Category Archives: Miljö

Låtsasleken trädgårdslandet

”Vilket stort trädgårdsland ni har!”

Ja, det är det många som tycker när de ser det. Och visst, allt är relativt – det är säkert större än vad många har.

Men ska man se det som ett reellt tillskott till maten så är det ganska litet. Visst, under en intensiv period nu på sensommaren så står trädgårdslandet för en ganska stor del av vårt matintag. Vi köper i alla fall väldigt lite grönsaker i nuläget, och ingen potatis.

Men som sagt var, det handlar om en ganska kort period. (För övrigt den period när tillgången på fina grönsaker är som bäst i affären, förstås.) Delvis för att vi trots allt odlar alldeles för lite för att det ska räcka någon längre stund. Cirka fyra sträckmeter med morötter – hur långt räcker det egentligen? Egntligen bara till några middagar. Eller tre meter rödbetor. Några korta rader lök. Fem rader potatis. Och så vidare. Det är gott, och det är kul, och det drygar ut en aning, men det är ju knappast fråga om självförsörjning. Det är ett komplement.

Men även om det vore mer, så har vi i nuläget inte möjlighet att lagra det. Eller kunskap. Det är i nuläget frågan om odling för färskkonsumtion.

Och, om vi vänder på det: vi klarar oss utan det vi skördar i trdgårdslandet. Det är inte nödvändigt för vår överlevnad, eller ens för att vi ska ha en dräglig tillvaro.

Det känns som att det är frågan om en låtsaslek.

Och vi gör det ju inte heller fullt ut och på allvar. Jag kan känna en stor frustration över att jag egentligen inte orkar sätta mig in i saker på riktigt.

För egentligen finns det så mycket man borde ta hänsyn till i odlandet. Olika arters behov av olika typer av näringstillskott (ja, jag snackar självklart bara ekologiska varianter), bevattning, sol och vindskydd och så vidare. Vilka arter som trivs bredvid varandra respektive inte. Växelbruk så att samma typer av växt inte ska växa på samma plats mer än vart fjärde år. Nysådd under säsongen av olika grödor. Och så vidare. Jag får ont i huvudet av att försöka jämka ihop och ta hänsyn till allt sånt. Hjärnstress. Jag läser det till en viss gräns, men sedan får jag spader och bestämmer att näe, nu gör jag bara, för annars blir det inte.

Likaså borde man förstår sätta sig in i sånt som täckodling, och permakultur, och… Men jag hinner inte. Orkar inte. Prioriterar annat.

Vilket väl hänger samman med att vi inte är beroende av det. Det är inte skarpt läge. Jag kan liksom inte riktigt motivera att lägga tiden på det istället för på att göra saker med barnen eller renovera huset. Just för att odlandet ändå bara känns som en låtsaslek. Ett nöje, en hobby.

Situationen vore en helt annan om vi faktiskt behövde odla mat för vår överlevnad.

Å andra sidan: om vi någon gång skulle hamna i situationen att maten från trädgården faktiskt blir viktig, för att livnära sig på, på riktigt, då tror jag ändå vi har ett försprång. För att vi faktiskt har en viss odlingsvana. Och jag gissar på att om det är blodigt allvar så kommer jag att ha mer ork att faktiskt sätta mig in i alla de där faktorerna som skulle förbättra utfallet av vårt odlande.

Å andra sidan så tycker jag det mesta växer ganska bra nu också.

Och lite sånt där gör vi ändå. Lägger morotblast och tomma ärtskidor mellan raderna. Sparar undan lite potatisutsäde. Men ingen övergripande plan – och ingen koll :-)

Och det är en speciell sorts lyx, det där att gå ut och plocka upp egenodlade potatisar ur trädgårdslandet. De potatisarna är mycket godare än potatisarna som säljs i affären. Fast våra potatisar anses nog inte ens fina nog att sälja i en affär, med tanke på alla små hål efter knäpparlarver och andra skavanker.

