Vi har en klimatkatastrof på ingående, en katastrof som gläntat på dörren och redan smugit in.

I detta läge finns två huvudlinjer:
1. Göra det bästa man kan och mäktar med,
ELLER
2. Förhala, förminska, motarbeta och hävda att problemet inte finns eller är akut.

Alla de politiska grupperingar som INTE vill bekänna sig till linje 2 behöver samarbeta. Det innebär att göra vad man kan för att inte ge linje 2 möjlighet att bestämma kursen.

Om man anser att klimatet är viktigt så prioriterar man det framför andra typer av frågor.

Om man tycker klimatet är viktigt så förhandlar man fram en regeringslösning och en budget som kan gå igenom i en bred lösning, så att man kan hålla linje 2 borta från att bestämma.

Om man INTE är beredd att samarbeta och kompromissa för att hitta lösningar som håller linje 2 borta från den ekonomiska makten i det nu rådande klimatläget, då tycker man inte klimatet är viktigt på riktigt.

Om man släpper fram en budget som minskar anslagen till vår viktigaste miljömyndighet med 40% då tycker man inte på riktigt att klimatet är viktigt.
Då kan man kalla sig grön röst hur mycket man vill. Man är ändå en del i att sabba oerhört mycket av det viktiga arbete som pågår.

Pär Holmgren föreslås få en av topplatserna på miljöpartiets EU-vallista.

Jag ska börja med att säga att jag har stort förtroende för Pär, och jag tror han kan göra stor nytta. Dessutom förstår jag till fullo att han känner att det är dags nu. Som det är nu går saker liksom käpprätt åt helvete, och då måste man försöka hitta nya vägar. Jag förstår hans frustration och känslan av att nä banne mig, nu måste jag faktiskt försöka med politiken också.

Tyvärr är min nästa tanke de praktiska problem det här innebär på andra arenor.

Pär Holmgren är en seriös och respekterad expert på klimatområdet. När Pär sagt eller tyckt eller skrivit något är det överlag inget problem att sprida det vidare i kanaler från myndigheten jag arbetar på. Pär Holmgren är en etablerad seriös aktör – och partipolitiskt neutral. Och det där sista är enormt viktigt för en myndighet: det är inte okej att sprida sådant som kan uppfattas som partipolitik.

Visst kan man bjuda in politiker till att tala på konferenser eller på andra sätt uttala sig. Men då ska det helst antingen vara någon som innehar en specifik position och liksom är där i egenskap av sitt ämbete – minister, kommunalråd, nämndsordförande i relevant nämnd eller något liknande – eller så har man bjudit in politiker som representerar olika sidor för att ge balans. Möjligen kan man också bjuda in en före detta politiker ensam. Eller en politiker som jobbar specifikt med ett visst område som samtidigt inte är direkt kontroversiellt.

Men sammanfattningsvis: det är aldrig okomplicerat att sprida det en politiker framför. Det måste alltid vägas, balanseras – är det här neutralt nog? Borde vi balansera upp det på nåt sätt?

Genom att kandidera för Miljöpartiet går Pär Holmgren från att vara enkel och neutral expert till att bli något man måste göra ett övervägande kring varje gång.

Och jag gissar på att det blir samma sak i TV: om TV bjuder in honom till att säga något så är han inte längre experten utan hamnar istället som motståndare till en moderatpolitiker som tycker att det här kan marknadskrafterna lösa. (Kanske är det jättebra att faktiskt placera Pär i det läget. Men ändå.)

Dessutom innebär ju detta förstås att motståndarna kommer att hävda att allt Pär sagt tidigare genom åren inte alls är neutralt. Att allt han sagt om klimatet i själva verket är för att hjälpa miljöpartiet.

För det finns en märklig uppfattning att anledningen till att det är många miljöpartister som jobbar med miljöfrågor innebär att man har en politisk agenda. Att man inte är neutral nog att arbeta med frågorna. Av någon anledning är det väldigt svårt att fatta att det går åt andra hållet: att anledningen till att man röstar på miljöpartiet är att man är insatt i frågorna och ser att miljöpartiet (eller för den delen vänsterpartiet) har den bästa politiken för att åstadkomma de förändringar som behövs.

