Category Archives: Miljö

När jag blir gammal ska jag leva på jordärtskockor och rosenbönor

”När vi blir gamla ska vi leva på morötter vi själva odlar i trädgården”, brukar vi ibland säga, halvt på skämt, halvt på allvar. Fast när jag tänker närmre efter tror jag jag ska leva på jordärtskockor och rosenbönor.

I lördags gick jag ut för att plocka upp ett stånd skockor att göra soppa på. Jordärtskockorna står kvar i landet, för det brukar vara för tidigt att skörda dem på hösten när vi tömmer trädgårdslandet i övrigt, de brukar må bättre av att få stå kvar och växa till sig och skördas efter vintersäsongen. Å andra sidan så finns det ingen möjlighet att äta upp alla skockorna på den relativt korta tid de håller efter skörden (relativt de stora mängder det blir…). Skockorna lagras nämligen allra bäst just i jorden där de växer. Och eftersom vi nu inte har någon vinter att tala om (pyttelite snö och kyla vid jul, och sedan dess plusgrader, regn och en del blåst) så tänkte jag att då kan jag ju lika gärna börja använda av dem nu.

Så jag grävde upp ett stånd. Av denna mängd har jag sedan gjort soppa till hela familjen, gjort ugnsrostade skockor igår, och har kvar till i alla fall en middag till (kanske mer).

Idag har jag lagat chili. Och bönorna som jag la i blöt igårkväll och sedan kokte en kvart ikväll innan jag slängde i dem i chilin, var våra egna rosenbönor från i somras. De blev mycket goda.

Jordärtskockor och rosenbönor, två grödor som växer som ogräs hos oss, och som tillsammans borde ge ganska bra näring – och där vi själva kan stå för utsädet utan några som helst problem. Det känns ganska tryggt, faktiskt.

Jag hoppas bara de trivs även i det framtida klimatet.

Jag är en liten lort

Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

(Jonatan i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren.)

Men det kan inte hjälpas. Väldigt ofta känner jag mig just som en liten lort.

För ja, det finns gigantiska problem därute i världen. Orättvisor, svält, människor som skor sig på andra. Och miljön. Mänskligheten håller tillsammans på att knuffa våra livsförutsättningar ut över stupet.

Vi vet. Och vi borde agera.

You were sleeping. You’ve slept too long – we all have. It’s time we woke, time we stopped running.

(Robin of Loxley i Robin of Sherwood.)

Vår tid behöver både Robin Hood och Jonatan Lejonhjärta, människor som orkar och vågar ta risken för det de tro på.

Men jag är just en liten lort. Jag är för hemkär och feg, trivs för bra här i mina ganska trygga omständigheter. Det skäms jag stundtals över.

Det är svårt det här att ställa om från ägande…

En del i att ställa om till cirkulär ekonomi är att övergå från ägande till hyrande. Poängen är bland annat att prylar ska användas mer tid per pryl. Det brukar dras exempel om att en skruvdragare i genomsnitt används 15 minuter (eller nåt sånt), och att en bil i genomsnitt står still 23 av dygnets 24 timmar, och att det är dåligt utnyttjande av resurser att de bara står outnyttjade resten av tiden och sedan skrotas. Miljömässigt är det bättre att prylarna används mer, och att någon annan – en uthyrare – har ansvar för att de underhålls och repareras och hålls i gott skick. Och då behövs det totalt sätt färre per pryl.

I teorin tycker jag det låter jättebra.

I magen har jag mycket mycket svårare för det.

Det måste ha varit någon gång på nittiotalet som något företag hade en reklam med en munk av något slag, som pratade på om det här med att bara äga ett fåtal saker och att det i praktiken inte var något problem, för resten – TV och video och allt annat sånt – kunde man hyra hos Thorn. Jag tyckte det var bisarrt då. Och det tycker jag, i alla fall känslomässigt, fortfarande. Även om jag i tanken inser att de nog var före sin tid ;-)

Grundproblemet för mig ligger på något vis i det här: Det jag har köpt det har jag köpt. Det kostar mig sedan inget mer. Och kostar det mig, så är det i form av lagning och underhåll, vilket är lägre kostnader än att köpa en ny pryl. (Så ska det i alla fall rimligen vara.) Ett köp är en investering. Något som är genomtänkt. Något som jag gör när jag har råd, baserat på min ekonomiska situation just då. Ibland har jag kanske inte råd, och då låter jag bli allt sådant och håller mig till nödvändigheter som mat etc.

