Category Archives: Miljö

Är kaviaren en restprodukt eller inte?

Igår gick livsmedelsverket ut med en ”påminnelse” bland annat om att vi bör dra ner på kött och mejeriprodukter för miljön. Karins miljöblogg hjälpte till att underlätta till fler mackor utan ost (ja, vegetariska förstås :-) ) genom en insamling av tips på twitter, som sammanfattades i ett inlägg. Tack, Karin!

I mina mackfunderingar hamnade jag återigen på kaviaren. Jag är kaviarälskare. Och då snackar vi kaviar på tub, typ Kalles (fast väldigt sällan just Kalles, för den är inte godast).

Kaviaren har ju problemet med bisfenol-lining, och av det skälet försöker jag äta mindre kaviar (men det går inte jättebra…). I övrigt köper jag KRAV-märkt kaviar när jag får fatt i, och ännu fler sorter är numera MSC-märkta.

Men det jag farmför allt undrar över är: är kaviaren/rommen att betrakta som en restprodukt som det är bra att man använder, eller leder den till ”egna” problem?

Alltså, lite utvecklat:

Det KAN ju vara så att man fångar en viss mängd fisk (torsk och andra liknande fiskar), och när man ändå fångat dem för att man är ute efter köttet, så ser man också till att använda rommen på den fisk som ändå fångas. – I så fall är kaviar enligt min uppfattning bra mat, för det är bättre att den kommer till nytta än att den slängs. En sorts restproduktsgrej.

Men det KAN ju också vara så att man fångar fisk specifikt för att göra kaviar. För att det ska vara fisk som är ”rätt” – rätt storlek, rätt vatten för att bli god kaviar, eller nåt annat. Att man inte skulle ha fångat dessa fiskar om det inte vore för att man ville göra kaviaren. – I så fall är det förstås betydligt sämre.

Jag vet inte vilket som stämmer. Men det vore intressant att veta.

Skor

Barnen har fått nya vinterskor. Den här gången har båda två fått miljömärkta (EU-blomman) från Kavat. Köpta via nätet. För såvitt jag kan begripa så går det i princip inte att få fatt i dem på annat sätt. Tack och lov passade bådas skor alldeles utmärkt – och båda barnen är ruskigt nöjda.

Mina Kavat-kängor har fått besöka skomakaren ett varv, eftersom fodret nere vid hälarna började bli så slitet att plastbiten som stabiliserar hälformen börjat sticka igenom. I övrigt är skorna i gott skick, så det känns som en rimlig investering :-)

Miljömärkta Kavat-skor

Högtider och mat

I något sammanhang nyligen så diskuterades matsvinn. (Eller ja, det är ju inget ovanligt i sig att diskutera.) Och så var det någon som suckade över att alla högtider i Sverige handlar om mat och att det därmed blir en massa matsvinn, och att det hade varit bättre om våra högtider inte hade varit så matfixerade.

Det är en intressant reflektion. Fast jag håller nog inte helt med.

Visst är det ganska mycket fokus på mat. Och det är ju inte så konstigt. Mat har ju i nästan alla tider varit en ganska begränsande faktor för de allra flesta (väl?) – och mat är definitivt nödvändigt för alla. Att då fira högtider genom att lyxa till det med mycket mat är ganska logiskt. Och även åt andra hållet: att fira när man har god tillgång är också ganska logiskt; till exempel när man nyligen slaktat en gris :-)

Men visst, man kan ju fundera: om vi inte firade med mat, vad skulle vi då fira med?

En viktig beståndsdel i firandet vid jul är ju presenter. Och för att just nu hålla det kort (för det har jag ju skrivit massor om) så finns det många problem förknippade med produktion och konsumtion av prylar :-) Det vore alltså inte någon fördel att flytta över mer fokus på presenter. Snarast tycker jag att det vore bättre åt andra hållet. Att ha fokus på mat måste ju inte betyda att man satsar på mängd – man kan lika gärna satsa på kvalitet.

