Category Archives: Miljö

Här surrar det för fullt

Det pratas ju en hel del om minskande mängder av insekter av olika slag, både från vetenskapligt håll och vad gäller folks observationer omkring sig. Därför kanske jag kan glädja någon med mina observationer?

Och ja, jag vet: vad jag berättar är ju bara fråga om ”anekdotiska bevis” – det säger egentligen ingenting om hur det står till någon annanstans än just här, och egentligen inte ens det, eftersom jag faktiskt inte för någon statistik eller gör några riktiga räkningar av olika grupper eller så.

Men i alla fall:

Här surras det för fullt.

Det är gott om humlor bland honungsfacelior, ärtor, vitplister, stockrosor och annat.

Jag hör i vanlig ordning gräshoppor borta i det höga gräset.

Det finns en hel del dagfjärilar – häromdagen i så stor mängd (av någon brunorange halvstor sort) att jag fick känslan av att nu måste det ha ”kläckts” en hel massa samtidigt.

Och alltså… jag kan inte påstå att jag nånsin tidigare lagt märke till murande steklar. Men nu när jag håller på och målar fönster och annat så tycks de dyka upp överallt. Inte bara i insektshotellet vi satt upp, utan från en dag till nästa murar de till exempel igen de förborrade hålen i fönstren där krokar och annat ska sättas fast…

Jag vill inte ha med er att göra!

Ibland blir jag förvirrad och vet inte riktigt vad eller hur jag ska göra.

För några dagar sedan la jag upp bilder på blommande stockrosor på twitter och skrev ”Nu blommar stockrosorna”.

För en lite stund sedan noterade jag att inlägget blivit retweetat – av ett företag som säljer plugg som innehåller bekämpningsmedlet glyfosat. Alltså det aktiva ämnet i round-up.

Glyfosat kan vara cancerframkallande enligt WHO.

Visst, ska man nödvändigtvis använda glyfosat så är det bättre att använda pluggvarianten, där man injicerar giftet direkt i den växt man vill bekämpa istället för att spruta och därmed skada betydligt fler organismer. Absolut. Och ja, självklart kan det finnas enstaka tillfällen när nyttan kan överväga. Men inte för att ”lösa ditt problem med slybildning efter trädfällning” som det aktuella företaget skriver i sin presentation på twitter.

Och jag skulle aldrig nånsin överväga att använda den sortens ämnen i min trädgård.

Så – det stör mig väldeliga att de retweetar mina bilder på stockrosor från min synnerligen giftfria trädgård. Jag vill absolut inte förknippas med detta företag eller detta ämne.

Samtidigt som det någonstans ekar att all publicitet är bra publicitet och att jag genom att över huvud taget skriva om det också gynnar dem.

Så hur gör man?

Och mer praktiskt: hur gör man för att skitföretag inte ska kunna retweeta mina inlägg?

Efter kalaset…

… och efter regnet går jag en liten runda i trädgården.

Utöver mördarsniglarna som tittat fram är det första jag noterar att det ligger godisbitar från godispåsarna slängda lite överallt i trädgården. Och någon liten kexchokladsförpackningsplastbit.

Därefter noterar jag att vindruvsplantan ligger lite märkligt. Vindruvsplantan som stått och stampat i flera år men nyligen tagit bättre fart och börjat växa. Jag har tänkt flera gånger under den senaste veckan att jag måste komma på hur jag bäst skulle binda upp den mot väggen. Men nu är det något konstigt. Den ligger liksom… fel. Så jag gr fram och lyfter på huvudgrenen och konstaterar att den är av. Hela plantan är av, ända nere i markytan. Helt av. Och etiketten med namnet ligger en bit bort.

Det gör mig ledsen. Ledsen på den där nivån när man liksom inte riktigt orkar bli ledsen utan snarast stryper ledsenheten för att man inte riktigt pallar med den.

Nu har jag i alla fall tagit sticklingar och stuckit ner i en kruka, och huvudstammen har jag satt i en vas för att se om den får rötter.

