Category Archives: Miljö

Dags för skolfotografering igen – och nya lappar från Tema Klasskort

Det drar ihop sig till skol- och dagisfotograferingar igen. Det har kommit ett adresserat kuvert för vardera barnet.

Jag har egentligen knappt tittat på vad det står. Däremot satte jag mig nyss och tittade igenom tidigare års följetong, för att påminna mig om vad jag ska tänka på. Du hittar tidigare inlägg under sanne.wblogg.se/tag/tema-klasskort

Hur är dina erfarenheter från skolfotobranschen? Berätta gärna!

Tillägg en stund senare:

Tema Klasskort är fortfarande Svanenmärkta. På sidan om dem hos svanen kan man läsa följande:

Miljöpolicy: Tema Klasskort AB ska sträva mot en långsiktig hållbarhet och en ständig förbättring av verksamheten i miljöavseende. Vi ska inom vår verksamhet: följa gällande miljölagstiftning och förordningar öka kunskapen och höja medvetenheten kring miljöfrågor inom företaget minska vår miljöbelastning på kontoret genom att minska användning av energi och material och ställa relevanta miljökrav vid inköp av varor och tjänster samt hantera vårt avfall på bästa sätt arbeta för att effektivisera resursanvändning vid tillverkningen av våra produkter samt som en följd av detta minska transporter till och från kunder.

Undras om det innebär någon skillnad mot den tidigare hanteringen?

Om jag tror det? Nej. Baserat på den attityd de haft innan hyser jag inte gott hopp.

Det lönar sig att fråga! (Kuvertproblemet)

Minns ni kuvertproblemet? Så här skrev jag för ett tag sedan:

En gång i tiden fick man lära sig att kuvert fick man inte lägga i pappersinsamlingen om man inte först rev bort fönster ur fönsterkuvert. Sedan fick man lära sig att man skulle riva bort även klisterremsan. Och till slut – vilket är det som gäller sedan lång tid tillbaka – fick man inte lägga minsta lilla del av kuvert i pappersinsamlingen.

Det känns bisarrt. Varenda gång jag går iväg och slänger kuvert i de vanliga soporna känns det lika bisarrt. Borde det inte vara dags att hitta någon sorts lösning på det här problemet”¦?

Och nyligen kom det en kommentar på det inlägget:

Jag river fortfarande bort klister och fönster från kuverten och lägger bland tidningar. Varför skulle inte det gå att återvinna? har det med producentansvaret att göra?

Då insåg jag att det kanske var dags att gräva i det här igen.

För det som står överallt är att kuvert inte ska lämnas i pappersåtervinningen. Det kan man läsa här, här, här och här. Och på en massa andra ställen.

Men jag hörde av mig till IL Recycling, som sysslar med pappersåtervinning, och frågade vad som egentligen gäller och varför. Alltså: om man river bort klisterremsan och plastfönstret, får eller får man inte lägga kuvertet i pappersinsamlingen då?

Det visade sig att det numera är helt okej att lämna kuvert i pappersåtervinningen. Trots det som står på alla informationssidor om återvinning. Så här svarade IL Recycling:

I dag lyder instruktionen att lägga alla kuvert med tidningar, vilket resulterar i att kuverten återvinns. Teknikutvecklingen på våra returpappersbruk har gått framåt och därför kan nu även kuvert bli till nytt papper.

Jag påpekade att detta inte alls stämmer med vad som står på alla infowebbsidor om återvinning (se mina länkar ovan). Varvid IL konstaterade att det här uppenbarligen är information som behöver komma ut till allmänheten, och att de nu funderar på hur denna info ska göras bäst.

Så: kontentan är att

  • man FÅR numera (och till och med bör?) lämna kuvert i pappersåtervinningen
  • det finns ingen adress jag kan länka till där denna information finns, så därför är ni tvungna att lita på mig, som i min tur litar på IL Recycling
  • det kommer förmodligen någon form av informationsinsats om detta tids nog
  • det lönar sig (ibland) att fråga när man undrar

Hantverkare som gör märkligheter igen

Elektrikern som skulle göra klart de sista badrumsrelaterade sakerna var slutligen här häromsistens, och vi har äntligen fått vettig belysning i matkällaren (några extra spots i taket som gör att det faktiskt går att se vad vi har därnere). Och nu när vi hunnit flytta in en hel del saker i vårt nya skafferi, så är det dags att flytta tillbaka saker i matkällaren.

Så för en liten stund sedan stod jag och tittade där nere, funderade på vad som behöver städas och fixas innan man kan börja flytta ner saker på riktigt. Första gången jag egentligen står någon längre stund och tittar mig omkring därnere med bra belysning.