Sedan har vi det religiösa firandet. Och det har jag ju vissa problem med, ateist som jag är. Men visst, det finns en dubbelhet i det där. Egentligen gillar jag ceremonier. Dramatiken, högtidligheten, stämningen. Ritualer. Det skulle jag egentligen vilja ha mer av, eller helt enkelt ha. Fast som det är nu så betraktas det som teater eller fånigt om man gör dylika saker utan religiös övertygelse. Och den har jag inte.

Och då återstår i övrigt bara allmänt myspys, typ levande ljus och sånt – vilket jag i högsta grad uppskattar.

Eller? Har jag glömt några andra varianter på möjliga högtidligheter? Berätta gärna, det kan vara jag som inte tänkt tillräckligt.

I alla fall, i ljuset av ovan nämnda möjligheter så tycker jag att fokus på mat egentligen inte är så himla kasst. Tvärtom. Det gäller bara att tnka till, så att man väljer bra mat och lagar den i lagom mängder vid rätt tillfällen så att inte så mycket slängs.

Och vem vet hur framtiden ter sig. Kanhända kommer vi återigen i ett läge när mat är en bristvara och att det verkligen känns som en högtid att alls kunna frossa.

Jag vill ha kundvagnar vid busshållplatsen

För en vecka sedan var jag på Svågertorp och snurrade rundor. För er som inte vet så är Svågertorp ett sånt där externhandelsområde i Malmös absoluta utkant. Ikea, Bauhaus, Biltema, Jysk och allt sånt där.

Svågertorp är också en station för pågatågstrafik. Fast tågstationen ligger i den absoluta ytterkanten av området. Det går dessutom bra med bussar nuförtiden: två olika busslinjer och åtminstone den ena (kanske båda?) har tiominuterstrafik.

Men de allra flesta som åker till Svågertorp tar förstås bilen dit. Det är så det är planerat, det vore lögn att hävda annat.

Jag åkte i alla fall buss dit. Visserligen stannar mitt pågatåg där, men jag kom att liksom hamna ”mellan tåg” tidsmässigt, så buss från jobbet till Svågertorp passade bättre. Jag hamnade på en hållplats riktigt nära affären jag skulle till. (Jag skulle till en tygaffär för att köpa vitt fluff att stoppa mellan skumgummi och tyg i projektet klä om den trasiga Ikeasoffan så den håller ett tag till.) Jag fixade det jag skulle, vilket innebar att jag fick en stor säck med vitt fluff och lite annat att bära med mig. Inte tungt men lite otympligt. Så när jag var klar gick jag och tog bussen en hållplats, bort till tågstationen, för att sedan en stund senare kunna kliva på tåget vidare hemåt.

På det hela taget gick det alltså riktigt smidigt. Bra bussförbindelser, bra tågförbindelser, inga löjliga avstånd egentligen inom externhandelsområdet (eller vad det nu heter). Egentligen funkar det ganska bra att ta sig dit utan bil. Men de flesta åker ändå bil dit.

Då slog det mig:

Jag vill ha kundvagnar vid hållplatserna.

För alltså, anledningen till att det känns besvärligt att ta bussen eller tåget är ju egentligen transportsträckan mellan hållplatsen och affärerna. Och inte på grund av gångavståndet i sig, utan just när man faktiskt har handlat saker och har en massa att bära på.

Min första tanke var egentligen någon sorts klassiska skrindor eller liknande, för uthyrning vid Svågertorps tågstation. Men det förutsätter att någon vill ha det som företagsverksamhet. Och då förutsätter det att folk är beredda att betala ett pris som skulle få en sådan verksamhet att gå runt. Och det känns ju liksom inte så sannolikt att det skulle funka.

