Category Archives: Miljö

Vilt – inte bara oproblematiskt

För ett tag sedan skrev Sydsvenskan om viltkött. Om att det är ett bra alternativ för klimat och miljö, bland annat:

Pär-Ola Andersson på branschorganisationen Svenskt viltkött säger att människor blir allt mer intresserade av ursprung och klimatsmart mat. Problemen är ojämna leveranser, för små leveranser och för få mataffärer som tar hem vilt.

– Men vi får inte kalla det för ekologiskt eftersom vi inte kan garantera att viltet till exempel betat på ekologisk mark.

Jag håller med, viltkött är bra både vad gäller miljö och etik. Men tyvärr tog Sydsvenskan inte upp de två problem som alltid mal i min mage när det kommer till att köpa viltkött:

1. Bly. De flesta som jagar använder blyhagel. Livsmedelsverket skriver bland annat så här:

Små barn och foster är känsligare för bly än vuxna. Om djuret är skjutet med blykulammunition rekommenderas att endast äta kött som har minst en marginal på 10 cm till det synligt påverkade köttet som ligger närmast sårkanalen.

Om köttet kommer från områden som ligger närmare än 10 cm till sårkanalen och påverkat kött, eller om du är osäker på vilken marginal till sårkanalen köttet har, rekommenderar Livsmedelsverket att barn under sju år och kvinnor som är eller planerar att bli gravida (tre månader innan man slutar med preventivmedel) att helt undvika att äta till exempel färs och grytbitar. Andra kan äta köttet högst en gång i månaden.

2. Utfodring av vildsvin. En del markägare lägger ut till exempel överblivna bagerivaror och potatis i stora mängder för att öka mängden jaktbart vilt på sina marker – vilket ger inkomster för jakträtt. Men det gör också att vildsvinsstammen ökar kraftigt och att andra markägare runt omkring får problem med uppbökade åkrar m.m.

Vi behöver höstvilan

I en krönika i Sydsvenskan skriver Jonas Nyrén om höstmyset.

Nu närmar vi oss den konstruerade trivselns verkliga högsäsong. I slutet på oktober försöker alla författa sina mysigaste manuskript.

Öppningsscenen ser likadan ut – var och en går hem till sig. Först där kan vi börja bygga upp historien. Ta på något stickat och tända många doftljus. Hälla upp en whisky. Inte tänka på ebola. Världen måste skärmas av. Bort med blöta höstlöv och islamiska staten, för nu ska jag fira höstmys med mina utvalda. Vi måste hinna hem, stänga in oss och börja skära ut mönster i en pumpa för att livet ska bli trivsamt.

Alla runtomkring oss förstärker bilden. Din livsmedelsbutik placerar ett berg av stearin alldeles innanför entrén. Redaktören för prylsidan i din veckotidning tipsar om att du kan få ljusen att brinna längre om du förvarat dem i frysen. Din matbloggare bjuder på sin bästa värmande soppa och varje konferenshotell erbjuder spapaketet som ger dig chans att ”lura hösten”.

Jag älskar den här årstiden. Naturen slutar växa, klimatet blir kravlöst. Samtidigt övermannas jag av det sorgliga i hela flyktbeteendet.

Det är som att vi ger upp om världen, om att något kul ska kunna hända därute.

Idag är det den 2 november. Igår var vi i Köpenhamn, och min man gick i t-hirt hela dagen. Idag har vi varit ute i trädgården och grejat. Slagit av kirskål och annat högvuxet ogräs borta vid äppelträden, ryckt ogräs i odlingslådorna och mellan körsbärsbuskarna, repat bort de sista plantorna av kål, gurka, squash och annat ur några av odlingslådorna – inte för att de är döda, men för att vi vill kunna ta undan några av odlingslådorna under vintern och förbereda för nästa säsong.

Odlingssäsongen är lång. Löjligt lång. Gräsmattan växer fortfarande för fullt.

Och alltså, jag skulle behöva den där vilan som ”höstmyset” ger. Jag skulle behöva sitta ner och ta det lugnt, och tanken på brasor och levande ljus och en kopp te kan åtminstone ibland få mig att sitta ner och göra just det: ta det lugnt. Och jag skulle gärna vilja att stillheten sänkte sig över världen därutanför, att växtsäsongen tog slut, att det blev kallt och frost och föll lite förlåtande snö över världen.