Och allt det här går på en märklig kollisionskurs med det man väldigt ofta får höra om man är engagerad, till exempel inom miljöområdet: ”Du borde engagera dig politiskt!”. För grejen är att det är så himla svårt att kombinera. Så fort man bryter den partipolitiska neutraliteten så anses det som säger som rent fakta plötsligt mindre värt för att man är politiker. Är man politiker antas man säga och tycka och vilja driva igenom saker av egen personlig. Vill man kunna fortsätta som en seriös aktör som får säga hur saker är så förutsätter det oftast att man håller sig borta från partipolitiken.

Jag tycker det är sorgligt. Och jag ser att det ställer till med en massa problem.

Med allt detta sagt: Jag förstår att Pär tar detta steg nu. These are desperate times och man måste försöka. Jag hoppas att han ska slippa alltför mycket av den skit jag beskrivit ovan eller att han ska klara av att hantera den på ett bra sätt. Jag hoppas att folk ska fortsätta se hans expertkunskap och inte avfärda honom som politiker. Jag hoppas att han ska kunna locka människor som annars inte skulle rösta på miljöpartiet att ta det steget i EU-valet så att miljöpartiet får ett större mandat.

Och jag önskar lycka till.

Nu blir det politik. Partipolitik.

Och jag tänker börja med en disclaimer. Jag är INTE intresserad av partipolitiska diskussioner, eller diskussioner alls, i kommentarerna till det här inlägget. Jag skriver inlägget för att jag häromdagen blev ombedd att ge min syn på olika partier i relation till klimatet, och jag insåg efter att tankarna vandrat runt i mitt huvud, att texten kommer att bli ganska lång och att det nog helt enkelt är enklast att skriva något här, i bloggen.

Vi börjar här, med en nedkortad version av vad jag för några dagar sedan skrev i ett annat sammanhang:

Även om Miljöpartiet inte skött sig perfekt så är det ändå Miljöpartiet som ligger mig absolut närmst. Det är Miljöpartiet som är bäst på att lyssna på forskare och miljötjänstemän kring vad som behövs. Det är Miljöpartiet som håller miljöfrågan högst. Och trots att man fått göra en mängd eftergifter i regeringsställning – det är så det funkar när man är ett litet parti – så har man samtidigt åstadkommit otroligt mycket. Både inom den rena klassiska miljöpolitiken, men också vad gäller andra politikområden där klimat och miljö fått mer genomslag än innan.

Miljöpartiet är inte perfekt. Men Miljöpartiet gör vad som går att göra under rådande förhållanden. Och det bästa sättet att få dem att få igenom mer av sin politik är inte att straffa dem och proteströsta på andra partier utan att ge dem större mandat.

Om du oroar dig för klimatet – och det bör du verkligen göra! – så är det viktigaste att göra i nuläget att ge mandat för kraftfull klimatpolitik, på alla nivåer. Genom att klimatrösta om en månad. Med en riksdag och regering med starkt klimat- och miljömandat kan vi få till en omställning som gör att alla de där små sakerna vi själva borde göra i vardagen men inte orkar blir lättare, relativt sett billigare, och så vidare.

Och ja, det finns massor med andra viktiga politiska frågor. Men om vi inte fixar det här med klimatet så kommer de nog ganska snart att kännas betydligt mindre viktigare. Just nu är det klimatet vi behöver fixa, först av allt. Klimatet först, det andra sen.

Och ja, min rekommendation är att du röstar på Miljöpartiet.

Och då frågade en vän så här:

Hur skulle du rangordna/bedöma/beskriva de olika riksdagspartiernas (om möjligt även de som siktar på att bli det) miljöpolitik?

Det är den frågan som är grunden för det här inlägget.

Men vi börjar i vad andras utvärderingar säger.

Naturskyddsföreningens undersökningar och sammanställningar.
(Obs! inte bara klimat utan även andra miljöområden!)

”Hur ställer sig partierna i viktiga miljöfrågor inför valet? Nu har Naturskyddsföreningen krävt partierna på svar. Vår granskning visar att Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill mest av alla partier. Tätt därefter kommer Liberalerna – som sticker ut som det borgerliga partiet med högst miljöambitioner.”

Hela texten på Naturskyddsföreningens webbplats.

”Inför förra riksdagsvalet presenterade vi 18 miljöförslag till partierna. Nu har det gått fyra år och det är dags att utvärdera vad partierna har åstadkommit. Har de levt upp till sina miljölöften – eller var det bara snack?”

Hela texten på Naturskyddsföreningens webbplats.

Sammanfattningsvis är Miljöpartiet och Vänsterpartiet bäst. I Alliansen är Liberalerna bäst.

