Category Archives: Miljö

Vad för sorts starka krafter får er att lik förbaskat ha den här sortens resebilagor?

Posted on 22 september, 2013 | 3 comments

Söndag. Tjock tidning. Bland annat 32 sidors bilaga om resor.

Nej, det är inte en reklambilaga, även om man skulle kunna tro det. Det är redaktionellt material (förstås blandat med annonser, som det ju alltid är i en tidning). ”Ett temamagasin från Sydsvenska Dagbladet.”

Jag har skrivit om det här förut. Flera gånger. (Här och här och här. Förmodligen på fler ställen.) Det gör mig förbannad att jag ska behöva göra det igen.

För, som jag skrivit tidigare: Sydsvenskan har fattat det här. Allvaret och läget när det gäller klimatet och jorden.

ÄNDÅ fortsätter man med resereportage, eller som idag en hel resetidning. En hel tidning som går ut på att locka folk att resa kors och tvärs över jorden. Långa resor. Korta resor. Weekendresor. Men flyg, flyg, flyg. Som om det inte fanns en morgondag att bry sig om. Som att ansvaret hela tiden är någon annans, och som att vi fram tills dess att någon annan löser det kan fortsätta att suga ut vartenda uns ur den stackars planeten.

Eller jag vet inte. Jag fattar inte. Jag bara tycker det är för jävligt. Och jag tycker det är för jävligt att jag vid det här laget blivit upprörd över detta så många gånger att jag numera börjar bli blasé.

Dagstidningar ska ägna sig åt att granska samhället. Inte sälja flygresor genom vackra resereportage. Speciellt inte när man vet effekterna.

Så vad gör att Sydsvenskan (och andra tidningar – det här Magasinet är tydligen ett samarbete med DN och GP) trots allt väljer att göra den här sortens tidningar? Ja, det kan ju inte gärna handla om brist på insikt och kunskap. Som sagt var, bevisligen finns insikten även på redaktionsnivå på Sydsvenskan. Ändå gör man det här.

Så jag får väl anta at det handlar om pengar. Att det helt enkelt är så förbannat lönsamt att välja att göra resereportage och resetidningar att man väljer att bortse från de långsiktiga konsekvenserna. Att det på något vis måste komma en massa pengar från någon (reseföretagen?) som vill att man ska göra de här tidningarna.

Ja, det känns som ett fult antagande. Det skulle ju innebära att Sydsvenskan typ är onda på riktigt.

Men altså, vad ska jag tro egentligen då? För jag fattar verkligen inte. Snälla Sydsvenskan, förklara hur ni resonerar. Förklara varför ni tycker det är viktigare att svensk medelklass idag får åka på glassiga semesterresor för att liva upp höstmörkret än för mina barn och barnbarn och framtida generationer ska ha en dräglig tillvaro?

 

3 Comments

Posted in Irriterande, Miljö

Tagged , , ,

Att vara Kassandra

Posted on 22 september, 2013 | 2 comments

För ett tag sedan skrev Maria så här på sin blogg En blues för civilisationen:

En sorgmantel satte sig på min klänning i morse. Den trodde väl att jag var en jättestor blomma. Vilken besvikelse. Men jag blev lycklig, för jag har inte sett en sorgmantel på väldigt många år. Adam, min äldste son, och jag satt i trädgården och drack kaffe.

– Jag ska sluta blogga, sade jag. Inte skriva folk på näsan längre. Jag är trött på det där.

– Jaha. Undrar hur det hade gått om Elin Wägner hade tänkt så 1913.

– Men jag vill inte vara nån jäkla väckarklocka. Det är en socialt sett skitjobbig position att befinna sig i.

Eller domedagsprofet. Ännu värre, den där excentriska släktingen som alla vet är halvt om halvt galen. Funderar på att flyga under radarn ett tag. Se vad som händer. Kanske ger det mig utrymme och kraft över till att skriva något annat. Vem vet, jag kanske börjar skriva poesi igen – istället. Det vore rätt skönt.

Och då kom jag att tänka på Kassandra.

Kassandra är en av figurerna i historien om Troja – Illiaden.

Sjung o gudinna om vreden som brann hos peliden Akilles

Olycksdiger till tusende kval för akajernas söner

Så börjar Illiaden. De där raderna kan jag utantill, eftersom vår svensklärare på gymnasiet mer eller mindre krävde det – hon ansåg att det helt enkelt hörde till allmänbildning att kunna det där.