Det sägs att det man blir rik på inte är stora inkomster utan små utgifter. Och det är där det liksom börjar bli knepigt med det här att ”hyra” eller abonnera eller prenumerera på en tjänst eller vad det nu heter i olika sammanhang. För det innebär ju att jag binder upp mig på fasta kostnader, för varje månad. Och det blir det snabbt stora pengar av. Och när jag inte längre har råd med det, så har jag inte längre tillgång till tjänsten.

Har jag köpt en skiva, så har jag den skivan. I all evighet – utom om den skulle gå sönder eller försvinna. Jag kommer att kunna lyssna på den under många år. Ibland ofta, ibland kanske inte alls på jättelänge, och sedan kanske jag längtar efter den igen och plockar fram den.
Har jag istället ett spotify-abonnemang så kan jag lyssna på skivan så länge jag har abonnemang. Men den dag jag inte längre har råd, eller inte längre tycker att den mängd jag lyssnar är värt en viss kostnad varje månad, så kan jag inte längre lyssna på skivan.

Samma sak gäller förstås prylar av annan karaktär, oavsett om det är hammare eller kläder.

Vi har under många år fått lära oss det är dåligt att köpa saker på avbetalning. Dels för räntornas skull, men också utifrån andra aspekter. Sammantaget kommer vi med avbetalning att betala under väldigt lång tid och ibland mer än vad prylen egentligen var värd – men det kändes inte så mycket eftersom det var så lite varje gång. Och på något vis känns det relevant även här. Den där låga månadskostnaden på spotify, och på andra liknande hyrabonnemang och avtal och annat – om vi nu ska gå över till detta för den cirkulära ekonomins skull – blir ganska stor i längden. Speciellt när vi ska flytta över en massa av våra behov på den sortens lösningar.

Dessutom kräver det bättre ekonomisk överblick än många av oss har. Fasta små utgifter varenda månad kräver på ett annat sätt att man ställer upp en budget och faktiskt räknar bort dessa utgifter för att se vad man har kvar.

Extra bisarrt känns det när många människor faktiskt inte längre anser sig ha råd med det klassiska dagstidningsabonnemanget.

Längtan efter något som kanske är planekonomi fastän det ordet är skitläskigt för så många – men hur gör vi?

Vi var ute på stan igår. Trots allt. Barnen började bli lite allmänt trötta på att vara hemma, ville drälla på stan, eventuellt köpa något TV-spel för julklappspengar, samt äta lunch ute. Så vi tog tåget in till Malmö och hamnade först ett varv på Emporia och ett varv på Triangeln (där vi åt goda galetter till lunch), och sedan fick barnen leka på lekplatsen i Magistratsparken en stund, innan vi drällde genom city och ner till centralstationen.

De senare delarna av utflykten var något mer rogivande än de första på de båda konsumtionstemplen. När vi vadade genom människoskarorna på Emporia, bland stora röda banderoller med information om reapriser och gigantiska ställ med kläder och prylar som uppenbarligen ingen egentligen har behov av och som därför måste säljas billigt billigt för att någon alls ska köpa med dem hem, då gick jag omkring och önskade innerligt någon form av planekonomi.

Jag ska börja med att förtydliga att nej, jag har ingen närmre koll på planekonomi, och jag förordar ingen kommunistisk diktatur eller något sådant.

Men det gör ont i mig med alla dessa massor med kläder och prylar. Först odlas en massa bomull, med konstgödning och konstbevattning och kemiska bekämpningsmedel, sedan framställs bomullstextilier på billigast möjliga sätt, där rättigheter åsidosätts för arbetarna och varorna som produceras håller dålig kvalitet, och sedan är det ingn som köper skiten, för det är faktiskt ingen som behöver den. Ja, och liknande för en massa andra saker, förstås.

Det är liksom i grunden vansinne att använda en massa naturresurser och förstöra natur och miljö och människor för att producera varor som ingen behöver och ingen efterfrågar. Och det är det som får mig att yppa det lilla ordet ”planekonomi”. För jag önskar att man faktiskt hade en allmän, gemensam plan. En tanke om att kolla upp hur mycket som rimligen kommer att behövas, och så producera den mängden, i bra kvalitet, och inte massor extra.

Ja, jag är också för valfrihet. I rimliga mängder. Men det här är inte fråga om rimliga mängder. Inte alls.