Men då slog det mig att det ju faktiskt redan finns den sortens system. Obemannat. Med en sorts pantsystem. Det finns vid nästan varenda mataffär och många andra större butiker, och består i kundvagnar placerade under tak på en parkeringsplats – du stoppar i ditt mynt eller låtsasmynt och kan låna vagnen under tiden du handlar och sedan lämna tillbaka den.

Men som sagt var, de är placerade på parkeringsplatsen. Så varför skulle man inte lika gärna kunna placera sådana vid busshållplatser och tågstationer? Hämta ut en vagn, ha med dig den runt på din shoppingrunda på externhandelsområdet, och lämna sedan tillbaka den när du kommer tillbaka till hållplatsen. Då blir det en ytterst kort sträcka du behöver bära dina inköp, och kollektivtrafiken blir ett mycket rimligare alternativ.

För barnfamiljer som behöver ha med sig diverse annan packning kan detta dessutom vara en hjälp redan innan man handlat nåt; ett extra klädbyte eller ett gosedjur som absolut måste släpas på är vi nog många som träffat på…

Självklart innebär även en sådan här lösning kostnader för någon – men kan man erbjuda kunderna den här servicen på parkeringsplatserna så kan man väl göra det vid busshållplatserna?

(Och så var det säkert någon som tyckte att det väl är dumt att underlätta för folk att konsumera. Nå, men även de som tar väl överlagda konsumtionbeslut behöver ibland köpa saker. Det där kan vi se som en annan problematik och inget skäl emot den här idén.)

För alltså, anledningen till att det känns besvärligt att ta bussen eller tåget är ju egentligen transportsträckan mellan hållplatsen och affärerna. Och inte på grund av gångavståndet i sig, utan just när man faktiskt har handlat saker och har en massa att bära på.
Min första tanke var egentligen någon sorts klassiska skrindor eller liknande, för uthyrning vid Svågertorps tågstation. Men det förutsätter att någon vill ha det som företagsverksamhet. Och då förutsätter det att folk är beredda att betala ett pris som skulle få en sådan verksamhet att gå runt. Och det känns ju liksom inte så sannolikt att det skulle gå runt.
Men då slog det mig att det ju faktiskt redan finns den sortens system. Obemannat. Med en sorts pantsystem. Det finns vid nästan varenda mataffär och många andra större butiker, och består i kundvagnar placerade under tak på en parkeringsplats – du stoppar i ditt mynt eller låtsasmynt och kan låna vagnen under tiden du handlar och sedan lämna tillbaka den.
Men som sagt var, de är placerade på parkeringsplatsen. Så varför skulle man inte lika gärna kunna placera sådana vid busshållplatser och tågstationer? Hämta ut en vagn, ha med dig den runt på din shoppingrunda på externhandelsområdet, och lämna sedan tillbaka den när du kommer tillbaka till hållplatsen. Då blir det en ytterst kort sträcka du behöver bära dina inköp, och kollektivtrafiken blir ett mycket rimligare alternativ.
För barnfamiljer som behöver ha med sig diverse annan packning kan detta dessutom vara en hjälp redan innan man handlat nåt; ett extra klädbyte eller ett gosedjur som absolut måste släpas på är vi nog många som träffat på…
Självklart innebär även en sådan här lösning kostnader för någon – men kan man erbjuda kunderna den här servicen på parkeringsplatserna så kan man väl göra det vid busshållplatserna?
(Och så var det säkert någon som tyckte att det väl är dumt att underlätta för folk att konsumera. Nå, men även de som tar väl överlagda konsumtionbeslut behöver ibland köpa saker. Det där kan vi se som en annan problematik och inget skäl emot den här idén.)

Jag är en hemsk och ondskefull människa

I Filippinerna har förmodligen den värsta tyfonen nånsin (ja, alltså, under den del av jordens historia som vi människor har skäl att bry oss om och minnas något av) dragit fram. Många döda, ännu fler lidande.

Det är en hemsk katastrof.

Men jag är en hemsk och elak och ondskefull människa.

