Category Archives: Miljö

På världsvattendagen: Kunskap som fastnat

Sexåringen har ganska nyligen läst om vattnets kretslopp i skolan.

Idag går jag och rycker fjolårsståndare i trädgårdslandet. Majs, bönor, kålrester och annat.

Sexåringen springer runt med en vattensprejflaska och vattnar. ”Det är okej att jag vattnar, va?”. Ja, visst. Inte för att det behövs, men det gör ju ingen skada.

”Och nu hjälper jag ju blommor i hela landet. För det jag sprejar här blir vattenånga, och sen blir det moln som regnar på andra ställen. Faktiskt hjälper jag blommor i hela världen!”

Han springer lyckligt runt och sprayar vatten lite varstans, tittar på regnbågar som bildas i vattendropparna han sprejar i luften.

Vad har hänt med Fujitsus miljöengegemang?

För kanske ett par år sedan var jag på ett seminarium i Malmö om miljömärkning, ordnat av Svanen. Bland de som pratade var några exempel på företag med svanenmärkta produkter. Ett av dess företag var Fujitsu, som imponerade rejält med sitt miljötänkt och sin märkning av (alla?) datorer.

Den här veckan har jag alltså köpt mig en ”ny” begagnad dator. Och det kom att bli en Fujitsu. Inte av miljöskäl, för köper man begagnat har man trots allt inte riktigt samma urval som om man köper nytt, och jag satsade på något med rätt storlek, rätt systemkrav och som verkade lagom trevligt att skriva på. Men visst, det faktum att Fujitsu gjort ett gott intryck var säkert också en liten faktor.

När jag fått hem min ”nya” dator och testat den och trivdes med den, så fick jag för mig att jag skulle gå in på Svanens webb och kolla om den faktiskit var svanenmärkt, eller i största allmänhet kolla läget för miljömärkta datorer.

De visade sig att det inte finns några svanenmärkta datorer längre. Alls.

En gissning från Svanen själva är att det handlar om att det tog för lång tid med ansökan för varje ny modell, samtidigt som varje modell har kort försäljningstid. Och ja, det är förstås möjligt.

Svanen föreslår istället att man ska leta efter datorer med TCO Developments märkning om man vill ha miljöbra datorer.

Går man in på TCO Developments sida för sökning bland certifierade produkter verkar det dock bara finnas Fujitsu inom en kategori: Displays.

Vad har egentligen hänt med Fujitsus miljöintresse? Handlar det om en tillfällig svacka? Byte mellan olika system? Eller är det helt enkelt så att Fujitsu slutat bry sig? Och i så fall varför?

Ny fast ändå gammal fast ändå ny

Datorn har kommit.

Den känns bra. Till exempel är den enormt mycket snabbare än den gamla.

12-tums känns som en bra storleksförändring.

Nu ska vi min man bara hinna ominstallera till annat operativsystem etc.

Uppgradering och nyköp utan nyproduktion

Jag är lite nervös. För efter drygt sex år med den här datorn, inklusive uppdatering till större batteri och ett antal byten av operativsystem, så har jag nu insett att det är dags att ge upp. Den är för långsam. Den räcker inte till för de krav som ställs för att det ska funka att surfa med den. Den är så långsam att det tar flera minuter (många minuter) för den att lyckas ladda facebook eller twitter här hemma (nej, det är inte dålig uppkoppling) – och jag får ont i handlederna av att jag spänner mig när jag sitter och väntar på att det ska bli dags att klicka vidare. Jag håller till och med på att bli knäpp på att vänta på bokstäverna när jag skrver i ordbehandlingsprogrammet.

Det funkar inte.

