Category Archives: Miljö

Äntligen: Biologiskt nedbrytbar trimmertråd!

I vintras bytte jag mejladress. Jag har fortfarande kvar den gamla, men kollar den ytterst sällan (jag glömmer…). Därför var det inte förrän i kväll jag upptäckte att jag fått ett mejl den 4 april, med följande lydelse:

Hej Sanne,

Jag ville bara meddela att vi nu lanserar en biologiskt nedbrytbar trimmer tråd :-) (se bifogad pressrelease)

Med vänlig hälsning

XX XX

Produktchef, OREGON®, Sverige

Det är ju faktiskt fantastiska nyheter :-) Så fantastiska att jag med glädje klistrar in texten från den bifogade pressreleasen här nedan, för att göra lite reklam. För ja, jag tycker det är värt att göra reklam för.

Självklart har jag inte koll på att det verkligen funkar. Självklart vill Oregon att deras produkt ska sälja. Men jag blir genuint glad över företag som arbetar fram lösningar på de problem deras produkter orsakar och som därmed bidrar till att göra världen hållbarare i sitt ”lilla” ansvarsområde – det är ju det vi alla måste göra. Och då gör jag jättegärna reklam :-)

För dig som vill veta bakgrunden om mina trimmertrådsfunderingar, så går det att läsa här och här och här och här.

Och här följer pressmeddelandet:

OREGON®, en världsledande tillverkare och distributör av skärutrustning och ersättningsdelar för utomhusprodukter presenterar den första biologiskt nedbrytbara trimmertråden någonsin.

Hyllad som det största genombrottet sedan grästrimmern uppfanns, erbjuder den nya oxo-biologiskt nedbrytbara trimmertråden OREGON® BioTrimTM utmärkt prestanda med omsorg om miljön.

Åter till naturen

Efter 10 års utveckling presenterar OREGON® BioTrimTM, en trimmertråd tillverkad av en revolutionerande, patenterad polymertillsats och som har utmärkt skärförmåga men fragmenteras när den hamnat på marken och försvinner spårlöst efter bara någrafå år.

Miljöhänsyn med topprestanda

Till skillnad mot konventionella trimmertrådar som är varken komposterbara eller biologiskt nedbrytbara, har BioTrimTM”™ en kemisk sammansättning som gör tråden oxo-biologiskt nedbrytbar.

Speciella tillsatser av mineraliskt ursprung som införlivats i nylonblandningen aktiverar trådens nedbrytning och gör den biologiskt nedbrytbar efter att den hamnat på marken.

BioTrimTM”™s utmärkta prestanda och miljövänlighet gör den till ett utmärkt val för såväl miljömedvetna fastighetsägare som professionella användare inom grönyteskötsel, kyrkogårdar, golfbanor, kommunala parker och andra grönytor.

OXO-BIOLOGISK NEDBRYTNING ÄR EN TRESTEGSPROCESS:

1) Foto-oxidation: Tråden fragmenteras av solens UV-ljus under en 3-årsperiod.

2) Termo-oxidation: Genom värme fortsätter fragmenteringen på marken

3) Bio-assimilering: Slutligen, mikroorganismer i jorden bryter ner och förbrukar de återstående resterna.

Hela processen tar mellan 5-10 år (beroende på klimatförhållanden) för att alla rester av tråden ska försvinna.

Tråden är oxo-biologiskt nedbrytbar endast när den kommer i kontakt med jorden och förblir helt intakt och i perfekt kondition under förvaring.

CNEP CERTIFIERING

BioTrimTM är utvecklad i sammarbete med det nationella centret för utvärdering av plastprodukter (photo protection) (CNEP) i Clermont-Ferrand (Frankrike) som har officiellt certifierat den oxo-biologiska nedbrytningen av tråden.

NEDBRYTBAR FÖRPACKNING

Material som använts i OREGON® BioTrimTM”™s innovativa förpackning är:

ï‚· Transparent framsida tillverkad av poly-mjölksyra (PLA). Inväntar komposterbarhetsintyg.

ï‚· Förpackningsskal tillverkat av trädamm med tillsats av polyolfin. Certifierat oxo-biologiskt nedbrytbar av CNEP.

En unik färg.

BioTrimTM har en distinkt men ändå diskret naturlig färg som passar perfekt med den naturliga omgivningen.

Den efterlängtade lösningen på miljöproblemet med kvarlämnade trådrester i naturen.

