Category Archives: Miljö

Det är en ledsam dag att besöka mataffären

Vi behövde mjölk och frysta ärtor, så jag begav mig till affären för en stund sedan. (Ärtorna skulle vara till lutfisken, men det fanns inga ärtor i affären, de var slut.)

Däemot fanns det mycket kött i köttdisken. Oändliga mängder med butikspackade revben (eller ja, ett drygt tiotal paket, gissar jag på), med utgångsdatum idag och nedsatta till halva priset. Och ett antl paket med butikspackad blandfärs, med utgångsdatum igår; på dem satt det inte ens någon nedsattpris-lapp.

Det gör mig så oerhört ledsen. Så stora mängder kött, som bara kommer att kasseras. (Idag är det inte många som handlar mat, om man säger så…) Hela ”produktionskedjan”, med allt vad den innebär av påverkan på olika sätt – och till ingen nytta, liksom.

Jag köpte tre paket revben, som jag sedan här hemma skurit och delat upp på fem middagar och frusit in. Köttfärsen lät jag dock bli – inte ens jag vill köpa ”för gammal” färs, speciellt inte när den inte är vakuumpackad (helt kött som passerat bäst före-datum har jag däremot köpt ibland).

Och jag funderar king julen. Jag har inga problem med gamla tiders ”frosseri” kring julen, där grundprincipen trots allt var att ta tillvara så mycket som nånsin var möjligt och at passa på att njuta när man faktiskt hade nyslaktat kött. Det blev banne mig inget matsvinn då inte. Problemet nu förtiden är att du går till affären och köper just de delar du sälv väljer (och i viss mån det affären erbjuder, förstås). Och väljer du att bara köpa julskinka och inte resten av grisen, så blir det någon annans problem. Du behöver inte ta något ansvar för det eventuella matsvinn som uppstår av din kräsenhet eller dina preferenser. Det matsvinn som uppstår av dina val hamnar på någon annans ansvar.

Jularna brukar inte vara vita här – men ändå känns det skumt

Det blir ingen snö till jul i år.

Fast det brukar det å andra sidan väldigt sällan bli i Skåne. De vita jularna hör till undantagen.

Ändå känns det märkligt i år. Annorlunda. För det är liksom milt på ett annat sätt, tycker jag. Eller är det bara inbillning?

Vid det här laget brukar vi alla fall ha haft en hel del kyla. Men den här säsongen har vi haft några enstaka frostnätter, och ett dygn med snö. Och de senaste veckorna har det varit regnigt samt framför allt väldigt blåsigt mest hela tiden. Och milt.

Idag kändes det som vår ute.

Enligt väderprognosen ska vi få tio grader varmt sent imorgonkväll eller natten mot juldagen.

Men som sagt var, här i Skåne är det trots allt inget konstigt i sig med en grön jul. Desto märkligare är det längre norrut.

För tio år sedan hade Naturvårdsverket en reklamkampanj (eller vad man ska kalla det) om klimatfrågan, i samband med julen. Den gick inget vidare (eller, det drevs visst med den), för i den vevavn blev det tydligen kallt och snö, och folk klarade inte av att skilja på väder (=kortsiktigt) och klimat (=långsiktigt, sammanfattande, genomsnitt), utan tyckte att det kalla vädret därute var ett bevis för att klimatförändringar inte var något att bry sig om. Men nu är tiden kanske mogen?

 

(För den som vill: SMHI:s julväderstatistik)

Begagnat igen

Det blir en hel del begagnat i årets julklappar. Det har inneburit en del handlande på Tradera och andra sådana ställen under hösten.

Men det ÄR komplicerat. För det blir liksom fler aspekter att väga in än om jag går och köper motsvarande pryl i en vanlig affär, splitterny. En legosats, till exempel. Går jag och köper den i en affär i nyskick så finns det oftast många exemplar. Och gör det inte det, utan jag köper det sista exemplaret, så är det liksom inte tio stycken till som samtidigt tassar runt det där paketet i affären för att se vem som slutligen ryckar till sig det och betalar.