Men det är också ungefär allt jag läst av Illiaden. Eller ja, vi läste väl lite mer ur de inledande delarna då, på svenskan. Men jag har aldrig läst hela.

Däremot läste jag i min ungdom Facklan av Marion Zimmer Bradley. Där är det Kassandra som är huvudpersonen. Det är hennes perspektiv på händelserna i Troja och Trojas omvärld som skildras. Och nu när jag läste Marias blogginlägg så mindes jag boken och ville plötsligt läsa den igen.

Men det var tjugo år sedan jag läste den. (Tjugo år? Hur är det ens möjligt? Och då var jag alltså redan i princip vuxen?!) Då lånade jag den på min hemstads bibliotek. Så jag hade ingen bok att rota fram ur gömmorna nu när jag kunde läsa den.

Men nu lyckades jag istället köpa ett begagnat ex på Bokbörsen (som jag upptäckte just i min jakt på Facklan – tack för det, Maria!), och läste om boken.

Så vem är Kassandra då?

Dotter till kung Priamos av Troja, syster till Hektor, tvillingsyster till Paris. Prästinna och sierska. Tidigt och under alla år förutspårhon Trojas fall, men ingen tror henne och ingen vill lyssna på hennes varningar.

Nu vill jag tydliggöra att jag inte tror att det är möjligt att förutspå framtiden på det sättet, och jag tror inte heller på några gudar, vare sig av det slag som tillbads på Kassandras tid eller idag. Igenkänningen ligger på ett annat plan: det här med att tala om att det här är vad som väntar om ni fortsätter på det här spåret så väntar undergången – men bli bemött i bästa fall med ointresse och i sämsta fall som om man vore galen. Det är en känsla jag tror de flesta som engagerar sig i klimatfrågan kan känna igen sig i, mer eller mindre. Och generellt sett ännu mer om man är kvinna, tror jag.

Tydligen har Kassandra till och med fått ge namn åt fenomenet, som kallas Kassandras syndrom och liknande, och som på wikipedia beskrivs så här:

Kassandras syndrom är en term som används om framtida förutsägelser som inte blir trodda men efter senare reflektion visar sig vara sanna. Detta betyder en tendens bland människor att inte tro på dåliga nyheter, vanligtvis genom förnekelse. Personen som gjort förutsägelsen är fast i ett dilemma med kunskapen om vad som kommer att hända men inte kunna lösa problemet utan samarbete med andra.

Eller som Eneas uttrycker det i Facklan:

Kanske betraktas alla som kan se längre än oss andra som galna av dem som inte ser längre än till morgondagens frukost.

Men vad ska man göra, då? Ja, det är inte mycket att välja på. Även om det ibland är skitjobbigt så är det ju sällan ett reellt alternativ att försöka vara sorglös och ignorera det man vet och kan och känner till? Är man Kassandra så är man.

En sorgmantel satte sig på min klänning i morse. Den trodde väl att jag var en jättestor blomma. Vilken besvikelse. Men jag blev lycklig, för jag har inte sett en sorgmantel på väldigt många år. Adam, min äldste son, och jag satt i trädgården och drack kaffe. 

– Jag ska sluta blogga, sade jag. Inte skriva folk på näsan längre. Jag är trött på det där.
– Jaha. Undrar hur det hade gått om Elin Wägner hade tänkt så 1913.
– Men jag vill inte vara nån jäkla väckarklocka. Det är en socialt sett skitjobbig position att befinna sig i.

Eller domedagsprofet. Ännu värre, den där excentriska släktingen som alla vet är halvt om halvt galen. Funderar på att flyga under radarn ett tag. Se vad som händer. Kanske ger det mig utrymme och kraft över till att skriva något annat. Vem vet, jag kanske börjar skriva poesi igen – istället. Det vore rätt skönt.

2 Comments

Posted in Miljö

Tagged , , ,

Antal saker och lagade byxor

Posted on 21 september, 2013 | 2 comments

Jag har suttit och lagat kläder ikväll. Huvudsakligen mina egna jeans. Byxor som lagats för andra och kanske tredje gången, huvudsakligen på samma ställen som innan, eller strax intill de gamla hålen.

Jag har plockat och sorterat och försökt få lite ordning. Man har ju en massa saker. Till viss del för många saker.

Fast ändå…

Jag ser ibland folk kommentera om att de gör sig av med saker, att de rensar ut och ska ha max ett visst antal saker och sånt där. Och en hel del av dem verkar hävda att de gör det som en miljöinsats.