OREGON® BioTrimTM finns tillgängligt från april 2013.

Besök www.oregonproducts.se för komplett produktinformation och kontaktuppgifter till din närmaste återförsäljare.

 

Jag är en extremvädersjunkie

Jag håller som sagt var koll på väderprognoserna – inte från en utan flera webbsajter. Och visst, en del av mitt intresse handlar om det praktiska. Alltså: Jag har en trädgård och har behov av nederbörd för det jag odlar. Jag renoverar hus och behöver veta om det går att måla och putsa ute. Jag vill kunna hänga ut tvätten på tork. Och det är bra att kunna veta ifall det är någon snöstorm på gång och vi riskerar att bli insnöade eller inte kunna komma hem. Det är väl egentligen den här sortens praktiska aspekter som fått mig att bli smått ”beroende” (nja, inte riktigt) av smhi, dmi och de andra.

Och ja, visst är jag väl kanske lite av en kalenderbitare eller statistiknörd. Siffror är kul, på nåt vis.

Men… ja, jag erkänner. Jag gillar faktiskt extrema väder.

Alltså, jag vet ju att det inte är vettigt. Jag vet att åskan kan slå ner och tända eld på hus och döda människor. Jag vet att skyfall kan orsaka allvarliga översvämningar, med skador på egendom, natur och människor – och stora ekonomiska konsekvenser. Jag vet att snöstormar kan orsaka allvarliga olyckor – och att gamla och sjuka som behöver vård kan drabbas hårt när de blir avskurna. Och så vidare. Jag vet. Förnuftsmässigt vet jag att extrema väder är farliga, och att det är skitdumt att gilla dem. Jag vet det!

Men det hindrar inte att jag trots allt liksom jublar inombords när väderprognosen visar 40 mm nederbörd på att halvt dygn eller 25 minusgrader eller en massa åska. Det ger liksom lite spänning åt livet. Någon sorts variant på skönont? Eller kanske på något sätt samma sak som de som bestiger Mount Everest upplever? (Eller rökare? De vet ju att det är dumt men röker ändå.)

För närvarande visar väderprognosen att det ska regna dryga 20 mm på ett halvt dygn på midsommarafton. Och alltså, jag vill ju inte ha ösregn på midsommarafton. Verkligen inte. Men ändå kittlar det lite grann av att se prognosen.

Och ja, extremväder antas bli vanligare av klimatförändringarna. Det är självklart inget jag önskar eller hoppas på. På något vis är väl kanske grunden för att uppskatta de låtsasextrema vädersituationer jag beskrivit ovan just att jag vet att de för det allra mesta faktiskt är ofarliga, när det rör sig om den omfattning det handlar om, här och nu.

Däremot drabbas jag då och då av någon sorts önskan om att få uppleva de framtida klimatförändringarna. Men då inte för att uppleva det extrema vädret i sig. Utan mer som någon sorts vara en av dem som lever och får se – och får säga om inte ”vad var det jag sa” så i alla fall tänka nåt ditåt.

Fast att tänka sånt är förstås ännu mycket ondskefullare än att sitta och längta snöstorm i februari.

Läs även mitt gamla inlägg ”Obesvarat” – om det här med att aldrig få facit.

Karamellfärg och lego och rättvisa mellan syskon

Det börjar så sakteliga närma sig födelsedag och kalas och sånt där för den blivande femåringen. Och med det kommer många tankar och saker att ta ställning till.

Till exempel ska det planeras tårta. Födelsedagsbarnet ifråga har mycket bestämda idéer om vad han vill ha för tårta. Och jag är rädd att mina tidigare prestationer (vulkantårta till honom ifjol; riddarborgstårta till storebror vid nåt tillfälle) har trissat upp förväntningarna: han tror mig helt enkelt vara kapabel till vilka underverk som helst.

Han vill ha en tårta som ska vara som det exploderande regalskeppet Kronan. Det må ju vara hänt som idé. Och så långt som till att ha rulltårtebottnar i olika färger är det ju rimlligt. Däremot så tror jag inte mycket på hans idé om att bygga en hytt och så vidare…

Han vill ha blå botten som ska vara havet, brun botten till själva regalskeppet, och nåt rött till explosioner.