Och även om inte alla människor sköter en trädgår och renoverar ett hus, så tror jag att alldeles för många människor är väldigt aktiva och har ett ständigt dåligt samvete, en ständig känsla av att man borde åstadkomma mer. Jag tror vi är många som borde sitta ner och ta det mer lugnt. Jag tror att de ständiga kraven på att göra, att det ska hända något, kör slut på oss.

Vi behöver vilan.

Och jag tror att bristen på vila är en bidragande orsak till att folk slutligen flyr på flygresor till varmare länder mitt i vintern: för att det är enda sättet att kunna få lov att med gott samvete inte göra ett skit…

Det tar tid att lära nytt – om att laga vegetariskt

Sakta men säkert inkluderas fler vegetariska rätter i hushållets normala kosthållning. Och då tänker jag inte på rena grönsaksrätter, utan rätter där det finns något som ersätter köttet som proteinkälla – rätter med bönor, linser, ärtor och kikärter.

Jag har insett att det tar tid. Och att en hel del av den tid det tar inte handlar om att vänja sig, utan om att hitta sina egna varianter.

Det tar tid att lära sig laga god mat – det tar tid att lära sig laga mat som man tycker om. Skillnaden är att med kötträtter har jag i någon mån haft hela livet på mig. Jag vet hur det funkar. Vet vilka smakkombinationer som blir rätt, vet hur råvaran reagerar när man steker och kokar och blandar på olika sätt.

Jag använder sällan recept i min vanliga matlagning. Jag kan titta på recept, och hämta inspiration – ”Jaha, ja, den smakkombinationen kunde ju bli bra”, ”Ja, så skulle man förstås kunna göra” – men det är verkligen extremt sällan jag följer ett recept till punkt och pricka.

Men med ”nya” råvaror måste jag lära mig från början. Måste utgå från recept för att ha någonstans att börja. Och då smakar det ju inte som jag vill. Och jag kan inte genom att titta på recept få en känsla för vilka delar just jag ska följa och vilka jag ska ignorera för att bli nöjd.

Det krävs helt enkelt en hel del misslyckanden – mer eller mindre allvarliga förstås – innan man får ordning på det. Ett antal kliv in i tråkiga återvändsgränder, ett antal händelser av smaklöst eller med trist bismak eller fel konsistens. Det är ingen konstigt. Det är ju så det är att lära sig laga mat.

Nu börjar det långsamt lossna. Jag börjar få känslan för vd som funkar – inte bara för mig, utan även för resten av familjen.

Fast jag kommer förtås att fortsätta misslyckas länge till ;-)

To drive the cold winter away

I min längtan efter kyla och vinter sätter jag på Loreena McKennitts skiva ”To drive the cold winter away”.

Och jag funderar över perspektiven. Gamla tiders religioner, där man försökte blidka gudarna för att solen och värmen och jordens växtlighet skulle återvända efter den mörka och kalla vintern. Detta trots att årets cyklicitet hörde till det mest förutsägbara och säkra i tillvaron. Men trots det så oerhört nödvändigt och viktigt, en total katastrof om det rubbades.

Nu har vi rubbat det. Nu behöver vi inte ”drive the cold winter away”.

Igår på Clas Ohlson fanns det sådana här bland de oändliga sorternas julbelysning:
Elektrisk snölykta i plast
Är det framtidens snölyktor? I en framtid då det inte längre finns snö på vintrarna.

Fast då finns det väl inte möjlighet att satsa resurser på så meningslösa prykar heller, kantänka.

Längtar kyla

Enligt SMHI har vi fortfarande sommar. Trots långa perioder av ihållande höstregn, trots att de gula och bruna löven faller och yr runt på marken i drivor, så definierar SMHI det som sommar. För än så länge har det inte varit kallt nog. Än så länge har det inte varit fem dygn på rad med en medeltemperatur under tio plusgrader.

Ärligt talat har det inte varit många dagar med så låg temperatur. Några. Inga av dem i rad, tror jag.

Vi har inte haft frost ännu den här säsongen. Och ja, det är sent.

Rekordivraren i mig tycker förstås sånt är kul.

Men en annan del av mig längtar kyla. Frost. Krispiga morgnar. Varma element.

Våra element här hemma är knappt så varma att man känner att de är igång, även om de är det. För man ska ju inte värma huset mer än nödvändigt.

När jag gått och lagt mig på kvällen fryser jag en stud, för jag har ännu inte bytt bort sommartäcket.