För när folk skänker pengar och skickar hjälpsändningar och pratar om vikten av att hjälpa människorna i nöd där på andra sidan jorden, så tycker jag att de prioriterar fel.

Ja, det behövs massor med pengar och mat och hjälp därborta. Absolut. Självklart.

Men det kommer att komma många fler sådana här katastrofer. De kommer att komma oftare och bli värre. Det är en effekt av klimatförändringarna. Och varje gång kommer det att behövas pengar och mat och sjukvård och återuppbyggnad. För hutlösa pengar.

Men vi har inte råd och inte tid, eller vad det nu är det handlar om, att ställa om samhället så att vi kan förebygga den här sortens katastrofer? Vi kan inte få ihop bindande avtal, eller avtal alls, där världen samarbetar för att hjälpas åt att se till att klimatförändringarna inte blir värre än nödvändigt?

Vi kan bara skicka ”plåster” så länge plåstren räcker – men inte arbeta förebyggande för att förhindra att skadan uppstår?

Jag är ledsen, men plåstren kommer inte att räcka i framtiden. Tids nog kommer vi inte att kunna ha råd med, ta oss råd med, plåster till människor på andra sidan jorden. Tids nog kommer vi förmodligen tvingas prioritera annorlunda.

Så jag är en ond och cynisk människa. För jag tänker att pengarna gör större nytta på andra sätt än genom att skickas till Filippinerna.

Den där besvärliga konstiga motsättningen…

…i vad det innebär att engagera sig i sina barn.

Med att engagera sig i sina barn menas allmänt att göra saker med dem NU. I stunden. Leka. Vara ute i naturen. Prata. Läsa. Pyssla. Se dem i ögonen.

Att engagera sig i sina barns framtid däremot ses inte som något positivt. I alla fall inte generellt.

För mycket av det man kan göra – mycket av det jag gör, i alla fall – för mina barns framtid, det avfärdas på samma bräde som totala meningslösheter. Väldigt mycket av det jag gör för mina barns framtid gör jag nämligen vid datorn. Jag bloggar. Jag arbetar ideellt för föräldravrålet. Jag delar viktig information via facebook, så att andra ska se den. Jag diskuterar. Jag letar information. Jag letar begagnade varor på blocket och tradera för att minska nykonsumtionen. Men allt som görs vid datorn, eller för den delen via en telefon med skärm för dem som använder sådana, det avfärdas på samma nivå som meningslösheter. Statusuppdateringar anses liksom vara detsamma som navelskåderi. Och all datortid som inte är jobb anses vara tidsfördriv. Och som förälder ska man alltså inte ägna tid åt datorn.

Skulle man däremot dra med sig barnen ut på en demonstration eller liknande så är det förstås lika ifrågasatt. För man ska inte blanda in barnen. Man ska inte pracka på dem någon uppfattning. Man ska inte låta dem utsättas för jobbiga tankar. Demonstrationer kan dessutom upplevas obehagliga, speciellt om man råkar komma i diskussion med någon, och herregud, sånt ska man ju inte utsätta sina barn för!

Men det är förstås inte heller okej att åka iväg på saker man engagerar sig i UTAN barnen. Har man nu satt barn till världen så ska man ju vilja vara med dem 24/7.

Enda sättet att vara en engagerad förälder på ett accepterat sätt är alltså att leva i nuet och strunta i de viktiga saker som påverkar barnens framtid.

Eller så får man som jag försöker engagera sig i barnens framtid men ha ett ständigt dåligt samvete för att det faktiskt innebär att man sitter vid datorn.

Anti

Ibland blir jag bara så anti.

Eller, för den delen, känner mig som en miljöbov, för att jag inte gör som det generella miljörådet.

Som det här med att ”diska under rinnande vatten”. Det är en sådan där sak som brukar stå som ett miljötips: ”Diska inte under rinnande vatten”. Och det brukar finnas med i undersökningar som ska kolla hur bra eller dålig man är för miljön: ”Diskar du under rinnande vatten?”. Och jag erkänner nu: det har hänt att jag fuskar med svaret på den frågan.