Och då ser och inser jag, det jag inte såg när jag tittade ner på vad de gjort då i början av sommaren när vi följde renoveringen intensivt i varje steg men det inte fanns någon bra beslysning och jag alltså inte såg den sortens färgskiftningar:

De nya stolpar de satt för att hålla uppe taket (alltså golvet däruppe) är tryckimpregnerade.

Tryckimpregnerade.

Tryckimpregnerade, sånt där som man ska undvika av miljö- och hälsoskäl. I vår matkällare.

Ja, det är småfuktigt därnere. Men det finns faktiskt andra sätt att hantera det än att sätta tryckimpregnerat. De har, helt korrekt, satt asfaltspapp längst ner mot det gjutna golvet. Och man hade förstås kunnat bestryka träytan med något annat – till exempel linolja. Eller lärkträ. Eller värmebehandlat trä. Men tryckimpregnerat – inomhus?!?

Ja, jag är ledsen och upprörd, på ett ganska stillsamt sätt. Upprörd över det här att man ska behöva detaljbevaka och ifrågasätta vartenda steg när man betalar kompetent folk för att göra jobbet.Upprörd över att de inte frågar och diskuterar med kunden om grundläggande faktorer i byggandet.

Så här långt i efterhand kan man inte gärna komma och säga något. Och alldeles oavsett så innebär det en massa merjobb om man ska göra något åt det, och vi vill koma i ordning med det här nu. Så om jag vill göra något åt det så är det jag som är den krångliga, besvärliga, överkänsliga, fåniga.

Fast jag trivs liksom inte med tanken på att ha tryckimpregnerat i min matkällare. Jag vet liksom bara inte riktigt vad jag borde göra.

Dumma!

Läs även *mumlar nåt om hantverkare* om tidigare problem av likartat slag i badrumsbygget.

Måste man älska konstiga ostar för att äta vegetariskt?

Jag är inte vegetarian, men jag försöker att äta vegetariskt allt oftare. Lunchen är ofta ett bra tillfälle – eller över huvud taget när jag inte äter hemma. Dels behöver jag ju då inte ta hänsyn till vad barnen går med på att äta, dels slipper jag då att äta kött med osäkert ursprung. Och så finns det ju en poäng med att äta det jag själv är ovan vid att laga där det finns någon med mer vana av det, inte minst för att jag ska lära mig mer.

Men väldigt ofta väljer man att istället stoppa i ost i maten. Man byter helt enkelt ut köttkomponenten mot ost. Och då inte vilken ost som helst, utan ofta mögelost. Eller smält ost. Och precis som i ”köttmat” så bli ostdelen alltså en väsentlig del i måltiden, och så fyller man på med lite sallad, gurka, tomat eller så – alltså, skulle man ta bort osten blir det inte hemskt mycket kvar.

Främst är det de moderna, hippa ställena som gör så. De där ställena som inte egentligen har något större intresse av vegomat, men som vet att de måste erbjuda nåt sånt för att behålla sin publik. Och de ställen som finns där man passerar, dit man inte går just för maten men där man måste kunna köpa mat. Som centralstationer och liknande.

Problemet för mig är att jag inte gillar vare sig mögelost eller smält ost.

Jag är som sagt var inte vegetarian, och strävar alltså inte alls efter en vegansk kost. Men jag skulle gärna erbjudas fler veganska alternativ. Jag äter gärna goda sallader och röror där bönor, linser och liknande står för protein och smak.

Jag har väntat i nästan tjugo år, men nu finns det någonstans jag kan lämna textilavfall!

När jag flyttade till Göteborg 1994 – nybliven student, för första gången med huvudsakligt ansvar för mitt eget liv och med stort miljöengagemang – hade jag länge en kasse stående med utslitna kläder. Ungefär allting annat i vardagen gick ju att lämna till återvinning, så det borde ju vara bara en tidsfråga innan även utslitna kläder kunde tas emot.

Och ja, en tidsfråga var det… Efter några år gav jag upp och insåg att jag var tvungen att slänga utslitna strumpor och annat som var bortom räddning i vanliga hushållssoporna.

Men nu, äntligen!

Jag skrev för ett tag sedan om att H&M skulle börja ta emot dylikt. Fast bara i vissa affärer. Men från och med i förrgår, 22 augusti 2013, kan man lämna gamla kläder, oavsett skick, till alla H&M-affärer i Sverige. Det som samlas in nyttjas enligt avfallstrappan säljs som second hand, görs om till annat, återvinns som textilfibrer eller blir i sista hand energi.

