Jag beställde slutligen ett par skor åt mig. Ett par Timberland Earthkeepers. Snygga och vettiga vanliga enkla skor.
När de väl kom visade det sig att de har någon sorts antibakteriell skit i sig. Typiskt sånt man ska undvika av kemikalieskäl.
Men då iddes jag inte krångla mer. Jag behöver ju ha skor på fötterna!
Skoskav fick jag på köpet ;-)
Men den här lappen på undersidan tyckte jag var fin:
Hej!
Vi håller med om att väskan är snygg! Vår chefredaktör använder den dagligen.
Vi har delat ut flera tusen väskor. Du är den första att höra av sig angående detta. Men självklart tar vi dina frågor på allvar. Tyvärr kan vi inte svara på en gång. Det är nämligen så att Kamratposten tillhör ett stort tidskriftsföretag med gemensam marknadsavdelning. Det är den avdelningen som ansvarar för alla premier (väskan är en premie).
För att få svar på dina frågor ber vi dig att kontakta vår marknadsavdelning. Kontaktuppgifter finns på sidan 50 i tidningen.
Med vänliga hälsningar,
KP
Så nu har jag mejlat marknadsavdelningen.
Hej Kamratposten!
Min tioåring är prenumerant på er tidning sedan något år tillbaka, och både han och vi föräldrar tycker om tidningen.
I julas valde vi att köpa en tidsbegränsad gåvoprenumeration av Kamratposten till tioåringens kusin. Som värvningspresent eller vad man ska säga skulle vi som givare också få en orange väska. Vår tioåring tyckte väskan var väldigt snygg på bilden och tänkte ha den som skolväska.
Ett tag efter jul kom så den utlovade väskan. Och gud vad den stank! (Det är en plastväska och det var värsta sortens nyplastlukt.)
Vi hängde ut den på vädring ett antal dagar, och visst, lukten mildrades men försvann inte.
Eftersom jag har ett intresse för miljöfrågor, bland annat kemikalier, så vet jag att det här med att saker luktar starkt av plast eller kemikalier är ett varningstecken att ta på allvar: den sortens prylar innehåller ofta kemikalier som inte är nytiga. Väskan har därför ännu inte blivit använd (men den hänger i hallen, vilket säkert inte heller är jättebra).
Jag är nyfiken på hur ni resonerat när ni valt en sådan produkt att distribuera till er unga publik, som dessutom är långt känsligare för den sortens kemikaliepåverkan än vi vuxna?
Jag vet också att jag har rätt att få veta om produkten innehåller ämnen som är uppförda på den så kallade kandidatförteckningen (enligt EU:s kemikalielagstiftning REACH), och ni är skyldiga att svara mig inom 45 dagar. Det är visserligen ingen garanti för att slippa undan farliga kemikalier: det finns många farliga ämnen som inte är uppförda på kandidatlistan, och ämnen kan finnas på kandidatlistan och ändå vara tillåtna. Men jag ställer ändå frågan, eftersom ni är skyldiga att svara på den.
Eftersom jag tror gott om er så hoppas jag att ni är villiga att gå längre och ta reda på vad väskan innehåller helt och hållet. För jag vet att ni fortfarande har erbjudanden med samma väska…
Posted in Föräldraskap, Miljö
Tagged hälsa, kemikalier, om vissa företag, plast, reach
Så var det dags att köpa skor igen. Både jag och barnen behöver nya lågskor. Och självklart vill vi ha miljömärkta eller miljöanpassade skor, både för vår egen och miljöns skull.
Eftersom vi handlat av Kavat flera gånger de senaste åren, och varit väldigt nöjda med deras vegetabilgarvade skor med miljömärkningen EU ecolabel, så var det förstås första stället jag började leta på. Tyvärr visade det sig att de den här säsongen inte hade några lämpliga skor i tillräckligt stor storlek för tioåringen (stl 38), och som till mig fanns det bara en sort av lämplig typ, men de kändes för mycket tantsko till och med för mig ;-) Till femåringen fanns det i alla fall vettiga skor, och till mig fanns det snygga och bra sandaler.
