Category Archives: Miljö

Vårröjning

Det känns lite udda, men plötsligt är vi där igen och planerar matsedel utifrån vad trädgåren ger :-) För en vecka sedan grävde jag upp ett (ett!) stånd jordärtsskockor, och vi har redan ätit soppa två gånger av det och har kvar till en middag till. Dessutom har jag idag grävt upp kvarvarande palsternackor ur landet, eftersom bladen hade börjat växa igen nu, så någon dag i veckan blir det palsternackslåda. Och mangolden är grön och fin och kan också börja användas igen.

Idag har vi varit ute i trädgården hela familjen, inklusive mina föräldrar. Samlat skräp som ska köras iväg, samlat gammalt ris som ska brännas, grävt kirskål och röjt och haft oss. Och jag har klippt färdigt almhäckarna runt kaffegrottan. Det känns lite bättre än igår, när den eviga känslan av att det bara finns röra och skräp överallt tog knäcken på mig.

Och ja, det är vår på riktigt. Drillande lärkor. Rejält blommande snödroppar. Krokusar. Och framför allt känslan.

Och jo, det är rätt tidigt.

(Och det som egentligen är mest märkligt med den gångna vintern är inte att det var lite snö eller lite kallt, men att det varit så få nätter när det varit frost. Det är en sak att det inte är kallt på dagarna, men man brukar behöva skrapa rutorna på morgnarna. Det brukar vara is på vattenpölarna på morgonen. Och så vidare. Det där hoppade vi också nästan över den här vintern…)

Resurshushållarvabdag

Igår köpte jag två paket ekofärs i affären. Bäst före idag, nedsatt pris. Det fanns fem paket totalt.

Så idag har jag gjort köttbullar till lunch. Ja, där är ju förstås till en hel middag till för hela familjen av de köttbullar som blev över – nu stoppade i frysen.

Av den andra paketen har jag nu gjort två omgångar kålpudding (två middagar) som nu står i ugnen. Med överblivna slokande kålrester (vit och röd) som låg i kylen och hoppades på att bli använd innan det var för sent. I kålpuddingen har jag haft i den kokta moroten från när kokte kött (revbenen från i julas, om ni minns) i lördags, och buljongresten som var kvar sedan dess hällde jag också på kålpuddingarna.

I eftermiddag har jag också bakat bullar (matbröds- alltså) av det halva jästpaket som låg kvar i kylen sedan jag gjorde hjärtfromade pizzor i fredags).

Och ikväll blir det jordärtsskockssoppa på jordärtsskockor jag grävde upp i trädgårdslandet igår. Med stekta champinjoner som topping. För jag skulle ju försöka köra vego idag när det är måndag. Men ja, det föll ju på lunchen. För vabben var inte planerad. Och det verkade vettigare att laga till köttfärsen när jag var hemma än att lägga den i frysen och sedan behöva tina den innan tillagning.

Jag är inte så bra på det där med köttfri måndag. På måndagar finns det ju ofta rester kvar efter helgen att utgå från när man lagar mat. Smidigare med vego någon annan dag.

Visst får man glädjas – annars skulle vi ju snart bara ha möjlighet att gråta

Vabbar.

Hänger tvätt ute. För det är utmärkt torkväder: soligt och blåsigt.

Tror jag hör lärkan drilla i skyn?!

Ja, det är vår. Är det tidigt? Nej, inte egentligen; I våra trakten är normal ankomst för våren om en dryg vecka, och det händer definitivt ibland att våren har kommit vid den här tiden.

Däremot är det förstås konstigare längre norrut.

Och ja, det finns väl ”goda” skäl att tro att detta är en del i klimatförändringarna. Vilket ju i sig är hemskt och sorgligt.

Så får man då inte glädjas åt den tidiga våren, för att den kan ses som ett tecken på något dåligt?

Jo! Absolut! Vi behöver våra glädjeämnen! Vi måste få glädjas åt det som är positivt i tillvaron. Våren är efterlängtad och behövlig för mindel, och jag gläds massor.

På samma sätt som man faktiskt kan glädjas åt idrottsliga prestationer även om de utförs i ett OS i ett land som struntar i mänskliga rättigheter och även om man uttrycker avsky över dem som styr där.

Har du börjat förbereda dig?