Sydsvenskan och resereportage med flyg igen – när flyget inte ens är nödvändigt

Sydsvenskan har resereportage igen. (Jag läser dem sällan, men jag tror det är en gång i veckan eller nåt sånt.) Den här gången till Hyeres på franska rivieran. Alltså ett resmål på hanterligt avstånd, ett resmål som det skulle funka att åka till utan flygresa (till skillnad från andra gånger när jag kommenterat).

Men under resefakta, där det står hur man tar sig till resmålet, är det ändå flyg som gäller. Det anges två alternativ. Båda handlar om lågprisflyg kombinerat med TGV (snabbtåg) sista biten.

Varför inte istället ange hur man tar sig hela vägen till resmålet med tåg? Jag är övertygad om att det är möjligt. Och för en tidning som med jämna mellanrum faktiskt tar upp klimatfrågan på ett seriöst sätt så borde det vara det enda raka.

 

Att det ska vara så jävla svårt att göra rätt med sillen

Sill är bra mat. Fisk innehåller nyttigt fett, och sill hör generellt sett inte till den fisk som hotas av överfiske (läs bland annat i WWF:s fiskguide på sidan 42). Sill är dessutom gott, och ganska billigt. Bra mat, med andra ord. (Sill och strömming är samma art. Man brukar säga att om fisken fångats söder om Kalmarsund ska den kallas sill, men det verkar inte vara något att förlita sig på – båda benämningar används huller om buller oavsett fiskeplats.)

Dock bör barn samt gravida och ammande kvinnor och så vidare inte äta fet fisk från Östersjön mer än 2-3 gånger per år. För i Östersjön finns det mycket dioxin och PCB som ansamlas i fettet i fet fisk. Egentligen innehåller fet fisk från Östersjön för höga dioxinhalter för att få lov att säljas för människokonsumtion, men Sverige har fått dispens från detta under förutsättning att man informerar allmänheten ordentligt om att vissa grupper (ganska stora delar av befolkningen, tycker jag) bör äta detta max 2-3 gånger per år. (Dessutom är bestånden av strömming i Östersjön inte så stabila, så det finns fler skäl att låta bli att äta strömmingen därifrån – WWF:s fiskguide igen.)

Efter vad jag förstått på en del nyhetsrapportering så är det ganska stor del av Sveriges befolkning som inte alls har koll på det här med att man ska minimera sitt intag av fet fisk från Östersjön. Men låt oss för en stund anta att folk i allmänhet är som jag, som vet om detta och dessutom faktiskt försöker leva efter det. För det kan väl inte vara så svårt – eller? Det är ju ganska klara direktiv.

Ja, det kan det ju tyckas. Men så står man där i affären och försöker bli klok på det där som står på förpackningen med sill. ”Fångstområde 27 IIId.”

Va? Vad i hela fridens namn betyder det? Är det fisk jag bör låta bli eller inte? Jag låter bli att köpa fisken, och när jag kommer hem googlar jag. Det visar sig att fångstområde 27 är hela Europa, halva Atlanten, halva Grönland och upp till nordpolen.

Efter att ha klickat mig igenom ett antal andra kartor konstaterar jag till slut att IIId tydligen innebär Östersjön. Tydligen var det tur att jag inte köpte fisken.

Jaha. Nytt försök i annan affär. Hittar strömming/sill från Västkustfilé. Det låter ju betryggande – men det visar sig vara namnet på företaget och har alltså inget med fångsplats att göra.

Däremot finns en märkning som visar var fisken i paketet är fångad:

A = SILL fiskad i Nordostatlanten FAO 27 IIIa

B = SILL fiskad i Östersjön FAO 27 IIId 22-26

C = STRÖMMING fiskad i Östersjön FAO 27 IIId 27-32

Paketet jag håller i handen visar sig vara märkt med ett A (med en oförklarad * efter). Det känns alltså som att den bör vara okej? Och när jag kommer hem hittar jag den här kartan, som verkar bekräfta att detta är okej fisk. Så jag bestämmer mig för att detta ska vara okej fisk – men jag behåller ändå en osäkerhetskänsla i magen. På kartan finns dessutom förklaringar till de där andra siffrorna – 27 kan alltså betyda två olika saker… ;-)

Ärligt talat, ska det behöva vara så här jävla svårt? Ska man behöva memorera eller skriva upp sifferkombinationer och åka hem och kolla innan man kan köpa fisken? Hur många gör det, tror ni? Och är det rimligt att kräva det av folk?

