Category Archives: Miljö

Det måste ju finnas nåt vettigare banken kan använda pengarna till?

Ja, och så fyllde ju då vår äldste år för några veckor sedan. Tio år. Och bland gratulationskorten som kom med posten fanns i vanlig ordning också ett födelsedagskort från banken. Med ett grattis och någon liten formulering om att ta med dig kortet in till banken så får du en present av oss.

Ja, de brukar skicka ett sådant. Någon enstaka gång har jag faktiskt gått till bankkontoret och köat en halv evighet för att hämta ut presenten – det var några jongleringsbollar.

Men alltså, ärligt talat, Sparbanken Öresund: mina barn, och förmodligen de allra flesta barn till era kunder, behöver inga fler prylar. De har redan för många leksaker – leksaker som tär på jordens resurser, leksaker som många gånger innehåller ohälsosamma ämnen, leksaker som fyller våra hus och ökar på den dagliga kampen med att hålla ordning hemma, leksaker som spär på våra barns allmänt blaséiga inställning till saker överlag.

Våra barn behöver inte leksakerna.

Vill ni satsa på våra barn? Jättebra! Satsa då på att se till att den som placerar sina pengar hos eller via er kan vara säker på att pengarna inte hjälper miljöförstörande verksamheter. (I nuläget kan man nog snarare vara säker på att pengarna bidrar till miljöförstöring.) Satsa på att våra barn ska ha en värdig framtid, där klimatet inte ändrats för mycket och där vatten och jord och mat inte är förorenade, och så vidare.

Vill ni hemskt gärna uppmärksamma våra barn på deras födelsedagar? Ja men skriv då nåt sånt här nästa gång:

Hej och grattis på födelsedagen!

I år får du ingen leksak av oss. Istället har vi använt dina och andra barns födelsedagspengar till att göra vår bank bättre för miljön.

Ja, och så får ni precisera på vilket sätt :-)

Våra barn är inte dumma. Så betrakta dem som de intelligenta individer de är.

Vi måste börja göra saker som faktiskt funkar att laga!

I mitt undanplockande av julpynt stoppar jag också ner elektriska ljusstakar i sina kartonger. Av en händelse läser jag säkerhetsinformationen. Där står, precis som det brukar med den sortens produkter:

Den externa flexibla kabeln eller sladden till denna ljuskälla kan inte bytas ut; om kabeln skadas förstörs hela ljuskällan.

Först reagerar jag inte alls. För, som sagt var, så står det ju alltid. Sen slås jag plötsligt av det fullkomligt bisarra i detta.

Det handlar om en vanlig ljusstake och en vanlig sladd. Det borde väl rimligen inte vara något omöjligt för en el-kompetent människa att göra något åt?

Alltså, visst, el är farliga grejer, och den som saknar kompetens ska självklart inte ge sig på att greja med sånt. Men det det står är ju inte ”reparationer ska enbart utföras av fackfolk” eller liknande. Det står att reparationer inte ska göras alls.

Så vad består problemet i? Vad är det som gör att det verkligen är totalt olämpligt att laga istället för att kassera? Och vad är det som gör att man anser att man måste tillverka produkter på ett sådant sätt istälet för på dett sätt där någon kompetent skulle kunna laga prylen?

Och som sagt var, min uppfattning är att det är så här det står på ALLA sådana här saker. Eller? Finns det högkvalitiva prylar av det här slaget där det faktiskt står att de går att laga? Jag tvivlar, men skulle vara väldigt glad om jag har fel – för då måste vi få folk att köpa de prylarna istället.

Och om inte, så behövs det en massiv omläggning hos tillverkarna. För vi behöver börja tillverka saker som faktiskt går att laga. Det måste vara en förutsättning för att alls få lov att sälja sakerna.

Glitter som fyller världen med smått plastskräp

Vi plockar undan julgranspynt. Hela jag är översållad av små små glitterpartiklar i guld och rött. Detsamma gäller golvet.

Jag tänker att det där nog är dumt. Att julgranskulor med smått smått plastglitter borde förbjudas. Precis som sånt glitter i lös form. Sånt som man köper i pysselaffärer. Sånt som barnen limmar på glasburkar för at göra ljuslyktor i skolan och på dagis. Sånt som en del till och med sprider ut på dukarna vid festligheter för att det ska vara fint.

