Category Archives: Miljö

Jag skulle önska att jag kunde slippa besprutningen

Ja, jag vet. Jag har själv bosatt mig på landet. Jag visste att det fanns åkrar omkring mig – och det gillar jag. Och självklart kunde jag rakt av anta att dessa åkrar skulle besprutas. Det är ju trots allt det konventionella idag.

Så det är ingen överraskning att så är fallet. Och man skulle säkert kunna hävda att jag får skylla mig själv.

Eller?

Oavsett förkunskaper och självvalt och så vidare, så skulle jag ändå önska att det inte sprutades på åkrarna omkring oss. För det stör mig. Varenda gång bonden som har marken runt oss far ut med sin spruta och kör runt på åkrarna, så ger det mig obehagskänslor. Jag vill inte riktigt vara där. Jag vill gå in och gömma mig och blunda och låtsas att det inte finns. Jag funderar på om jag är riktigt klok som låter mina barn växa upp här – och försöker se till att de i alla fall håller sig inne just då, om det är möjligt.

Det är ju dessutom alltid på fina dagar han kör med sprutan. Dagar då det är vindstilla. För det är så man ska göra – då sprids det förstås mindre, håller sig på åkern där det är menat att vara och kommer i mindre utsträckning in till oss. Det är förstås klokt och bra. Men det ökar också på dubbelheten. Fina, vindstilla dagar när man vill vara ute och njuta… och så har man det där ångestmolnet som solkar ner.

Jag skulle önska att marken runt oss odlades ekologiskt. Att vi skulle slippa ha bekämpningsmedlen omkring oss. Att jag inte alls skulle behöva fundera på det här.

När du väljer ekologiskt, då väljer du en giftfri vardag för människor som lever nära odlingen. Kanske inte just oss, men någon annan. Det kan vara värt att tänka på. Människor som valt att leva på landsbygden men kanske inte för den skull aktivt valt den här aspekten.

För mig skulle det innebära ett stort mervärde att ha en tomt som gränsar mot ekologisk odling. Undras om man kan räkna på vad det är värt för folk i pengar? Bara för att liksom markera att det här faktiskt också betyder nåt.

Rutger Macklean igen: bristen på blommor till bin i fullåkerslandskapet

Häromsistens såg jag dokumentären Bieffekten, om hur bedrövligt det är ställt för bin och humlor i världen.

Ett av de problem som togs upp var storleken på åkrarna nuförtiden: det blir helt enkelt för stora ytor med monokultur, för långt mellan möjligheterna till blandade blommor i diken och åkerholmar och annat.

För bina måste ju ha mat hela säsongen – inte bara just när den stora åkergrödan blommar. Och de måste ha någonstans att leva.

Igår läste jag att stortapsetserarbiet är försvunnet i Västra Götaland. Biets värdväxt är väddklint.

När vi flyttade hit där vi bor på landet i södra Skåne, för tolv år sedan, var vägrenarna längs grusvägen sommartid fylla av blommor. Cikoria, väddklint, smällglim, och en del annat. Inga märkvärdiga växter, men ändå. Det var vackert.

Nuförtiden är det nästan inga blommor i vägrenen. Jag gissar på hårdare jordbruk, tätare och tidigare slåtter, mer bekämpningsmedel. Men jag vet inte. Jag vet bara att blommorna minskat kraftigt. Det är tråkigt, för jag älskade hur det såg ut. Men det är alltså inte bara frågan om att det är skönhet som försvinner. Det är också i längden en skada på ekosystemet. Ytterligare en liten pusselbit som riskerar att krascha.

Om vi sabbar för många av korten så rasar korthuset till slut.

Jag tänker återigen på Rutger Macklean. För med de gamla, smala åkertegarna, föe hans tid, så fanns det massor med småbiotoper mellan åkerlapparna, och detta fick aldrig chansen att bli ett problem. Och småbiotoperna var en bit i resiliensen.

Ju modernare lantbruk, ju större åkrar, desto ömtåligare.

Och jag måste nog så in väddklint också i trädgården.

Ibland tror jag det är min viktigaste miljöinsats: en dåligt skött lite vildvuxen trädgård mitt i fullåkerslandskapet.

Tala om hur man ska göra istället!

Jag får av en händelse syn på en instruktionslapp till någon teknikpryl, som ligger på en byrå. Du vet, sådan där klassisk text om att den ska slängas om den går sönder och att det kan vara farligt att pilla med elsaker etc.