Och då har jag alltså ändå bara varit inne på den fisk som faktiskt är förpackad. Alla de gånger man handlar till exempel en sillamacka med stekt sill nånstans längs kusten. Är det rimligt att jag ska behöva ställa mig och fråga mer exakt var fisken är fångad varenda gång? Eller ja, jag inser ju att jag måste det – men ärligt talat, inte ens jag tänker ju på det varje gång, så jag gissar på att den stora massan inte tänker tanken alls. Och om sillamackan säljs nånstans längs kusten i Sverige, så är det för den allra största delen av sträckan väldigt sannolikt att sillen/strömmingen är från ett område där dioxinhalten är för hög.

Om Sverige ska leva upp till informationskravet så måste det åtminstone vara möjligt att när man står i affären, eller på sillamarknaden eller restaurangen eller i silldisken, enkelt ska kunna få veta om fisken man funderar på att köpa hör till sådan som barn samt kvinnor i barnafödande ålder bara bör äta 2-3 gånger per år. Ett tydligt klistermärke som tydliggör om svaret är ja eller nej vore önskvärt. Kanske till och med ett kort där man kan sätta ett kryss varje gång man äter nåt sånt (och sedan förvara i plånboken) så att man kan hålla rätt på hur många av sina 2-3 gånger per år man förbrukat. Men ett minimum är att man inte ska behöva hålla rätt på sånt som om det är FAO 27 IIIa eller IIId som är okej.

Jag tycker det är ganska självklart att det måste finnas bra information om det här. Det räcker inte att informera om att man inte ska äta fisken mer än i undantagsfall (2-3 gånger per år är just undantagsfall), man måste också göra det möjligt att veta vilken fisk det är som ska väljas bort. Om man inte har ambitionen att göra det möjligt så anser jag att det är frågan om hyckleri och spel för gallerierna. Och jag är lite grann inne på att jag tror att det är det det är frågan om. Vem som är skyldig till teaterföreställningen tänker jag dock inte uttala mig om.

Mycket kommer att ändras innan vi går i pension

Många har dyster syn på sin pension

Nästan var tredje vuxen tror att de får nöja sig med mindre än halva sin lön när de går i pension, visar en ny undersökning.

Många har därmed en överdrivet negativ bild av sin pension om man ska tro Pensionsmyndigheten.

-”‰Allra mest negativa är unga personer, kanske är det för att pensionen ligger långt fram och man inte riktigt förstår hur systemet fungerar, säger Mattias Munter, pensionsekonom på Skandia som beställt undersökningen från Sifo.

Ovanstående kunde vi läsa häromdagen i många tidningar (nyheten kommer från början från TT).

Jag tror förklaringen delvis är en annan än den som beskrivs ovan. Åtminstone om fler unga människor resonerar som jag. (Nej, jag ska kanske inte räknas som ”ung” längre, men tja, när det kommer till pension så är det väl ändå till unga jag räknas?)

För ja, pensionen ligger långt bort, räknat i år. Men framför allt ligger den långt bort på ett annat sätt. För min del är det, enligt nuvarande pensionsålder, 27 år tills jag pensioneras. Enligt de ”beräkningar” som kommer om när min ålderskategori bör gå i pension så har jag ungefär 30 år till pensionen. Enligt Reinfeldt kanske snarast 37 år. Det vill säga det är ett helt liv bort. Men det kvittar. Det viktiga i mitt resonemang är inte antalet år. Utan samhället.

Den viktiga frågan är: tror jag att vi kommer att ha samma samhälle när jag går i pension som vi har nu?