Och den stora stationära gemensamma datorn är alltför ofta upptagen – vi är ju fyra i familjen. Så jag behöver ha en egen dator, inte bara för att jag vill ha en i väskan så att jag kan skriva på tåget, men också för att ha en möjlighet att komma åt en dator innan barnen somnat :-)

Så nu har jag beställt en ny dator. Ny som i ”begagnad”. Jag har letat reda på en dator via ett av de företag som säljer begagnade datorer via nätet. Så jag har inte sett och känt på datorn. Jag bara hoppas att det ska vara en dator jag kan trivas med vad gäller känsla i tangentbord, storlek och annat. (Min man, som kan datorer på mer teknisk nivå, har intygat att den tekniskt sett har vad jag behöver.)

Det blir en lite större den här gången. 12tums istället för 10tums. Fortfarande litet nog för att funka att bära rnt på var dag, men lite större än innan. Hoppas jag att jag tycker när jag fått den i min hand också.

Tankar vid vattenkranen

Jag har varit ute och grävt upp jordärtskockor ur trädgårdslandet och ska göra soppa till lunch. Bianca – hög bladig grönska med vackra gula blommor, en riktig prakt åt grönsakslandet sommartid, och sedan underbart goda knölar under senhöst, vinter (i alla fall vintrar som denna) och tidig vår, den tid av året när det annars är ont om mat i trädgården, ända fram tills de sista måste upp för att en ny odlingssäsong ska starta. (Ja, det kommer att finnas för många skockor kvar i landet när vi ska dra igång det här året. Den här gången också.)

Men det fastnar mycket jord i knölarnas veck. Så jag står i köket och spolar rent dem. Och det stör mig att behöva förlora fin bördig jord till avloppet. Så jag försöker undvika det genom att ha knölarna i en bytta, skölja, springa ut i trädgården och tömma. Processen får upprepas, flera gånger. Jorden hinner ju dessutom sedimentera i botten på vägen ut. Det finns inget smidigt sätt att få till det. (Ja, självklart bör avsköljandet ske i anslutning till trädgårdslandet. Men vi har inget vatten draget dit vintertid. Och att stå med iskallt vatten och slabba med det därute – aj, ont i kroppen…)

Jag försöker hälla lite av jordvattenblandningen i blomkrukorna i köksfönstret. Det funkar också dåligt. Och jag spiller och får torka och ha mig.

Jag står där och funderar över det här med vattenåtgång. Om det här som brukar dras upp, om hur många liter det går åt till att odla saker, och framställa kläder, och vårt vattenavtryck. Hur stor skillnad det gör att göra på olika sätt – men tt det alltid är någon annan faktor som påverkas istället. Vill jag spara jorden i vår trädgård går det åt mer vatten. Och det skulle gå åt mycket mindre vatten om jag istället köpte ”industrigrönsaker” som sköljts på effektiva sätt, istället för att odla grönsaker i mitt trädgårdsland.

Jag brukar tänka på vatten när jag tillagar linser och bönor och sånt också. Sånt som ska läggas i blöt i rejält med vatten, och gärna bytas vatten på under blötläggningstiden också, och sedan kokas i mer vatten, som sedan ska hällas bort. Det går åt en massa vatten. Och jag tänker att ofta är det råvaror man använder på ställen där det är ont om vatten. Eller ris. Ris ska man ju, om man gör ”rätt”, skölja innan man tillagar det. Jag struntar i det, för dels är jag för lat, och dels är det det här med att spara på vatten…

Och så tänker jag på matsvinn där jag står. Jag skrubbar knölarna, för jag tycker det försvinner så mycket om jag skalar. Å andra sidan skär jag bort ganska frikostigt av det jag tycker är fult. Så det blir en hel del svinn. Och det kommer ju alltid att bli knölar kvar i marken som vi missar. Det blir ju på det hela taget mer svinn när man odlar själv än när man köper, eftersom det inte alltid blir så rationellt och perfekt. Hade vi istället odlat blommor – ja, sådana man bara har för att de är vackra, inte Bianca, som råkar blomma som en bonus – så hade det ju inte blivit matsvinn, för då hade det inte varit mat. Förlorad mat som kunde ätits är alltid dåligt, det är procentsatserna som är det viktiga – det är i alla fall den känslan man får när det pratas om det här. Som om just mat vore helig.