Och jag tänker att man istället skulle kunna göra så här, att man skickar med en lapp där det finns en tydlig instruktion till hur man gör när man lagar prylen, vad man ska tänka på etc. Och så kan den som är kompetent att själv göra det göra det. Och den som inte är det kan lämna med instruktionen till sin lokala lagningsfirma, som jag hoppas i framtiden ska finnas :-)

När man inte längre måste härda ut

Till slut tvingades jag ge upp.

Det hör till det jag är allra sämst på: att ge upp.

Jag kämpade mig igenom eftermiddagen på Tyska torget i Norrköping. Fastän jag mådde allt sämre. Någon gång var jag nära att kräkas bara av att jag liksom mådde så dåligt av förkylningen. Jag ville allt mer bara krypa ihop i en liten boll. Samtidigt som poängen var att vara glad och dansa och socialisera och lära känna nya människor, så satt jag på marken och försökte härda ut.

Och sedan var det dags för demonstrationståg till Louis de Geer-hallen. Med väl förberedda sånger och demonstrationsslagord. Och taktfasta trumslagare. Egentligen alldeles underbart. Fast jag kunde inte sjunga. Jag kunde knappt stå rakt upp.

(Mannen bredvid mig kommenterade ”Och du är havande, ser jag?” Jag är så trött på att få höra att jag är gravid – vilket jag inte är – bara för att jag är tjock om magen. Och den här gången förstärktes väl säkert intrycket  av att magen var svullen av att jag mådde skit, och att jag försökte balansera min bag lite extra med magen, eftersom det var obekvämt med väskans rem om halsen när halsens körtlar var förkylningsömma. Inte vet jag. Jag tycker i alla fall inte att totala främlingar ska anta saker av det slaget. Och i förkylningstillståndet hade jag inte ork att svara något vettigt alls, mer än just att jag inte var gravid.)

Så vi marscherade genom gatorna i Norrköping, i kringelikrok tror jag, och kom slutligen fram till stället där den mer officiella invigningen skulle vara. Och jag var vara kräkfärdig och gråtfärdig. Hittade någonstans att sätta mig ner och kämpade med att inte börja störtgråta utan hålla det till enstaka tårar rinnandes nerför kinderna i skydd av solhatten.

Utsikter för de närmsta dagarna: Uthärda. Genomleva. Stå ut. Sova på liggunderlag på gympasalsgolv. Gå långa sträckor med packning. Försöka klara av att lyssna på saker. Försöka klara av att ha en åsikt och bidra. Försöka klara av att vara social och lära känna människor. Försöka klara av att köpa mat.

Så jag gav upp. Min man fick ta kontakt med sina föräldrar i Linköping och se om de var hemma. Det var de, eller inte just då, men de skulle komma hem om några timmar. Jag behövde bara ta mig ner till stationen, uthärda någon timme och sedan ta tåget en bit, så skulle de komma och hämta mig. Det fanns en möjlighet att få ge upp.

En kvällsmacka och en kopp te. Sedan nässpray, alvedon och sängen.

Jag har sovit mer än tolv timmar inatt. Svettats ändlöst. Drömt konstiga saker. Garanterat haft feber. Jag hade inte velat ha den natten på ett gympasalsgolv band okända människor.

Idag sitter jag i mina svärföräldrars hus. Själv hemma. Jag mår bättre, men absolut inte bra. Hostar slem och snorar. Sitta upp och dricka te och lyssna på radio är vad jag orkar.

Jag kan inte komma härifrån, och det är jättebra, så jag inte faller för frestelsen att försöka vara duktig och ta mig iväg. För jag vet att det inte vore vettigt. Det enda vettiga just nu är att vara här och vara sjuk.

Tjek Kemien

En annan liten rolig leksak jag skaffat mig till jobbmobilen är en app som heter Tjek Kemien.

Grunden är informationsplikten i Reach, som jag skrivit om tidigare. (I korthet: Du har rätt att få svar på om en vara innehåller ämnen på kandidatförteckningen inom 45 dagar om du frågar.)

Tjek Kemien är en dansk app som helt enkelt ska underlätta hela processen. Istället för att jag som kund ska behöva fråga en ovetande och kanske ointresserad expedit, som sedan ska skicka frågan vidare inom företaget och jag som  kund i bästa fall ska få ett svar, så använder jag istället en app, däre jag skannar streckkoden på en vara. Då skickas frågan vidare till företaget, som sedan ska rapportera in till Tjek Kemiens databas. Därefter ska jag få svar. Och nästa person som skannar samma vara ska kunna få infon direkt från databasen.