Och svaret är: nej, det tror jag inte.

Vi har ett ekonomiskt system världen över som balanserar på gränsen till kollaps sedan ett antal år.

Vi har klimatförädnringar som knackar på dörren.

Vi har sabbat natur och miljö omkring oss på alla möjliga sätt.

Allt detta får konsekvenser. Allt detta kommer, på ett eller annat sätt, att leda till påtagliga förändringar. Samhället kommer att ändras. Spelreglerna kommer att ändras. Pensionssystemet kommer att ändras – det kommer inte att finnas möjlighet att betala ut pengar till mig när jag blir pensionär enligt de regler som gäller nu.

Jag har vuxit upp i ett huvudsakligen stabilt samhälle – ett samhälle som trots allt ändras ganska långsamt. Men det betyder inte att det alltid kommer att vara så. Ibland får jag en känsla av att mitt liv – från när jag föddes 1975 och fram till nu – varit en ovanligt stabil och lugn period. Att det är mitt liv (och andra jämngamlas förstås) som är undantaget. Men vi börjar nog inse, jag och mina generationskamrater, att det inte kommer att vara så. Och de som är födda efter oss kanske förstår det ännu bättre.

Det som är väsentligt för vår framtida pensioner är inte vilka regler som gäller idag. Utan hur samhället och livsförutsättningarna ändras fram till dess att vi ska gå i pension.

Och då tror inte jag att det är en överdrivet negativ bild att tro på mindre än halva lönen i pension. Kanske ska man snarast betrakta det som optimistiskt att tro på att det finns ett pensionssystem? :-)

Svåra ämnen och socialt handikapp

Det är svårt det där med att ha andra människor i huset. Människor med andra värderingar och andra prioriteringar.

Ännu svårare blir det när de ska laga maten. I vårt kök.

Köttfärssås kommer som förslag. Tja, det går ju bra, snabbt och smidigt när det ska vara mat till många, varav en drös barn. Och jag har inte orkat tänka till idag. Jag kan plocka fram ett paket färs från frysen. (Ekologiskt naturbeteskött från Skåne.) – Men de kan åka och köpa färsk färs i affären, det går snabbare.  Ja, visst, det gör det ju. Så jag bearbetar det här med att det då blir ett oekologiskt kött, och känner mig hemsk över att det blir det trots att jag kunde propsat på det ekologiska. (Fast det kan jag inte. Jag kan inte konsten att tala om för andra vad de borde göra. Annat än om det är folk jag känner nära och väl. Väldigt nära och väl. Allra närmsta familjen.)

Köttfärsen kommer hem. Ica basic. Råvara från Danmark och Irland.

Och tomatkross på plåtkonservburk. Fastän jag sagt att det finns tomatkross hemma. (Ekologisk, i papptetra.) Själv köper jag numera bara plåtkonserv i nödfall, på grund av bisfenolen i liningen på plåtburkarna.

Jag tittar åt ett annat håll. Håller mig borta från matlagningen. Man får inte kommentera sådant, då blir det bara skit. (Säger erfarenheten och de normer jag fått med mig.) Jag pallar inte med sådant, mer än när det gått till någon sorts spets och jag blivit riktigt förbannad. Och det är jag inte nu. Inte alls. Jag bara har en annan åsikt, ju, andra prioriteringar, inte mer än så. Och jag kan inte bestämma över andra människors prioriteringar. Alla får ha sin åsikt och göra sina prioriteringar.

Så det lagas köttfärssås i mitt kök. Och färsen bryns och grytan rörs. Med gummislickepott. Som hela tiden står nere i grytan, längst ner där det värmer som mest från platta. Den svarta gummislickepotten, som jag i möjligaste mån udviker ändå. Eftersom svarta plast- och gummiredskap ofta innehåller ett giftigt färgämne. Och jag skulle aldrig komma på tanken att använda en sådan slickepott i varm matlagning. Inte plastredskap alls, faktiskt. Så det vrider sig liksom i orostarmen på mig.