Sånt tänker jag på när jag står och förbereder lunch. Vad tänker du på?

Folkvandringstid

Jag har så himla svårt för den här idén att vi ska bestämma vem som får bo i ”vårt” land. Var kommer den tanken ifrån, liksom? Det enda rimliga är ju att människor får röra sig fritt i världen, flytta dit de vill, dit där de trivs och mår bra.

Och ja, självklart måste vi ha regler för hur vi samexisterar när det bor många människor på samma plats – regler för vilka krav vi ställer på varandra, att vi inte får skada varandra, hur vi ska hjälpa varandra i ett samhälle, och så vidare.

Men inte för vilka som har rätt att finnas här, vara här, bo här.

Att vissa personer hann hit före andra är liksom inget rimligt skäl att inte andra ska få komma hit, eller att det ska behövas någon sorts tillstånd eller godkännande. Det känns som en idé från en förgången tid – väldigt långt förgången – men utan att vara historiskt påläst undrar jag ibland om det är tvärtom, att landsgränserna och de begränsade rättigheterna att förflytta sig är mer cementerade nu än nånsin tidigare. (Som sagt, jag är inte påläst på detta område, så någon som har koll får gärna berätta eller peka mig på var jag kan läsa på om detta på ett bra sätt utan att behöva plöja alltför djupt.)

Människor har i alla fall till och från under mänsklighetens historia förflyttat sig en hel del. Periodvis inte så mycket, periodvis mycket mer. Och det har säkert funnits många olika skäl till att människor flyttat på sig.

Vår tid nu är en period när många människor ser skäl att förflytta sig. För att de förföljs av religiösa skäl, för att de förtrycks, för att det är krig, och för att klimatet förändras och gör tillvaron svårare (vilket nog i många fall är anledningen till att en del andra konflikter trissas upp). Om man inte kan leva tryggt och säkert på den plats man är född, så är det fullkomligt självklart att bege sig någon annanstans. Det är en överlevnadsinstinkt, en fullt rimlig sådan. Och vi är alla människor, med samma rättigheter.

Och nog för att människor är en djurart som alla andra. Men jag tycker trots det att vi människor ska låta bli att pinka revir och säga ”nä nä, det här är mina jaktmarker, och du är inte välkommen hit”. För vi behöver inte pinka revir av det slaget för vår överlevnad.

Istället behöver vi välkomna de människor som kommer hit, precis som vi önskar att de skulle göra om det var vi som var tvungna att överge vårt land.

Transportvolymer

Infrastrukturen räcker inte till för nuvarande transportbehov. Pågatåg och Öresundståg är proppfulla med resande, och det finns inte plats att klämma in fler turer, inte innan järnvägen hunnit byggas ut. Samtidigt är det också proppfullt på vägarna.

Moderaterna vill lösa detta genom fler filer på motorvägarna.

Värt att nämna i sammanhanget är att man brukar säga att om man ökar vägkapaciteten med 1 procent, så ökar transportmängden med 0,9 procent. Eller, det är säkert fel uttryckt av mig – det ska säkert vara andra ord, men det är de siffror som brukar nämnas. Poängen är att det inte blir mer utrymme i trafiken, men däremot ökade transporter och förstås även ökade utsläpp (när det rör sig om vägar).

Transporterna står för en stor del av utsläppen av växthusgaser i Skåne.

Klimatpåverkande gaser Skåne

Den enda sektor som inte minskat sina utsläpp sedan 1990 är transportsektorn. Samtidigt som utsläppen från personbilar minskat ökar utsläppen från godstransporter.

(Källa: miljomal.se/Naturvårdsverket)

Vi har alltså mer och fler transporter än vad infrastrukturen klarar av, och vi har stora utsläpp från transportsektorn.