På det här sättet går det snabbare och smidigare, och tröskeln för att fråga blir löjligt låg. Därmed kommer förmodligen mnga fler frågor in. Och kanske kan det också innebära ett tryck på företagen att faktiskt arbeta för att 1. ha bättre koll på sina varor så de smidigt kan svara 2. efterfråga varor som inte innehåller dessa ämnen 3. efterfråga lagstiftning som istället förbjuder ämnena :-) (ifall de upplever att det här faktiskt blir en jobbig hantering)

Än så länge är det långt under 45 dgar sedan jag skaffade appen, och ännu har jag inte fått några svar. Det ska bli spännande att se om det plötsligt börjar komma en massa mejl – eller inte… :-)

Återvinning av elektroniskt utrymme

Jag satt och försökte rensa mejl på jobbet häromsistens. Det blir ju en del sånt. Och jag hör till dem som sparar en väldig massa. En del för att faktiskt kunna veta vad som sagts på lite längre sikt. Men annat för att jag behöver ha kvar det under en period. Och väldigt mycket ligger sedan kvar för att jag aldrig hinner gå igenom det. För det tar ju tid.

Och eftersom det är lätt att spara så blir det ju lätt så. För det känns tryggt och säkert.

Och så är vi ju på något vis ändå fortfarande vanare vid fysisk förvaring. Sparar man för mycket så blir man med tiden tvungen att rensa ut av utrymmesskäl. Och ja visst, i viss liten utsträckning händer det även med det elektroniska. Men samtidigt så syns det ju inte hur mycket det är man förvarar. Och förvaringsmöjligheterna ökar mycket snabbare än våra hus växer till sig ;-)

Samtidigt kostar ju även elektronisk förvaring i form av energi.

På något vis borde vi jobba mer med återvinning av elektroniskt utrymme. Av klimat- och energiskäl.

Klimatriksdag

Klimatriksdag.

Visst låter det lite ödesmättat och tungt?

Och jag ska åka dit.

Fast egentligen är jag ganska skeptisk. Vi är många som jobbat med den här frågan på olika sätt i många år. Ändå har vi inte kommit längre. Ändå ökar utsläppen fortfarande, och vårt lands ledning fortsätter att prioritera jobb och tillväxt som om planeten inte hade några gränser.

Vad gör det då egentligen för skillnad med ett jippo till? Vad motiverar att jag åker dit, istället för att vara hemma och ta det lugnt och vila upp mig och samla ork för att fortsätta arbeta på de fronter som passar mig bäst?

Jag vet inte.

Ändå bestämde jag mig för att åka dit. Med nöd och näppe. Och jag tror att det är två saker som blev avgörande.

1. Jag har en kusin som tar studenten i Stockholm dagen innan. Rimligen bör jag åka dit. Och då skulle det kännas fånigt att åka hem samma dag som Klimatriksdagen börjar, rulla förbi med tåget i Norrköping och inte kliva av.

2. Det här är väl på något vis det närmsta jag kommer att gå till kungs.

Och på något vis så känner jag att jag ändå måste försöka. Att jag måste vara med och bidra och se om det här kan vara det som gör skillnad. Jag kan liksom inte riktigt leva med att inte försöka.

Människan har utkämpat många strider för bättre villkor och överlevnad i olika sammanhang. Många har tagit risker och stått på barrikader. Jag är en lite fegis i sammanhanget, de uppoffringar jag gör är småpotatis.

Så jag åker till Klimatriksdagen. Även om jag känner mig gammal och ringrostig och gammal när det kommer till sånt som att leva i en kappsäck och bo i masslogi. Den biten ordnar sig nog.

Tankar om restmat och matrester

Matsvinnet är ett stort miljöproblem. Och för att råda bot på problemet ordnas tävlingar där det efterfrågas recept på rester, och det ges ut kokböcker på restrecept, och så vidare.

För mig känns det märkligt.

Rester är ju i grunden frågan om något som blev över utan att det var planerat. Något som inte riktigt går att beräkna. Blir det över en planerad mängd med ett avsett syfte så är det ingen rest, inget som behövs en reservlösning för att hantera.

Att ta hand om rester handlar istället om att kunna göra något av det som inte alls var menat att passa ihop :-)

Det handlar dels om vilket förhållande man har till mat. Att inte vara så bunden vid konventioner om vad som passar ihop och att våga experimentera. Ofta blir det bra!

Dels handlar det om att ha hemma saker som är smidiga att komplettera resterna med. Saker som det går bra att piffa upp med eller fylla ut med. Helst saker som dessutom går ganska snabbt att fixa med – för när man fixar mat baserad på rester känns det på något vis inte kul om det tar för lång tid.

