Category Archives: Miljö

Tankar under en bilresa genom ett majvackert Skåne

Vi har varit hos mina föräldrar över Valborg. Stått vid valborgsbål på en udde vid havet. Sedan sovit över och lämnat kvar barnen på några dagar.

Innan vi övergav nordvästra Skåne åkte vi ut på Bjäre, ut till kusten, till Dagshög och Skaudd och det gamla stenbrottet. Sädesärlorna flög runt och visade upp sig, lärkorn drillade i skyn, triften hade börjat slå ut och färga marken rosa, vattnet glittrade i solen, och i fjärran på andra sidan viken kunde man tydligt se klipporna på norra sidan av Kullaberg.

Sedan begav vi oss hemåt. Men efter en liten stund på motorvägen blev det stopp på grund av en olycka, och vi tog istället vägen mer snett över Skåne. Förbi Söderåsen, över backar, genom små samhällen. Halvt utslagna bokskogar med vitsippsmattor och rödbruna fjolårslöv, så vackert så att det gör ont i hjärtat. Vi åt lunch på en pizzeria i Röstånga.

Det var länge sedan vi åkte genom Skåne på det viset, så där lite på slump. Välja väg och rastplats utifrån karta och omständigheter. Uppleva. Se allt det vackra – all grönska, alla söta och konstiga hus, åsar, verksamheter, och så vidare. Jag tycker om det.

Det finns flera skäl till att det inte blir så ofta. Barnen innebär en delvis mer inrutad tillvaro – färre frihetsgrader när allting måste anpassas till fler personer med andra behov och önskemål och fler fasta punkter att ta hänsyn. Men det är också delvis en effekt av miljösamvetet. Vetskapen om att man inte ska ut och köra bil i onödan. Och då försöker man begränsa det till nödvändigheter eller viktigheter. Att köra runt på roliga småvägar och titta på lustigheter och trevligheter är så långt från nödvändigheter och viktigheter man kommer, ur det hänseendet.

Jag förordar kollektivtrafik av miljöskäl. Kollektivtrafik är bra och viktigt, både för miljö och av tillgänglighetsskäl för dem som inte kan köra bil av olika skäl. Men kollektivtrafiken har sina nackdelar. Även om det finns bussar väl anpassade till att ta sig ut till naturreservat och andra vackra naturområden, så minskar det drastiskt möjligheterna till spontanitet. Det blir frågan om att ta sig från punkt A till punkt B, vara på punkt B och uppleva den, och sedan ta sig tillbaka från punkt B till punkt A. Man kan inte stanna till när man ser en spännande loppis på vägen och se om det är något att ha, eller fortsätta vidare till nästa besöksmål om man känner att man vill mer.

Och ska vi se det ur ett ekonomiskt och landbygdsutvecklingsmässigt hänseende, så tror jag det är verksamheterna som blir lidande. Gästis, loppisar, gårdsbutiker, lokala hantverksbutiker, och en hel massa annat. Kommer du med besökare till exempelvis Stenshuvud med bussen så kommer du till just Stenshuvud, och kommer inte att kunna uppleva allt det andra eller stödja det lokala näringslivet. Du kan inte tänka när du just åkt ifrån Stenshuvud att kanske borde vi äta lunch också innan vi åker hela vägen hem, utan har du satt dig på bussen så har du.

Så: bussen är utmärkt för pendling till jobb och skola, även på landet. Men för en levande landsbygd behöver vi även andra lösningar. Bilar, med rätt bränslen och för rätt tillfällen, är nog fortfarande en del av den lösningen. För det måste väl ändå fortfarande vara bättre att jag då och då rör mig omkring i min älskade hembygd och gynnar dem som lever där, än att jag kompenserar detta behov med långa flygresor (som uppenbarligen många människor gör)?

Men jag tror att här fortfarande finns en hel del tankearbete att göra. Det behöver hittas lösningar som är rätt för områden där det bor något färre människor än i städerna. Och problemet där är väl lite att det så lätt låser sig, när en del som bor i städerna tycker att bilar i alla dess former är ondska och en del som bor på landet säger la-la-la-bingo så fort man nämner att vi kanske behöver minska bilåkandet och höja bensinskatterna och tänka på miljön. Det är svårt med konstruktiva diskussioner när det låst sig från början. Men konstruktiva diskussioner behövs, och landet behöver ses som något annat än den efterblivne kusinen. Vi behöver ibland andra lösningar – våra lösningar, som är rätt för oss, och som gör att vi kan leva moderna och miljöanpassade liv.