För jo, visst händer det att jag diskar under rinnande vatten. Det betyder inte att jag skiter i miljön. Men jag försöker diska på det sätt som är vettigast, bland annat utifrån vattenhushållande, vid varje enskild tidpunkt.

Den allra mesta disken kör vi i diskmaskinen. (Vilket ju enligt alla beräkningar jag sett är det resurseffektivaste sättet.) Men så finns det en del saker som vi diskar för hand. För att de är skrymmande, eller extra kladdiga, eller extra ömtåliga eller svårdiskade eller något annat. Och ibland handlar det helt enkelt om saker som blir mycket svårare att diska om de måste stå och vänta tills dess att man ska diska fler saker men är lätta att få rena om man diskar dem direkt.

Och ska man bara diska några enstaka saker så går det snabbast att diska dem under rinnande vatten. Jag har ofta diskat klart dem på kortare tid än det skulle ta att fylla diskhon – det skulle alltså gå åt mer vatten om jag inte diskade under rinnande vatten. Diskar jag under rinnande vatten sköljer jag dessutom av sakerna direkt istället för att behöva ha ett extra sköljvatten. Har jag riktigt kladdiga saker så blir ju allt vatten för skitigt för att kunna diska i om jag stoppar ner saken i en fylld diskho – och ska jag först skölja bort det kladdiga är det ju effektivare att jag samtidigt använder en diskborste och diskar rent. Och har jag många byttor eller annat som jag ska diska samtidigt och som inte är så kladdiga så travar jag dem oftast i varandra, fyller vatten och lite diskmedel i den översta, diskar den och tömmer vattnet ner i nästa etc; då går det ändå åt mindre vatten än om jag fyller baljan/diskhon.

Och att jag diskar under rinnande vatten betyder ju inte att jag låter vattnet stå och rinna hela tiden under den stund jag diskar. Jag sätter på och stänger av det många gånger – vattnet står bara på just när jag behöver vatten. Precis som när jag borstar tänderna.

Eller det här med att man ska undvika att ta bilen under milen. Varför just då? Visst, man ska självklart undvika bilen i möjligaste mån över huvud taget. Och ja, jag vet att utsläppen blir större per km när man kör kortare sträckor. Men i alla fall, varför detta fasliga fokus just på resornas längd? Är det inte vettigare att fokusera på att välja bort bilen där det är praktiskt möjligt och använda bil i de situationer som, för just ens egen del, känns nödvändigast?

För min uppfattning är att det, åtminstone för oss, ofta är de långa resorna som går att lösa bra med tåg och buss. Men de korta resorna är ofta de som vi ”behöver” bilen till. Morgonens flängande fram och tillbaka med barnen till fritids och dagis och sedan vägen upp till tåget. Detsamma på eftermiddagen, med ett stopp vid affären. Turer in till huvudortens service, inköp av virke och annat till husrenovering. Bussar går för sällan, har hållplatserna på fel ställen och för dåliga transportmöjligheter för att det ska funka att ha som lösning för dessa grejer.

Men när vi väl kommit in till huvudorten, då funkar tågen alldeles utmärkt. Både för att ta sig några mil bort till jobben och för att ta sig många mil bort för att hälsa på släkten. Speciellt om vi har en bil ståendes där som väntar så att vi kan ta oss hem sista knappa milen när vi återvänder. Annars skulle det ju aldrig funka… (Nej, inte ens taxi är en säker lösning. För tillfället finns fungerande taxiverksamhet, men det varierar över tid, om man säger så…)

En påse nötter och russin och en smoothie

Jag lever lyxliv.

Jag har varit och tränat, är lite småhungrig, och vet att jag kommer att få mat när jag kommer hem, men det blir om nästan två timmar och jag är hungrig nu. Så jag går och köper en påse blandade nötter och russin. Och en smoothie. 48 kronor slutar notan på.