Tankar om gratis kollektivtrafik

Apropå det här med olika lösningar för landsbygd och storstad, så pratas det en del om gratis kollektivtrafik.

Trafik- och transportförståsigpåarna hävdar att det är en dålig idé. Deras argument är att om det blir gratis att ta bussen så är inte effekten att bilisterna ställer bilen, utan att cyklister och gångtrafikanter tar bussen oftare, även för kortare sträckor som mellan två hållplatser efter varandra.

Jag hävdar att det beror på och att deras analys bara grundar sig på storstadsscenarion.

I en storstad stämmer det säkert till stor del. Men i en storstad går bussarna ofta och har många hållplatser. Och det är redan många som går och cyklar.

Här på landet tror jag problemet de beskriver skulle vara ganska litet. Bussarna går inte jätteofta, och de flesta har en bra bit till busshållplatsen. Det ska rätt mycket till innan ”okynnesåkande” med bussen blir ett problem. Däremot tror jag att man kan få en effekt åt andra hållet: Om man väl gör den omställning det innebär att förlita sig på bussar, så innebär det att man anpassar sig till att det är en lite större ansträngning – mentalt eller fysiskt – att förflytta sig. Om fler tar steget till att åka buss (till exempel för att bussen blir gratis) så kan det i praktiken också betyda att fler börjar cykla och gå på sträckor där de tidigare tog bilen.

Och det tror jag även gäller i mindre städer och på andra ställen där bilen varit det självklara valet – eftersom busstrafiken inte varit särskilt väl utbyggd…. jämfört med storstäderna.

Landsbygd och storstad och att få vara en del av lösningen

Storstad och landsbygd har problem av olika slag. Det handlar om miljö, sociala frågor och annat. En del av problemen är samma i storstad och på landsbygd. Andra problem är specifika för den ena eller den andra.

I media och från olika experthåll pratas det ofta bara om lösningar för storstaden. Inte alls om landsbygden. Om man frågar så får man svar i stil med att ”de flesta människorna bor i storstäderna, så det är effektivast att börja där”. Inte minst när det gäller miljöfrågor. Ska vi lösa klimatfrågan så ska vi börja där det ger stor effekt. Påverkan från landsbygdsmänniskorna är att betrakta som försumbar, typ.

Och visst, det är säkert sant: Det bor flest människor i storstäderna. Man ska göra insatser där de ger stor effekt.

Men när man i första meningen säger ”det är viktigast och enklast att få folk att ställa bilen, mycket viktigare och enklare än att minska flygandet” och i nästa mening säger ”vi kan bortse från landsbygden, där kan folk få fortsätta köra som de vill, för det gör så liten skillnad så det kan vi strunta i”, så skickar man väldigt dubbla och förvirrande signaler. Först säger man att landsbygdsmänniskorna är moraliskt förkastliga miljöskurkar som kör bil. Och sedan i nästa mening säger man att man skiter i vad folk på landsbygden gör. Dubbel smutskastning. Båda varianterna platsar förmodligen som härskartekniker…?

Och det bygger ju inte direkt upp ett förtroende för dem som uttalat sig, tvärtom. Den attityden bidrar säkert rejält till politikerförakt, myndighetsförakt och expertförakt. Och det skulle inte förvåna mig om det bidrar till en del av de röstsiffror som vi förfasades över efter senaste valet.

Det skulle liksom vara mycket trevligare om vi på landet möttes av en känsla av att vi är viktiga och en tro på att vi vill och kan vara med och bidra till (positiv) förändring. Det är liksom knappast så att alla på landet vill känna sig som miljöskurkar. Vi vill ha hjälp att bygga upp de strukturer som gör att vi kan känna att vi är en del av lösningen, inte en del av problemet eller en ovidkommande försumbar del som man kan kasta skit på och sedan släta över med att vi är så få. Vi vill att ni arbetar fram de lösningar som funkar här och gör oss till en del av omställningen.