Och med tanke på hur mycket det ibland fjäskas för att få stadsbor, i områden där bussarna går var femte minut och avstånden inte är längre än att man smidigt kan gå och cykla, att välja buss och cykel istället för bil, så kunde det faktiskt ibland få fjäskas lite för oss lantisar. Men nejdå, om vi ska få något lite extra då är vi plötsligt en besvärande börda… ;-) Det är också lite tröttsamt i längden.

Läs även Landsbygden behöver omställning innan oljan blir för dyr

Dåliga saker låter man helt enkelt bli, utom när de är det bättre alternativet

Unicef kör en kampanj, där man ska lova att låta bli flaskvatten under en viss tid och istället ge bort pengarna till Unicef. Jag gillar Unicef och ger gärna pengar till dem. Jag tycker kranvatten är fantastiskt bra och skulle aldrig drömma om att köpa hem vatten på flaska till att ha och dricka i vanliga fall. Men jag blir ändå bara irriterad av kampanjen. Blir irriterad över idén att lova att låta bli något som ibland är den vettigaste lösningen.

För det är så det är: Flaskvatten är generellt något dåligt och onödigt. Men i vissa fall är flaskvatten den bästa lösningen. När man befinner sig någonstans där man behöver ha något att dricka, inte har med sig något, inte kan få vatten ur en kran, och de andra alternativen är läsk, juice och annat paketerat, men man faktiskt bara behöver vatten.

Ja, jag har skrivit om detta flera gånger innan, och jag har inget nytt att tillföra nu egentligen :-) Jag bara blir så irriterad över förenklingar där allting ska vara svart eller vitt.

Jag kommer i alla fall inte att avge något löfte om att inte dricka flaskvatten. Det kommer även i fortsättningen att vara något jag gör i undantagsfall.

Lite som att jag inte kommer att lova sluta flyga. Jag har visserligen inte flugit sedan sommaren 2000, men det kan mycket väl tänkas bli någon flygresa någon gång i framtiden.

Potatisskräpet

De där potatisarna jag satte häromdagen, det var de potatisar som stod kvar i källaren av fjolårets skörd. De minsta och ratade potatisarna, och de som hann skrumpna innan de blev uppätna, och de som hann bli bortglömda. Och eftersom det inte är kolmörkt i källaren så hade de mängder med tunna långa hattifnattgroddar. Inte alls så som groddade potatis ska se ut. På en del av dem snurrade jag ihop de långa groddarna innan jag öste på jord. På andra, där groddormen trots allt var för stabil och därmed helt skulle knäckas av från potatisen av såda behandling, kortade jag in groddarna meddelst sax.

Eftersom det alltså är frågan om överblivna potatisar – överblivna av ena eller andra skälet – så är det också alldeles för många skrumpna groddade potatisar för vårt trädgårdsland. Det innebär att en del av dem kommer att bli slängda, om än på komposten. Det innebär alltså i praktiken matsvinn.

Hade vi däremot odlat blommor eller gräsmatta istället för trädgårdsland med potatis, så hade det inte blivit något matsvinn, utan möjligen på sin höjd ogräsrensing (och det ses ju som positivt).

Är det dags för en märkning av obesprutat?

För länge sedan, i min barndom eller ungdom, så började det dyka upp ”obesprutade” grönsaker på torg eller liknande. Eller förmodligen fanns det tidigare än så, men det är så jag minns det – som något som kom typ runt 1985. Och redan från början var uttrycket behäftat med misstro. Det var ingen märkning. Det var inget man kunde lita på. Det kunde ju de hävda bäst de ville. Och varför skulle det alls vara bättre med obesprutat. Och så vidare.