Läs mer om hur det här går till på www.hm.com/se/longlivefashion eller här.

Dags för skuldsanering?

Idag är det Earth Overshoot Day.

Nu har vi överskridit jordens budget för 2013. Resten av året måste alltså leva på – ingenting.

Ekonomi handlar i grunden om att hushålla med de resurser man har, och jorden fungerar som vilket ekonomiskt system som helst. Jorden har ett visst grundkapital, och om vi förvaltar det väl så får vi varje år en viss tillväxt – av mat, av bränsle och av andra material vi behöver. För att ha en långsiktighet i ett system – som ju även hela jorden är – är det viktigt att inte förbruka mer än avkastningen. Typ räntan, alltså.

Vad skulle hända om ett företag överskridit årets budget redan i augusti? Inställda betalningar och konkurs – eller skulle man klara sig ”bara” genom att snåla järnet resten av året och sedan anpassa sig bättre till budget nästa år?

Och privatpersoner i samma sits…? Leva på nudlar, pasta med bara ketchup eller ris med soja resten av året, va? Kanske hamna i Lyxfällan (skämma ut sig offentligt men få tips om hur man reder upp situationen), eller vända sig till kommunen för skuldsanering.

Men för planeten, då? Då tycks det vara någon annans fel och någon annans ansvar. Ingen tar på sig rollen som företagsledning som måste reda ut det här. Alla tycker någon annan borde.

Kanske är det dags för skuldsanering. Innan samhället så som vi känner det går i konkurs.

Grunden för en skuldsanering är väl för övrigt just att ställa upp en budget – en budget där man lever på någon sorts existensminimum? – och sedan hålla fast vid den. Och problemet i det här fallet är ju just att ingen budget ställts upp. Att vi lever som om vi hade oändliga tillgångar. Men det har vi ju inte. Alltså är det dags att ställa upp en resursbudget. Portionera ut det vi har att leva av på ett rättvist sätt över året och över människorna. Och så hushålla med det vi tilldelats.

Ransonering kallas det visst. Det tycker jag verkar vara en bra idé.

Det känns för övrigt ganska bisarrt att tänka på det här just nu. Nu när vi skördar i trädgården.

Men med de här tankarna i huvudet får jag till och med dåligt samvete över att jag spolar bort mensblodet i toaletten. För herregud, det är ju faktiskt också resurser!

Vem lär oss spara utsädet?

Jag stod häromdagen och hade plockat in potatis till middagen. Och så sorterade jag potatisarna: plockade bort de allra minsta, de som liksom inte är mycket lönt matmässigt. Jag har tagit för vana i sommar att försöka spara dessa, för at se om de kan funka att sätta nästa år. Fast egentligen vet jag inte om det funkar. Egentligen tror jag att om de faktiskt ska funka som sättpotatis så bör de vara lite större.

Så jag stod där och funderade på om jag faktiskt borde spara lite av de något större. Men jag kände mig för snål. De potatisar vi äter nu kommer ju till nytta. De jag sparar till nästa år vet jag inte om de klarar sig eller inte – de kan ruttna, mögla eller bara på annat sätt bli dåliga. Jag vill hellre äta kakan än spara den och riskera att förlora den inna jag får nytta av den.

Och jag kände plötsligt att det där är väldigt symptomatiskt för vår tid. Både bokstavligt och i mer överförd bemärkelse. Vi lever i nuet – vi sparar inget utsäde till nästa år. Hur många har liksom grepp om att vi måste spara en del av det vi har för att kunna fortsätta ha ett bra liv även nästa år, och nästa, och nästa…?

Jag kände mig väldigt skyldig, både å mina egna vägnar och för hela min generation.

Men sedan tänkte jag lite till och insåg att en stor och viktig bit är att ingen lärt oss hur vi gör för att ta tillvara utsädet. Om vi tar det på den bokstavliga nivån: hur många här har lärt sig från sina föräldrar hur många och hur stora potatisar man behöver spara för att få till bra och lämpligt utsäde till nästa år, eller hur potatisarna bör förvaras för detta? Och även om vi lyfter blicken från potatis och andra grödor, så är problemet liksom detsamma. Vi har lärt oss att vi inte behöver spara och ta tillvara och se till att det finns något kvar till nästa år. För det finns alltid nytt att köpa. Oavsett om det är frågan om fröer, potatisutsäde eller helt andra saker.

Det är förstås inte hållbart. Vi behöver den där kunskapen som inte förts vidare. För som det är nu så tullar vi hela tiden på sparkapitalet, fastän vi egentligen bara borde äta upp räntan.