Jag tänker att han väl inte hittat var andra redskap finns. Så jag drar ut och visar var träslevar och riktiga stekspadar och sånt finns. Men nejdå, han är så nöjd, det funkar så bra med den här.

Jaha.

Jag går och plockar med annat. Håller mig långt borta från köket. Jag pallar inte riktigt att hantera. Försöker tänka tankar om att en gång är ingen gång och att folk ju uppenbarligen lever även om de gör så här jämt ;-)

Men det är svårt sånt här. Jag vet inte hur man gör, hur man hanterar. Det stör mig att jag inte på ett enkelt sätt klarar av att säga vad jag tycker i mitt eget hem. Det ska jag ju kunna göra utan att det blir en stor grej av det.

Fast det är nog delvis det som är problemet. Jag har varit med om flera gånger när jag tycker jag sagt enkla okomplicerade saker hemma eller i sammanhang där jag känt mig som hemma. Och det har tagit hus i helvete. Sånt sätter sig.

Och så vet jag inte heller vad jag ska anta om folks kunskapsnivå. Eller, jag utgår ju från att folk inte är dumma i huvet – och alltså bör folk generellt känna till till exempel problem relaterade till plast och kemikalier (det står ju om det i tidningar  och pratas om på tvnyheter etc då och då, det är inte raketvetenskap). Så om folk ändå gör de val de gör, ja, då är det svårt.

Man får inte kritisera folk.

Och man får inte skrämma folk. Vilket ju är vad jag gör om jag bara rakt av antar att de handlar av okunskap. Om jag ställer mig och säger ”det där kan vara lite dumt, för när plasten blir varm ökar risken att farliga kemikalier frigörs”, då är det ju jag som skrämmer upp. Och vad ska de göra med sin nyvunna kunskap? Slänga maten? Allting blir ju mitt fel. Oavsett hur de reagerar.

Så jag gör mitt bästa för att sticka huvudet i sanden. Håller mig borta.

För hur jag än ska framföra det, så måste jag liksom spela någon sorts teater. Ta på mig en roll. Att bara spontant säga vad jag tycker och tänker, utan omsvep och analys och konsekvenstänkande, det är inte accepterat, det får man inte göra – det blev förbjudet nånstans när jag passerade femårsåldern. Som vuxen ska man ha vett att tänka efter. Ta in alla aspekter och konsekvenser. Och jag är inte den som tänker för lite – utan för mycket.

Och jag klarar ju inte ens av att säga sånt här till barn, trots att det är mycket mer socialt accepterat att ”säga till” barn än vuxna. Jag klarade ju inte av popcornspåseproblemet… Hur sjutton gör man då för att prata med vuxna om det?

Alltså, det här är ett allvarligt problem i mitt liv. Ett socialt handikapp. Ett socialt arv från diverse håll. Jag känner att jag faktiskt inte riktigt vet hur det är jag borde göra, ens… Kan någon komma med lite goda råd? För så här kan vi ju faktiskt inte ha det.

Och nej, det är inte det att jag inte kan prata om jobbiga saker alls. Jag kan berätta om någon frågar. Och jag kan berätta om det liksom är på neutral mark, alltså när det liksom kommer rakt ut från ingenstans. Som föredrag, eller i en allmänt hållen diskussion. Det är liksom inte så att jag är rädd att prata om problemen, så där i allmänhet.

Problemen uppstår när det kan uppfattas som kritik, riktad mot någon specifik – mot någon av dem som är närvarande.

Och så har vi liksom den där märkliga biten med att jag liksom själv tar på mig alla saker som kan gå fel i en sådan här situation. Att om något blir snett eller knasigt eller någon blir ledsen eller stött eller orolig eller vad det nu än kan vara – så är det mitt fel. Det är jag som är fel, gör fel. Min skuld. För det har jag ju också lärt mig.

Det är trots allt enklast att hålla käft.