Jaha. Karamellfärger av diverse slag. Eftersom jag vet att Panduro har många färger, och dessutom av mer ”traditionell” karamellfärgstyp än det som finns i affären hemmavid, så kollar jag upp deras utbud. En del av färgerna har naturliga färgämnen, andra syntetiska. Den bruna är sockerkulör – inga tveksamheter där, mer än att den inte finns hemma och får beställas hem. Den oranga, som är gjord på paprika, får duga till explosionerna. Men den turkosblåa är ”briljantblå”, och efter lite googlande vill jag inte köpa den. Köper istället den gröna, gjord på bland annat gräs – färgämnet är klorofyll fast med en del av magnesiet utbytt mot koppar.

Den blivande femåringen är inte alls nöjd med detta när jag kommer hem. Grönt hav duger inte. Jag säger i alla fall att blått blir det åtminstone inte.

Jag skriver inbjudningskort till kalaset. Handskrivna kort. Och handritade av femåringen på andra sidan. Korten är av tillskuret kraftigare gråmelerat papper jag fick med mig när jag praoade på ett tryckeri på högstadiet, det vill säga runt 1990. Alltså papper som redan då var restpapper – det papper som blev över och skars bort vid produktion användes till lite allt möjligt. Och jag har alltså fortfarande kvar lite av det jag fick med mig då. (Och fortfarande har jag kvar några brevpapper och kuvert av det jag fick trycka till mig själv då, med riktiga typer.) Det blir handskrivet och handritat för att använda papper vi redan har istället för att skaffa nytt. Men också för att vi inte orkat göra något åt att vi återigen, sedan ett tag tillbaka, är utan fungerande skrivare. Jag inser, när jag sitter och skriver samma sak på kort efter kort hur ovanligt det är att göra så. Alla inbjudningskort som kommer nuförtiden är förtryckta eller uppkopierade på ett eller annat sätt – det enda som brukar vara handskrivet är namnet på mottagaren – och så adressen på kuvertet. Och ja, det tar en stund med skrivandet och  är ganska tråkigt och blir fulare för varje gång jag skriver. Jag ifrågasätter inte alls att man väljer att inte handskriva. Jag bara konstaterar.

Och så ska man fundera på presenter. Och vi försöker ju minska på konsumtionen av prylar, köpa begagnat i möjligaste mån, inte köpa för mycket över huvud taget… Men det är svårt det där. För samtidigt måste man på något vis väga in att vi har två barn, och vi måste trots allt sträva efter någon sorts rättvisa.

Nej visst, livet är inte rättvist, och hur man försöker kan man aldrig nå rättvisa. Olika personer har olika behov. Och två syskon kommer, trots att de växer upp i samma familj, trots allt aldrig att få samma uppväxt. Men som förälder tycker jag ändå man måste sträva efter och göra sitt bästa att vara rättvis, trots att det är omöjligt.

Och då blir det komplicerat. För nioåringen har växt upp med att vi visserligen haft ett stort miljötänk och ett försök att inte skaffa alltför mycket leksaker och presenter – men inte med att vi aktivt försökt minska konsumtionen, välja begagnat, etcetera. Medan vi alltså senaste året eller så (eller ja, det är ju en successiv förändring) försökt minska. På alla möjliga fronter – inte bara vad gäller vad vi köper, men också när det gäller vad vi ”önskar åt” barnen från andra. Så storebror har massor med lego och lillebror mycket mindre, och det beror definitivt inte bara på de fyra och ett halvt åren i åldersskillnad. Och lillebror är mycket medveten om att han har mycket mindre lego – och vill ha mer. Av många skäl. För att det är kul att bygga (förstås). För att känna sig mer jämbördig med storebror. För att inte storebror hela tiden ska säga ”det är mitt” – och så får lillebror vara med som på nåder.

Så jag vet att av en massa skäl borde vi köpa mer begagnat och mindre totalt. Och alltså rimligen inget lego till lillebror i födelsedagspresent. Men samtidigt så är det inte rimligt att göra så som förälder. Det rimliga i så fall är istället att aldrig mer köpa något sådant till storebror, men fortsätta att ”fylla på” åt lillebror ett tag till. För det är dessutom lillebror som mycket oftare får leva med begagnade kläder – storebrors avlagda, urvuxna saker.

Och ja, jag letar lego på Tradera. Men det ger trots allt inte fantastiska valmöjligheter. Och det tar mycket tid att bevaka och följa och hålla koll – och det är inte säkert att man lyckas.

Många tankar…

Affärsidé för hemmasemestrar?