Om man vill ha mer valfrihet för en viss mängd naturresurser, så kan man förstå återgå till rent hantverk och beställning. Sy varje enskilt plagg på beställning och enligt önskemål. Men ja, det blir väldigt mycket dyrare per plagg. Och det är svårare att maximera resurseffektivitet av tyg om alla ska ha individuella lösningar – det är lättare att verkligen använda varje liten gnutta tyg om man gör mycket och rationellt. (Gör man det i de stora fabrikerna? Jag hoppas det.) Jag vet ju hur bitarna med restlappar bygger på i mitt tygskåp när jag syr något själv.

Och ja, jag vet att själva ordet planekonomi ger rysningar och dåliga vibbar hos många människor. Ordet i sig är så väldigt förknippat med ett samhällssystem de inte vill ha att de inte ens tål ordet.

Men det här, så som vi har det nu, det är inte heller ett vettigt samhällssystem. Det är vansinne.

Så skit i ordet. På något vis måste vi fixa till så att vi faktiskt bara tillverkar de saker det finns ett behov av. Hur ska vi lösa det? Vilka spelregler ska vi ställa upp? Vilka morötter och piskor, vilka lagar?

Och snälla, kom inte dragandes med ”marknaden löser det”, för det är ju helt uppenbart att den inte gör det. Och jag älskar själv information, men information räcker inte på långa vägar till den förändring vi behöver få till här och nu.

Vad föreslår du?

Mellandagslagningen

Som sagt var, jag har slutligen bytt en dragkedja. Och innan des har jag lagat tt par jeans, några t-shirts, en ylletröja, ett par yllestrumpor och lite annat. För jag startade en ny tradition på annandag jul 2014: mellandagslagningen. Istället för att fara runt på mellandagsrea och köpa nya saker, så behöver vi förstås använda tiden till att laga de saker vi har, så att de kan fortsätta att fungera ett tag till.

För det är ju ofta tiden som tryter. I den vardagliga vardagslunken är det ibland svårt att hinna sätta sig och laga kläder. Så då blir det inte av. Men i mellandagarna, i den allmänna stillsamheten och avkopplingen, så passar det ganska bra att försöka beta igenom de där högarna med trasiga saker, oavsett om det är kläder eller annat.

Samtidigt inser jag, när jag sitter och tragglar mig igenom lagningen, att det är någon annanstans skon klämmer också. För visst har vi väl egentligen tid? Men till och med nu när jag sitter och lagar saker, och faktiskt har tid – jag är ledig från innan jul och fram till efter tretonhelgen, med inga andra planer än att fira jul och nyår och ta det ganska lugnt och komma ikapp – så är det som att jag inte riktigt kan med att lagningen tar tid. För på något vis är det värderingsmässigt inte riktigt okej att det tar tid att laga saker. Det är inte status att lägga tid på att lappa byxor eller byta en dragkedja. Det är högre status att lägga tid på att se en dålig film. Eller att gå på stan och köpa nya saker som vi inte behöver.

Och det visar väl att något är skevt i vårt samhälle. Att vi är för bortskämda, faktiskt.

Men jag ska försöka hålla traditionen mellandagslagningen igång. För jag tror det är nödvändigt att vi blir bättre på att laga våra saker.

Att byta en dragkedja

Dragkedjor är hopplöst svåra att byta. Det har man ju alltid fått höra.

Så jag lagar kläder – hål på raggsockar, byxknän och byxbakar och annat på byxor, hål i tröjor och allt möjligt. Men jag byter inte dragkedjor. För det vet man ju hur hopplöst svårt och jobbigt det är. Och nånstans måste man ju få lov att dra gränsen, eller hur?

Fast när det gäller jackor så är det ofta just dragkedjan som ger upp. Speciellt på barnens jackor. Det kan vara hur bra kvalitet som helst på jackan, ”hur mycket jacka kvar som helst”, men dragkedjan har lagt av. Gått sönder så att dragkedjetyget spruckit mellan själva ”kedjan” och resten av tygremsan. Eller så att kedjan slutat fungera och liksom öppnar sig utan att man öppnat den. Eller någon annan variant. Och tyvärr är det ju så att då duger jackan inte mycket till. För även om det ofta finns knappar eller kardborreband också, så är inte jackorna gjorda för att funka med bara detta. I alla fall inte för ungar som ska kunna vara ute på rasterna i alla möjliga väder. Utan då ”måste” man skaffa en annan jacka. Den med dålig dragkedja får duga som andrajacka – vilket i praktiken innebär att det egentligen bara blir en jacka till som  hänger och tar plats i hallen till ingen nytta.