Ja, det här är ett rörigt inlägg. De är ganska ovanliga nuförtiden – men det finns mycket mer av dem bland äldre inlägg. Om jag inte ens kan skriva röriga inlägg i min egen blogg nu när ni är många fler som läser den, så är det ju liksom ingen vits.

Moderna brudkistor

Hör du till dem som fått något samlat åt dig från späd ålder? Som en fin kaffeservis, silverskedar, eller något annat liknande. Någon sådan där sak som du fått kanske till varje födelsedag eller jul under uppväxten, med någon sak som egentligen känts ganska meningslös just då. Kanske fin, men inte så himla användbar när du var fyra eller sju eller tolv? Och, vad värre är, så har den kanske egentligen inte känts så himla meningsfull när du blivit vuxen heller. För du har inte valt den där servisen själv, och i praktiken är den varken snygg eller användbar enligt ditt vuxna jag – och så fort du haft råd har du skaffat något du själv faktiskt vill ha, och den där hopsamlade servisen har liksom aldrig kommit ur sin låda på vinden.

Jag har en sådan låda som står. Som jag fortfarande inte kunnat göra mig av med.

Och ja, jag är generellt sett negativt inställd till den sortens presenter. Förmodligen för att jag förknippar dem med konservativa traditioner, någon sorts idé om att göra saker på ett visst sätt för det ska vara så och det är så man gör [TM] och att bestämma över vad någon annan ska tycka och vad som är god smak. Typ. Och det är liksom inte riktigt min grej. Dessutom, att skaffa saker till någon som de inte säkert själva gillar och som det inte alls är säkert att de kommer att ha användning för är förstås ett väldigt slöseri, och jag slår vad om att det står många dylika ickeanvända serviser, liksom en massa andra sorters presenter, som aldrig nånsin används – och dessa saker är en del av vår stora konsumtion, och en väldigt onödig del av vår konsumtion.

Men.

Jag antar att grunden till det där samlandet egentligen är någon sorts gammal brudkiste- och bosättningstanke. Ett samlande inför vuxenlivet. Ett sätt att se till att rusta barnen med de saker de faktiskt behöver den dag de ska flytta hemifrån. Helt enkelt för att det är dyrt (eller praktiskt sett omöjligt, ifall vi snackar saker som man faktiskt ska hinna sy eller väva eller smida eller tälja etc) att skaffa allt man behöver på en gång, och därför behöver man helt enkelt bygga upp ett ”kapital” under hela sin uppväxt.

Det är en mycket rimlig tanke. Det orimliga är att detta i stället numera (eller ja, sedan ett tag tillbaka) verkar ha ersatts av att man ska samla på lyxattiraljerna som man kanske inte alls behöver – medan man istället skaffar det man behöver när det väl är dags, och då gärna i billighetsvariant, som man sedan kanske ersätter igen efter några år (inte minst för att sakerna inte hållit).

Då känns det plötsligt som en ganska rimlig tanke att samla på sig saker i förväg, under lång tid.

Men varför skriver jag om det här nu? Jo, för vi har varit på loppis idag :-) Och på loppis brukar jag ju köpa en del sådant som liksom håller länge – och som är dyrt att köpa nytt: Rostfria prylar, grytor och annat. Bra prylar, kan göras ordentligt rent och fräscht igen och så. Och jag tycker det är synd att det ska riskera att slängas (för jo, ibland blir det faktiskt bra saker över på de stora loppisarna). Men själv har jag vad jag behöver av det mesta sådant numera. (Och ja, det mesta ÄR köpt på loppis.) Men så insåg jag för ett tag sedan (det måste ha varit förra sommaren?) att jag ju faktiskt kan börja samla åt mina barn. Ja, utav sådana saker som de faktiskt kommer att behöva. Spara undan av de rejäla prylar som säljs för en spottstyver och som faktiskt kommer att vara precis lika användbara om femton år som de är nu.

Det är också ett sätt att se till att de resurser som finns nu inte förgås utan kommer till nytta i framtiden. För vem vet om man har råd att skaffa den sortens saker i en framtid när energin blivit skitdyr… eller om det ens är möjligt?

