Category Archives: Miljö

Ska sunkuthuset få bli ett orangeri?

Det börjar bli dags att försöka ta tag i saker igen. Komma vidare med renovering. Och plötsligt är det sunkuthuset som står näst i tur.

Eller ja, plötsligt och plötsligt. Det är ju snart ett och ett halvt år sedan eternittaket plockades bort – och tolv år sedan besiktningsmannen sa ”Bränn!”. Det är verkligen på tiden att plocka bort träundertaket, bränna upp det, och sedan lägga dit något nytt tak.

Men ändå, på något vis plötsligt. För ända sedan vi flyttade hit har vi haft det som en avlägsen, drömsk plan: att någon gång i framtiden sätta på ett genomskinligt tak på sunkuthuset, så att det kan fungera som någon sorts växthus eller orangeri. Någonstans man kan driva upp plantor på våren, ha en del tomater och annat på sommaren, och sedan övervintra känsliga saker. Någon gång i framtiden. När vi nästan är gamla och grå. En sådan där sak som man knappt riktigt räknar med ska bli av, men som ändå är möjlig. En sån.

Nu är vi där?

För vi har faktiskt börjat undersöka möjligheterna. Konstaterat att det inte alls behöver vara svårare eller dyrare att lägga ett genomskinligt tak än ett ickegenomskinligt. Och tak måste vi ju ha. Det finns vettiga kanalplasttak, av ofärgat slag, som verkar både praktiska och prismässigt rimliga, och som funkar på den låga lutningen vårt tak har.

Kanalplast är visst polykarbonatplast. Och det känns liksom som den enda vettiga lösningen. Vi kan inte gärna ha glastak under de här förutsättningarna. Det här är samma typ av plast som man har i typ alla moderna uterum, har jag fattat det som. Och de flesta moderna växthus, väl?

Fast polykarbonatplast är väl också det man tidigare gjorde nappflaskor av? Sånt där som läcker bisfenol A?

Hmm… Då känns det ju genast mindre roligt.

Men om jag inte vill ha plasttak så kommer jag aldrig att få ett genomskinligt tak på uthuset.

Att det ska vara så jävla krångligt jämt!

Föräldraskap, egna pengar och egna val

Nej, man kan inte bara låta bli allt som innehåller plast. Och man kan som förälder inte bara förbjuda en oherrans massa saker.

Mina barn har, precis som de flesta barn, lite egna pengar att bestämma över. Veckopeng. Och ibland födelsedagspengar, som de fått med instruktionen att själva bestämma vad de vill köpa, till exempel från äldre släktingar som klokt nog erkänner att de inte har någon koll på vad barnen skulle ha glädje av.

De måste lära sig att själva hantera pengar. Väga in olika aspekter, komma fram till vad de vill köpa och varför. Vi föräldrar kan komma med goda råd, och i enstaka fall avråda eller förbjuda. Men vi kan inte diktera exakt vad de ska köpa – vilket ju blir effekten om vi skulle utesluta allt som vi på något vis tycker negativt :-)

Barnen kan ha nog med ångest ändå, eftersom de är betydligt mer insatta än många andra barn i deras ålder. De är inte hjälpta av att inte alls kunna passa in – det måste balanseras. Det får vara lagom. Och då är det viktigt att hitta nyanserna, och göra skillnad på det som är jättedåligt och det som inte är särskilt dåligt egentligen jämförelsevis.

Playmobil, som sexåringen för närvarande leker mycket med, är visserligen plast, men såvitt jag förstått en hälsomässigt ganska okej plast. Och han har en blandning av begagnade och nyköpta playmobilsaker. Ja, det är plast, men det är en bättre plast än mycket av det andra hans kompisar leker med.