Världen kommer att förändras. När vi blir pensionärer vi som är sjuttiotalister så kommer klimatet att vara annorlunda än nu. Och därmed kommer även samhället att se annorlunda ut. Vårt boende. Vår matproduktion. Hela vår tillvaro, förmodligen.

Har du börjat förbereda dig?

Och då menar jag inte på det sättet som reklamen brukar vilja ge sken av. Att du ska fira hundraårskalas och bjuda hela släkten, eller leva loppan på Bahamas, bygga swimmingpool på tomten – eller ens att få pensionen att räcka till det liv du vant dig vid idag.

Jag syftar på klimatförändringar och deras konsekvenser.

Nej, självklart vet vi inte exakt hur det blir. Men det finns gott om prognoser, som i alla fall ger en fingervisning. Beroende på var du bor så kan det finnas ganska bra kartor som visar vad du kan ha att vänta dig. Fast alldeles oavsett så finns det ett antal saker som du kan förbereda dig på. Det är ganska sannolikt att du drabbas av flera av dem.

Till exempel kan du fundera på vad som händer med ditt boende om havet eller vattendragen stiger. Nej, det krävs inte att havet i sig stiger en massa meter, räknat i normalhöjd. Havets höjd varierar även beroende på väder och oväder. Blir det blött om fötterna? Du kan ju till exempel kolla in kartor över en del vattendrag, och bor du som jag i Skåne kan du ha nytta av den här kartan. Kolla med ditt län eller din kommun vad det finns för kartor för ditt område.

Mycket annan viktig information hittar du på www.klimatanpassning.se.

Klarar kommunens dagvattensystem av stora regnmängder? Är avloppet dimensionerat – och håller det?

Kan du odla din mat? Har du markyta för att odla? Är marken bördig? Kommer det att finnas vatten att vattna med? Regnmängderna komer att bli annorlunda i framtiden. Kanske kommer regent inte när du behöver det, utan allt på en gång, och resten av tiden torkar dina odlingar bort. Har du möjlighet att spara regnvattnet – eller skulle du kunna skapa möjlighet? Och vilka grödor kommer att funka i ditt område i framtiden? En del hjälp kan du få på www.gradvis.se.

Hur värmer du ditt hus? Fossila bränslen? El? Ved eller pellets? Vad händer om du plötsligt blir avskuren från omvärlden och inte kan få hem nytt bränsle? Eller om det blir elavbrott under en längre tid? Har du någon reservlösning?

Och vad händer i dig när du funderar på det här? Hittar du lösningar och kommer på att du borde skaffa saker, prioritera om och börja anpassa ditt boende och dina förutsättningar? Eller är det kanske så att du inser att ditt boende blir väldigt svårt att förbereda och anpassa? Borde du kanske flytta – i så fall vart?

Har du tänkt på det här? Inte?

Och ja, vi kan fortfarande bromsa klimatförändringarna. Men oavsett om vi lyckas bra eller dåligt så är det vid det här laget oundvikligt: klimatet har redan börjat ändras. Det är nödvändigt att anpassa sig.

Mina tankar om framtiden

Vad är det köpcentran har som inte finns i stadens centrum?

Jag gick och funderade på det där häromdagen när jag traskade genom Malmös gator på väg till jobbet (som jag ju gör de flesta arbetsdagar): Vad är det som gör att folk hellre handlar på externa köpcentran istället för att handla i ”City”? För de flesta tycker ju på olika sätt att det är mysigt att handla i city, men ändå är det inte det man gör.

Det man brukar prata om är ju transporterna till och från platsen. Men jag tror att det finns mycket mer som spelar in. Här är några tankar som dök upp hos mig. Kanske är de inga nyheter för stadsplanerare (det hoppas jag innerligt), men jag skriver ner dem ändå:

1. Möjligheten att hitta och skaffa överblick. Tänk dig att du är på ett vanligt köpcenter. Du vet att du behöver handla underkläder, LED-lampor och hostmedicin, och därefter ta en fika. Så du letar reda på någon av de kartor du vet brukar finnas i närheten av ingångarna – en del av dem vanliga enkla skyltar, andra moderna och interaktiva, men oavsett vilket brukar de erbjuda en möjlighet till överblick: Vad finns det för affärer inom olika kategorier? Du kan snabbt konstatera att här finns fem klädaffärer, två affärer som säljer elektronik, två apotek och tre kaféer. Och du kan se var de finns. Det vill säga du behöver åtminstone inte leta efter om det finns relevanta affärer, utan du kan snabbt och smidigt skapa dig en plan för ditt besök. Det underlättar, inte minst om du har små barn i släptåg, men även annars – om du nu inte är ute efter att lägga dagen på att slumpmssigt kunna strosa på stan och se vad som kommer i din väg.