Efterhand som ”ekologiskt” och ”KRAV-märkt” blev etablerade begrepp blev ”obesprutat” liksom ännu sämre. För det ekologiska kravmärkta hade fördelen att vara kontrollerat och certifierat: det fanns någon annan än odlaren själv som kunde gå i god för att inga kemiska bekämpningsmedel hade använts. Dessutom fick man andra miljöaspekter med ”på köpet”. ”Obesprutat” föll ännu mer i onåd. Och ju mer etablerat ekologiska märkningar blivit, desto mer har det blivit mer eller mindre den enda gångbara accepterade rekommendationen vad gäller mat och odlade varor när det gäller miljöaspekten.

Men i samband med att försäljningen av ekomat ökat på senare år, har den i grunden smått infekterade debatten mellan ekologiskt och konventionellt kommit alltmer i dagen. För det är ju förstås inte så enkelt som svart eller vitt – skalan är glidande, från konventionella lantbrukare som tar stor miljöhänsyn, sprutar minimalt, använder mycket välavvägda mängder konstgödning vid rätt tidpunkter, och så vidare, till lantbrukare mer eller mindre helt utan den sortens hänsyn. Till detta kommer de som anser att det är problematiskt med det ekologiska lantbrukets gödning – att den tas upp sämre, bidrar mer till övergödningen per tillsatt enhet och så vidare. Och det är ju komplext, som med så många miljöproblem. För även om till exempel fosforresurserna är begränsade, och vi rimligen inte bör stoppa in mer kväve is systemen via konstgödning, och så vidare, så… finns här ju målkonflikter.

Men när man suttit och benat i de där diskussionerna så landar det ofta i att just biten med den kemiska bekämpningen kan man enas kring att man vill hålla till ett minimum (nåja, i alla fall med de människor jag normalt sett pratar med…). Problemet där är just: hur ska man veta? Hur ska man kunna välja de minst besprutade matvarorna i affären? Det finns ju ingen märkning. Det finns bara ekologiskt. Ena sättet att veta är om jag känner lantbrukaren och litar på henom.

Därför har jag alltmer börjat längta efter en certifiering av just obesprutat. Med en certifiering skulle det vara lättare att rekommendera, lättare att hitta, lättare att vara saklig – och det skulle finnas ett mellanläge. Och allra helst skulle jag även vilja ha någon sorts märkning av ”lågbesprutat”.

Och ja, jag skulle fortfarande helst välja ekologiskt. Men när det inte finns skulle jag ha en susning om vad jag skulle välja.

Framtidshopp från sexåringen

När sexåringen (ganska snart sjuåringen – han fyller i sommar) ska somna på kvällen är det fortfarande så att någon av oss föräldrar sitter hos honom tills han somnat. Jag eller pappan sitter bredvid honom med en dator i knät, eller en bok eller ett litet digitalt spel av något slag.

Det är då, när han ligger där i sängen och ska sova – när alla måsten och alla roligheter och all aktivitet är avklarad för dagen, och han bara ska ligga där och slappna av och somna, som alla hans tankar och idéer kommer. Och därmed kan han babbla nästan hur länge som helst om vad det nu är som rör sig i hans huvud. När han kommer igång att berätta om något är han synnerligen utförlig – långrandig kan man också utan vidare säga.

Det kan handla om något han byggt eller ska bygga i minecraft eller något han sett i en legofilm på youtube – men just dessa saker är det störst sannolikhet för att vi även ska få höra på andra tider. Det kan vara redogörelser för hans planer för framtiden, som det där slottet han ska bo i. Det kan vara viktiga bitar om något som hänt i skolan – något de pratat om och lärt sig, något han eller någon annan råkat ut för eller något som någon gjort. Ofta blir det ganska mycket av en monolog, för när det handlar om hans vilda idéer så kan han i någon mån prata hur länge som helst, och när han då egentligen borde sova så vill man ju inte uppmuntra för mycket – speciellt eftersom man ju gärna vill få en stund till annat efter att han somnat. Och samtidigt, vem vill vara en helt oengagerad förälder? Så det blir lite halvhjärtade hummanden…