För att små plastpartiklar ställen till med problem i naturen känner väl de allra flesta till idag. Och sånt här glitter måste väl vara just små plastpartiklar?

 

Jag skulle köpa en sport-BH

Jag har behövt köpa en sport-BH ganska länge. Eller, jag har väl aldrig haft någon riktigt, men i flera år har jag känt ett behov men liksom inte kommit mig för. Jag är inte jätteförtjust i att prova kläder, speciellt inte tråkiga kläder, och ju fler lager man måste trassla av sig i provrummet desto bökigare.

Och så är det ju det där med träningskläder och kemikalier. Det har man ju läst och hört en massa om, att träningskläder proppas fulla med en massa otrevliga kemikalier, för att förhindra svett och dålig lukt och gud vet allt. Och sånt vill man ju inte ha. Men det står ju heller inte på kläderna vad de innehåller och inte innehåller. Så då blir det svårt. Och ja, det har definitivt bidragit mycket till att jag inte kommit mig för att ta tag i det här med sport-BH.

Men så blev det nu av. Jag drällde in på H&M och letade. (Jag började i ärlighetens namn på Lindex, men de hade total utförsäljning och där fanns inte mycket alls.) Hittade en sport-BH och provade, och den passade. Men det här att försöka bli klok på om den innehöll några otrevliga kemikalier det var som sagt var svårt. Av papperslapparna fick jag veta att den andas och att den torkar snabbt, men om detta beror på textilråvaran, strukturen, kemikalier eller något annat framgick inte alls.

Så jag gick och frågade. Trots den här irritationen över att egentligen inte riktigt minnas vad det är för kemikalier man brukar proppa i. Silver i någon form – joner? – minns jag. Men det är väl fler saker? Triclosan? Och samtidigt så ska man ju rimligen inte behöva kunna allt sånt för att ställa frågor i affären.

Det blev förstås som jag anade: hon hade ingen aning och tyckte väl egentligen inte alls att det var hennes sak att veta eller svara på. ”Men med tanke på hur kontrollerat allting är inom H&M så kan jag inte tänka mig att det skulle innehålla nåt farligt.”

Åhå? Med tanke på Greenpeace konstaterande i rapporten som kom häromdagen så borde väl alla veta att det inte är någon garanti?! ;-)

Jag påpekade att det jag syftade på var kemikalier som man AVSIKTLIGT stoppat dit, just för att det är träningskläder.

Hon upprepade att hon inte visste.

Då sa jag att okej, jag köper den (jag antar att generellt sett är nog en sport-BH köpt på H&M inte sämre än en köpt någon annanstans – kanske snarast bättre med tanke på det här och det här), men att jag vill utnyttja min rätt att få veta enligt REACH. Det vill säga att inom 45 dagar på veta om produkten innehåller något på kandidatlistan.

Hon hade aldrig tidigare fått frågan. Hon hade aldrig tidigare hört talas om REACH. Det var uppenbart att hon ifrågasatte att det alls kunde finnas någon sådan lagstiftning, tills jag råkade säga något om att hon tvivlade på mig som kund ;-) (Nej, det var inte ett avsiktligt ordval.)

Hon ville att jag skulle ringa huvudkontoret själv. Jag hävdade att jag har rätt att ställa frågan via affären, samt påpekade att om jag själv ringer så lär de ju sig inget nytt i affären. Men hon tyckte inte de behövde lära sig – det kan ju inte vi hålla på och lära oss vad allting innehåller, typ.

Jag vidhöll. Och till slut skrev hon upp mitt namn, telefonnummer och artikelnumret på en lapp. Vi får väl se om någon hör av sig…

Utmaning till alla mathandlare: BYT istället!

Jag ber min mataffär ta hem ekologisk mat jag saknar. Frukt. Potatis. Kakao. Och så vidare. En del fixar de, annat får de inte fatt i. Och ibland tar de hem nya ekologiska produkter utan att jag frågat efter det. Kanske finns det fler som frågar, men jag tror att de i alla fall delvis har mig i åtanke.

Det är jättebra och gläder mig massor att de faktiskt lysnar på mig som kund och engagerar sig. Jag ser ju tydligt att det faktiskt gör skillnad att jag frågar.