Så för mig och tioåringen blev det till att leta vidare. På Din Sko hittade jag tygskor i ekologiskt tyg – men de var så plattfotade att jag när jag provade insåg att det aldrig skulle funka. Och tioåringen ville inte alls ha tygskor (det förstår jag också).
Någon tipsade om att Timberland också gör miljöanpassade skor. Och det stämmer visst, de tillverkar miljöanpassade skor under namnet Earthkeeper, även ibland förkortat EK. Så då fick det bli sökande på nätet, bland tusen olika modeller, och till slut hittade vi nåt som verkar okej för tioåringen. Och nåt som verkar okej för mig – fast de till mig verkar ha antibakteriellt tjosan i innersulan på den vita modellen men det står inget på den blåa?
Det är en djungel, minst sagt. Så mycket tid och ork man får lägga på att försöka fixa vanliga enkla vardagsskor!
En annan bit i det är att de miljömärkta skorna är rejält dyra. Eller ja, det beror ju på vad man jämför med. Men till exempel kostar skorna vi nu beställt till femåringen 850 spänn. Och sandalerna till mig ungefär 1200. Och det är ju mycket pengar jämfört med vad skor kostar i en genomsnittlig skoaffär i ett vanligt köpcentrum eller på en gågata i en svensk stad, det vill säga jämfört med de skopriser vi lärt oss är normala.
Ja, vi har lärt oss att ett par skor till barnen ska kosta ett par-tre hundra på sin höjd. Och att skor liksom hör till förbrukningsvaror och därmed sånt som liksom ska kosta så lite som möjligt. Och att det är bra att spara pengar, så att vi har råd med annat också. Ett par skor är liksom sämre än ett par skor och tre tröjor för samma pengar. Ännu hellre ska det blir pengar över till nåt roligt eller gott också.
Ha råd med annat?!
Nånting är väldigt fel med våra prioriteringar. För visst måste bra, vettiga skor – inklusive hur de tillverkats – höra till det mest prioriterade man har att skaffa – inte minst som förälder? Det är ju ingen felprioritering! Men ändå känns det så. Som att slösa. Jag letar efter billigare ställen att köp skorna på, letar efter erbjudanden, som att jag gör nåt fult och fel när jag betalar dessa pengar. När jag istället borde känna mig stolt att bidra till företag som arbetar för en hållbar värld.
Vi har råd. Råd med bra skor. Utan att behöva lida i övrigt.
Jag har en faster i Frankrike (närmre bestämt i Bretagne). En av pappas systrar flyttade till Frankrike i sin ungdom och blev kvar. Det innebär att jag också har två kusiner och ett kusinbarn i Frankrike. Ett kusinbarn jag för övrigt aldrig har träffat, eftersom han är yngre än vår minsting.
I alla fall, att ha en faster i Frankrike innebär också att jag varit i Frankrike ett antal gånger i livet. Inte fruktansvärt många gånger, men… *räknar* förmodligen fem gånger i alla fall.
Hittills har vi alltid bilat till Frankrike. Fyra gånger under min uppväxt tillsammans med mamma, pappa och bror (och dessutom mormor en av gångerna, tror jag), och femte gången (för sju år sedan) med mamma, pappa, man och äldste sonen (som då var 3,5 år). Jag är alltså van att betrakta Frankrike-resor som tre dagars körning i vardera riktningen, med övernattning på campingplats (i tält), eller vid senaste tillfället på billighetshotell utmed vägen.
I sommar är det dags igen. Vi planerar att resa till Frankrike i sommar, jag, mannen och barnen. Men den här gången tänkte vi ta tåget.
Varför då? Tja, för att det ska vara miljövänligast, förstås :-)
Visst, det går säkert att ifrågasätta. Det är inte alla tåg ute i Europa som är lika miljövänliga som våra i Sverige (för i Sverige är det inget snack om att tåg är bäst när det finns möjlighet att ta tåg). Men oavsett om tåget verkligen ÄR bäst på vare enskild sträcka, så är det tåget som har bäst potential att vara bäst för miljön i det långa loppet. Det handlar alltså inte bara om vad som är bäst just nu utan också om vad vi vill vara med och gynna i ett längre perspektiv.