Kornvallmon växer inte längre bland kornet

Det är vackert nu. I åkrarna blommar det för fullt – lite blåklint, mycket vallmo. Förmodligen kornvallmo.Och så en hel del annat, men det är vallmo och blåklint som fångar min blick, med sin färgprakt.

Namnet i sig antyder ju att det är i sädesfälten den där vallmon ska växa. Ja, både kornvallmo och rågvallmo ska väl liksom antas finnas i sädesfälten. Och det är väl kanske den bild man har när det gäller blåklinten också.

Och visst, lite vallmo och lite blåklint finns det ibland i rågfälten och kornfälten. Men mest ute i kanten. Och på det hela taget lite. Större delen av åkrarna tycks mig väldigt tom på ogräs över huvud taget.

Istället är det i rapsfälten, som ju nu i övrigt är överblommade och därmed i sig själva gröna, som blomsterprakten finns i form av överdådiga mängder vallmo och en del blåklint.

Jag vet förstås inte alls varför det är så. Men min gissning ser ut så här: I sädesfälten är det lätt att spruta med bekämpningsmedel som tar bort allt som är tvåhjärtbladigt, det vill säga allt som är inte är typ gräs, halvgräs, liljor och lökar – det vill säga de flesta övriga vanliga växter. Och då blir man alltså av med vallmon och klinten. Medan det i rapsfälten inte är lika enkelt att urskiljningslöst spruta bort sådant, och därför blir det kvar.

Men det är förstås bara min spekulation. Är det någon som VET förklaringen? Berätta gärna :-)

Gröna potatisar igen

Idag på Coop tänkte jag köpa potatis. Det stod ett tiotal påsar med ekologisk färskpotatis på hyllan. Ja, sådana där papperspåsar med ett fönster på baksidan.

Alla påsarna stod ordentligt med fönstret in mot väggen, så det avr inte personalen som var skyldig till det gröna.

Men: Jag kollade alla påsarna. I alla påsarna var det flera av potatisarna som syntes genom fönstret som var rejält gröna.

Packdatumet var angivet till den 17 juni, vilket alltså är exakt två veckor tillbaka. Potatisarna ska inte behöva vara förstörda efter två veckor – då är det fel på förpackningen. Oavsett vad Coop själva hävdar. (De har tidigare hävdat att det inte finns något problem. Att de här förpackningarna funkar utmärkt. Trots att många sade sig vara drabbade när jag skrev om det här för ett tag sedan.)

Jag köpte inga potatisar idag. Jag är visserligen en tålig kund när det kommer till mat som inte är tiptop, köper ofta hellre än att maten ska slängas, köper till nersatt pris och sorterar bort det som är dåligt. Och jag vill helst ha ekologiskt, inte minst när det kommer till potatis. Men nån måtta på det får det ju vara. Om nu Coop hävdar att det inte är något fel på förpackningen (vilket i sig är märkligt, för det är alltid dessa påsar som potatisen blir sådan i), så är det väl fel någon annanstans i hanteringskedjan. Och då tycker jag det är dags att göra något åt det. Det är faktiskt inte okej att en massa mat blir förstörd på det här sättet.

(Och om någon funderar över att jag faktiskt bara skrivit om det här två gånger: tja, jag handlar inte på Coop så ofta, bara när vi ändå kommer förbi, eftersom vi villundvika onödigt körande. Men de gånger vi handlar där så är detta ett återkommande problem.)

På kryss genom Skåne efter ekogubbar

Vi vill ju gärna köpa ekologiskt när det går. Och när man läser sånt här så känns det inte längre så väldigt lockande att äta ”vanliga jordgubbar” – det känns tvärtom som att det är värt ganska mycket att få fatt i ekologiska. Men ekologiska jordgubbar är det ont om. Till midsommar lyckades vi få tag i ett par liter från Gotland, för dryga 60 kronor litern.