Bra saker att ha hemma är till exempel torrvaror. Soltorkade tomater kan piffa till många sorters ihopslängd restmat. Couscous är snabbt tillagade och blir en bra bas för diverse uppstekta kött och grönsaksrester från kylen. Men även kylskåpsvaror kan vara bra, om det är produkter man kan räkna med att ändå hinna göra slut på innan de blir dåliga. Ägg ger en bra stomme i olika varianter, och med lite creme fraiche kan man alltid svänga ihop en passande sås som piffar till nåt annars ganska tråkigt.

Matsvinnet är ett stort miljöproblem. Och för att råda bot på problemet ordnas tävlingar där det efterfrågas recept på rester, och det ges ut kokböcker på restrecept, och så vidare.
För mig känns det märkligt.
Rester är ju i grunden frågan om något som blev över utan att det var planerat. Något som inte riktigt går att beräkna. Blir det över en planerad mängd med ett avsett syfte så är det ingen rest, inget som behövs en reservlösning för att hantera.
Att ta hand om rester handlar istället om att kunna göra något av det som inte alls var menat att passa ihop :-)
Det handlar dels om vilket förhållande man har till mat. Att inte vara så bunden vid konventioner om vad som passar ihop och att våga experimentera. Ofta blir det bra!
Dels handlar det om att ha hemma saker som är smidiga att komplettera resterna med. Saker som det går bra att piffa upp med eller fylla ut med. Helst saker som dessutom går ganska snabbt att fixa med – för när man fixar mat baserad på rester känns det på något vis inte kul om det tar för lång tid.
Bra saker att ha hemma är till exempel torrvaror. Soltorkade tomater kan piffa till många sorters ihopslängd restmat. Couscous är snabbt tillagade och blir en bra bas för diverse uppstekta kött och grönsaksrester från kylen. Men även kylskåpsvaror kan vara bra, om det är produkter man kan räkna med att ändå hinna göra slut på innan de blir dåliga. Ägg ger en bra stomme i olika varianter, och med lite creme fraiche kan man alltid svänga ihop en passande sås som piffar till nåt annars ganska tråkigt.Matsvinnet är ett stort miljöproblem. Och för att råda bot på problemet ordnas tävlingar där det efterfrågas recept på rester, och det ges ut kokböcker på restrecept, och så vidare.

För mig känns det märkligt.

Rester är ju i grunden frågan om något som blev över utan att det var planerat. Något som inte riktigt går att beräkna. Blir det över en planerad mängd med ett avsett syfte så är det ingen rest, inget som behövs en reservlösning för att hantera.

Att ta hand om rester handlar istället om att kunna göra något av det som inte alls var menat att passa ihop :-)

Det handlar dels om vilket förhållande man har till mat. Att inte vara så bunden vid konventioner om vad som passar ihop och att våga experimentera. Ofta blir det bra!

Dels handlar det om att ha hemma saker som är smidiga att komplettera resterna med. Saker som det går bra att piffa upp med eller fylla ut med. Helst saker som dessutom går ganska snabbt att fixa med – för när man fixar mat baserad på rester känns det på något vis inte kul om det tar för lång tid.

Bra saker att ha hemma är till exempel torrvaror. Soltorkade tomater kan piffa till många sorters ihopslängd restmat. Couscous är snabbt tillagade och blir en bra bas för diverse uppstekta kött och grönsaksrester från kylen. Men även kylskåpsvaror kan vara bra, om det är produkter man kan räkna med att ändå hinna göra slut på innan de blir dåliga. Ägg ger en bra stomme i olika varianter, och med lite creme fraiche kan man alltid svänga ihop en passande sås som piffar till nåt annars ganska tråkigt.

Frankrike: biljetter och pass

Ja, min ambition var ju att blogga flitigt om strapatserna inför Frankrikeresan. Men nu blir det ju inte alltid som man tänkt sig: man hinner eller orkar inte den dag man har saker i färskt minne, och ju längre tid som går desto mindre hinner man, ju mindre angeläget känns det och desto svårare att få det gjort.

Så, vi kör en snabb sammanfattning:

Nattågsbiljetter bokade vi via bahn.de, alltså direkt på nätet. Vi kommer att åka nattåg Berlin-Paris (och motsatt riktning på vägen tillbaka). Det är visserligen inte närmsta vägen att åka om Berlin, men det finns flera skäl till att vi väljer den varianten: 1. Den nattågstur som skulle innebära ”närmst” resrutt skulle innebära att vi var tvungna att åka med dyrare sovvagn – samtidigt som det inte skulle finnas fyrpersonskupéer (utan mestadels trepersoners, vilket känns osmidigt för en familj på fyra). 2. Vi skulle kunna genskjuta tåget från Berlin mot Paris senare på kvällen, i Hannover eller Göttingen, men det skulle innebära att vi skulle befinna oss på någon mindre station sent på kvällen, efter stationens stängningsdags – och det känns faktiskt inte lockande alls.