Föräldravrålets klimatkompass

”Enkäten Klimatkompassen är ett initiativ från Världsnaturfonden WWF och Föräldravrålet. Syftet är att lyfta klimatfrågan på den politiska agendan och göra information om partiernas klimatpolitik tillgänglig för väljare inför valet.”

Läs mer om klimatkompassen, vilka frågor som ställts och varför samt Föräldravrålets bedömning av svaren.

Läs alla svaren i Klimatkompassen.

Men vad tycker jag då?

I nuläget (sensommaren 2018, efter en sommar med konstant värmebölja, torka, skogsbränder och annat) ”tycker” förstås alla partier (utom ett) att klimatet är en viktig fråga. Men det betyder inte att de har en rimlig klimatpolitik eller att de verkligen agerar inom området.

Om vi börjar med Miljöpartiet så tror jag att jag redogjort för huvuddragen ovan. Miljöpartiet har suttit i regeringsställning senaste mandatperioden och har åstadkommit en hel massa saker. En hel del av dem sådant som inte syns för allmänheten. Och en av de viktigaste bitarna tror jag är att de fått klimat att genomsyra de flesta politikområden, alltså inte bara klassisk ”miljö”. Som en positiv effekt av detta tror jag att fler toppolitiker inom socialdemokraterna tvingats tänka miljö. Och för de socialdemokrater som har ett genuint miljö&klimatintresse så tror jag det varit ett bra stöd att ha miljöpartiet som regeringspartner.

Så… då fortsätter vi med Socialdemokraterna. Jag skulle säga att socialdemokraterna är att tudelat parti. Det finns en hel massa socialdemokrater med en hyfsad insikt på klimatområdet och som arbetar med hållbarhetsfrågor och framtid på ett synnerligen relevant sätt. Men det finns också en stor andel av socialdemokraterna som sitter fast i ett gammalt grått betongtänk där allt handlar om pengar, produktion, tillväxt, jobb och så vidare – utan konsekvenstänk utanför den snäva klassiskekonomiska bubblan.
Det är dessutom rätt få socialdemokrater som verkligen lyfter fram klimat och miljö som bärande och viktigaste frågor. Den riktiga insikten finns inte än. Men ja, en röst på socialdemokraterna kan mycket väl vara en klok sak om man hör till dem som tycker Miljöpartiet känns fel. Kom dock ihåg att utan Miljöpartiet kvar i riksdagen kommer Socialdemokraterna att åstadkomma mycket mindre.

Vänsterpartiet då? Vänsterpartiet är bra. Det finns en ordentlig insikt i Vänsterpartiet. Många mycket bra förslag och en tydlig insikt om hur livsstil, social hållbarhet och rättviseaspekter hänger samman med hur vi förstör Jorden och vilka som kommer att drabbas etc. Samtidigt är det värt att notera att oavsett hur bra Vänsterpartiet är när man ställer konkreta frågor om specifika klimatområden så är det sällan så att Vänsterpartiet lyfter fram klimatfrågan som profilfråga. Det är inte där drivkraften ligger hos partiet i stort. Och sannolikheten att Vänsterpartiet ska sitta med i en regeringskoalition är ganska liten. I nuläget behöver vi verkligen ha en regering som driver klimatfrågan av eget initiativ. Men ja, Vänsterpartiet är bra.

Och så andra sidan då. ”Alliansen.”

Jag skulle vilja säga att det allra största problemet med alla partier på den sidan är just ”Alliansen”.

Men vi benar i det. Vi börjar från Moderaterna. Moderaterna hävdar med bestämdhet att de tycker klimatet är viktigt. Och de vill lösa det genom att… ta bort flygskatt, sänka skatter på fossila bränslen, dra ner på en massa satsningar – och lösa problemen någon annanstans i världen. Trovärdigheten i deras klimatpolitik är med andra ord fullkomligt usel. Ovanpå det har de en hel del kandidater som på twitter ägnar sig åt att driva med klimatfrågan. Oändligt med inlägg om hur fånigt det är med elcyklar och oändligt med inlägg på riktig klimatförnekarnivå av det höhö-igaste slaget. Med en lång svans av sympatisörer som faktiskt praktisk sett ägnar sig åt att försöka få tyst på oss som vill prata seriöst om klimatet. Och ingen från partiledningen verkar se något problem med detta.