Sedan har ju tåget helt klart andra fördelar också. Att klara av hela resan på ett drygt dygn istället för tre hela dagar, att förflytta sig även på natten och själv slippa köra (speciellt utomlands) känns ju på det hela taget ganska lockande om man säger så. Femåringen har ändå uttryckt en önskan om att få åka nattåg – och jag har själv väldigt mysiga minnen från de få gånger i livet jag gjort det.
Så det här är ett äventyr. Vi ska testa att resa på ett nytt sätt, hela familjen. Lära oss och uppleva tillsammans.
Kanske är det någon som sitter och undrar över flyg som transportmöjlighet? Så svaret är helt enkelt: Nej, det kommer inte på fråga. Miljömässigt är det out of the question – vore flyg enda möjliga resalternativet så skulle vi helt enkelt stanna hemma istället.
Och ja, visst kan det finnas lägen och situationer då det är motiverat att flyga. Men det här är definitivt inte ett sådant.
Men så, hur gör man då för att ta tåget till Bretagne?
Tja, steg ett verkar vara att skaffa tågluffarkort. Eller interrail heter det förstås. Och sådana kort finns nuförtiden inte bara för ungdomar, utan även för vuxna, barn och seniorer. I olika prisklasser då förstås. Och för olika tidslängder och antal resdagar och så vidare. Det kan låta komplicerat, men egentligen är det inte det. Man bestämmer sig för hur många resdagar man tänkt sig, och väljer det kort som stämmer med det och ens ålder, och så köper man det lämpliga kortet. Antar jag i alla fall; än så länge har vi inte köpt några kort.
Att köpa interrailkortet verkar vara den enkla biten.
Har man köpt interrail-kort så kan man ju sedan resa mer eller mindre fritt i alla anslutna länder och med alla anslutna tågbolag. Bara att ge sig iväg – eller? Mnja, fullt så enkelt är det förstås inte. Reser man med barn vill man förstås ha lite mer trygghet. Och ska man resa med nattåg eller franska snabbtåg så behöver man boka platsbiljett också. Ska man resa med franska snabbtåg bör man dessutom vara ute rejält i förväg om man ska få interrailplatsbiljetter – de är tydligen inte så många.
Så då börjar pusslandet. Hur gör man sökningarna för att få upp de önskvärda nattågen istället för snabbaste reskombination men med sex byten innan man når Paris? Hur vet man vilka nattåg som egentligen har vilken sorts kupéer? Hur kombinerar man bäst ihop önskvärd typ av kupé med att kunna kliva på tåget i rimlig tid på kvällen och inte behöva byta någonstans i ottan morgonen därpå? Vilken veckodag ska man resa ut för att kombinera ihop saker på bästa sätt?
Och hur i helskotta gör man för att få boka biljetterna?
Interrail.eu visar sig ha mycket bra info. Både möjlighet att söka resor och information om hur man bokar och vad man bör tänka på. Nattågen genom Tyskland bokas tydligen via bahn.de. När det gäller att boka franska TGV är det däremot mer tveksamt hur man gör. Vi landar på en fransk bokningssida där det inte finns möjlighet att bara boka plats. Min man ringer och frågar dem och får beskedet att nej, det går inte att boka i förväg, utan det får man göra på plats när tåget ska gå, och nej, då kommer det förmodligen inte att finnas några biljetter. Sedan landar vi på samma bokningssida via en annan länk, och då visar det sig att man visst kan boka i förväg – men bara om man går in på den brittiska UK-varianten av sidan och väljer att få biljetterna skickade till Storbritannien…
Ett facebooktips ger dock vid handen att det bästa ska vara att boka via SJ. Varför vi inte fattat det från början? Därför att informationen om utlandsresor på SJ.se är synnerligen begränsad, och utlandsresor över huvud taget inte alls sökbara på den sidan. Så vi får väl söka reda på turerna vi vill boka på andra sidor, men sedan ringa SJ och boka dem?!