Det slog mig plötsligt innan idag. Jag såg röran omkring mig därhemma. Tänkte på att det snart är semester. Tänkte på hur skönt det skulle vara att slippa just städningen och disken – eller ja, att det just nu känns som att halva semestern mycket väl kan gå åt till att få ordning.

Det är väl därför folk flyr hemifrån på semestern? För att slippa ifrån röran. Och för att kunna leva överklassliv en stund: ha en tillvaro där det är någon annan som lagar maten, tar hand om disk och städning. Kunna ägna hela den lediga tiden åt sig själv och det man tycker är roligt (oavsett om det är museer eller stranden eller nåt annat).

Så slog det mig att det där kunde vara en affärsidé: anställa hushållerska under semestern. På det sättet kan man semestra hemma. Få den lyxiga semesterkänslan, men utan att behöva resa bort. Klimatsmart. Och skapar nya jobb på hemmaplan.

Ja, den sortens service kostar förstås mer här hemma än på semesterorter i låglöneländer. Å andra sidan sparar man in kostnader för resan och sånt.

Vi gjorde fel

För ett par månader sedan gick vårt kylskåp sönder. Det var temperaturregleringen som hade lagt av. Det innebar att kylskåpet helt enkelt inte kunde reglera temperaturen korrekt. Större delen av tiden var det snarast betydligt kallare än det skulle i kylen – grönsakerna frös.

Vi velade fram och tillbaka länge. Laga eller köpa nytt? Man ska ju i första hand laga saker så att de håller så länge som möjligt, istället för att köpa nytt. Samtidigt är det knepigare med saker som drar energi, för nya prylar är energisnålare. Vilket är i praktiken bäst när det gäller ett kylskåp – vilket överväger om man gör en livscykelanalys? Vid vilken ålder på ett kylskåp är det bättre att köpa nytt än att laga det gamla?

Vi försökte hitta info, frågade runt bland folk som kanske borde veta, men fick inget svar, bara kommentaren att det vore intressant att veta och berätta gärna vad ni kom fra till, typ.

Så till slut lagade vi vårt tio år gamla kylskåp för ett par tusenlappar.

Det var tydligen fel beslut. Igår gick Naturskyddsföreningen ut med ett pressmeddelande:

I en ny beräkning som tagits fram för Naturskyddsföreningen så visar det sig att det blir en vinst för miljön om vi byter ut kyl och frys som är äldre än sju år.

– Om man vill göra en insats för miljön så ska många köpa en ny kyl och frys och lämna in den gamla på kommunens miljöstation. Då kan resurserna återvinnas till en ny och energismartare kyl och frys. Teknikutvecklingen har gått så fort och de har blivit så energieffektiva att vi ändrat vår rekommendation till att byta ut de som är äldre än sju år. Detta förutsätter att det gamla lämnas till återvinning och ersätts av ett som är klassat med A+++, säger Svante Axelsson, generalsekreterare Naturskyddsföreningen.

Uträkningen har tittat på en livscykelanalys av produktion och konsumtion av produkten. Energianvändningen har stor miljöpåverkan under en produkts livscykel därför skall dessa produkter bytas ut relativt snabbt när teknikutvecklingen är snabb. Annat är det med möbler och kläder, de skall användas så länge de bara kan.

Jaja. Då vet vi det. Nej, jag är inte ett dugg upprörd över att vi gjort fel eller inte hittat infon innan – jag är glad att infon finns att tillgå nu, så att jag kan tipsa alla andra :-)

Semesternormen

Det närmar sig semestertid. Välbehövlig efterlängtad ledighet.

Det pratas ganska ofta om normer: alkoholnorm, heteronorm och så vidare. Jag upplever på något vis att det finns en påtaglig semesternorm.

När det är semester upplever jag att det finns någon sorts ”krav” på att man ska vilja resa iväg. Har man pengar ska man resa. Har man inte pengar så ska man i alla fall avundas dem som reser och beklaga sig över att man inte kan resa – det är liksom synd om en, men man är ändå en del av semesternormen.

Att inte vilja resa är däremot inte riktigt okej.

Stannar man hemma förväntas man ursäkta sig. Helt utan att jag tänker på det säger jag ofta, när jag beskriver semesterplaner av det slaget, ”bara”. Vi ska ”bara” vara hemma. Till och med om vi ska resa till Danmark, eller uppåt landet (vilket är längre iväg), eller besöka intressanta museer och vackra platser inom Skåne, så säger jag att vi ska ”bara”. För att liksom urskulda mig. För jag vet att det inte anses gott nog. Det finns ett utbrett krav eller i alla fallen förväntan på att man ska vilja mer – om man inte är en loser. Jag borde vilja resa till Thailand eller Egypten.