Och samtidigt funderar jag: innebär det att jag bidrar till ett ökat matsvinn?

En del i matsvinnsproblematiken är ju de stora valmöjligheter vi kunder/konsumenter ”kräver”. Ju större utbud desto större svinn. Det där är inte nåt jag hittat på, utan något jag hört om på en föreläsning ganska nyligen, av någon som var insatt.

Och det säger sig ju självt i ”mitt” fall: om affären börjar ta in en sorts grädde till, utöver de kanske tre sorter de redan säljer, så kommer det att innebära att de totalt sett tar hem mer grädde. Och om inte folk börjar köpa mer grädde för det så innebär det istället att grädde motsvarande den mängd som plockats hem ekologiskt, för min skull, kommer att slängas.

Och det känns ju inte bra.

Därför skulle jag önska att fler handlare vågade ta steget och helt enkelt byta ut en produkt i taget mot eko.

Om det inte längre finns oekologisk grädde att köpa så tror jag de flesta av kunderna skulle köpa ekologisk. I alla fall på min lilla ort. Eller det kanske räcker med en oekologisk sort?

Och det kvittar väl om det bara finns en sorts havrefras, som är ekologisk och kostar några kronor mer än den som fanns innan, när den viktigaste poängen är att det faktiskt finns flingor att köpa utan att behöva köra en mil?

(Intressant nog så finns det enstaka affärer som resonerar så – men de jag känner till finns i stora städer. Är det för att affärer på landet är rädda att stöta sig med konventionella bönder i trakten? Eller har de bara inte kommit på tanken och insett vilken effekt de kan få?)

Nå: oavsett anledning: jag önskar att fler mataffärer hade modet att agera så. Att byta ut en vara i taget mot det ekologiska alternativet.

Men var kommer allt dammet ifrån?

Jag minns inte min barndom som särskilt dammig. Jag minns det inte heller som att mina föräldrar städade oerhört mycket.

Inte så att jag menar att de inte städade. Men det städades inte hysteriskt, som den där stereotypa städmammebilden. Som jag minns det så städade vi en gång i veckan, och så hände det väl att dammsugaren åkte fram någon gång emellan, om det hänt nåt särskilt som skitade ner.

Kanske minns jag fel?

I alla fall minns jag inte min barndom som så dammig som min nutid.

Och alltså, vi är inga nitiska städare; mina föräldrar är bättre (=ambitiösare) på städning än vad jag och min man är. Till exempel är vi ytterst slarviga på det här med dammtorkning av hyllor och sånt.

Men däremot känns det som att vi dammsuger JÄMT. Och oavsett hur ofta vi dammsuger, så är det snart tjockt med damm igen. Och ja, det är damm jag menar. Inte smulor och småskräp (även om det ju också finns med), utan damm.

Och jag kan ju inte låta bli att undra vad det beror på. Är det en effekt av sämre kvalitet på textilier, som gör att det genereras mer damm? Är det en effekt av kemikalier i alla prylar, textilier och elektronik – kemikalier som kanske gör att dammet aggregerar mer eller annorlunda? Är det något annat som är annorlunda mellan nu och för så där 30 år sedan? Eller minns jag helt enkelt fel om dammighet och städning från min barndom?

Fast alltså… jag tyckte inte alls att det var på det här viset ens för tio år sedan…?

Åkermarken igen

Jag funderar en del kring det där med åkermarken och att man inte ska bebygga den. Alltså, i korthet är problematiken den här: Bra odlingsbar åkermark är en begränsad resurs, som till stor del tillkommit under istiden. Om vi bebygger den, asfalterar och annat så förstörs den och återskapas inte igen förrän på mycket lång sikt (ny istid eller annat dramatiskt och tidsödande geologiskt sammanhang). Alltså bör vi inte bebygga eller förstöra åkermark utan hålla oss till att bygga på mark som redan är ”förstörd”, till exempel inne i städerna, på gammal industrimark – eller på mark som i alla fall inte är bra åkermark.

Så långt är det inga konstigheter.