Igårkväll, på påskafton, hemma hos farmor och farfar, satte han i vanlig ordning igång att babbla. Jag satt och spelade patiens på en telefon och var först inte så engagerad; klockan var redan långt efter hans egentliga läggdagstid, och han skulle ju sova. Men han började prata om miljö. Om att vi utrotar massor med arter. Om att vi måste sluta köra bilar på sånt som släpper ut dåliga saker. Om att vi måste använda vindkraft och solel. Om att man måste se till att de saker som är dåliga för miljön måste vara dyrare än de som är bra, så att folk köper rätt, och att man sedan måste öka på skillnaderna så att man fortsätter att driva utvecklingen åt rätt håll. Om att de som bestämmer måste bestämma kloka och bra saker, och lyssna på dem som forskar och vet en massa. Om att det är vi människor som orsakar de här problemen, och alltså vi som måste lösa dem. Kloka genomtänkta intelligenta tankar. Och efter ett tag la jag ifrån mig patiensen och deltog hans samtal. Ett härligt samtal. För utöver att han har väldigt god insikt för sin ålder, så har han framtidshopp. Han sprudlar av energi och idéer kring hur man ska lösa problemen, och jag blir varm i hjärtat.

Grejen är att jag egentligen pratat väldigt lite miljö med honom. Jag pratade mycket mer sådant med hans storebror när han var mindre. Sexåringen har mest fått enstaka nedslag, så där att man nämner saker i förbigående som svar på varför vi gör si eller så. Så egentligen vet jag inte var han snappat upp det. Jag tvivlar på att det är skolan som diskuterat frågorna på så avancerad nivå.

Nu, på väg hemåt i bilen (gasbil) är han igång igen, pratar på om konkreta lösningar på transporter och annat.

Jag räcker inte till för att rädda världen

Världen behöver räddas. Men jag kommer inte att orka, min ork har tagit slut. Och om inte jag tar mitt ansvar så kommer världen att gå under. Alltså kommer den att göra det. Och alltsammans kommer att vara mitt fel, eftersom jag inte gjorde allt som stod i min makt.

Ibland är det jävligt tungt. Men jag är ledsen, jag räcker inte till.

Hur många lagningar?

Hur många gånger är det rimligt att laga samma par byxor innan man slutligen ger upp och slänger dem?

Beror det på vem man är eller inte? Gäller samma principer om man är pappan i Lilla huset på prärien, som hade hoppats på att kunna köpa nya vinterstövlar istället för de gamla som är lagade oändligt många gånger och knappt håller samman men som trots detta väljer att hellre lägga pengarna på ett bidrag till att staden ska kunna köpa en kyrkklocka till kyrkan, som gäller för mig?

Är det okej att jag slänger byxorna tidigare än någon som riskerar att annars stå helt utan byxor? Eller borde jag i rättvisans namn kämpa på lika länge?

Det finns förstås olika svar på den frågan. Det svar som förmodligen är det rimliga får mig att känna mig jävligt bortskämd och lat.

Earth hour – en ny högtid?

Elvaåringen var bortbjuden ikväll (och inatt), på LAN hos en kompis. Det tackade han ja till.

Under eftermiddagen, när vi stod och rensade i trädgårdslandet, strax innan han skulle iväg, kröp det dock fram att han hade lite dubbla känslor för det. För han skulle ju missa Earth hour.

Och det handlade inte bara om att han insåg att han inte skulle kunna släcka ner den där timmen. Utan det handlade om vad han skulle missa. Kvällen med familjesamvaro, läsa eller spela spel i stearinljusens sken i ett i övrigt nedsläckt hus.

Visst, det där går ju att göra när som helst. Men det blir ändå inte. Eller, det är något speciellt med det, när man verkligen bestämt sig för att NU, nu ska det vara släckt. När det blir ett frivilligt tvång eller vad man ska kalla det. Nästan lika mysigt som när det är tvunget på riktigt – alltså vid strömavbrott.

På ett sätt blir det ju märkligt förstås. För poängen med Earth hour är ju inte att det ska bli en högtid som man firar återkommande på det sättet. Poängen är att uppmärksamma ett problem. Earth hour är en demonstration.

Å andra sidan… så behöver vi högtider som är anpassade till vår tid. Earth hour är ju på det sättet långt mer relevant som högtid än jul eller påsk. Och precis som de religiösa högtiderna blir det en tid till eftertanke, en möjlighet att fundera över hur vi lever våra liv och vilka vi vill vara.