 

Och vad gäller loombanden, så har jag nu helt enkelt pratat med tioåringen, och berättat vad jag läst: att det i en del sorter är 50 procent ftalater, och att det inte finns någon möjlighet för oss i nuläget att veta om de vi har hör till de med höga ftalathalter eller inte. Och så föreslog jag att jag skulle ge honom motsvarande de utlägg han haft, och att vi sedan lägger undan alla loombanden på obestämd framtid.

Och det hade han inga problem med.

 

Läs också till exempel det här och en massa andra inlägg om kalas och presenter… plus det inlägg jag skrivit någon gång för länge sedan om att det inte funkar att leva fanatiskt om ens barn inte ska bli missanpassade (ja, jag har skrivit för många inlägg och hittar inte bland dem).

Jävla ftalatelände!

I somras, i Frankrike, fastnade tioåringen för Loom bands (pun not intended). Det var hemma hos barnens syssling (dryga fem år gammal) som intresset väcktes. Först var tioåringen inte intresserad, men sedan tyckte han det var kul.

Och jag tänkte… jag tänkte, ja, det är någon sorts plast, men herregud, så illa kan det väl inte gärna vara, det är ju bara typ gummiband. Fast jag våndades och tänkte att det nog var dumt – mensvalde och förträngde det. För jag tänkte att det är bra med något annat som intresserar än bara datorspel och andra liknande. Något praktiskt och konkret. Så han köpte några förpackningar med mitt goda minne, och jag köpte några åt dem tillsammans.

Och nu kommer rapporterna. Labprover visar att en del av loombanden innehåller 50% ftalater.

50 procent!!

Så vad gör jag nu?

Nej, det går inte att veta om detta gäller ”våra” band. Jag tror inte ens vi har förpackningarna kvar. Och de som gjort proverna får tydligen ändå inte avslöja vilka märken det rör sig om (hur går det ihop med informationsplikten?):

Det känns ju inte så jävla bra att barnen ska gå omkring med armband med 50% ftalater.

Läs mer:

Loom bands – fun fashion or a danger to health?

”œLoom band” phthalates case shows chemical regulation isn”™t working

Pumpar har blivit eftertraktade

Idag hade vi tänkt göra slag i saken och ersätta den gamla trasiga ihoprostade gårdspumpen. Som tur var ringde vi för att kolla först, dels för att veta att den fanns hemma, dels för att höra om det funkar att få plats med den i bilen.

Det blev bara fråga nummer ett. För den fanns inte hemma. Tydligen har det varit enormt stor efterfrågan på sistone. Så de är slut hos tillverkaren, och vi fick sätta upp oss i kö.

Spännande. Undras varför efterfrågan är stor – om det är för att det blivit hippare med egen pump, eller för att folk faktiskt ser det som en krisberedskapsgrej?

Havet som sommarräddning – och samvetet

Vi har badat mycket i sommar, långt mer än på många år. Lika mycket efter att vi börjat jobba igen som under semestern. Det var räddningen under den hemska värmeböljan: att kunna köra ner till havet när man kom hem efter jobbet, och svalka sig lite i havsvattnet – även om temperaturen låg på 24-25 grader eller kanske ännu mer så var det ändå svalare än i luften.

Vi är ändå inte de som åker ner mitt på dagen. Det är för varmt då. Och man ska inte vara i solen då. Sen eftermiddag är bättre: då står man ut med att vara utomhus, och kan låta barnen vara ”oskyddade” – inte smörja med solkrämer och grejer. Och så är det mindre folk.

Men vi tar bilen ner till havet. För jag skulle inte palla cykla i den värmen som varit. Skulle vi inte ta bilen så skulle vi istället bli kvar hemma, med kokta hjärnor som resultat.

På så vis blir baden, dessa havsbad som svalkar min hjärna och får mig att genomleva de hemska värmeböljorna, också ett gnagande dåligt samvete.

Isolering – på gott och ont

Vi bor på landet. Vid en grusväg, med åkrar runt om oss på alla håll och ett par hundra meter till närmsta granne.

Jag trivs med det.