Efter mycket sökande landar vi i att det som blir bäst nog är att boka nattåg Berlin-Paris. Att ta sig till Berlin först är visserligen en rejäl omväg, men de CNL-tåg (City Night Line) som utgår från Berlin har fyrapersons liggvagnskupéer, vilket prismässigt blir långt billigare än snabbare alternativ med dyrare sovvagnar. Och prismässigt kvittar det om vi kliver på tåget i Berlin i rimlig tid på kvällen eller på någon mindre kvällsstängd station senare på sträckan…
Ja, och så ska vi stanna ett par dagar i Paris innan vi tar TGV vidare till Bretagne. Så vi ska väl boka vandrarhem i Paris också. Och bestämma när vi ska resa hem igen. Och bestämma närmre kring det här med att hyra bil när vi väl är i Bretagne, för att kunna ta oss runt där. Och…
Ja. Jag får huvudvärk av sånt här. Så många trådar att hålla rätt på. Så många beslut att ta, så många fötter att sätta ner. Jag är skitkass på sånt. Och blir i grunden ändå så nervös av att ut och resa. Hem, ljuva hem. Eller att åtminstone slippa vara vuxen och låta någon annan ta ansvaret och alla beslut och bara hänga med och ha kul.
Om vi har bokat nåt nu? Nä. Först måste vi ha klart med kattvakter och sånt. Och så måste vi komma till skott innan alla TGV-biljetter är slut.
Sa jag att jag får huvudvärk av sånt här? Ja, det sa jag visst.
Posted in Föräldraskap, Jag, Miljö
Tagged ångest, flyg, Frankrike-resa, semester, tåg
Vi rensar uthuset.
Så här: Jag har tagit ledigt den här veckan, barnen är utlånade till mormor och morfar, och veckans projekt är att få ordning på uthus, slänga skräp och annat sånt där som är omöjligt när barnen är hemma.
Så långt allt väl. Det är skönt att kunna tänka en tanke till slut och kunna hugga in på saker spontant och veta att man har möjlighet att få sluföra och så vidare.
Men ja, det är ruskigt tråkigt att städa och rensa. Det är många års upplagrad skit. För det var fruktansvärt länge sedan vi hade möjlighet att prioritera denna sorts genomrensning. Och då blir det efterhand lager på lager med saker man inte riktigt haft tid att ta ställning till eller ta hand om. Blandade skruvar ochs pikar och beslag från olika insatser, kvarglömda penslar och rollers bortom räddning, tapetlim från för elva år sedan, och så vidare.
Och så alla lådor med sparade saker.
Det blir tyvärr mycket som slängs. Och det gör ont.
Ja, det är ju förstås därför många av sakerna finns kvar. För att det gör ont att slänga. För att det finns djupt rotat att man inte ska slänga, utan spara, ifall det kan komma till nytta sedan. Eller ge bort. Eller sälja.
Fast både ge bort och sälja innebär ju arbetsinsatser. I många fall blir lösningen att lämna till loppiscontainerns på återvinningsstationen. Och det är väl gott nog så.
Men det som blir besvärligast är en massa gamla leksaker. Dels av barnens. Men dels av mina egna gamla. Gosedjur och dockor, alltså både från 1970- och 80-talen och från 2000-talet.
För som sagt var, det inlärda är att spara, för att det kan komma till nytta och glädje för eventuella barnbarn eller andra framåt i tiden. Eller ge bort eller skänka till loppis för att det ska komma andra barn till glädje nu.
Och så finns jnu samtidigt den där insikten: plasten i dockorna innehåller med stor sannolikhet ämnen som inte alls är lämpliga för någon att leka eller gosa med. Gosedjuren innehåller förmodligen gott om kemikalier de med.
Saker jag inte vill att vare sig mina barn eller andras barn ska utsättas för. Saker jag alltså inte vill skicka vidare till någon annan.
Och världen blir inte lyckligare av fler prylar. Det är ingen förlust för världen att jag slänger dessa prylar. Bara en lättnad. De gör större nytta som förbrända under kontrollerade former hos Sysav än bredvid ett uppväxande barn.
Och i vårt uthus tar de bara upp plats som gör att vi inte hittar de saker vi behöver och spär på den allmänna otillräckligheten.
Men fan vad det gör ont. Fan vad det är svårt att slänga.
Och jag sparar ändå några monchichi och gamla dockor i en låda. Inte för att leka med, men för att kanske kunna plocka fram och visa för framtidens barn, utan lov att leka med. Vill inte slänga hela min uppväxt.