Men på Tradera kan vi egentligen vara hur många som helst. Och då måste jag liksom på något vis väga in de andras livstillvaro i mitt val att köpa eller inte köpa. Är det här VERKLIGEN VERKLIGEN just den där saken som en av de andra budarna letat efter eller som hens barn desperat önskar sig, och budet ligger redan på den övre gränsen för vad familjen kan ha råd med? Eller är hen som budar kanske stenrik och med världens bortskämdaste unge som redan har mångfalt vad hen behöver? Eller är köparen kanske till och med en vuxen som lägger alla sina pengar på lego till sig själv? Detta, som jag inte kan få reda på, ska jag väga mot ”mina” behov. Där ”min” situation är att jag vill skaffa en julklapp till mitt barn på ett schysst och miljövettigt sätt, och saken jag budar på är inte det enda mitt barn önskar sig men kanske samtidigt det bästa alternativ som kommer att dyka upp om jag ska köpa något begagnat.

Och så vidare.

Funkar man som jag så kan man gå rejält sönder i huvudet av sånt här.

Och det här blogginlägget har legat halvskrivet länge, men jag tänker på det igen när jag läser Underbara Claras inlägg om delvis samma saker.

Fast jag betonar delvis samma. För jag känner annars inte egentligen igen mig i inlägget. Generellt sett är jag ingen shoppare och har adrig varit; det är inget som intresserar mig. Och däremot  har jag ju faktiskt nyligen börjat ”hamstra” på loppisar – i form av att jag börjat bygga brudkistor åt mina barn av sådant jag själv har tillräckligt av. Fast jag uppfattar sällan att jag tar det någon annan skulle behöva. Snarast köper jag sakerna för att jag tycker det är så himla synd att de finns kvar när loppisen närmar sig sitt slut och sakerna slumpas bort för att idrottsföreningen vil bli av med allt till stängningsdags.

Fortsättningen på Laura Browns klimatkatastrofala liv

I våras läste jag boken ”Mitt klimatkatastrofala livÍ„” (Climate Diaries 2015). Den utspelar sig i England år 2015. Klimatförändringarna har börjat märkas alltmer konkret, i form av extremvädersituationer av olika slag. Och Storbritanien har infört ransonering av klimatpåverkande utsläpp.

Det var en bra bok, som väckte tankar och gjorde klimathotet verkligare och konkretare.

Sedan upptäckte jag att det fanns en uppföljare, Climate Diaries 2017. Fast den fanns inte utgiven på svenska, och en koll med det svenska förlaget visade att ingen svensk utgåva var planerad. Så för ett tag sedan bestämde jag mig för att köpa hem den på engelska. Jag började läsa den för några dagar sedan. Först var det trögt, som det är när det är länge sedan jag läste något på engelska, men sedan bet den tag ordentligt – på det där sättet som gör att jag sällan ger mig på skönlitteratur numera. Jag vet nämligen att om jag verkligen fastnar för/i en bok, så har jag väldigt svårt att fokusera på något annat tills dess att jag läst klart boken. Och det funkar generellt ganska dåligt när man har barn och jobb och så :P

Ja, det här var alltså en sådan bok som var svår att släppa när man väl fastnat.

Den här boken upplevde jag som mycket mörkare än ettan. (Inte så att ettan var munter läsning.)

För vad händer när klimatet föräbdras drastiskt? När man får långa perioder av torka, stora övervämningar, och så vidare. Ja, det leder ju rimligen till konflikter kring vatten, flyktingströmmar, och så vidare. Frustration, förändring, brist på allt. Främlingsfientlighet. Och en regering som tar till alla möjliga redskap för att driva igenom sin vilja.

Mitt i läsningen igår, i en ganska obehaglig del av boken, mitt i en främlingsfientlig demonstration, tog jag en paus och gick och satte mig vid datorn. Klockan var nånstans efter lunch. Och det som mötte mig på facebook och twitter var rapporter om att nazister hade gett sig på fredligt demonstrerande människor i Stockholm. Då blev boken ännu mer obehagligt verklig.