Och inne i city? Ingen överblick. Det sitter inga kartor av den typen som hjälper dig att hitta de affärer som säljer det du behöver köpa. I bästa fall sitter det någon form av vanlig karta på någon reklampelare. Men att komma in till city för att kunna uträtta en rad specifika ärenden förutsätter att du redan har lokalkännedom, att du kollat upp i förväg var de ställen du behöver besöka finns, eller att du själv har med dig ”kommunikationsutrustning” för att ta reda på det du behöver efter hand – typ smartphone, dator eller kanske en gammal telefonkatalog. Och det kanske funkar och duger om din släkt bott här i generationer och du har stenkoll sedan barnsben och affärerna dessutom byts ut sällan, eller om du har som ditt eget personliga nöje att hålla koll på vad som händer i området, men inte om du är hyfsat nyinflyttat, huvudsakligen har andra intressen och helst vill kunna sköta dina ärenden snabbt och rationellt de gånger du faktiskt behöver shoppa. Men på något vis känns det som att shopping i city ska fortsätta att klara sig på att folk tycker det är mysigt att gå runt och drälla på stan och bli lyckliga av de affärer de råkar springa på. Och det funkar ju inte riktigt. Åtminstone jag har varken tid eller lust att bege mig in till stan för mållöst drällande – jag har bättre saker att använda min tid till.

Fast det vore ju inte omöjligt att göra precis samma sak i city som på köpcentra, med samlade kartor och information? Fast det förutsätter ju att någon tar det övergripande ansvaret. Och det är väl också en skillnad: på ett köpcentrum finns det någon som har det övergripande ansvaret och bestämmer.

Det där att någon har ett övergripande ansvar gör ju också att någon faktiskt har en tanke och har funderat ut vilka sorters affärer som borde finnas. Inne i stan kan det mycket väl vara så att det faktiskt inte alls går att fixa allt det man behöver inom ett rimligt begränsat område. Utan då behöver man förflytta sig vidare till fler (ganska avlägsna) områden, med cykel, buss, tåg eller bil. Och då går snart hela dagen till några enstaka ärenden – speciellt om man har barn i släptåg. Ju större stad, desto större sannolikhet att man ska behöva flänga runt över jättestora ytor för att fixa några få ärenden.

2. Inne i köpcentrat är gatorna smala. Självklart, för inga bilar ska ju köra där! Så det är bara smala gågator alltsammans. Och det ger många fördelar. Det gör till exempel att det är mycket närmre mellan affärerna. Dels i rena avstånd, dels eftersom man inte behöver leta efter övergångställen och hålla koll på trafiken. Och därmed kan man också släppa barnen fria på ett helt annat sätt, behöver inte hålla koll på varje steg de tar. Hamnar de efter eller springer åt ett annat håll ett tag så är det okej – och då kan man slappna av mycket mer i magtrakten. Och ja, då kan shoppingupplevelsen bli lite angenämare istället för bara en enda stor krampkänsla.

Och alltså, jag menar inte att städernas centrum ska bli som köpcentra. Men det finns anledningar till att folk (även vi) väljer som vi väljer. Och hur vi tar oss dit är inte det enda som avgör. Kan vi rationellt och smidigt få gjort det vi vill åker vi gärna in till stan med tåget.

Ett enda statlig tågbolag eller inte?

Det kommer förslag från diverse håll om att ”återförstatliga” SJ. Eller ja, att all järnvägstrafik ska köras av SJ, och staten ska styra all tågtrafiken – i alla fall i huvudsak en återgång till hur det var ”förr” (det vill säga när jag var liten :P )

I grunden är jag positiv till tanken. Det behövs överblick och samordning av järnvägstrafik, betalningssystem och så vidare. Vi behöver komma ifrån vinstkrav och liknande idéer. Järnvägen ska i grunden fungera och vara ett vettigt resalternativ, även om du inte är rik eller bor i en storstad. Att ta tåget måste kunna vara det självklara förstahandsalternativet nästan oavsett var du bor och vem du är.