Men jag har ju, som bekant, lite svårt för det här med svart och vitt. Med att bara se ytterligheter. Visst, som grundprincip är det vettigt att undvika att bygga på åkermark. Men det kommer ju att dyka upp tillfällen då man behöver frångå principer av ett eller annat skäl. Och då måste det väl gå att göradet väldigt olika bra eller dåligt? Det måste gå att ställa upp principer för hur man bör göra och vad man bör undvika?

På något vis måste väl ändå det väsentliga vara hur mycket man muckar med matjordslagren? Det vill säga ju mindre man gräver och schaktar desto mindre skada måste det göra? Om man bara bygger ett hus, utan att gräva och schakta och ha sig på resten av tomten, så måste väl det vara bättre än om man jämnar av marken helt på hela tomten? Och ju mer hårdgjorda ytor, desto sämre? Ju mer man preparerar och blandar i annat och förstör, desto värre? Eller?

Jag tycker det borde vara självklart. Fast jag har aldrig hört någon prata om det, utan så fort det pratas om åkermark och hot mot den, så är det verkligen svart eller vitt.

Vad är det jag missar?

Flygplansdelar

Femåringen önskade sig ett legoflygplan i julklapp. Ett mycket specifikt legoflygplan – ett passagerarflygplan. Och det var egentligen det enda har verkligen riktigt önskade sig.

Det var ett dyrt flygplan. Och till på köpet fanns det egentligen inte längre att få tag i; det har utgått från Lego och finns bara att köpa på några enstaka näthandlar som råkar ha kvar.

Ja, och så är det det där med överkonsumtion och bortskämda ungar i västvärlden och så vidare ;-)

Vilken tur då att vi med gemensamma krafter med mina föräldrar (vi hittade, de åkte och tittade på planet och köpte det som julklapp) hittade det på Blocket. Och sedan plockades det isär, och packades ner i en låda tillsammans med instruktionen och slogs in som julklapp. Allt frid och fröjd.

Fast på julafton, när ungen packat upp julklappen, och lycklig satt sig för att börja bygga, visade det sig att allt inte var så frid och fröjd. För säljaren – som sålde ett stort antal legpflygplan åt sin son – hade uppnebarligen inte koll (?). Flygplanet var visserligen ihopbyggt när det hämtades, men inte med rätt bitar. Så när femåringen hade byggt några sidor av instruktionen saknades plötsligt stora väsentliga delar av flygplansskrovet. Och vid närmre kontroll en hel massa små bitar också. Vid noggrann genomgång av alla saknade bitar blev listan över saknade artikelnummer en hel A4 (och då var det dessutom så att för en del sorters bitar var det så mycket som 12 saknade bitar). – Däremot var det ganska många bitar med i köpet som uppenbarligen inte hörde till flygplanet ifråga…

Besviken femåring :-(

Men för lego finns en stor andrahandsmarknad, och inte bara i Sverige. På BrickLink.com lyckades vi slutligen beställde det som saknades (vilket ju blev en hel massa). Och nu går femåringen och väntar på att de saknade delarna av hans julklapp ska dyka upp med posten.

(För övrigt fick han faktiskt en annan begagnad legosats också i julklapp. Och den var komplett. Liksom de satser vi köpt begagnat tidigare.)

Att trycka in i en mall funkar sällan bra på mig

Det var måndag igår. Sista måndagen för året, vilket twitterkontot för Köttfri måndag påpekade – och undrade om man tänkte skippa animalierna.

Jag konstaterade att det inte skulle bli vegetariskt, eftersom jag priorietarade att äta upp av julmat som annars riskerade att bli dålig; dock hade jag på söndagen ätit lakto-ovo-vegetariskt (lunch på resande fot blev en vegoburgare, och kvällsmat blev pannkakor eftersom vi hade mjölk som var fyra dagar förbi bäst före-datum).

Och då svarade Köttfri måndag

Om du ska synda, gör det i smyg. Det är nämligen viktigt för miljön,folkhälsan och djuren att vegetariskt är NORM på måndagar

och senare i ordväxlingen

Poängen är att en ny regelbunden VANA som dessutom utövas i grupp är ett oerhört kraftfullt verktyg för beteendeförändring.

Heskt ledsen, men det där funkar verkligen inte på mig – utan får mig verkligen bara mer anti.