Jag hänger inte riktigt med på det resonemanget. Visst, saker som an själv inte har nytta av kan någon annan istället ha nytta av. Och vissa saker kan återvinnas. Men oftast så är det ju så att man skaffat sakerna för att man sett ett behov. Att då göra sig av med dem för att man inte riktigt trivs med dem, lägga över sakernas problem på någon annan, och sedan tids nog skaffa något nytt – det är väl knappast någon miljöinsats?

Visst kan det vara skönt att rensa ut och göra sig av med en massa problemsaker, absolut!

Men om jag ska tänka ur ett miljö- och resurs- och omställningshänseende så känns det snarast som att det är bra att spara så mycket som möjligt. För det är inte alls säkert att det kommer att vara lika lätt att skaffa nya saker om nåt decennium eller två. Och när det inte finns några råvaror att använda så tar man kanske bättre tillvara det man redan har och drar större nytta av det än man skulle göra i återvinning eller förbränning idag.

Så jag behåller nog gärna onödigt många saker. Och satsar hellre på enstaka genotänkta nya saker.

Även om det innebär att antalet prylar jag äger fortfarande ökar.

2 Comments

Posted in Miljö, Reflektioner och tankar, Samhälle

Tagged , ,

Utan ekopotatis i potatisåkern

Posted on 20 september, 2013 | Leave a comment

Naturskyddsföreningen har gjort en ny film (där Anders och Måns agerar berättarröster) för att enkelt och tydligt förklara varför man ska köpa ekologisk mat.

Byt till eko – Naturskyddsföreningen from Naturskyddsföreningen on Vimeo.

Och vi påminns återigen om vilka varor det är vi i första hand bör köpa ekologiska: kaffe, bananer, mejerivaror, kött, vindruvor och potatis.

Men det stora problemet för sådana som mig, som verkligen vill köpa ekologiskt, är ju att det inte alls går att få fatt i i den utsträckning som skulle behövas.

Som med potatisen. Här bor jag, typ mitt i den ena av Sveriges två stora potatisåkrar (okej, potatisdistrikt, då). Här finns det ingen som odlar ekologiskt. Ingen potatis och inget annat. Här i fullåkersbygden är allts om kan vara i vägen bortrationaliserat. Inklusive den sortens hänsyn.

Vill jag ha fatt i ekologiska bönder i Skåne får jag i huvudsak ge mig av inåt mitten av länet. Som till Vidablick. Där, där lantbruken är mindre, där finns ekologiska lantbrukare.

Och lika nära som jag har potatisen har jag sockerbetsodlingarna. De är inte heller ekologiska. Om jag har fattat det rätt odlas i princip inga ekologiska sockerbetor i Sverige längre, utan allt det ekologiska sockret är importerat. (Jag hittar just nu ingen säkrare källa än det här, så den som kan bekräfta eller dementera är välkommen att göra det i kommentarerna.) Det känns ju liksom lite vanisnnigt om det är så: här bor jag på Skånes bästa åkermark, men det finns ingen i närheten som odlar ekologiskt. Och då är ju inte problemet att det inte går. Det ser jag ju själv att det går alldeles utmärkt i min trädgård. Ja, sockerbetor har jag inte testat, men jag funderar nästan på att göra det. Bara för att, liksom.

Leave a comment

Posted in Miljö, Trädgård

Tagged

Vem fixar solpaneler anpassade till eternittak?

Posted on 20 september, 2013 | Leave a comment

Igår läste jag om de här fantastiska takpannorna av glas. Och det fick mig att, för vilken gång i ordningen vet jag inte, fundera på möjligheten till solceller eller solfångare till vårt tak.

Det kan ju tyckas självklart att vi borde ha nåt sånt på vårt tak. Tak har vi mycket av, på både uthus och boningshus. Och vi har inte en massa skuggande träd eller så (de träd vi har skuggar möjligen ett av de lägre taken, inte mer än så).

Men vi har eternittak.

Precis som väldigt många andra på den skånska landsbygden har vi alltså eternitplattor. Kvadratiska små plattor fästa på tvären, med en spets uppåt och en nedåt, omlott om varandra.

Eternittak vill man inte bråka med i onödan – alltså borra i eller så.

Och jag utgår från att det här med att fästa paneler som ska ta tillvara solens energi, antingen som el eller som värme, innebär att man måste göra någon sorts åverkan på materialet under. Alltså eterniten. Eller?

Eterniten kommer ju förstås att behöva bytas någon gång i framtiden; trots sitt namn håller den inte för evigt, men den håller länge. Och vi tänker inte ta bort den förrän det är nödvändigt, för asbest vill man inte hantera annat än när det behövs.