Ibland, när samtidens orosmoment sköljer över mig från nyhetsflödet, känner jag en tröst och en trygghet i att bo där. Om en galopperande smittsam dödlig epidemi drar in i landet, så kan vi bestämma oss för att stanna där vi är. Hålla oss hemma. Isolera oss.

I alla fall i teorin. Frågan är ju om samvetet, den där Luther med arbetslinjen, tillåter en att göra sånt – eller om hen brottar ner en med argument om att ”så farligt är det väl inte” och ”men så kan man ju inte göra!”

Eller om ”kriget kommer”. Med vår avsides placering känns det liksom på något vis mindre sannolikt att det ska bombas och stridas här.

Och om mattransporter inte fungerar, så hör vi till de som klarar sig längre, för dels har vi vanan här på landet och har visst ”nödlager” ;-) och dels odlar vi en del själva.

Det är en tröst och en trygghet att tänka på när tankarna yr om en framtid med ändrat klimat, sämre miljö, nya konflikter och sjukdomar och annat.

Men så kommer skogsbranden. Den där stora skogsbranden som nu rasar i Västmanland.

Vi har ingen skog här. Men vi har åkrar. Sädesfält kan brinna. Och skulle åkrarna runt oss börja brinna, åkrarna som omgärdar vår tomt på tre sidor och som ligger på andra sidan en grusväg på fjärde sidan”¦

Det som brukar kännas som en trygghet känns plötsligt som en nackdel.

 

Varför måste allting till barn vara i plast?

Minstingen börjar skolan om ngra veckor. F-klass. Och jag tänker att det vore trevligt att ge honom en klocka. Ett armbandsur. Inte för att han kommer att behöva hålla rätt på tider egentligen – det kommer andra att sköta om ett bra tag till – utan mer för att markera att han är stor. Att han kan få känna sig stolt. Och kanske lära sig klockan av bara farten – han är inne i en period med att vilja kunna själv.

Så jag har letat klocka. Först lite så där löst, sedan mer strukturerat. Jag tycker inte jag har stora krav. Men visst, jag vill inte betala löjliga summor för något som trots allt kan tappas bort eller utsättas för en del påfrestningar. Bortsett från detta så vill jag att det ska vara en klocka som är hyfsat neutral, lätt att läsa urtavlan på, med inte för stor boett (den ska ju funka på en liten barnarm). Och så vill jag att klockan ska vara tillverkad av material som känns okej att ha stora delar av dagen på ett barns arm, direkt mot huden.

En vanlig, enkel klassisk armbandsklocka, med metallboett och skinnarmband, i svart eller blått eller rött eller grönt eller nåt sånt.

Nä. Precis. Sånt finns inte.

Klockor till barn ska ha hysteriska färger eller hysteriska mönster. Eller i alla fall vara extremt könskodade. Och dessutom ska de i så stor utsträckning som möjligt vara av plast. Helst sådan där gummiartad plast, som åtminstone för mig direkt signalerar ohälsosam ur kemikaliehänseende.

Efter mycket letande tyckte jag dock idag att jag hade hittat klockor som faktiskt såg ut att ha skinnarmband, och som var ganska neutralnormala i övrigt. Men för säkerhets skull frågade jag: ”Det är väl skinn?”

”Nej. Syntet.”

”Syntet?”

”Plast.”

Jaha.

Jag antar att det måste handla om marknaden. Att de flesta som köper klockor till barn vill att de ska vara av plast. Eller?

Men då återstår frågan: Varför?

Så väskan från KP innehåller reproduktionsstörande DEHP?

Jag fick, efter lite påminnelse, svar från KP angående väskans kemikalieinnehåll. Materialet ska visst heta tarpulin.

Det jag fått skickaat är hela analysresultatet, på sex sidor. Det står att det testade materialet är ett ”dark grey sheet”, vilket varken till färg eller utseende (det finns en bild i analysen) stämmer med hur den oranga väskan ser ut, men jag får väl anta att det inte avviker för mycket – eller…?