Men: jag är inte övertygad om att det är så enkelt som att det blir så bara för att SJ får ansvar för all tågtrafiken. Tvärtom.

I järnvägens begynnelse var det små privata järnvägsbolag som byggde upp väldigt många av ala de små (d.v.s. korta) tågbanor, som allteftersom byggdes samman med varandra och till slut bildade ett fantastiskt järnvägsnät. Som så här i Skåne:

Tåglinjer i Skåne

Sedan kom den stora förstatligandevågen: SJ tog över de olika delarna av järnvägsnätet, en efter en. Och sedan lade SJ ner jättemånga av dem. Varefter järnvägen revs upp.

Alla dessa järnvägar som vi numera saknar, och önskar oss tillbaka till tiden när de fanns, och strävar efter att återskapa och återuppbygga.

Och ja, många av de där järnvägsavsnitten var säkert inte lönsamma, eller hade andra praktiska problem som gjorde att det var besvärligt. Men samtidigt, det här med lönsamhet handlar ju också om vilka alternativ man erbjuder. I ett samhälle där man väljer att göra det väldigt dyrt att köra bil genom att låta bilarna bära sina totala miljökostnader kommer fler att vilja åka tåg, och då blir förstås fler tåglinjer ”lönsamma” – precis som de var innan bilens genombrott.

Pågatågen här i Skåne startade för övrigt som en effekt av att SJ meddelade att trafiken till ett antal mindre stationer skulle läggas ner. Så här beskrivs det för närvarande på wikipedia:

Början till vad som blev pågatågen skedde 1975 när dåvarande Statens Järnvägar (SJ), som skötte all lokal persontrafik på järnvägen, meddelade kommunerna och Sydvästra Skånes kommunalförbund (SSK) att persontrafiken till stationerna mellan Lund och Malmö och persontåget Malmö-Trelleborg skulle läggas ner 1976. Samtidigt började Statens Järnvägar att utreda om persontrafik mot Eslöv, Landskrona och Hässleholm skulle fortsätta. Påtryckningar från kommunerna och SSK ledde till att en del linjer inte blev nedlagda. Under 1977 ville SSK införa ett regionalt månadskort som skulle gälla både på tåg och bussar inom kommunerna. Statens Järnvägar motsatte sig detta eftersom lokaltågen skulle upphöra om några år.

(Läs vidare på wikipedia.)

Så: jag ser stora fördelar med ett stort samlat tågbolag. Men hur br det blir beror ju väldigt mycket på vilka spelregler de får. Och om de inte styrs väldigt bra av väldigt kloka människor så kan de lika gärna åstadkomma väldigt stor skada gnom att lägga ner och skrota och så vidare. Sköts det dåligt så kan en viss konkurrens vara det som hindrar dem från att sabba tågtrafiken totalt.

Sammantaget är jag lite småkluven. Det jag vill ha är ju en bra, välutbyggd, välfungerande järnvägstrafik som är det självklara valet för den som ska resa.

Plastbackar

I undanplockandet av julpyntet tog vi ett beslut. För vi har haft alla sådana aker – helgpynt och diverse andra undanstoppade saker – i papplådor i gamla hönshusdelen av uthuset. Papplådor från Ikea, med öppna handtagshål. Genom hålen tar sig mössen in, äter av pyntet och bajsar. Papplådorna blir fuktiga därute och håller inte jättebra. Och de tål faktiskt inte att plockas fram och tillbaka, tömmas och fyllas upprepade gånger – de ger till slut vika och ger upp.

Så vi tog ett beslut: att successivt byta ut papplådorna mot plastbackar.

Nej, världen behöver inte fler plastsaker. Vi ska bara använda plast till det nödvändigaste, spara på oljan och minska plastskräpet och så vidare.

Men i det här fallet är det hlt klart den rationellare lösningen. Plasten håller. Plastbackar med lock och utn handtagshål innebär förmodligen att inga möss förstör våra saker, och då håller de längre. Dessutom ser vi mycket tydligare genom plasten vad lådorna innehåller, och tro mig, det underlättar när man ska ut och leta rätt på saker.