Och ja, vi har två tak där vi plockat bort eterniten och ska sätta dit annat takmaterial, eftersom eterniten (och framför allt undertaken) farit illa på grund av den låga taklutningen. Men dessa båda tak är låglutande, och det ena lutar åt nordost och det andra åt nordväst. De är båda ytterst tveksamma att sätta solutrustning på, om man ska vara realist. Dessutom är de ju båda någon sorts uthus, vilket innebär att det behöver dras en massa kabel in till huset.

Det vore mycket mycket vettigare att sätta sånt på boningshuset. Där är det stora ytor tak, i bra väderstreck och bra vinkel. Men det är ju som sagt var det här med eterniten.

Det känns som att det här borde vara något att satsa på för någon. Dels solpaneler etc som är anpassade för att fästas i underlag som eternit. Dels solpaneler som är snygga att sätta där – som passar ihop med de skånska eternittaken rent estetiskt.

Och dessutom, på lite sikt så vore det bra att ta fram solpaneler som rent estetiskt påminner om eternitplattak. Som en ersättningsprodukt den dagen alla vi med eternittak ska ersätta dem. Ungefär som glastakpannorna i början av inlägget.

Anropar lämplig entreprenör: Hallå-å?

 

 

Leave a comment

Posted in Miljö

Tagged ,

Om varför det är farligt att tycka ekonomi är tråkigt och obegripligt

Posted on 20 september, 2013 | Leave a comment

Är du en sådan som jag? Som alltid tyckt att ekonomi är ganska tråkigt.

Eller ja, på mitt eget enskilda plan, så där när det handlar om mina egna pengar och hur jag använder dem, så tycker jag det är intressant. Och länge hade jag mycket god koll, och förde kassabok ner till minsta lilla banan. (Det har jag inte längre. Det var på den tiden jag hade mindre pengar men mycket färre bollar att hålla rätt på i tillvaron.) Men Ekonomi (TM) har jag alltid uppfattat som tråkigt och ointressant. Alltså så där som i Ekonominyheter på radio och TV och tidningar, eller Ekonomi som studieämne och teorier och så. Jag har stängt av, bläddrat förbi, gjort något annat.

Det var först nyligen som det slog mig att det kanske egentligen inte handlar om ointresse. Utan att grundproblemet är att jag inte håller med om de grundprinciper som används. Att hela ekonomin (ja, inte mina ekobananer, men sånt där som de pratar om på Aktuellt, sånt där som nationalekonomi och företagsekonomi och så) bygger på principer som i grunden går emot min världsuppfattning. Och därför kryper det i mig någonstans i mina fundament av allt som utgår från detta.

Och problemet är väl liksom att allt det där levereras som sanningar. Så här ÄR det. Fattar du inte det så är det för att du inte är tillräckligt insatt. Håller du inte med så är det för att du inte är påläst. Lilla vän, du förstår inte – så naiv du är. (När jag tänker på det låter det egentligen ganska sektliknande. Du har inte nåt insikten och upplysningen, typ. Och lite härskarteknikvarning också.)

Fast i själva verket ÄR det inte sanningar. Det är i bästa fall teorier som man valt att betrakta som sanningar. Det är kraftigt ideologiskt färgade principer som man använder som sanningar. Fast det säger man inte.

Och många av de principer och teorier och så vidare som man använder har man förmodligen egentligen byggt för att det passar ens egna mål och avsikter. Men det betyder inte att det är så det måste vara. Man kan bygga ekonomin på andra principer, med andra mål för ögonen. Och då behövs andra modeller, och därmed andra beräkningar. Och då är plötsligt inte ekonomernas gamla sanningar alls några sanningar längre

Numera lyssnar jag åtminstone en del även när det pratas ekonomi. Jag håller inte med. Jag ifrågasätter. Jag har insett att det faktiskt inte behöver vara mig det är fel på. Inte alls. Det är egentligen bara en metod att få mig och andra som inte håller med att hålla käft.

Och ekonomin är viktig. Även den där stora världsomspännande ekonomin. Det är i synen där som mycket är felbyggt – mycket av det som gör att vi inte alls hushåller med jordens resurser.

Jordens resurser. Det är ju det ekonomin handlar om, i grunden.

Leave a comment

Posted in Miljö, Reflektioner och tankar, Saker jag inte förstår, Samhälle

Tagged ,

Kuvertproblemet tydligen inte alls ur världen

Posted on 18 september, 2013 | Leave a comment

Jag trodde kuvertproblemet var ur världen.