Test specification:

REACH
Registration, Evaluation, Authorisation and restriction of Chemicals
(REACH)
EC No. 1907/2006
-15 Substances of Very High Concern (SVHC) analysis based on the
Candidate List published on 28 October 2008 by the European
Chemical Agency (ECHA).
– Analysis based on LCMS, GCMS, GCECD, Headspace-GCMS, ICP-
OES/AAS, UV-VIS and IC.

Av de femton testade ämnena är det bara ett, DEHP, som har detekterats, och detta ämne har hittats i en halt av 0,005%, vilket också anges som ”reporting limit” i protokollet.

Reach säger att de måste svara kunden på om det innehåller minst 0,1%. Så strikt talat skulle de ha kunnat svara mig att nej, det finns inga av de aktuella ämnena i aktuella halter.

Men väskan innehåller uppenbarligen DEHP. DEHP, som beskrivs så här:

DEHP, di(etylhexyl)ftalat, är totalförbjuden i leksaker och barnvårdsartiklar. Den räknas som en av de tre farligaste ftalaterna tillsammans med DBP, dibutylftalat, och BBP, bensylbutylftalat.

Så, må vara att det är en väldigt låg halt. Jag tycker ändå inte det känns bra. Och jag tycker det känns… lite sisådär att Kamratposten sprider sådana väskor till sina mycket unga prenumeranter. Eller?

Jag skickade följdfrågor om ovanstående till KP, men har ännu inte fått nåt svar.

Så varför bloggar jag om Frankrikeresan?

Tja, det enkla svaret är förstås att jag bloggar om det som rör sig i mitt huvud :-) Och just nu är det här en ganska påtaglig grej. Även om vi inte ens har kommit iväg :-)

Men det finns andra poänger också, förstås. Många skriver om sina resor. De allra flesta som skriver om resor, åtminstone som jag märker av, reser med flyg. Och… jag har åsikter om det frekventa flygandet  :-D Dels att folk flyger så mycket, dels att de ”visar upp det” genom alla möjliga statusuppdateringar och liknande – och därmed bidrar till en ökande normalisering. Ju fler som skriver frekvent om sina frekventa flygresor, desto normalare uppfattas det att flyga en massa. Jag vill gärna balansera detta. Jag vill gärna normalisera något annat. Så när vi nu, för ovanlighetens skull, ska ut på en lite längre resa, så ser jag det som en bra sak att skriva om det.

För att vi INTE reser så ofta. Och för att vi reser med tåg.

För att vara en del i att normalisera det vi tycker är bra.

Läs även Varför är det jag som ska godkänna din flygresa? och Är du flygberoende?

Tågstrejker…

I Skåne har det varit tågstrejk i några veckor. Det har egentligen inte berört oss, för det på Öresundstågen och vi pendlar med pågatåg, så enda skillnaden har varit att det varit ovanligt mycket folk på sträckan Hyllie-Malmö C. Ja, och så strejkvakter på Malmö C, och många inställda tåg på infotavlorna och många utrop om detsamma.

Men när strejken började dra ut på tiden så började jag faktiskt fundera lite grann. För när vi ska bege oss mot Frankrike så ska vi ju först av allt över Öresundsbron, och då är det Öresundståg som gäller. Och visserligen har DSB under hela strejken kört bussar över bron – men lite nervöst började det ändå kännas. Lite så där att snart måste man nog liksom ändå kolla upp hur det där faktiskt funkar.

Och så för ett par dagar sedan blåstes strejken av, och problemet försvann och blev ngot vi inte längre behövde kolla upp. Skönt.

Men nu nås jag av signaler om att det visst pågår tågstrejk i Frankrike… Det känns ju sådär, om man säger så. Hoppas att den här artikeln, om att det är på tillbakagång, stämmer.