Och tänker man ”ja ja, då får vi köpa en begagnad jacka som ersättning för den som lagt av” – ja, då hamnar man ännu snabbare i samma läge igen. För även den begagnade jackan har förstås en dragkedja, som förstås håller kortare tid eftersom den redan är sliten. Och då står man där med ytterligare en jacka som är helt okej, bortsett från att den inte har en fungerande dragkedja.

Kontentan är förstås att jag/vi/någon måste byta dragkedjor.

Vi har en bekant i närområdet som gör sånt mot betalning, och slutligen lyckades vi komma loss och lämna iväg en av jackorna till henne. Men hon lämnade snabbt tillbaka den. Det var ett alltför hopplöst fall.

Men när jag nu hade bestämt mig, och dessutom suttit och betat av en massa annan lagning och kom till de där jackorna ”nederst” i högen igen (nederst som i de där sakerna som blir kvar när allt enklare gjorts) så tänkte jag ”äh vad fan”. För alltså, det duger ju inte att slänga saker som i övrigt är bra bara för en dragkedjas skull. Så kan vi ju liksom inte hålla på i längden, som samhälle. Jag måste i alla fall göra ett försök.

Så jag satte mig och tittade på det. Skaffade hem en lämplig dragkedja. Satte mig och började sprätta bort den gamla.

Och alltså, jag fattar att vår bekanta tackade nej till jobbet. Den här jackan från H&M är ju knappast sydd för att det ska vara lätt att byta dragkedja. Jag skulle väl inte kalla det omöjligt, men fasligt trassligt och omständigt och svårt att få till på ett bra sätt. Tidskrävande och svårt att få bort den gamla. Tidskrävande och svårt att få dit den nya, och symaskinen tyckte inte om det. Konstruktionen är helt enkelt inte alls gjord för att dragkedjan ska bytas.

Och jag tänker att det är så vansinnigt. För det första ska man förstås välja en dragkedja som håller bättre, så att hela jackan kan hålla för flera barn. Men även så – och speciellt om man nu kör med dragkedjor av för dålig kvalitet – så tycker jag faktiskt att klädföretagen bör se till att jackorna görs med mönsterkonstruktion och sömnadsordning som är anpassad för att man hyfsat smidigt ska kunna byta dragkedja den dagen behovet uppstår. Där skulle klädföretagen kunna bidra massor till ett hållbarare samhälle.

Nå. Efter massor med trassel har jag nu fått dit den nya dragkedjan. Jag är inte nöjd; det har blivit lite veck där det inte ska vara det, och när jag sydde genom sex tyglager plus några lager fyllning plus dragkedjetyget och eventuellt något lager till jag missat att räkna så tyckte symaskinen att det här med trådspänning blev jobbigt, så det blev en del fultrassel på baksidan. Det stör mig. Men det får duga. Jackan fungerar. Sexåringen är nöjd.

Framöver ska jag dock försöka komma ihåg att titta även på dragkedjekvalitet och dragkedjefästen när jag köper jackor. Hur det nu ska funka att väga in den aspekten också, när det redan är svårt nog att hitta jackor som uppfyller kemikaliekrav och annat.

Och jag upprepar: här finns massor som de stora klädkedjorna kan göra. Se till att de kläder ni tillverkar och säljer är anpassade för att det ska vara lätt att byta delar, laga etc när behovet uppstår. Oavsett om kunderna ska göra det själva eller lämna bort det. För det är inte rimligt att lägga över en halv arbetsdag på att byta en dragkedja – eller betala mer än vad en ny jacka kostar för att någon annan ska göra det.

Fyrverkerier och prioriteringar

Jag gillar verkligen fyrverkerier. Det är snyggt med stora maffiga fyrverkerier.

Det är också farligt och miljöförstörande. Och skrämmande för många människor och djur.

Men ja, jag tittar gärna på fyrverkerier. Njuter av det andra köpt och skjuter upp. Trots att vi bor på landet har vi fina fyrverkerier att titta på i alla väderstreck. Vi slipper betala, vi slipper skjuta upp dem. Vi behöver inte ens gå ut, utan nöjer oss med att titta genom fönstren, och eventuellt gå upp till ovanvåningen där vi får ännu bättre överblick.

Men jag har så svårt att begripa att det finns så många människor som är beredda att lägga så mycket pengar på något som är över så snabbt. Och på något som samtidigt är så riskfyllt.