Nu visar det sig att det var det inte alls.

Leave a comment

Posted in Miljö

Tagged

Bilen, barnen och alla åren utan

Posted on 11 september, 2013 | Leave a comment

Jag sitter och lyssnar på blockflöjtstoner, i en korridor i kulturskolans lokaler. Nioåringen har spellektion. Och jag sitter med det gamla vanliga dåliga samvetet.

Just idag har jag jobbat hemifrån. Annars hade jag behövt gå en timme tidigare från jobbet, ta tåget hemåt i vanlig ordning, ta bilen en mil för att hämta honom på skolan, sedan en mil tillbaka till kulturskolan, sedan en mil i första riktningen igen efter spelningen för att hämta lillebror på dagis, och så tre-fyra km hem. Idag, när jag suttit hemma, har jag sparat in ungefär sju km av den där första milen.

Det känns vansinnigt, ja. Visst är det så.

Så kan vi inte göra på nåt annat sätt? Tja… De gånger jag kan sitta hemma skulle jag kunna cykla ner och hämta upp honom vid skolan, gå till bussen, ta en buss in till spelningen, och sedan sitta och vänta en timme på nästa buss hem (eftersom det går en buss precis när lektionen slutar, som det inte går att hinna med). Då skulle jag komma för sent för att hämta femåringen. Ja, alltså efter att dagis stängt.

De dagar jag inte jobbar hemifrån skulle jag vara tvungen att gå ytterligare en timme tidigare – alltså totalt två timmar tidigare – för att kunna få ihop det med ovanstående variant. Som ju ändå inte fungerar i slutändan.

Cykla? Nej, nioåringen är ännu inte mogen och har inte uthållighet nog att cykla flera mil. (Det är dessutom ganska backig väg – Skåne är inte platt.)

Och ja, vi är två föräldrar. Onsdagar är pappans träningskväll. I den mån det inte krockar med jobb eller föräldramöten…

Och visst, vi skulle ju kunna säga att han inte får spela flöjt. – Det känns inte som en bra lösning.

Och vi skulle kunna säga åt honom att ta bussen in själv. Det är väl inte omöjligt att vi vänjer honom vid på sikt. Men inte riktigt än.

Så ja, jag har dåligt samvete för detta. Tro inget annat. Trots gasbilen. Trots att vi tar tåg den längre delen av sträckan till jobbet. (Men det är ju det KORTA sträckorna man ska låta bli bilen, påpekas det jämt…? Är det inte bättre att låta bli bilen på de sträckor där det finns ett vettigt alternativ?)

Och så tänker jag att det känns lite märkligt. Jag som lät bli att ta körkort när alla de andra i min ålder gjorde det och hankade mig runt på cykel och kollektivtrafik i många år, även i sammanhang där alla ansåg det omöjligt. (Jag tll och med gjorde exjobb som gick ut på att jag åkte ut och inventerade ett stort antal ängs- och betesmarker, och jag har stått ute i hgel och regn och med massor avpackning i en hage där jag varit strandsatt från tidig morgon tills dess att enda bussen gick hem vid halv fem – utan mobiltelefon.) På den tiden hade jag ju trots allt bara mig själv att ansvara för. Jag som aldrig har rest på en charterresa i hela mitt liv. Men under den här perioden av livet, med små eller halvstora barn, tycker jag att bilen känns mycket mer motiverad än då. Nu när jag måste samordna min egen tillvaro med barnens, nu medan de är beroende av oss vuxna. Och det kommer att gå över, barnen blir stora och kan cykla och ta buss själva. Men just nu underlättar bilen mycket.

Skulle jag inte kunna få tillgodoräkna mig lite av alla de åren då jag avstod innan? Känna att jag har lite bonus, lite att ta av? Men så funkar det väl inte. Det är som att man när man väl har kommit till insikt så förväntas man leva upp till det resten av livet. Och ju tidigare insikten kommer desto mindre nytta hinner man dra av o-insikten. Är det därför så många så länge låtsas som inget, gömmer huvudet i sanden och kör på? För att så länge man inget vet (eller låtsas inget veta) så slipper man ta ansvar?

Läs även Ingrids inlägg på vrålbloggen, om det här med bil och landsbygd och klimat. Jag känner igen mig i mycket av det hon beskriver.