Me inte heller lämna efter för mycket av min tids dåliga arv.
Det sägs ibland att man behöver vara frisk och må bra för att orka vara sjuk – alltså för att palla med att ta sig igenom sjukvårdssystem och hantera sjukförsäkring och annat. Det är nog sant.
Jag skulle också vilja säga att man behöver må bra för att orka ”rädda världen” och ställa om.
Om man är frisk och mår bra och har krafter så kan omställning och förändring vara kul, inspirerande – och man kan ha en känsla av att ingenting är omöjligt. Då är det inga problem att börja cykla eller ta buss, lära sig laga ny mat, byta uppvärmningssystem eller byta pensionsfonder. Bara man fått motiv och inspiration.
Men om man mår dåligt – fysiskt eller psykiskt – så har man fullt upp med att reda ut vardagen om den är. Då är det tungt nog att tuffa på i gamla spår; spåren man kan tuffa på i, rutinen i vardagen, är det som gör att man har något att hålla fast vid, som gör att man inte rasar hela vägen ned. Men att orka förändring då – nä… När man gråter inombords, av ångest, eller oro för något eller någon, eller när fysisk smärta står i vägen för varje avsteg från minsta möjliga ansträngning, då finns inte orken ens att byta elbolag eller orka släcka lamporna efter sig.
Därför är en viktig del i att bygga ett hållbart samhälle och åstadkomma en omställning att vi ser till att människor har en chans att må bra. Att alla har en chans att må bra. Och det handlar om sådana saker som att jobba lagom mycket men också att hjälpa de som är sjuka eller i behov av hjälp av andra skäl.
Tyvärr är det inte det samhälle vi har idag.
Posted in Jag, Miljö, Mina bästa, Reflektioner och tankar, Samhälle
Tagged ångest, omställning, politik
Den 16 januari köpte jag en sport-bh. Och så frågade jag om innehållet av kemikalier på kandidatlistan, enligt informationsplikten i REACH. Det tillfället har jag beskrivit här.
Sedan ringde butikschefen och pratade in på min telefonsvarare. Och jag hörde av mig till henne, och hon fick mejladress och snigelpostadress som informationen skulle kunna skickas till. Hon skulle vidarebefordra mina kontaktuppgifter till någon på centrala H&M som kunde svara på det här. Det här var en dryg vecka efter att jag köpte behån.
Det är nu åtta veckor (56 dagar) sedan jag köpte behån. Informationsplikten ger säljaren 45 dagar på sig att svara.
Jag undrar när H&M tänker höra av sig? Eller jag kanske ska påminna dem?
Det är knepigt det där med väder.
För väder kan ju variera ganska kraftigt. Från dag till dag, vecka till vecka, och år till år.
Och samtidigt är minnet hos oss människor generellt sett uselt. Det där att minnas hur vädret var det ena eller andra året är de flesta av oss ganska kassa på. I den mån vi minns så handlar det ofta om att vi 1. har något att hänga upp det på (”det året Lisa föddes” eller ”när jag fyllde 40”), eller 2. att det varit frågan om något ganska extremt (Stormen Gudrun, eller sommaren det bara regnade hela tiden). Dessutom försärks eller försvagas minnet ofta beroende på om det är fler som pratar om det eller inte.
Det ganska vanliga mittemellan vädret minns vi sällan.
Förstås kan väderminnet förbättras av att man antecknar saker. Min blogg är ett bra stöd i det. Men även här är det ju trots allt ofta det extrema eller avvikande som blir noterat.
Så… jag har trots allt dålig känsla för hur avvikande vädret i år egentligen är. Det känns ganska varmt. Fast inte jättevarmt. Det är mer en allmän känsla av att vara längre kommen än början av mars, en känsla i luften, än en konkret temperatur eller så. Och dessutom får jag känslan av att det är mer extremt uppåt landet än här (för de elva grader jag sett på termometern hos oss känns inte jättemycket, liksom).
Så jag vet inte. Det bara liksom känns påtagligt annorlunda i år.
Men tanken slår mig. Upprepade gånger tänker jag tanken: är det år 2014 som vi i efterhand kommer att minnas som året när det liksom ändrades, markören för när klimatförändringen blev uppenbar och tydlig?