Min naiva tanke är att det rimliga borde vara att försöka minska transportbehovet på olika sätt. Färre transporter, totalt mindre volymer, sluta flytta runt så mycket saker.

Fast det skulle ju kunna riskera att andas att närodlat är bra ;-) Och nej, jag vet att det inte är så enkelt som att närodlat per automatik är bra – men det finns poänger där som är värda att plocka upp.

Det är ju också så att vi upprepade gånger får höra att nejdå, transporterna är inget problem, transportutsläppen är en så liten del i varornas totala livscykelpåverkan. Jovisst, men lik förbaskat har vi de där siffrorna i diagrammet ovan.

Min uppfattning är att vi både måste minska transportmängderna, utsläppen från transporterna OCH öka andelen ekologiskt odlad mat. Vilket ju förstås innebär att vi behöver mer ekologisk odling i Skåne. För de siffrorna är rätt usla för Skåne:

Ekologisk åkermark i Skåne(Diagram och data från miljomal.se/RUS.)

Och så behöver vi hitta smidiga lösningar som gör att vi kan transportera den ekologiska närodlade maten effektivt. Så här, till exempel: Samordnad varudistribution Ystad-Österlen.

Med hjälp av en gemensam distributionscentral som drog igång den 1 oktober 2013 har det skapats nya möjligheter för lokala och regionala matproducenter att lägga anbud på kommunernas livsmedelsupphandlingar på grund av att transportdelen i upphandlingen tagits bort.

Däremot ska vi inte bygga nya motorvägsfiler. Det är inte lösningen.

Världen behöver så många hjältar

– The outlaws have many sympathizers.

– Sympathizers don’t do anything but sympathize, Gisburne.

(The greatest enemy.)

Den här världen är i sånt stort och akut behov av hjältar, på så många plan och områden. Och det är så fruktansvärt lätt att känna sig otillräcklig.

För jag kommer ju aldrig att orka bli en hjälte till fullo, så där helhjärtat så att jag går all in och släpper allt annat. Eller, när jag var yngre, men inte nu. Jag är en liten lort, jag går inte till kungs, jag ställer mig inte på barrikaderna.

Och världen är så stor så stor. Sanne är så liten och feg.

Jag vill också vara en Robin Hood. Och samtidigt avundas jag Robin Hood. Världen var åtminstone lite mindre på den tiden. Det är mer hanterligt att orka vara hjälte i Sherwood än i hela världen.

Men det är väl det. Man måste våga begränsa för att orka.

Och det går inte att förlita sig på enstaka hjältar till att rädda världen och mänskligheten och det goda, så är det ju. Några få personer kommer aldrig att räcka. Vi måste vara många som ska orka och känna kraft.

Så hur ska vi göra för att orka? Var ska vi hitta kraften? Det är så lätt att tappa gnistan och hoppet.

Och vi vet ju att det inte räcker med att vi köper miljömärkt och tar bussen. Det behövs större förändringar, en omställning av samhället. Det räcker inte med ”sympathizers”, vi behöver orka vara hjältar. Även om vi kan vara hjältar på olika sätt – det behöver liksom inte vara frågan om fysisk kamp – så behöver vi vara just hjältar.

– Give up this life, Robert.

– No. Not until there’s justice for all.

– I doubt if there’ll ever be that. Besides, there are other ways of getting justice.

– Then use them.

(Rutterkin.)

Och jag tror att vi behöver hjältesagorna. Hjältarna att se upp till. Sagorna att berätta och gå tillbaka till för att finna styrka och känslan av att det går. Som mål, som motivation. Vi behöver den där romantiska touchen på det. Det är sånt som kan fungera som drivkraft på riktigt. Att bara vara god och göra rätt för sakens skull räcker inte riktigt i längden. Inte för tillräckligt många. Inte när världen ser ut som den gör.