Så mycket pengar på detta – när samtidigt så många människor inte ens anser sig ha råd att välja ekologisk mat och miljöanpassade lösningar.

Den slösaktiga onödiga mysbrasan som ger så mycket välmående

Det är nyårsafton. Jag sitter i fåtöljen framför brasan. Har levande ljus tända.

Jag skulle kunna sitta där jämt. Jag skulle med glädje tända en bra nästintill varenda dag under höst och vinter. För jag mår så oerhört bra av att sitta där och titta på brasan, känna värmen, se lågorna dansa, se kolresterna glöda… Jag är dålig på att tillåta mig att ta det lugnt, göra inget särskilt – men framför brasan funkar det.

Med levande ljus på bordet och i fönstret dessutom, så blir liksom huset och rummet mer ombonat – och tillvaron mycket mer meningsfull. Det är märkligt, men det gör verkligen en ofantlig skillnad.

Me så är det samvetet. För vi ska spara på resurser. Vi ska inte värma upp mer än nödvändigt. Och då ska vi ju egentligen inte tända någon brasa. Inte mer än när det verkligen behövs – typ vid strömavbrott. Och någon enstaka gång för mysighets skull.

Å andra sidan, så är vår vanliga uppvärmning pelletspanna. Om vi värmer huset i övrigt lite mer så kanske det är okej med några mysbrasor då och då?

 

Årets julkalender ger julstämning i toner

Vi har ju brukat ha paketkalender till barnen, och jag har tidigare år skrivit om min vånda kring detta kopplat till miljö och konsumtion och prylhets: sanne.wblogg.se/tag/kalender/

I år har vi landat i en annan variant av ”paketkalender”.

(Jag ska börja med att erkänna att sexåringen dock även fått en legokalender. För det blir trots allt märkligt obalanserat om han hela tiden ska lida för att han kom som nummer två, och storebror har garanterat hunnit få mer sådant än lillebror. Storebror får i år inte någon legokalender. Det tycker han är orättvist.)

I årets kalender består paketet varje dag av två hoprullade papper. Det ena pappret innehåller noter till en jul- eller luciasång – till tioåringen som läser noter och spelar blockflöjt. Det andra pappret innehåller text till (första versen av) samma sång – till sexåringen som nyss lärt sig läsa. Och så är tanken att vi varje dag eller kväll ska kunna spela och sjunga en julsång tillsammans hela familjen.

Tioåringen var måttligt glad över detta i morse. Det var helt uppenbart inte alls vad ha ville ha.

Men ikväll när vi musicerat tillsammans – flöjt, gitarr och sång – så har vi haft riktigt trevligt.

Julklappsfixande

Jag är igång och fixar med julklappar för fullt.

Nej, det är inte jättetidigt. Väntar man för länge är det mycket svårare att det blir oöverlagda och mindre bra val av julklapar. Ska man köpa begagnat behövs det framförhållning. Eller om man vill handla på webben eller tillverka nåt själv.

Nej, jag hör inte till dem som tycker man skippa julklappar helt, vare sig för miljöns skull eller av andra skäl. Minska mängden och välja med omsorg är min åsikt.

Det blir som sagt en del begagnat. Och en del saker som köps med omsorg om naturen. Andra saker som köps för att de gynnar andra viktiga värden. Sannolikt en del julklappar som inte alls är saker. Men alltsammans med en tanke bakom. Eller i de flesta fall minst två – både tanke om hur julklappen ska ge minsta möjliga skadliga effekt och hur den samtidigt ska kunna ge största möjliga positiva effekt :-)

Och ja, det blir mycket köpt via nätet. Det är ju förstås inte riktigt samma mysfaktor som att gå ner på stan. Men ärligt talat var det många år sedan jag kunde gå ner på stan och köpa julklappar som faktiskt var vad jag var ute efter, mer än i något enstaka fall. Att gå ner på stan och shoppa julklappar blir snarast för det mesta höjden av att köpa meningslösa ogenomtänkta julklappar – det jag tycker är värt att skaffa finns liksom sällan att tillgå på det sättet. Inte annat än om jag först nogsamt tagit reda på vart jag ska vända mig och har ett noga utmejslat schema för vilka ställen jag ska ta mig till. Och ändå skulle det ta massor av tid.

Via nätet sparar jag massor med tid. Och resor. Jag kan sitta och göra mina jämförelser på hemmaplan. Jag slipper släpa runt ungarna på stan eller hitta en lösning för var de ska bli av.