpar på landet? Är det inte bättre att satsa på det i städerna? Det är ju ett jätteprojekt att bygga laddinfrastruktur på landet!” sa någon annan.

Tja. Visst är det ett stort projekt. Fast det beror ju på vad man jämför med. I det stora rädda världen och ställa om ekonomin och energin och allting annat-projektet så är det en ganska liten del.

Och för övrigt… Att bygga ut järnvägsnätet på 1800- och 1900-talet var ett jävligt stort projekt. Att bygga upp infrastrukturen för bensin- och dieselbilar i form av mackar var också ett stort projekt. Men det är strukturer som vi trots allt idag tar som självklara. Speciellt bensinmackarna – det är sånt vi trots allt räknar med ska finnas (även om de också försvinner på en del håll). På något vis räknar vi liksom med att bensin och diesel att tanka till bilarna är sådant som ska finnas. När det gnälls om att höjd bensinskatt kan bli ett problem för landsbygden sägs aldrig ett ord om att det skulle vara ännu värre för landsbygden om det inte längre fanns några drivmedel att förflytta bilarna med.

Och för övrigt tycks det mig som att det borde vara mycket enklare att bygga laddinfrastruktur än att bygga bensintankningsstruktur eller järnväg. Elen finns ju trots allt redan framdragen nästan överallt.

Den där maten som inte är ”bara de finaste”

”Bara de finaste majskornen” står det på paketet. Men vad händer egentligen med resten av majskornen? Det har jag funderat på länge (och skrev om för nåt år sedan).

Ja, inte bara popcornmajsen. Det handlar ju om apelsinerna i juicen, om ärtorna i fryspåsen med ärtor, om… det allra mesta i mataffären.

Och tyvärr är det nog som jag befarade: Det där som ratades till juicen, ärtfryspåsen, popcornen och så vidare används ofta inte till sämre varor heller.

Rejected: Almost Half of Food Grown in Kenya for Europe is Wasted

Last December I traveled to Kenya to meet farmers and exporters supplying fresh produce to European retailers. I visited farms and pack houses around the country that were routinely throwing away vast amounts of perfectly good food and were losing money as a result. An average of 44.5 percent of the food grown for Europe was being discarded, not because of spoilage, but because it did not meet the cosmetic specifications of the major European retailers.

Läs mer i artikeln Rejected: Almost Half of Food Grown in Kenya for Europe is Wasted.

Jag vet förstår inte om det är så överallt. Men det finns väl goda skäl att tro att det här är mer regel än undantag :-(

Att hushålla med resurserna är inte tillräckligt fint

Igår, när mina föräldrar var här, åt vi alltså kokt kyckling. Kycklingen ifråga hade älsklingen köpt vid något tillfälle till nedsatt pris för att det var ”kort datum” på den och sedan stoppat direkt i frysen. Nu blev det middag till sex personer på söndagen.

Ikväll gjorde jag soppa till oss fyra på buljongen som fanns kvar från kycklingkoket samt en rejäl omgång grönsaker. Så det var i någon mån grönsakssoppa – fast på kycklingbuljong. Så vegetariskt var det ju inte.

Det innebär alltså att båda måltiderna fick sin köttdel av sådant som annars skulle slängts. Resurshushållning. Bra för miljön. Tycker jag.

Men det får man inte tycka. För när jag säger det, händer det att jag får kommentarer av typen ”Hur kan du veta att köttet skulle slängts annars? Det kanske hade hunnit komma någon annan och köpt det om inte du hade gjort det. Kanske någon som behövde det bättre. Kanske någon som inte hade råd att köpa kött annat än om det var nedsatt pris. Och så länge du överhuvudtaget köper kött, även om det är till nedsatt pris, så gynnas du köttindustrin.” Och så vidare… Det innebär att numera, när jag står och tittar på kött med kort datum-nedsatt pris, så väger jag inte bara in vad jag själv har i frysen och om det är vettigt ur mitt hänseende att köpa det, utan också om det finns många paket kvar, och hur lång tid det är kvar till ”slängdags” – två dygn eller en halvtimme? Så att jag inte ska riskera att ta gamla fattiga tant Agdas möjlighet att köpa kött. För gör jag det så ska jag tydligen skämmas för att jag försöker göra en miljöinsats. Jag kunde ju nämligen alltid ha valt en ännu ”finare” miljöinsats. Att äta kött som  riskerar att slängas är inte tillräckligt fint – det är finare att låta köttet slängas och äta bönor istället.

I vanlig ordning är det dessutom jag, som faktiskt anstränger mig att göra något bra, som får veta att min insats inte var fin nog. Medan de som verkligen skulle behöva tänka till nog sällan får den sortens kommentarer…