Ja, vi på landsbygden är färre än de i storstaden. Å andra sidan är det ju knappast så att man tar fram en standardlösning och sjösätter ett enda stort projekt för alla storstadsområden på en gång. Oavsett var lösningarna ska genomföras så handlar det om att få människor att ändra beteende.

De som inte vill ha så mycket klimatåtgärder i Sverige skyller ofta på sådant som att Sverige är ett litet land – att åtgärderna istället bör sättas in i USA eller Kina, och gör inte de stora länderna nåt så är det skitsamma vad Sverige gör. Men det är faktiskt människor som står för utsläppen – varje enskild människa bidrar, mer eller mindre.

Gustav Fridolin uttrycker det i en debattartikel från 2013:

Tänker man att små utsläpp inte har någon betydelse finns det i princip bara de som Kina och USA står för kvar. Men Kinas utsläpp är till stora delar också våra utsläpp. Hälften av den kinesiska ekonomin utgörs av export. Det betyder att utsläpp som uppkommer när varor tillverkas där, konsumeras här.

I USA har åtta av tio delstater färre invånare än Sverige. De som har högst utsläpp per invånare, Wyoming och North Dakota, har inte ens en miljon invånare var. Deras utsläpp blir totalt sett därför ganska små.

Av de 20 amerikanska delstaterna med högst utsläpp per invånare är bara två större än Sverige. Varför skulle de bry sig om vi andra låter bli?

Sanningen är att globalt sett finns det inga stora utsläpp, bara ett de små utsläppens tyranni som tillsammans skapar ett stort klimatproblem. Vi lever alla i just den värld som måste minska sina utsläpp. Det gäller i Lissabon likväl som i Los Angeles och i Lund.

För övrigt får vi på landet ofta istället höra att det är vi som är de värsta miljöbovarna, eftersom vi bor längre ifrån varandra, har större bostäder och annat, och att de som bor i städerna minsann är resurseffektivare och miljövänligare. Per capita. Vilket ju känslomässigt går dåligt ihop med att vi skulle vara försumbara :-(

Vi på landet vill vara en del av lösningen. Med våra lokalt anpassade lösningar. För vi måste lösa problemen tillsammans, men bidra på de sät som funkar där vi bor. Precis som ni i städerna.

Och vi vill också räknas. Inte bara som något att kasta skit på.

Även i år har Trafikverket slagit vägrenarna för tidigt

Det är snart midsommar. Och tyvärr håller väghållarna på dåliga traditioner.

I förra veckan slogs vägrenarna längs stora vägen – alltså Trafikverksväg/statlig väg.

Och någon av de första dagarna den här veckan slogs vägrenarna till grusvägen vi bor längs – alltså vägföreningens väg.

Det är samma visa varje år: strax före midsommar, precis när vägrenarna hunnit börja blomma vackert, och precis när man verkligen vill att det där vackra ska få vara till njutning för människan och till nytta för pollinatörer och annat, så slår väghållarna vägrenarna.

Som att de liksom inbillar sig att det ingår i någon sorts obligatorisk midsommarstädning.

Och för varje år blir det också lite färre blommor som blommar i vägrenen. För de får ju aldrig chansen att blomma och sätta frö. Så det blir mindre och mindre blommor – och ärligt talat går det utför jävligt kvickt :-(

Frågar man Trafikverket får man svaret att de minsann visst tar hänsyn till floran, och det inte alls ska slås förrän efter midsommar. I deras aktuella webbtext om ämnet står det så här:

I normalfall slår vi och röjer under perioden 25 juni-31 augusti. Arbetsområdet är max tio meter av vägrenarna invid huvudvägarna, det vill säga Europavägar och länsvägar. På övriga vägar är slåtter- och röjningsperioden något längre och sker vanligtvis mellan 25 juni och 30 september.

I sydligaste Sverige där växtperioden är längre förekommer på vissa vägar ytterligare en slåtter som då genomförs i september-oktober.

Och det där stämmer ju uppenbarligen inte. De slår alltid före midsommar. I år alltså typ 11 juni (minns inte exakt dag). Och varje år retar ja mig på att jag inte hörde av mig till dem innan och påpekade detta. Fast i år tänkte jag på det för några veckor sedan, men orkade inte (det är för mycket annat just nu, och ärligt talat ska det väl inte vara min uppgift att få dem att följa sina egna direktiv?!).