Men hur åstadkommer vi det, när vi så lätt sjunker under isen av hopplöshet? För som sagt var, jag orkar liksom inte försöka vara hjälte för tillfället. Jag orkar inte ens vara en god och strävsam människa – jag har kört så slut på det att jag behöver fåfänga och verklighetsflykt, och målet känns så långt borta och omöjligt.

Hur ska vi orka vara hjältar? Hur hjälper vi varandra att palla vara Robin Hood? (Eller vilken hjälte som nu passar dig. Det finns många att välja på, och poängen här är ju självklart inte att det är just Robin Hood som är lösningen. Det bara råkar vara den hjälte mina tankar fastnat för i nuläget.)

– The target is too far, my aim is lost!

– Then aim again.

– For what purpose? To what end?

– There is no end, and no beginning. It is enough to aim.

(The Children of Israel.)

Ja, jag vet att jag tjatar. Men alltså, de orden fångar så mycket av det centrala här. Att lyckas behålla målet, orka sikta och försöka, fastän det känns omöjligt.

Hur ska vi göra för att känna oss stolta när vi bara känner oss otillräckliga? Hur ska vi väcka den där känslan – någon sorts blandning av förälskelse och ilska (?) – som gör att man orkar kämpa, den där lätt religiösa vansinneskänslan – utan att för den skull hemfalla åt vansinnesvarianter och extremism? Hur ska vi få oss själva att sträcka på ryggen? Hur ska vi göra för att orka och vilja vara de goda hjältar vi behöver vara? För att orka vara så där ”naiva” och följa våra impulser, när vi sett hur hemsk världen är och det alltid finns tråkmåstena att sköta om?

Do you want them to win?

(The greatest enemy.)

Kan vi hitta fler potentiella hjältar att följa? Kan vi på något vis stötta de hjältar som finns? Eller finns det sätt att stötta oss själva i att bli hjältar? Vad är det som krävs för att vi ska vilja och orka bli hjältar – måste vi knuffas ut i det av någon händelse som gör att vi inte längre kan kämpa emot utan helt enkelt på ett eller annat sätt upplever att vi bli tvingade, att vi inte har något val?

Min tanke med det här inlägget var egentligen att skriva en allmängiltig text – inte så knuten till mig utan mer till alla. Men jag inser att den ändå blir väldigt färgad av vad som rör sig i mina tankar och känslor i nuläget – jag är just nu inte kapabel till allmängiltiga saker, tror jag.

It’s enough to aim. Aim again.

Herne the Hunter: Why have you come?
Robin of Loxley: To break faith with you.
Herne the Hunter: You cannot, you were chosen.
Robin of Loxley: Then choose another.
Herne the Hunter: There is no other. The little ones will hide in terror, the book of power will take revenge. Your arrows must be ready.
Robin of Loxley: The target is too far, my aim is lost!
Herne the Hunter: Then aim again.
Robin of Loxley: For what purpose? To what end?
Herne the Hunter: There is no end, and no beginning. It is enough to aim.

Ett meddelande till dig som nyss hittat hit och förväntar dig en miljöblogg

Min blogg nämns alltså i den här listan över miljöbloggar. Jag är rörd och hedrad över omnämnandet och beskrivningen:

Sanne skriver inte bara om ett ekologiskt leverne med vegetarisk matlagning och egenodlade grönsaker, trots att hon är både ekolog och miljövetare. Hon skriver också om livets små stunder, vilket gör hennes blogg till något särskilt. Det är inte ofta en för mig tidigare okänd blogg berör, men det gör Sannes ord. Därför får hon en alldeles särkskild plats i denna lista över bloggar som inspirerar till en miljömedveten livsstil.

Men du som hittat hit till min blogg via den listan blir kanske besviken. Just för tillfället är det ganska lite miljö i den här bloggen. För jag skriver om det som rör sig i mitt huvud, och för närvarande är det mindre av miljö och mer av annat.

Du är förstås välkommen ändå!

Vill du läsa specifikt om miljö här i bloggen, så finns det här: sanne.wblogg.se/category/miljo/