Och någon gång i framtiden när plastbackarna gått sönder får vi hoppas det även finns plaståtervinning för ickeförpackningar.

Batikblå

Jag är blå om fingrarna. Jag har batikat ikväll – jag gör det då och då. Inte jätteofta, men kanske en gång om året eller nåt sånt :-) Flytande batikfärg från Panduro – ganska snälla saker jämfört med sånt man stod och grejade med när jag batikade på bilden på gymnasiet.

Jag tycker det blir snyggt, och jag tycker det är en kul form av kreativitet. Och det är ett sätt att kunna få gamla tråkiga kläder roliga igen.

Fast jag känner mig numera ändå lite tveksam till allt det där som sedan rinner ner i avloppet.

Och så samtidigt funderar jag. Man brukar ju prata om att det går åt några kilo kemikalier till varje klädesplagg som produceras. Och ja, jag spär förstås på det där ytterligare. Ikväll med ett drygt kilo till de bexoroch den tröja jag färgade. 900 g vanligt salt, 180 g fixersalt (nej, jag vet inte ens vad det är – pinsamt) och en knapp deciliter batikfärg från Panduro.

Jag undrar vad de där kilona kemikalier man brukar syfta på är? Salt är ju också en kemikalie; är salt en betydande del även i det man brukar syfta på? Nej, självklart är det inte bra att hälla massor med salt i avloppet. Fast klädproducenterna har nog generellt bättre omhändertagande än mig när det kommer till det där. I bästa fall kanske till och med återanvändning. Säkerligen bättre utbyte av kemikalierna.

Jag borde nog sluta batika?

Och jag blev ovanligt blå/färgad om fingrarna den här gången. Gjorde väl annorlunda när jag sköljde, höll mer i tyget eller fix mer fixertjosan på mig eller nåt. Blåfingrad. Konstant påmind om vad jag gjort.

Knycklar du ihop dina kvitton?

Tänk dig en mataffär. Kund som lägger upp varor på bandet, kassörska som skannar dem, kund som betalar. Och så frågan: vill du ha kvittot?

Och efter det utspelar sig väldigt ofta en av följande scener:

  1. Kunden tar emot kvittot, tittar på det, och knycklar sedan ihop det till en liten boll.
  2. Kunden tar inte emot kvittot, så kassörskan knycklar ihop det i en liten boll.

Det vill säga oavsett vilken av varianterna så knycklas kvittot ihop till en liten boll. De allra flesta har liksom en utvecklad knyckla-ihop-kvitto-till-boll-manöver.

Fast efter vad jag förstått så är det där ihopknycklandet ett väldigt effektivt sätt att frigöra det farliga bisfenolet från kvittot? Jag vet i alla fall att en person som borde veta bestämt avråder från kvittoknycklande.

Så: knycklar du dina kvitton?

Lagnings- och begagnattankar

Det är lördag. Jag borde sätta mig och laga kläder. Det finns alltid kläder som behöver lagas…

Det blir mer lagning av kläder nuförtiden. Och en bidragande orsak är att vi köper mer begagnade kläder. Begagnade kläder innebär att de redan har en viss nivå av slitning och det därför går kortare tid innan de behöver lagas. Och ju slitnare kläderna blir desto oftare behöver de lagas, och ju svårare blir det att åstadkomma något som håller ihop.

En annan nackdel med att köpa begagnat (utöver att det tar mer tid att leta reda på det man behöver) är att man blir tvungen att acceptera kläder som stämmer betydligt sämre med det som funkar. Just för att valmöjligheterna är enormt mycket mer begränsade. Det innebär att man måste köpa många fler klädesplagg, till exempel många fler par byxor till barnen, för att det faktiskt ska finnas hemma byxor som funkar i alla situationer, istället för att köpa färre byxor som allihopa faktiskt är valda för att funka i alla möjliga sammanhang. Och därför blir lådorna överfulla, och det blir dålig överblick, och trots det finns det egentligen inte ens alltid allt det som behövs.

Och det sägs att de flesta av oss akulle kunna klara oss med de kläder vi har resten av livet. Ja, det gäller väl oss vuxna, då. Men det vete sjutton. Jag har aldrig varit någon storshoppare, och många av de kläder jag har är redan väldigt slitna, och så gott som alla byxor jag har är lagade flera gånger och en del snart bortom all räddning.