Så vad göra? Blommorna i vägrenen behövs ju verkligen!

Tack till alla otackade envisa slitvargar

… och ära kan du aldrig få …

Det här är ett hyllningsinlägg till alla som kämpar på trots att omvärlden motarbetar.

Världen är full av dåliga saker som behöver ändras. Normer som ställer till skada, teknik som inte funkar tillräckligt bra, och en oherrans massa annat. Förbättringspotential finns på alla områden.

Och det finns människor som ser vad som behöver göras. Personer som har bra idéer, briljanta lösningar, stora hjärtan, och så vidare. Människor som vill ändra världen till det bättre.

Men det är en otacksam uppgift att försöka ändra världen. För världen vill ofta inte ändras. De flesta vill fortsätta göra som de brukat göra. För att det är enklast, kräver minst ansträngning – fysiskt eller mentalt – eller för att de inte vill förlora sina privilegier.

Att komma med nya idéer och lösningar innebär i väldigt många fall att bli konstant motarbetad. Ibland åtminstone på ”rena” sätt, men lika ofta med fula metoder – förlöjligande, osakligheter, smutskastning och så vidare. Det kräver en enorm envishet och mental styrka att fortsätta kämpa, nöta in i en långsam process, för att kanske till slut lyckas. Och många gånger så är det i slutändan så att det är när någon annan, på ”rätt” position, slutligen snor idén och presenterar den som sin egen, som resultatet slår igenom. Så den där stackars eldsjälen som kämpat på i evig motvind får inte ens äran för det som slutligen genomförs.

Jag själv har tappat den där energin och orken att kämpa på, nöta in, hävda att min idé är bra. Jag har tappan den sortens tro på mig själv, eller orkar inte längre med hur ont det stundtals gör.

Men jag är evinnerligt tacksam gentemot alla er som inte gett upp utan kämpar på i denna motvind. En del av er gör det för att ni vägrar ge upp. Andra för att det på något vis rinner av er, inte når in, eller möjligen triggar er ännu mer. Men ni är lika viktiga allihopa. Jag är tacksam för att ni finns – och lite avundsjuk på att ni inte gett upp.

Ni är förbannat viktiga för världen!

(Textraden i början ur Far av Allan Edwall.)

Lite intorkade rester blev bröd

Att ta tillvara rester är att ständigt utmana sig själv, vidga ramarna och testa.

Idag har jag gjort stekpannebröd på blandade skålar med överblivet från kylen:

  • Pressad potatis från igår
  • Intorkad couscous från i torsdags
  • Lite creme fraiche som stått utan lock sedan förra lördagen

Och så kornmjöl, och slutligen lite mjölk till lagom konsistens.

Ständigt denna ambivalens

Röjer i en av rabatterna. Den rabatt som huvudsakligen består av oregano, som spritt sig i oändliga mängder, men med enstaka inslag av gullviva, tulpan, lilja och andra stackars överlevare. Oreganon är dessutom uppblandad med ungefär lika mängder gräs (nytt och fjolårs, förstås), och underst ett frodigt och luftigt täcke av mossa. Och så syrensly, förstås – det är ju obligatoriskt.

Så jag har gått runt och knäckt bort oreganons fjolårsståndare. Och sedan gett mig på det hela med stålräfsa. För att få bort gräset och mossan – eller i alla fall minska mängden. Ja, oreganon ”försvinner” förstås i lika utsträckning – nå, den kommer att hämta sig. Det är inget problem. Jag vill ju inte ens ha oregano i de mängderna.

Redan när jag knäcker fjolårsståndare hörs ett envetet biaktigt surrande från en specifik fläck. När jag sedan räfsar återkommer det. Jag tittar närmre och ser något som ser ut som en liten boll av bruntorkad mossa. Tre-fyra centimeter hög. Har alltså tidigare varit helt täckt under mosstäcket. Ett bo, antar jag, för någon sorts humla eller annat solitärbi eller nåt sånt.