Och jag ska väl tillägga för tydlighets skull att ja, jag vet att boken är fiktion, det vill säga historien i sig är påhittad. Men det är tyvärr inte ett osannolikt scenario som målas upp, utifrån de farhågor som brukar finnas kring vad som händer som en konsekvens av klimatförändringar. Fast det kryper så mycket närmare när det beskrivs genom ögonen på en tjej i sina sena tonår, som hamnar mitt i händelserna. Det kryper in under huden. Inte minst för att hon mitt i denna tillvaro, som saknar praktiskt taget all normalitet, samtidigt brottas med frågor kring sig själv och livet och kärleken.

Och ja, jag tycker du ska läsa båda böckerna. För att bli påmind om varför det är så viktigt att vi alla hela tiden kämpar för en bättre värld. På alla möjliga plan. För de olika planen hänger samman.

Igår hände det plötsligt

Femåringen hade fått syn på en sats med pirattrycksaker han fick av någon kompis när han fyllde år i somras. En sådan där sats med stämplar och färg och lite annat. Väl inplastad, med sådan där omöjligt att öppna-svetsad kant runt om.

Han har egentligen inte brytt sig om den innan (vilket är konstigt eftersom han är piratfrälst), men nu plötsligt fick han syn på den och ville pyssla.

Så vi hämtade sax och jag klippte upp förpackningen.

Nyplast-stanken slog emot mig, intensiv och kraftfull.

I den situationen är det svårt att vara förälder. Vetskapen om att den där lukten är en indikation på att det här inte är hälsosamt. Och samtidigt oviljan att göra barnet besviket. I sådana situationer krävs dessutom snabba beslut. Och det brukar liksom landa i att rädslan för barnets besvikelse tar överhanden – och sedan är det för sent att ändra sig.

Men igår hände det: jag lyckades bestämma mig snabbt. ”Den här luktar illa på ett sätt som inte är nyttigt. Du kan inte använda den idag; den måste först stå ute på verandan över natten så att det värsta försvinner, innan det är okej att använda den.”

Uppenbarligen lyckades jag uttrycka mig tillräckligt självklart. För han ifrågasatte inte, gnällde inte, bråkade inte (trots att han för närvarande har enormt nära till sånt i alla möjliga situationer). Han bara ställde någon följdfråga (jag minns inte exakt hur han formulerade sig), och jag svarade att det handlar om saker som KAN göra att man lättare blir sjuk. Jag gick inte närmre in på det än så, och han accepterade det.

 

Femåringen hade fått syn på en sats med pirattrycksaker han fick av någon kompis när han fyllde år i somras. En sådan där sats med stämplar och färg och lite annat. Väl inplastad, med sådan där omöjligt att öppna-svetsad kant runt om.
Han har egentligen inte brytt sig om den innan (vilket är konstigt eftersom han är piratfrälst), men nu plötsligt fick han syn på den och ville pyssla.
Så vi hämtade sax och jag klippte upp förpackningen.
Nyplast-stanken slog emot mig, intensiv och kraftfull.
I den situationen är det svårt att vara förälder. Vetskapen om att den där lukten är en indikation på att det här inte är hälsosamt. Och samtidigt oviljan att göra barnet besviket. I sådana situationer krävs dessutom snabba beslut. Och det brukar liksom landa i att rädslan för barnets besvikelse tar överhanden – och sedan är det för sent att ändra sig.
Men igår hände det: jag lyckades bestämma mig snabbt. ”Den här luktar illa på ett sätt som inte är nyttigt. Du kan inte använda den idag; den måste först stå ute på verandan över natten så att det värsta försvinner, innan det är okej att använda den.”
Uppenbarligen lyckades jag uttrycka mig tillräckligt självklart. För han ifrågasatte inte, gnällde inte, bråkade inte (trots att han för närvarande har enormt nära till sånt i alla möjliga situationer). Han bara ställde någon följdfråga (jag minns inte exakt hur han formulerade sig), och jag svarade att det handlar om saker som KAN göra att man lättare blir sjuk. Jag gick inte närmre in på det än så, och han accepterade det.
Femåringen hade fått syn på en sats med pirattrycksaker han fick av någon kompis när han fyllde år i somras. En sådan där sats med stämplar och färg och lite annat. Väl inplastad, med sådan där omöjligt att öppna-svetsad kant runt om.

Han har egentligen inte brytt sig om den innan (vilket är konstigt eftersom han är piratfrälst), men nu plötsligt fick han syn på den och ville pyssla.