Till självplock finns det på lite närmre håll: mitt i Skåne, på Vidablick. Och ja, det känns faktiskt värt bilresan dit. Både för att slippa äta gifterna och för att gynna dem som odlar på detta enda vettiga sätt. För när ska man äta jordgubbar om inte på sommaren – och hur ska man hämta livskraft om man inte ens får äta lite jordgubbar på sommaren?

Men Skånes stora vägar är inte byggda för att man ska förflytta sig i nord-sydlig riktning i mittersta Skåne. Att ta de stora vägarna skulle innebära omvägar. Kanske skulle det gå snabbare, men det skulle inte bli närmre, och det skulle bli mycket tråkigare. Så idag har vi kryssat oss fram på Skånes småvägar efter Blåa kartan, genom Vomb och Harlösa, utanför Löberöd och genom Högseröd. Sett konstiga och vackra kyrkor, slingriga vägar och ironiskt sagt ”Ja, Skåne är platt” (för det är det ju inte, och om det inte räckte med att bli påmind om det varje dag så blir man påmind om det en dag som denna). Njutit av vackra sommar-Skåne. Och så anlänt till Vidablick och plockat 12 liter jordgubbar.

Nu står det två grytor med jordgubbar varvat med socker i kylen för kokning av sylt imorgon. I frysen finns rårörd sylt och sorbet (den senare tack vare nioåringen). Vi har frossat i jordgubbar ikväll, och det står ett par liter orensade kvar i kylen.

Den fina eller den skruttiga

Det verkar så enkelt innan man åker till affären.

Att äta mer vegetariskt är jättebra för miljön. Och för hälsan. Och så här års finns det så mycket gott, både frukt och grönsaker. Härligt att passa på att njuta.Och eftersom vi inte åker iväg på långresa så kan vi gott få lov att i alla fall köpa lite av de godsaker vi annars skulle njuta av om vi till exempel åkte till Frankrike. Meloner och aprikoser och en massa annat. Så, bra, då åker vi iväg och handlar – och vi passar på att åka iväg och handla ordentligt en bit längre bort där det finns mer ekogrönt, så köper vi eko av det det finns.

Men när man kommer dit så blir det mycket knepigare. Ska jag köpa de där ekologiska nektarinerna, som kostar mer än dubbelt så mycket per kilo, och som ser mycket ynkligare ut och som dessutom är i sämre skick för att de säljer sämre? Välja den ekologiska isbergssalladen med kilopris på 3,5 gånger det för den konventionella? Välja de ekologiska tomaterna som bara finns av en enda sort, transporterade långväga och som hanterats så dåligt att de kommer att börja mögla inom ett dygn – när det finns femton sorters konventionella tomater att välja på, och nästan allihopa faktiskt ser godare ut än de där trista ekotomaterna från Holland.

Och ja, jag vet att ekologiskt är bäst. Så därför står jag där och sliter mitt hår. Kämpar mot samvetet. Jag tycker verkligen att jag borde köpa det ekologiska rakt av. Men jag vet ju å andra sidan att det i så fall innebär att mycket av det kommer att bli dåligt innan vi hinner äta det. (För att affären inte kunnat hantera det. För att efterfrågan är mindre och omsättningen för liten. Och förstås till viss del just för att det är ekologiskt.) Och risken är att jag inte köper något alls, eller i alla fall mycket mindre än jag tänkt mig. Och då blir det istället att jag får nöja mig med det som finns i den närmsta affären hemmavid – där det inte finns så mycket ekologiska alternativ. Då behöver jag inte fundera, just för att jag inte kan välja. Och då blir det förmodligen egentligen ännu sämre alternativ. Eller bara tråkigare saker. Eller mer kött. Men det är liksom på något vis legitimt.

Men att välja konventionellt odlat när det finns ekologiskt att tillgå – fastän det ekologiska kostar tre gånger så mycket – det känns liksom brottsligt, på nåt vis. Och ger mig vansinnig ångest. Och tar bort hela den där glädjen över att frossa i god frukt och grönt nu när det är säsong.