Jag strävar sedan ett antal år att minska köttkonsumtionen, och att välja kött med omsorg. Men jag och min familj tillsammans väljer när det passar för oss. Vad vi väljer att äta när beror på så många saker, med vilka aktiviteter vi ägnar oss åt vilka dagar, vilket humör vi är på, vilka saker affären säljer ut för att slippa slänga, vad vi skördat i trädgården beroende på årstid, och en massa andra saker. Och för den delen när vi har dagar då det till exempel funkar att lägga bönor i blöt i förväg eller liknande.

Att hänga upp sitt vegetariska ätande på en enda veckodag är enligt min uppfattning idiotiskt. På just måndagar finns det ofta rester från helgen att äta upp; att behöva slänga dem för att äta vegetariskt en specifik dag är inte miljövett utan bara klassisk fanatism. Att kalla det för att jag syndar ökar bara på fanatismen. Att dessutom anse att jag ska smyga med det går verkligen rakt mot alla mina principer!

I det här fallet så hade vi firat jul hemma, för att därefter resa bort i fyra dagar. Innan vi reste bort åt vi upp en hel del, stoppade det mesta övriga i frysen, men sillen kunde vi inte frysa in. Därför åt vi alltså rester av inlagd sill tillsammans med stekt (rest-)potatis och pannkaksrester igår. Och till kvällen fräste jag upp löksillslöken som var kvar efter att sillen var slut och serverade ihop med pastasås på broccoli och svamp. Detta var alltså att synda?! Herregud.

Apropå idén om att skapa en norm och en vana: tja, jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om vad andra människor har för normer och vanor. För jag har ändå aldrig passat in. Det är en styrka – och en svaghet – men det är JAG. Utan den egenheten, vanan att gå min egen väg och göra som jag vill så hade jag inte heller kämpat för att göra miljökloka val sedan 25 år. För att kämpa för miljön är att ständigt avvika. Att då tycka att jag borde inrätta mig i en norm nu, utifrån de här premisserna – sorry, det funkar bara inte.

Jag antar att idén är att etablera något som motsvarar idéer om att äta tacos på fredagar (vilket jag förstått att många människor gör). Bra, kör då den modellen på människor som faktiskt har den sortens vanor. Men klanka inte ner på oss som funkar på andra sätt. (För övrigt har vi ätit tacos fler gånger senaste året än totalt sett tidigare, eftersom jag insett att det är en smidig vegorätt.)

Inköpslista till jul?

Under de gångna veckorna har jag brottats många gånger med det här med att köpa ekologiskt kontra den tid det tar att ränna runt för att få fatt i det och den samtidiga viljan att handla i mataffären inne i byn. Jag vill ju köpa så vettigt som möjligt och ändå handla hemma. I år har dessutom orken och tiden räk sämre än vanligt till det här med att flänga runt till många affärer inne i stora staden efter jobbet.

Och ja, jag har frågat affären i byn om ett antal av de saker jag verkligen ville ha fatt i. En del har de lyckats fixa, annat inte. Men det slog mig på sluttampen, när jag satt och skrev ”riktig” inköpslista inför riktiga julmatshandlandet några dagar innan jul, att egentligen borde jag förstås ha skrivit ihop en lista och lämnat till handlaren i byn: det här vill jag att ni tar hem till jul. Me allt från mandelmassa och citrusfrukter till julskinka.

Och ja, det är en bra och tillmötesgående affär, som nog hade uppskattat den sortens förfrågan om man framförde det på rätt sätt :-)

Idag dök tanken upp igen, när jag med vänner diskuterade problemet med allt överblivet kött i affären så här på juldagen. Att lämna en beställningslista till affären inför jul, där man meddelar vad man vill köpa av till exempel kött, vore ju ett sätt att minska mängden överblivet kött efter jul. Och när jag tänker på det så har jag en vag känsla av att det nog kan vara så det fungerade fortfarande ungefär när jag var en pytteliten flicka på landet? Eller i alla fall strax dessförinnan?

Det gör ju förstås inget åt problemet att man faktiskt måste använda alla delar av de djur som slaktas, men underlättar planering i ”produktionsleden”.

Men till nästa jul kanske jag ska lämna en beställninglista till affären i slutet av november? Jag ska i alla fall höra med dem hur de ser på saken.