Genom att ta tåget från Berlin så kan vi åka fyrapersoners liggvagnskupé till en rimlig slant, kliva på i dräglig tid på kvälen (någon gång vid åtta) och vara framme i Paris lagom tid nästa morgon (efter nio). Vilket känns alldeles lagom.

Platsbiljetten (alltså utöver interrailkort) kostar här 150 euro i första riktningen och 170 i andra riktningen (totalt för hela familjen).

Vi har också platsbiljett för sträckan Paris-S:t Brieuc. Det gjorde vi per telefon hos SJ. (Det funkade inte att boka via nätet hos det franska tågbolaget och få skickat, annat än om vi gick inte från den brittiska versionen av sidan – och då var vi tvungna att få biljetterna skickade till Storbritannien. Och när vi ringde det franska bolaget och frågade, så sa de att vi var tvungna att boka på plats strax innan tåget skulle gå – vilket verkade vara en väldigt dålig idé eftersom Interrail.eu informerade om att de TGV-platser som är avsatta för interrailkunder bör bokas ett par månader i förväg eftersom de går år skitsnabbt.) Jag minns just nu inte för stunden vad dessa biljetter kostade men det var inga löjliga sumor i alla fall.

Övriga sträckor kommer vi att åka platsbiljettlöst, med bara interrailkort. Men innan vi kunde skaffa interrailkort så behövde vi skaffa pass, för när man bestäler interrailkorten måste man ange passnummer.

En snabb koll visade att ingen i familjen hade giltiga pass. För tre av oss hade de gått ut 2012, och den fjärde har aldrig haft nåt. (För mig, som hade pass utfärdat 2007, innan förra Frankrikeresan, innebar detta i praktiken att detta pass varit engångspass: jag har inte åkt någon mer stans jag behövt pass till sedan dess.) Pass gick dock snabbt och smidigt att fixa på närmsta passkontor, en vanlig vardag när de hade öppet till 19, och vi behövde bara vänta en halv minut efter att ha tagit nummerlapp innan det var vår tur.

Och så när passen sedan blivit uthämtade ett par veckor senare, så beställde vi interrailkort. Två vuxna, två barn (4-11 år). Kort för 10 resdagar inom 22 dagar. Vuxen 3565 kr, barn 1805 kr.

 

Vattenpump

Ute vid vårt trädgårdsland finns en gammal brunn med rickepump. Den har aldrig fungerat under de 12 år vi bott här. Däremot vet vi att det finns vatten där; det har vi till och med ”forskning” på, eftersom brunnen agerade referensbrunn i ett sammanhang här för nåt år sedan.

Egentligen har vi kommunalt vatten. Kommunalt vatten, enskilt avlopp. Så brunnen behövs ju inte.

Men ändå, det skulle vara bra med en fungerande pump. För då kan vi ta bevattningsvatten där, istället för att köpa dricksvattenrenat vatten till att vattna med. Plus att det ju skulle kännas bra att faktiskt kunna få upp eget vatten i krissituationer. Oavsett kvaliteten på vattnet (som vi inte vet nåt om) gissar jag på att det KAN uppstå situationer när det vattnet är långt mycket bättre än inget alls. Även om jag förstås hoppas att det ska förbli ett strikt teoretiskt resonemang.

Så – det har liksom länge funnits på listan över saker som ska göras någon gång: undersöka vad som är fel och åtgärda detta.

Idag blev det plötsligt av. Först googlade jag reda på den renoverinsgmanual jag någon gång tidigare hittat på nätet och skrev ut den: steg för steg hur man monterar isär och undersöker. Sedan gick vi ut och lyfta upp pumpen.

Tungt var det. Långt var röret. Och rostigt. Väldigt väldigt rostigt. Så där så att det blir många lager av flagande rost, mycket mycket tjockare än det ursprungliga utförandet. Innan vi lyckades få upp hela alltet så knäcktes röret.

Järn som knäcks är ganska sprött. Och kanske inte helt dugligt i sådana här sammanhang.

Själva pumpdelen, som vi nu enligt instruktionen borde skruva isär, var också välrostad, på samma nivå.Detalj av rostig gårdspump

Vår slutsats är att det blir till att skaffa en ny pump. Nu ska vi bara veta vad det egentligen är vi behöver. Eller vilken somär bäst av de som finns att köpa. Huvudsakligen verkar det finnas ”Kronan” och ”Nr 12” att välja på. Någon med erfarenhet?