Så vi hämtade sax och jag klippte upp förpackningen.

Nyplast-stanken slog emot mig, intensiv och kraftfull.

I den situationen är det svårt att vara förälder. Vetskapen om att den där lukten är en indikation på att det här inte är hälsosamt. Och samtidigt oviljan att göra barnet besviket. I sådana situationer krävs dessutom snabba beslut. Och det brukar liksom landa i att rädslan för barnets besvikelse tar överhanden – och sedan är det för sent att ändra sig.

Men igår hände det: jag lyckades bestämma mig snabbt. ”Den här luktar illa på ett sätt som inte är nyttigt. Du kan inte använda den idag; den måste först stå ute på verandan över natten så att det värsta försvinner, innan det är okej att använda den.”

Uppenbarligen lyckades jag uttrycka mig tillräckligt självklart. För han ifrågasatte inte, gnällde inte, bråkade inte (trots att han för närvarande har enormt nära till sånt i alla möjliga situationer). Han bara ställde någon följdfråga (jag minns inte exakt hur han formulerade sig), och jag svarade att det handlar om saker som KAN göra att man lättare blir sjuk. Jag gick inte närmre in på det än så, och han accepterade det.

 

Julskinksfunderingar

Jag har börjat spana efter julskinka i affärerna. Ja, vi ska ha en julskinka. För min del skulle det kunna kvitta, men de andra i familjen vill ha, och om kött ska vara lyx så är det väl på julen man ska äta det.

Men jag vill förstås gärna ha ekologisk skinka. Precis som jag helst vill ha ekologiskt kött alla andra dagar.

Glädjande nog har jag faktiskt konstaterat att flera av de närmsta affärerna har ekologisk skinka. Inte KRAV-märkt, men ekologisk. Och nej, det är inte viktigt för mig att skinkan är nitritfri.

Problemet däremot består i att ekoskinkorna som säljs är färdigkokta. Det vill ju inte jag ha. Det är bara när skinkan är alldeles nylagad och fortfarande varm som den är riktigt god. Det missar man helt om man köper färdigkokt. Vi har aldrig nånsin griljerat någon skinka (har aldrig fattat poängen med det) så det blir liksom ingen senare uppvärmning. Och kall är ju skinkan inget kul.

Så vad gör man då?

För jag vill ju samtidigt inte att ekoskinkorna ska slängas efter jul för att ingen ville ha dem. Och det måste ju finnas en anledning till att det säljs så många färdigkokta skinkor? Jag antar att det måste handla om det här att vi är så många som vill ha skinka samtidigt och att man därför måste sälja många färdigkokta för att kunna ”pressa fram” så många skinkor samtidigt? Och att det därför egentligen är det enda rimliga att välja en färdigkokt skinka.

Eller?

Alltså: Hur bör man göra? Om man nu faktiskt vill ha en skinka, en riktig, hur gör man då mest rätt?

Trycksvärtade fingrar och små små paket

Och jo, det blir paketkalender till barnen även i år. Den innehåller begagnat lego i år igen. Ganska få bitar åt gången, och inga uppseendeväckande varianter ;-) Jag har suttit och slagit in 48 små paket i gammalt tidningspapper (eller, inte jättegammalt; jag blev ganska svart om fingrarna).

Visst hade det varit fint med en uppdragskalender. Men texten som föreslår den varianten började ju inte delas i sociala medier förrän långt efter att jag redan hade skaffat allt som skulle läggas i kalendrarna; inköp av begagnade saker kräver framförhållning. Och fjolårets kalendervälgörenhetspengar kom inte iväg till sina mottagare förrän fö en dryg vecka sedan.

Så årets kalender är kanske inte den optimala, men den är långtifrån värsta tänkbara :-)

Tankar om öppna planlösningar i novemberrusket

Det är småruggigt i huset. Jag småfryser där jag sitter vid matbordet med min jobbdator. Fast jag vill inte dra upp värmen och slösa energi i onödan. Och jag har både ylletröja och ylletunika på mig.

Jag funderar kring att jag skulle vilja ha bättre möjligheter att reglera värmen i olika rum. Tillförlitligare termostater på elementen. I vissa fall mer strategiskt placerade element. Helt enkelt bättre möjlighet att brassa på i bara ett rum.