I moderaterna saknas alltså helt insikt. Och det är också värt att dra sig till minnes att Fredrik Reinfeldt faktiskt tycks ha drabbats av klimatinsikt under sin tid som statsminister – läs mer om det här – och ändå åstadkom hans regering väldigt lite. Bland nuvarande moderatsympatisörer hånas Fredrik Reinfeldt för sitt öppna hjärtat-tal, och jag hyser inget hopp om att de ser mer upp till honom när det gäller klimat.

Så snälla, rösta inte på moderaterna!

Moderaterna är i sig dessutom det största problemet med att rösta på allianspartier över huvud taget. För det blir allt tydligare – både från uttalanden från tongivande moderater på twitter och genom uttalanden i media – att moderaterna faktiskt på allvar vill samarbeta med SD. Och ja, i det här inlägget försöker jag hålla mig till just klimatpolitik, men det vore förödande för vår demokrati att ge SD makt – och därmed i längden för klimatet. Plus att SD faktiskt i huvudsak är klimatförnekare av rang.

Moderaternas flörtande med SD är det största problemet när det kommer till övriga allianspartier. Jag tycker uppriktigt synd om de vänner som jag vet är rimliga vettiga människor med ambitioner när det kommer till miljö, demokrati och människovärde men som anser sig stå närmst Liberalerna eller Centerpartiet. Ja, jag vet att Annie Lööf kraftfullt hävdar att hon inte tänker samarbeta med SD. Men om Moderaterna blir största borgerliga parti och bildar regering med stöd av SD… Nå, vi släpper den analysen.

Centerpartiet anser sig i alla fall vara alliansens gröna röst. Men trots detta är det sällan man aktivt lyfter klimatfrågan. Gör man det så är det ofta i förbigående, för att kunna flagga med klimat&miljöflaggan och för att tala om att man är bättre än Miljöpartiet. Men man driver inte frågan särskilt mycket. de konkreta förslag som läggs har drag av samma problem som moderaternas: vi löser det här någon annanstans någon annan gång och med framtida teknik. Och jag är rädd att i ett förhandlingsläge för att kunna få regeringsplats så är det inte dessa frågor man kommer att driva hårdast. Jag är rädd att klimatfrågor från centern rätt lätt blir överkörda – i betydligt högre utsträckning än vad gäller Miljöpartiet i nuvarande regeringskonstellation.

Liberalerna är enligt undersökningarna från Naturskyddsföreningen faktiskt bättre på miljö än Centern. Rent konkret brukar de dock ägna partiledardebatterna i TV åt att säga ”fast om vi kunde satsa på kärnkraft…”. Och tycka vad man vill om kärnkraft, men engagemanget från Liberalerna imponerar inte. I övrigt gäller samma analys för Liberalerna som för Centern vad gäller regeringssamarbete.

Kristdemokraterna verkade för några år sedan ha ett visst klimatengagemang. Jag tror inte de personerna är kvar längre? Och efter vad jag hört finns klimat inte alls med i partiets valmanifest.

Det kan också vara värt att nämna Feministiskt initiativ i den här genomgången. Utan att ha satt mig närmre in i deras politik så har jag känslan av att de faktiskt är riktigt bra när det kommer till klimat. Men i nuläget – DET ÄR BRÅTTOM MED KLIMATET – så skulle jag inte våga ta risken att lägga min röst på dem när risken är överhängande att de inte alls kommer in i riksdagen.

En sak till:

Efter den gångna sommaren och den klimatinsikt som slutligen drabbat fler människor i vårt land så pratar flera av partierna mer klimat än på länge och kommer med konkreta förslag. Det är förstås jättebra! Men att man börjar prata om något nu, när folk har småpanik, betyder inte att man faktiskt kommer att jobba med frågan efter valet eller ens att man faktiskt har insikten om vad som behövs. Min bedömning är att det är bättre att rösta på partier som faktiskt brukar jobba med klimatfrågan än på dem som plötsligt pratar om det just nu.

Så. Det var en hel massa tyckande. Ja, just tyckande. Inga djupgående analyser baserade på siffror utan magkänsletyckande. Du får hålla med eller låta bli. Ovanstående är egentligen bara ett långt svar på en fråga jag fick, vänner emellan.

Och: när det kommer till politik på lokal och regional nivå så behöver ovanstående inte alls stämma. I din kommun kan det mycket väl vara personer i helt andra partier som är drivande och får saker att hända.