Och om vi ska bygga en ny och bättre värld, så är det väl ett gott steg på vägen att påminnas om hur trivsamt vi kan ha det i halvmörker, bara familjen tillsammans med en bok eller ett spel?

Nu är Earth hour över för den här gången. Vi tre som var hemma spelade Carcassonne vid kandelabern. Vi har – som brukligt på Earth hour – fortfarande inte tänt särskilt mycket. Sexåringen ligger i soffan med katten bredvid sig, jag sitter i fåtöljen bredvid i kandelaberljuset, och en stillsam Maria Röjås-skiva ljuder från högtalarna.

Och urvuxna tröjor

Fortsättning från tidigare idag…

Andra lådor med kläder har andra problem. Tröjor till exempel. Där är problemen huvudsakligen av tre slag.

  1. De är för korta. Många av dem har nog varit på gränsen till för korta redan från början, men jag har blivit kinkigare och kräsnare med åren samt bättre på att hitta tröjor som inte är för korta, och därför använder jag inte dem som inte går ner om magen. Jag tycker inte om att frysa om magen, och jag tycker det ser fånigt ut – jag vill att det ska gå omlott istället. Med en del av tröjorna tror jag faktiskt de har krymt på längden.
  2. De är för små i omfånget om magen. Ja, jag är tjock. De allra flesta av tröjorna kan jag ju få på mig, men det är inte snyggt och det är inte skönt och jag kommer inte att använda dem.
  3. De är för små om armarna. Och alltså, det tror jag inte bara beror på att jag rör mig för lite/äter för mycket, utan faktiskt även på mer armmuskler. För fram tills barnen föddes var jag ärligt talat en klenis i armarna. Men sedan har jag burit barn i tid och otid (i allra första början var jag fullkomligt slut i armarna av att bära en knapp 4 kg-bebis, men det gick över, om man säger så) och dessutom renoverat hus och grävt trädgårdsland och annat. Och nu finns det faktiskt tröjor och skjortor som jag inte ens får på mig för att de är för snäva i armarna.

Men det allra mesta kan jag ju få på mig. Jag bara kommer inte att använda det. Och en hel del av det jag därmed plockar undan riskerar ju liksom att slängas, för att det är för slitet för att kunna lämnas vidare till någon annan (enligt praxis i vår del av världen, då). Det är därför jag har så svårt att skiljas från det. För det stör mig att det ska riskera att slängas.

Trasiga trosor

Slänger.

Försöker ägna lite ledig tid åt att sortera igenom kläder i byrån. Sortera bort sånt som av olika skäl inte borde vara kvar.

Börjar med troslådan. Där finns gott om trosor. Många jag inte använt på många år. Modeller som aldrig suttit bra. Exemplar som är extremt uttöjda i resåren. Saker som ju går att använda i en riktig krissituation, även om de inte är sköna – men som jag i det absolut längsta skulle undvika.

Slänga är ju egentligen enda alternativet. Begagnade trosor funkar ju inte att sälja. Och de som är så slitna i resåren att jag själv helst inte vill använda dem kommer ju heller ingen annan vilja ha.

Att de ligger kvar beror på mitt samvete. Mitt samvete tycker att jag borde försöka använda dem. För att det är ett sånt resursslöseri att slänga saker. För att jag borde försöka.

Det innebär ju att de bara ligger där år ut och år in.

Så jag tar mod till mig och lägger dem till textilåtervinningen. Det finns ju sådan numera, och på det sättet kan kanske fibrerna komma till nytta på något vis. Fast det gör ont. Jag skäms för att jag slänger.

Så där är det med mycket. Saker blir kvar, för jag tänker att jag borde använda dem, och de riskerar att helt kasseras och bli till bara avfall om jag lämnar dem vidare från mig. För att jag vill bevara resurser hellre än att de ska förfaras. För att många av sakerna egentligen är för slitna för att någon annan alls ska vilja ha dem.

Det känns lite bisarrt i dessa tider, men jag skulle behöva bli bättre på att slänga saker.

Jag bygger en liten hög med trosor att laga också. Sådana där med en fem centimeters reva i lite tunnslitet tyg. Det går att laga åtminstone ett varv. Och så tar jag en paus för att hantera slängandets mentala plåga.