Kanske vore det bättre med ett modernare hus, med modernare prylar?

Fast, å andra sidan: många moderna hus har öppen planlösning. Det vill säga man har jobbat på att ta bort allt det där som avgränsar och stänger av. Allt det där som ger möjlighet att hålla värme i ett eller ett par rum, och dra ner den i alla andra.

Det måste ju vara mycket osmidigare?

Måste alla pepparkakor innehålla palmolja nuförtiden?

Jag blev sugen på pepparkakor häromdagen och tänkte att jag tar väl och köper hem ett paket i affären. Helst villejag ha ekologiska, men det gissade jag (helt korrekt) på att de inte skulle ha. Så då ställde jag mig och tittade på innehållsförteckningen på alla de olika sorter som fanns i affären (det var nog minst fyra sorter). ALLA innehöll palmolja.

Jag påpekade för affären att det inte fanns varken ekologiska eller palmoljefria. De lovade ta hem ekologiska, och några dagar senare hade de kommit och jag köpte.

Det visade sig att även de ekologiska innehåller palmolja.

Jag fick också häromsistens syn på att Coop har änglamarkpepparkaksdeg. Alltså ekologisk färdig pepparkaksdeg. Nu är jag egentligen sådan som av princip och hävd och gammal vana inte köper färdig pepparkaksdeg utan gör egen, men jag tänkte att om det nu fanns ekologisk så kunde man ju faktiskt köpa hem och göra av sådan deg till vår adventsfika, för till dess kommer vi inte hunnit göra ”riktiga” ändå.

När jag idag tittade närmre på änglamarkspepparkaksdegen i affären så visade det sig att den också innehåller palmolja.

Och ja, jag köpte ändå. För att stödja det ekologiska.

Och ja, palmoljan i de ekoligiska varianterna är ”ekologisk”.

Och ja, det är förstås bra att tillverkarna skriver ut att det är palmolja i pepparkakorna. Det har det förmodligen varit i många år, utan att de skrivit ut det.

Men ändå. Jag tycker det känns bedrövligt. Och dessutom är det ju så totalt onödigt. För alltså, ärligt talat, pepparkakor har folk bakat i långeliga tider – helt utan palmolja.

Förvirrande men inte jätteilla med Tema Klasskort

Höstens beställningar – bakgrundsinfo

Först kom porträttbilderna. De skulle kosta 189 kronor vardera plus 39 kronor i expeditionsavgift vardera. (Ett utskick och en räkning per barn.) Detta stod på den bifogade räkningen. Men intressant nog summerades detta till 189 kronor som skulle betalas (för vardera, då).

Hur 189+39 kunde bli 189 övergick mitt förstånd, och jag vågade inte chansa på att bara betala det det stod att jag skulle betala. Så jag ringde och kollade.

Nej, det var helt riktigt, vi skulle bara betala 189 per barn. Vår skola betalar tydligen expeditionsavgiften. Datorsystemen klarar dock inte av att hantera detta på utskriften eller nåt sånt(?).

Några veckor senare kom skolkatalogen. På räkningen där stod

Köp årets skolkatalog och betala inom angiven tid för att erhålla rabatterat pris! Ordinarie pris är 169 kronor.

och

Ordinarie katalogpris: 169:-

Ert katalogpris: 59:-

Återigen förvirring. Enligt tidigare information skulle vi ju bara kunna få det rabatterade priset om vi valde att samtidigt beställa hem ett helt paket med porträttbilder. Vilket vi alltså valde att inte göra, för miljöns skull. (Beställa helt paket, skicka tillbaka en del av dem som sedan slängs = slöseri.)

Så idag ringde jag och frågade. Jodå, det stämde, jag skulle trots allt bara betala 59 kronor. Lite oklart varför dock.

Det är ju förstås trevligt att vi ”kom billigt undan” trots att vi gjorde på det mindre miljöbelastande sättet. Jag undrar dock hur många som gjorde som vi – respektive hur många som beställde hem ett bildpaket och sedan skickade tillbaka en del av det, bara för att kunna få skolkatalogen en dryg hundring billigare?