Ja. Jag har råd med det, det är inget snack om saken. Fast jag har ändå dåligt samvete.

Nöt- och russinpåsen är ekologisk. Alltsammans är hyfsat nyttigt. Men det är nästan femtio spänn på ett litet mellanmål, och jag vet att det är lyxlirande.

För tjugo år sedan hade jag gått och köpt mig en banan, och det hade kostat mig 2 kronor. Nej, den hade inte varit ekologisk, för det fanns inte att få fatt i på den tiden i staden där jag växte upp. Men en banan dög alldeles utmärkt och tillräckligt för sammanhanget egentligen. Fast nötter är mycket godare än bananer. Och det är väldigt ofta nuförtiden jag unnar mig att köpa nötter istället för en frukt när jag är i den sitsen. (Och så är det nästan omöjligt att få köpa ekologisk frukt i lösvikt.)

Och jag har råd.

Men jag kan ju faktiskt låta bli? Någon annan kunde behöva pengarna.

 

Jag funderar en hel del på pengar. Hur ska jag veta vad som är mest prioriterat att lägga dem på? För nej, även om jag lever lyxliv med nötter och smoothies, så räcker inte pengarna till allt jag skulle vilja och allt jag tycker jag borde. Så hur prioritera? Hanla allt ekologiskt? Skänka pengar till välgörande ändamål? Stötta Föräldravrålets TakeSpace-kampanj? Amortera på huslånen så att vi klarar oss den dag bankväsendet rasar?

Ja, inte vet jag. Så det blir väl den gamla vanliga sortens halvmesyrer. Lite av allt. Inget fullt ut.

Och då och då också någon påse nötter.

 

 

Att längta värme och kyla

Jag kom på mig själv igår eftermiddags att längta efter varma element.

Du vet när ett element är så där riktigt riktigt varmt, och luften i rummet är kall? Den där sköna kontrasten. Den där känslan av värme som liksom uppfyller allt och ger hopp när man kommer in från kylan och rummet är kallt, men elementet ger hopp om att jodå, du kommer att bli varm. Och det där varma elementet liksom  är allt du drömt om, någon sorts himmelrike, det perfekta och faktiskt uppnåeliga.

Vi har en varm höst i år. Elementen här hemma är än så länge så lite på att man knappt kan registrera skillnaden mot rummets temperatur. Och visst, det är ju bra att inte behöva slösa med energi. Men det är sorgligt om hösten är varm för att vi slösat för mycket med energi tidigare.

Och jag längtar varma element.

 

Kan jag sätta in mina pengar nånstans?

Häromsistens skrev SMB så här:

Världen behöver åtminstone halvera sina utsläpp till 2050 för att kunna klara sig undan mycket farliga klimatförändringar, och det är fortfarande möjligt att göra de minskningarna om världen skulle investera 1 procent av den globala BNP:n årligen,

 

Så nu är min undran: var sätter jag in pengarna?

Nej, tyvärr tror jag inte det är så enkelt. Förstås. Väldigt mycket av de pengar som avsätts till klimatet går inte alls till konkreta åtgärder, utan till utredningar, utredningar och – mer utredningar. Och annat icke-konkret. Och visst, en del av det är viktigt. Men oftast skulle det nog trots allt vara kostnadseffektivare att göra insatser för pengarna än att använda pengarna till att utreda vilka åtgärder som vore kostnadseffektivast, och liknande.

Så jag skulle verkligen vilja att det fanns någonstans där man kunde sätta in pengar och veta att de skulle användas till konkreta insatser. För herregud, om det än så länge bara behövs 1 procent av BNP så skulle vi ju kunna åstadkomma underverk!

Men nej. Det finns inget sådant konto.

Så i väntan på det får jag, och gärna du med, sätta in pengar till Föräldravrålets crowdfunding-kampanj, som går ut på att kunna nå fler människor.