Man ska längta efter något annat. Vilja komma bort.

Märkligt nog verkar det dessutom vara så att ju bättre man bor desto större är kraven på att man ska resa någon annanstans på semestern. Fastän ett bra boende ofta, generellt, kostar mer än ett sämre boende och alltså borde lämna mindre utrymme för resor.

Vi bor underbart. Vi har ett trevligt hus, en stundtals underbar trädgård. Vi har havet en halvmil bort, och en fin badstrand ytterligare lite längre bort. Det finns massor med kul saker att hitta på i närområdet, både saker vi ännu inte hunnit med och saker som vi redan sett men gärna ser igen. Området vi bor i skulle säkert inte anses dåligt att turista i – om vi bara inte bodde här.

Det jag längtar efter är tid att ta det lugnt. Tid att hinna njuta av det vi har hemmavid. Hinna med att vara i trädgården. Sitta på en stol och njuta. Eller hinna med att påta i trädgårdslandet. Tid att hänge mig en hel dag åt projekt – oavsett om det är något jag ska sy eller bygga eller något barnen hittat på. Det är det jag behöver, det jag mår bra av, det jag längtar efter.

Kan vi inte bara ändra den här ”normen”? Det borde ju på många sätt vara eftersträvansvärt att försöka skapa sig en tillvaro man trivs med och kan njuta av även när man är ledig, istället för att dessutom känna krav på att man ska fly så fort man får chansen. Jag tror fler än jag skulle må bra av att bara få känna oss nöjda. Och dessutom skulle det förstås vara bättre för miljön.

Maj vare välkommen! – nu och i framtiden


 

Välkommen vår maj månads tid
Maj vare välkommen
välsigna denna sommar blid
Ty linden den bär gröna löv om våren

Nu bära vi maj uti våran by
och prisa den med sånger ny

Nu vinterns tvång utur landet är
och löv och gräs så grönt nu är

Den lilla lärkans ljuva klang
högt drillar nu med härlig sång

Förläna oss ett ymnigt år
bevare både hus och gård

Giv väderlek som tjänlig är
att grönskas må båd’ mark och kärr

Med svett vi jorden yrkat har
och lagt vår säd i henne kvar

Låt växa korn på åkrarne
och gräset gro i ängarne

Låt växa frukt på trän till must
att vi därav må hava lust

Att bin ge vax och honung söt
till läkdom mat och ljus och mjöd

Stark humle häng på stängerne
så bäsk malört på ängarne

Låt örter gro till smak och mat
giv ärter, rötter och kål på fat

Välsigna vattnet salt och friskt
åt människan med sill och fisk

Låt oss med hälsan bruka det
Maj vare välkommen
i fruktan din och ständig fred
Ty linden den bär gröna löv om våren

Traditionell majvisa efter Nils Nilsson från Abrahamshult, Småland.

Ja, jag älskar folkmusik. Och jag tycker Ranarims version är underbar – rytmerna, sången, allt. Jag blir alltid glad av att sätta på skivan och höra dem sjunga ”Maj vare välkommen” – på det där okomplicerade sättet som bra musik ju ofta gör.

Men majvisan talar till mig på ett annat sätt också. För den den handlar om är livsnödvändigheterna. Även för oss idag. För även vi människor av idag är beroende av samma saker som människorna i den tid majvisan är sprungen är. Vi kan inte leva utan mat och vatten. Vi är fortfarande beroende av det marken kan ge oss, hur mycket vi än ibland försöker inbilla oss något annat. Växer inte grödorna så svälter vi.

Det är förstås lättare att glömma det idag. Världen är på sätt och vis större – det går att transportera mat längre, och det är lättare att producera ett överskott, tack vare de ”oljeslavar” vi har i form av fossila bränslen. Och vi hör till de rika människorna i världen, vilket innebär att vid missväxt så är vi de som klarar oss bäst.

Men ändå. Vi kommer inte ifrån att vi fortfarande, precis som i alla tider, är beroende av det marken ger. På ett eller annat sätt.