Fast nu säger väderprognoserna att det kan bli kallt. Att det en eller ett par dagar i slutet av veckan kan komma att bli kallt på morgonen, kanske kanske till och med frost. Sen ska det bli mildare igen.

Nå, den som lever får se…

… och inom mig gnager en oro för att minusgrader och vinter ska bli något alltmer sällsynt…

Vi behöver fler mittemellanar

De dyker upp så fort någon lanserar något nytt och bättre via Facebook. De där extrema typerna.

Ett mejeri lanserar en ny ekologisk ost. Då dräller det in ett helt gäng och klagar över att det inte är vegetabilisk löpe, och några till som deklarerar att man inte alls borde äta mjölkprodukter utan bli vegan.

Det lanseras en ny smak av ekologiskt godis. Och då kommer ett gäng kommentarer om att de borde sluta använda gelatin.

Det kommer en ny smak av ekologisk yoghurt. Och den innehåller citronsyra, kemiskt framställd – och plötsligt handlar hela kommentarsfältet om det och inget annat.

Och alltså, jag vet att ni menar väl. Men jag tycker ändå ni borde låta bli. Världen förändras inte till det bättre av att ni klagar på dem som faktiskt anstränger sig. Världen kommer aldrig att bli precis som ni vill genom ett enda stort kliv. Förändring tar tid. Och så som ni håller på är risken istället stor att de där personerna som kämpar på med att åstadkomma förändring inom sin nisch inte orkar kämpa. De har säkert fullt upp med att motivera förändringarna de genomför inför dem inom företaget som vill göra som de alltid gjort. De behöver inte skit från andra hållet också -de behöver stöd.

Och det som behövs för att förändringen ska fortgå åt rätt håll är istället att de produkter som är bättre än de gamla efterfrågas. Av tillräckligt många.

Därför behövs fler vanliga miljösvenssons. Folk som köper den där ekologiska osten. Trots eller kanske just för att det faktiskt är en helt vanlig ost.

Det här med nattåget är nog inget SJ vill berätta om?

SJ skjuter upp nedläggandet av nattåget en gång till. Senaste beskedet är att man ska ta ställning i maj 2015.

Jag läser om detta i en nyhet från Sveriges radio och i ett blogginlägg.

Men jag tänker att det skulle vara trevligt att kunna länka till SJ själva som källa. Så jag går in på www.sj.se. Detta borde ju ändå vara en nyhet? Något värt att lyfta på förstasidan? Om man nu vill att folk ska resa mer nattåg, om nu problemet är att folk inte hittar nattågen, för få vet om att de finns, då borde man väl på något vis informera om detta på förstasidan på webben?

Nej. Ingenting. Ingen nyhet, inget erbjudande, inget.

Okej. Detta är väl nåt som man inte tycker intresserar den vanlige resenären allra mest när man ska in och leta reda på en resa. Men man har väl lagt det som en nyhet, ett pressmeddelande eller liknande. Sånt ligger ju ibland på ställen avpassade för en speciell målgrupp.

Jag letar efter var pressingången på webbsidan är. Den är inte lätt att hitta, kan jag säga. Men till slut hittar jag ”Nyhetsrummet”, nyhetsrum.sj.se

Fast där finns ingen sådan info. Senaste nyheten är från 1 oktober och handlar om ny chefredaktör på Kupé. Över huvud taget är det väldigt ont om ”riktiga nyheter” på sidan.

Jag klickar vidare på pressmeddelanden. Det senaste som ligger där är från i maj 2014.

En sökning på nattåg i nyhetsrummet ger en översta träff från augusti ifjol. – Men vänta, letar jag längre ner i listan inser jag att den inte är sorterad i datumordning; en bit ner hittar jag faktiskt pressmeddelande från i februari i år om förlängning av nattågen på sträckan.

Jag går tillbaka till www.sj.se och testar sökfunktionen där. Genom att klicka på olika länkar, som alla leder till sidor långt ner i strukturen, och sedan klicka mig vidare, hittar jag till slut en generell sida om nattåg.

Sammantaget ger mina försök inte intrycket av att SJ tycker det här är något att berätta om.

Så svårt och så skönt – om docksängar och nostalgi

Under lång tid har jag irriterat mig på oändliga mängder leksaker som bara står och tar plats, bidrar till allmän oordning men som ändå ingen leker med. Jag har velat rensa ut. Men barnen har inte velat. Leksaker är aldrig så populära som när man riskerar att bli av med dem.