Det är förstås en lätt paranoid tanke. Väder är som sagt var varierande, och man kan aldrig dra slutsatser baserat på ett år.
Men det är liksom lite samma sak som att undra om man lever i en tid som i efterhand kommer att betraktas som avgörande skede, historiskt sett. Som åren före första värdlskriget. Vad tänkte folk då?
Jag undrar hur sommaren blir i år. Blir det en torr och varm sommar igen?
För väder kan ju variera ganska kraftigt. Från dag till dag, vecka till vecka, och år till år.
Och samtidigt är minnet hos oss människor generellt sett uselt. Det där att minnas hur vädret var det ena eller andra året är de flesta av oss ganska kassa på. I den mån vi minns så handlar det ofta om att vi 1. har något att hänga upp det på (”det året Lisa föddes” eller ”när jag fyllde 40”), eller 2. att det varit frågan om något ganska extremt (Stormen Gudrun, eller sommaren det bara regnade hela tiden). Dessutom försärks eller försvagas minnet ofta beroende på om det är fler som pratar om det eller inte.
Det ganska vanliga mittemellan vädret minns vi sällan.
Förstås kan väderminnet förbättras av att man antecknar saker. Min blogg är ett bra stöd i det. Men även här är det ju trots allt ofta det extrema eller avvikande som blir noterat.
Så… jag har trots allt dålig känsla för hur avvikande vädret i år egentligen är. Det känns ganska varmt. Fast inte jättevarmt. Det är mer en allmän känsla av att vara längre kommen än början av mars, en känsla i luften, än en konkret temperatur eller så. Och dessutom får jag känslan av att det är mer extremt uppåt landet än här (för de elva grader jag sett på termometern hos oss känns inte jättemycket, liksom).
Så jag vet inte. Det bara liksom känns påtagligt annorlunda i år.
Men tanken slår mig. Upprepade gånger tänker jag tanken: är det år 2014 som vi i efterhand kommer att minnas som året när det liksom ändrades, markören för när klimatförändringen blev uppenbar och tydlig?
Det är förstås en lätt paranoid tanke. Väder är som sagt var varierande, och man kan aldrig dra slutsatser baserat på ett år.
Men det är liksom lite samma sak som att undra om man lever i en tid som i efterhand kommer att betraktas som avgörande skede, historiskt sett. Som åren före första värdlskriget. Vad tänkte folk då?
Jag undrar hur sommaren blir i år. Blir det en torr och varm sommar igen?
Häromdagen kom det rön om paracetamols påverkan på foster under graviditeten:
Barn till mödrar som tagit smärtläkemedlet paracetamol under graviditeten tycks drabbas oftare av adhd…
Det kändes ganska märkligt. För under båda mina graviditeter har jag fört många diskussioner med många andra gravida via nätet. Vi har varit många som oroat oss för olika mediciners påverkan på fostret, och det har varit ganska skuldbelagt att skaffa barn trots att man behöver ta medicin eller trots att man väljer att medicinera. Mitt sertralin har lett till många tankar.
Men just paracetamol/alvedon har betraktats som det mest säkra av allt. Det som mödravården alltid rekommenderat. Inte så att någon menat att man ska ta det i onödan eller så, men ändå… en markant skillnad.
I det perspektivet är det här… intressanta slutsatser.
Och i samma veva funderar jag kring andra tiders användande. Man hör ju ibland om att man i det forna Egypten använde smink som innehöll mycket bly. Och med vår kunskap idag känns det förstås vansinnigt att smeta ansiktet fullt med bly frivilligt.
Men de forntida egyptierna kan ju inte ha vetat vad vi vet idag om bly.
I dagens samhälle använder vi stora mängder och många sorters kemikalier som har läskiga effekter – cancerogena, hormonstörande, fertilitetspåverkande och så vidare. Än så länge förstår vi säkert inte den fulla vidden av detta.
Framtidens dom över vår kemikalieanvänding kommer förmodligen inte att bli mild.
Posted in Föräldraskap, Miljö, Reflektioner och tankar
Tagged hälsa, kemikalier, läkemedel, miljögifter