Leave a comment

Posted in Föräldraskap, Inget särskilt, Miljö

Tagged , , , ,

Skillnad på reklam och reklam – tycker jag

Posted on 7 september, 2013 | 1 comment

Vi har nej tack till reklam på vår brevlåda. Däremot har vi inte längre någon nej tack till gratistidningar – eller, den går inte längre att läsa; alltså får vi meningslösa gratistidningar som Villaliv.

Däremot får vi inte kommunens aktivitetskalender. Aktivitetskalendern är en sådan där familjealmanacka, med ett uppslag för varje månad, och fem kolumner för olika familjemedlemmar, så att man kan fylla i vad varje person ska göra varje dag. En väldigt bra pryl för jobbscheman, skolutflykter, föräldramöten och annat.

Kommunens aktivitetskalender är reklamfinaniserad. Det innebär att på varje uppslag så finns det utöver själva almanacksgrejen också ett antal mycket små annonser. Sådana där med namn och nummer till bygdens företag. Icaaffären, elektriker, frisörer och plantskolor.

Den sortens reklam har jag inga problem med. Jag ser den till och med som väldigt användbar – mer som samhällsinformation än som reklam. Det är information om vilka företag som finns i mitt närområde – det är information jag behöver i vardagen. Och det är ett utskick per år.

Det jag inte vill ha är tjocka reklamblad från ställen som försöker få mig att köpa oändliga mängder med gigantiska TV-apparater och andra konsumtionsvaror jag inte behöver och som vill få mig att ersätta fullt fungerande prylar med något lite nyare och lite häftigare. Över huvud taget vill jag inte ha ständiga utskick som slösar med träd för att tala om för mig gång på gång att jag kan köpa saker jag inte efterfrågat.

Men den urskiljningen kan jag inte göra. Har jag sagt nej till reklam så får jag inte reklam (annat än om den kan kallas tidning). Inför lagen och Posten är all reklam likvärdig. Även om jag tycker att skillnaden är som natt och dag.

1 Comment

Posted in Inget särskilt, Miljö

Tagged

Det finns någon sorts knepig motsättning i min tillvaro

Posted on 7 september, 2013 | Leave a comment

För egentligen skulle jag gladeligen gå helt och hållet upp i att leva livet på det sätt jag tycker känns rimligt och vettigt. Det där som väl kallas det lilla livet. Ägna tiden åt att ta hand om frukt och bär, sköta trädgårdslandet, laga kläder. Gå över till att cykla eller ta bussen överallt istället för att som nu trots allt använda bilen en hel del. Jag skulle kunna vara väldigt nöjd med det. Speciellt nu när barnen blivit ganska stora och det liksom går att få saker att flyta på. Det skulle kunna vara ett gott liv. Och jag skulle slippa ha dåligt samvete för en del saker som besvärar mitt samvete idag. Ett sådant liv skulle inte vara en uppoffring, utan en tillgång.

Men grejen är att det räcker inte. Även om jag skulle vara nöjd och lycklig med att ta tillvara mesta möjliga av den mat vi kan få från trädgården, få våra kläder att hålla så länge som möjligt, minska vår konsumtion och miljöpåverkan till ett minimum, så kommer det aldrig att räcka. Jag, eller min familj, existerar inte i ett vakuum. Även om vi gör rätt till fullo, så kommer det inte att hindra klimatförändringar, överutnyttjande av resurser och annat otrevligt. Det är nödvändigt att försöka åstadkomma förändring på andra nivåer också. Jag kan inte stänga in mig i min bubbla och låtsas att inte omvärlden finns.

Men det innebär en ständig konflikt. För det är omöjligt att hinna göra båda delar fullt ut. Att hinna med ett engagemang i till exempel föräldravrålet innebär att jag måste ta av tiden som jag kunde laga kläder eller cykla fram och tillbaka långa sträckor. För att reda ut det ena samvetet måste jag tulla på det andra. Det är en ständig motsättning.

Men det är så det måste vara. Jag är ingen ö, och det är det totala resultatet som räknas för jorden. Jag försöker få till bästa möjliga kompromiss, som samtidigt funkar för mig och de mina.

Det som blir lidande är vilan. Tiden att göra ingenting. Och visst  kan jag sakna det, önska mer av det. Men jag tänker att ett tag till får jag ge det. Tids nog kommer läget sannolikt att vara ett annat, på ett eller annat sätt.

Inte för att jag skulle slå mig till ro för det – det är ju föga sannolikt med mig, eller hur?

Leave a comment

Posted in Jag, Miljö, Reflektioner och tankar, Trädgård, Vardagsliv

Tagged