Trädgårdens surrande mångfald

Om trädgården såg bedrövlig ut för ett tag sådan så är det knappast bättre nu, om man säger så. För på sistone har jag inte heller hunnit med trädgårdslandet. Eller tagit mig tid – jag har prioriterat annat. Och så har det ärligt talat varit för varmt.

Men jag tröstar mig med att vår eftersatta trädgård är enormt värdefull för den biologiska mångfalden. Högt gräs, vildvuxna rabatter och lummiga dåligt klippta häckar är ett paradis för småkrypen.

Vi har massor med humlor (och förmodligen bin också; humlor och bin är inte så lätta att skilja åt, och strikt talat är humlor också bin). Tidigare i år har de njutit av honungsfacelia och ringblommor, nu ägnar de sig åt bland annat stockrosor och oregano. Vi har fjärilar också, inte minst bastardsvärmare. Och blomflugor och gräshoppor. I år har jag inte sett någon groda, men sett dess hoppande rörelse under kirskålen. Och vi har mängder med småfåglar.

Och där vår trädgård ligger insprängd i fullåkerslandskapet tror jag vår brist på finputsning är en fantastisk miljöinsats.

Den stabila världen vi 70-talister vuxit upp i

Jag är född i miten av sjuttiotalet. Jag har vuxit upp i en värld som, från min horisont, varit väldigt stabil. Visst har samhället förändrats, tekniken utvecklats, politiken varierat (åtminstone eller framför allt på senare år). Men ändå, i huvudsak har tillvaron varit stabil. Det har inte varit krig i Sverige eller våra grannländer. Ingen svält i större skala. Inga allvarliga pandemier (trots allt). Inga större kriser, inga gigantiska samhällsomdaningar. Det har varit stabilt, så stabilt att vi betraktar denna stabilitet som självklar – så självklar att vi inte kan tänka oss något annat. (Och på sistone har jag upprepade gånger blivit påmind om att mycket av detta som jag betraktar som självklarheter i den här grundstabila tillvaron i själva verket är ungefär jämngammalt med mig; detta gäller alltfrån lagen mot barnaga till glassbilen.)

Det är förstås på många sätt bra och trevligt att ha växt upp i denna trygga stabila tillvaro. Det har garanterat många fördelar.

Men samtidigt tror jag det gör oss lite blinda, lite oemottagliga. Det är liksom lite svårt att fatta och ta till sig att detta inte är självklarheter. Att vi inte kan ta till oss att samhället, världen, omgivningen – egentligen allt – kan ändras.

Jag tror det gör det svårare att ta till sig sånt här som klimatproblematiken. För även om vi på ett teoretiskt plan kan begripa, så går det liksom ändå inte in. På något vis förväntar vi oss liksom ändå att saker ska fortsätta vara som de alltid har varit. För det är så det funkar i den värld där vi vuxit upp.

När alla har rätt till allt

Vi är sju miljarder människor på jorden, sägs det. Och fler blir vi.

Och det skulle väl gå bra om vi alla nöjde oss med mat, kläder och ett anständigt drägligt liv – ett helt okej liv. Ett liv som uppfyller det som brukade kallas mänskliga rättgheter.

Men vem nöjer sig med det idag? Idag är det många som anser att alla ska ha rätt till allt. Det är liksom en mänsklig rättighet att få resa och se spännande platser på jorden. Inte en gång i livet och en spännande plats. Utan allt till alla, typ.

För varför skulle du, eller jag, eller någon, behöva nöja sig med mindre än alla andra, eller mindre än någon annan? Vi har vuxit upp och lärt oss att vi alla har samma rättigheter och alla är lika mycket värda. Att vi alla ska få samma möjligheter – alla möjligheter. Att vi kan göra vad vi vill om vi bara anstränger oss. Och att vi ska satsa på att göra det vi själva vill.

Vi har lärt oss att det är fel och fult att inte unna oss det bästa möjliga. Vi är värda det, och det är inte bara reklamen som gett oss det budskapet, utan föräldrar, skola, omvärld. Det är fel och fult att inte sträva efter mest, bäst – allt.

Varför avstå när alla andra gör?

Och så går det som det går med vår planet. Vad annat är att vänta, liksom?

Och ja, jag vet att det är många som inte har råd och inte möjlighet och att det verkligen inte är alla som ens har möjlighet att sträva efter det bästa. Även i Sverige.

Tillägg: och nej, jag menar inte bara resor. Jag menar gigantiska platt-TV:s, pooler, och en oherrans massa annat också. Men man kan inte alltid få med allt :-)