Nu vinterns tvång utur landet är
och löv och gräs så grönt nu är

Den lilla lärkans ljuva klang
högt drillar nu med härlig sång

Förläna oss ett ymnigt år

Jag har stått ute i trädgårdslandet idag och hackat ogräs, för att få bort så mycket som möjligt av ogräset innan vi kör upp landet ett varv med jordfräsen. Vi har till och med en  liten oljeslav till vårt trädgårdsland. Men idag har jag stått där och hackat. Tänkt på vad vi ska odla idag. Tänkt på kogödsel och val av grödor. Vad vi ska odla var i år. Funderat över det arbete jag förhoppningsvis har igen senare av det ogräs jag hackar idag.

Giv väderlek som tjänlig är
att grönskas må båd’ mark och kärr

Väderlek som tjänlig är. Det innebär sol och värme i lagom mängd. Men också tillräckliga mängder regn som faller på lagom sätt. Annars blir det ingen skörd. Utan skörd får människan svälta.

Väderprognoserna för de närmsta veckorna visar i princip inget regn. Det är förstås trevligt att slippa regn när man ska vara ute och jobba i trädgården. Samtidigt är jag tveksam till om det är bra att börja säsongen med regnunderskott. Det regn som föll häromnatten fick naturen att vakna och leva upp – men det är inte mycket regn som kommit på sistone.

På facebook såg jag att någon hade delat en bild med texten

Klicka ”gilla” alla ni som vill ha SOL hela sommaren! :)

Och jag undrar hur man tänker när man trycker gilla på en sådan sak…

Giv väderlek som tjänlig är

Det är grundförutsättningen för vårt liv här. Utan tjänligt väder dör vi. Men vi jobbar stenhårt på att sabba det.
Maj vare välkommen! Jag hoppas även detta år på livgivande regn, värmande sol och en odlingssäsong som kan mätta människors magar under det kommande året.

Närodlat handlar om långsiktig hållbarhet och ett robust närområde i en föränderlig värld

Liten klimateffekt av närodlad mat

Det kan man idag läsa i DN.

Att handla närodlad mat har relativt liten klimateffekt. Vill vi verkligen göra en insats för klimatet bör vi tänka mer på vad vi äter, snarare än på hur och var maten producerats, enligt en ny rapport.

Och ja, visst, att handla närodlat är förstås inte den viktigaste klimatåtgärden i sig. Totalt sett är det viktigare att minska köttkonsumtionen än att köpa lokalproducerat, om vi ska se till bara klimatpåverkan.

Men det är ju förstås inget som hindrar att man gör båda delar. Både minskar köttkonsumtionen och handlar närodlat i möjligaste mån. Det närodlade kan ju för övrigt vara både kött och annat. I alla fall om vi fortsätter att köpa närodlat så att det fortsätter att finnas.

Det finns en massa andra aspekter av det här än den rena klimatpåverkan. Genom att handla närodlat så tär man inte på resurserna i något annat land, där marken kanske behövs för odling av något de boende där behöver. Ur rättvisehänseende är det ganska rimligt att anta att vi här i Sverige i första hand ska klara oss med den mark som finns här. Vi har inte rätt att nyttja mer än vår beskärda del (vilket vi ju faktiskt gör i nuläget). Det blir lättare att se den kopplingen om det vi äter kommer från marken där vi bor.

Genom att handla närodlat blir det också lättare att hålla sig till principen att handla och äta sådant som ”är i säsong”. Om du håller dig till att bara äta svenska sockerärtor, så får du helt enkelt nöja dig med att äta dem under sommaren. Att äta varor som inte är i säsong innebär generellt sett att det går åt mer energi, bevattning och annat. Och som sagt var, i de där andra länderna där sockerärtorna odlas så behövs kanske vattnet till något annat – och det är inte ens säkert att sockerärtor är den lämpligaste grödan där. Så ja, vintertid bör vi i Sverige äta mycket rotfrukter och liknande. Och då kan de ju lika gärna vara närodlade, eller hur?

Att handla närodlat kan också sägas vara en form av klimatanpassning. I en framtid när vi kanske inte har samma möjligheter till handel över hela världen är det viktigt med en fungerande matproduktion i närområdet. Och då inte bara stora fält med en sorts gröda, utan en variation som ger oss den mat vi behöver. Genom att köpa närodlat ser man till att gynna den egna bygden. På det sättet hjälper vi till att bygga ett robust samhälle, som klarar förändringar.