Men slutligen har vi lyckats få lov. Eller lyckats uttrycka oss tillräckligt tydligt om att det här måste ske. Så en hel massa leksaker har sorterats bort. Och sedan har vi tagit bilder och lagt upp en egen lokal digital leksaksloppis via facebook och spridit länken. Satt ganska låga priser för att faktiskt få sålt sakerna och bli av med dem – och de pengar vi får ihop ska barnen få köpa något gemensamt för.

Så nu har jag sålt både min gamla docksäng, med täcken och lakan och kuddar, och min gamla dockvagn. Och en drös dockkläder. Och det är med väldigt dubbla känslor :-) För visst känns det lite tungt att skiljas från sängen jag fick från gammelfaster (?) Ester när jag var liten (så liten att jag inte minns det), med de fina lakanen och det blommiga täcket som jag sjungit ”Nu i ro, slumra in, i-i bädden så fi-in, so-om blomman på-å äng…” vid, och dockvagnen som också funnits i typ hela mitt liv.

Men ärligt talat lekte jag inte mycket med dockor när jag var liten. Och det har inte mina barn gjort heller – det har varit några korta perioder, bara.

Och mest är jag väldigt väldigt glad att sakerna faktiskt kommer till glädje för andra. Det är meningsfullt. Mycket meningsfullare än att de står här och är i vägen.

Och det värmde verkligen att jag fick en spontan kram av kvinnan som fick påsen med udda dockkläder.

Om andra leksaker jag gjort mig av med.

Fyller på brudkistan åt barnen

Förra helgen var vi på loppis. En sådan där årlig återkommande lokal loppis. Massor med saker som folk rensat ut och lämnat till Lions. Mestadels saker som man verkligen inte behöver.

Men jag kom hem med två saker. Två stekgrytor i gjutjärn – en till vardera barnet. Ganska små, typ två liter(?). Men fina; den ena en Skeppshult, den andra med lock som går att använda som eget stekjärn. Fina grejer. 50 kronor vardera.

Det blir påfyllning i barnens brudkistor.

Enskilda avlopp – nåt man klagar på men aldrig egentligen diskuterar på riktigt

Man pratar ofta i miljösammanhang om vilket problem enskilda avlopp är – enskilda avlopp är en sån där sak som liksom per definition är något dåligt och problematiskt, något som måste åtgärdas. Eller något som helst inte alls borde finnas.

Men alltid när man pratar om vad som händer med det vi spolar ut, så är det vad som händer med avlopp som går till avloppsreningsverk som tas upp. Tops som ställer till med problem. Mikropartiklar från fleecen vi tvättar som till slut hamnar i vattendragen. Hur hög reningsgraden är för olika näringsämnen och läkemedel och så vidare. Det är alltid en standardlägenhet i en stad som är exemplet – och de enskilda avloppen finns liksom inte.

Hur ska vi kunna se vad som är ett problem, förstå hur det funkar, se vilka skillnader som finns och hitta lösningar på problem som det aldrig pratas om? Hur ska vi på landet ens bry oss om ingen ens bryr sig om att beskriva vår verklighet? Det här bli faktiskt en del i problematiken med att det upplevs finnas ett landsbygdsförakt: lantisars avlopp är bara ett problem, nåt man gnäller på, men inte verkligen vill hjälpa till med.

Jag tycker det här med enskilda avlopp och hur vi bäst löser dem är jätteintressant! Jag är väldigt intresserad av att veta vad som händer med det jag spolar ut i avloppet – jag som har trekammarbrunn och därefter någon sorts markbädd, varefter avloppsvattnet fortsätter filtrera ner genom jordlagren:

  • Om jag skulle slänga tops i toaletten (vilket jag förstås inte gör) så skulle de väl fastna i trekammanbrunnen och tids nog hämtas av slambilen?
  • Om jag tvättar fleecekläder och bidrar till mikroskräp som sköljs ut med avloppet, kommer detta mikroskräp verkligen också att till slut hamna i havet, det vill säga infiltrerar det verkligen igenom marken till något vattendrag? Måste inte det bero på markens struktur och var vattnet slutligen hamnar och en massa sånt?
  • Mina läkemedelsrester, var hamnar de? Bryts de på något vis ner i marken?

Det finns många sorters enskilda avlopp. Det är nästan omöjligt att få en vettig överblick som privatperson.