Jag räfsar runtom om. Men den kommer väl inte att klara sig när det skyddande runtom försvinner. Och jag får så ruskigt dåligt samvete.

Undras om andra får det när de försöker bringa lite ordning i trädgården? Det är ju inte så att min trädgård är en dålig plats för den biologiska mångfalden. Och den skulle kunna bli ännu bättre med fler blommor i rabatterna – även om oregano är bra. Men trots att min rabatt knappt kan kallas en rabatt och jag gärna skulle vilja få den att se lite lite trevligare ut så stångas jag med tanken att jag kanske borde låta bli :-(

Överdåd, resursslöseri och perfektionism: filmskapare och miljön

I julas fick elvaåringen första Hobbitfilmen, extended version. (Hans pappa läste boken för honom för ganska länge sedan vid det här laget.) Nu när vi läst och sett första Ringen-boken och -filmen tillsammans konstaterade han (elvaåringen alltså) att han ju ville se resten av Hobbitfilmerna också. Så vi har skaffat hem andra Hobbitfilmen (den tredje finns inte som extended ännu).

Extendedversioner, ja. För dels är det ju kul att se maximalt långa filmer ;-) Och dels är det kul att se dokumentärer om hur de löst det ena och det andra och det tredje i filmerna :-)

Så… jag har nu suttit och sett ytterligare några dokumentäravsnitt om Peter Jacksons Middleearthfilmer. Och som sagt var, det är fascinerande. Men samtidigt är det mycket svårare att se sådant nu än för till exempel elva år sedan.

För det är ett sådant… överflöd. Ett sådant resursslöseri.

Som bara detta med att åstadkomma att dvärgar och hobbitar ska se mindre ut än människor, alver och trollkarlar. Och nu dög det inte längre med de lösningar man använde till ringenfilmerna, där man lekte med perspektiv och annat, för nu skulle det vara 3D, så då löste man det istället med att göra dubbla uppsättningar av all utrustning i vissa scener – en större, en mindre – och så parallellkopplade kameror och dubbel inspelning.

Eller alla oändliga mängder med ”prostetics”. Ja, alltså, silikon- eller gummimasker till alla dvärgarna, och till deras stunt doubles, och till deras scale doubles, och mycket av det är om jag fattat rätt engångsmaterial. Oändliga mängder material i alla fall – saker som sedan bara slängs. Och hur hälsosamt det är att gå omkring i de där maskerna etc hela tiden har jag ingen aning om.

Eller de oändliga mängder fisk som uppenbarligen gått åt till scenen där dvärgarna i stora trätunnor översköljs och täcks över med färsk fisk. Precis hur stora fiskmängder som helst. Fisk som jag antar sedan slängs. Trots problem med både överfiske och svält i världen, liksom.

Eller att flyga iväg med en del av Bilbos håla till London för att spela in några av scenerna där. Eller för den delen flygtransporter av skådespelare från hela världen för filmande i Nya Zealand.

Och så vidare. Ett sanslöst resursförbrukande. Och här sitter en annan och har dåligt samvete för att ha köpt ett spel till barnen.

Ja, det är förstås många som ser filmerna. Utslaget på alla som ser filmerna blir det förstås inte så mycket per person. Men ändå. Det är mycket. Vems koldioxidkonto och ekologiska fotavtryck ska det bokföras på?

Kanske borde vi ha miljökonsekvensbeskrivningar även för till exempel filmprojekt? För det finns många perfektionistkonstnärer som vill göra det absolut perfektaste som går och lite till. Och det kan mycket väl vara människans längtan efter perfektion som slutligen tar kål på oss…

Kanske man i alla fall kunde önska ig miljömärkning av filmbolag och liknande som ett första steg? Inte för att det kommer att bli avgörande för vilka filmer folk ser, förstås. Men det skulle i alla fall kunna vara en möjlighet för filmskapare att visa att de faktiskt bryr sig.