Det handlar också om sådana saker som att odla och bevara sorter som är lämpliga för lokalklimatet – det är också en robusthetsgrej i en förändrat värld och ett förändrat klimat. Och för den delen att alls behålla en levande landsbygd, med människor som producerar mat och har kvar kunskapen. Eller ska vi ha en värld där odlingskunskapen bara finns hos multinationella företag eller hos bönder i fattiga länder? Dessutom, om vi vill fortsätta värna vår åkermark, som faktiskt hotar att bebyggas och förstöras, så ska vi väl visa på dess odlingsvärde?

Jag ser också stora poänger med det närodlade när det kommer till ansvar. Ju närmre mig maten produceras, detso lättare är det för mig att ställa krav. Lättare att ställa frågor. En annan sorts insyn. Färre steg där det kan slarvas och fuskas. Och det blir lättare för mig och barnen att förstå hur maten produceras – det är något som händer i den verkliga världen, utanför tomtgränsen, istället för nåt som händer på film. Likaså tror jag det är lättare att motivera jordbrukaren att ta lokalt ansvar och bry sig om miljön om det efterfrågas av omgivningen.

Och ja. Självklart är det väsentligt hur jag tar mig till affären. Men om jag i affären väljer att köpa sparrisen som är odlad två kilometer från affären eller sparrisen som odlats i Mexiko påverkar ju knappast utsläppen av min resa till affären. Och att jag handlar något direkt av odlaren när jag ändå passerar förbi innebär visserligen lite extra utsläpp vid start och stopp. Det innebär å andra sidan att jag knyter värdefulla kontakter med människor i min närhet.

Och ja, visst händer det att vi gör en utflykt flera mil iväg, till exempel för att plocka ekomajs på hösten. Det är som sagt var en utflykt. En upplevelse. Som vi väljer att kombinera med matinköp. Andra tar bilen och kör till ett köpcentrum och handlar saker de inte behöver. Eller flyger till London över weekenden.

Och om de små odlarna i närområdet får tillräcklig efterfrågan så har de möjlighet att bygga upp de där logistiksystemen som gör att deras mat kan finnas i den vanliga mataffären utan att deras produkter ska generera relativt sett större transportutsläpp. Som sagt var, om det finns en tillräcklig efterfrågan.

Så ja, som sagt var, för klimatpåverkan är den viktigaste insatsen på matområdet att minska köttkonsumtionen. Men för ett långsiktigt robust och rättvist samhälle är det viktigt att vi satsar på att kunna producera det vi behöver i vårt närområde i stor utsträckning. Både när det gäller kött och vegetabilier. Och annat, för den delen.

Och om nu många människor ska äta mindre kött, och därmed rimligen mer bönor och liknande, så är det liksom lite fånigt att hålla på och importera massor med bönor från fjärran länder, när det ju faktiskt går att odla härhemma. Därför tycker jag att det är jätteviktigt att gynna de som odlar bönor hemma i Skåne. (Och för den delen den bönodling som sker på Öland.)

Jag är så trött på dubbelmoralen!

Jag läser artiklar om Mattias Klum – om miljö, om hur viktigt det är att vi bryr oss. Och sedan läser jag senaste (?) numret av Forskning och framsteg, och där är en helsidesannons för att åka på resa till Afrika – med Mattias Klum som affischnamn och på bild, för att övertyga folk att göra ännu en långresa.

På mjölkpaketen står det om Skånemejeriers springlopp för barn, Kalvinknatet, som jag antar är att betrakta som en hälsosatsning(?) – och anmälan kostar 80 kronor, och alla deltagare får en t-shirt. För 80 spänn? Jag utgår från att tröjan varken är rättvis eller ekologisk, det vill säga våra barn här ska må bättre och för att visa upp det ska människor någon annanstans må ännu lite sämre.

Och Coop fortsätter att i skilda sammanhang besvara frågor om miljö med ett allmänt blajblaj om att hållbar utveckling är viktigt för oss och vi är minsann bäst – och sedan skickar de ut tidningen Mer Smak, med bland annat citatet ”Så om man måste flyga in sitt eget förråd av limefrukter och guldfärgade glas för att skapa den perfekta mojito-baren åt Eva Longoria, så måste man!” samt i vanlig ordning en extra broschyr med erbjudanden på bland annat flygsemestrar.

Konsekvens, hör ni!

Och ja, jag är mycket mer arg på Coop än på Mattias Klum och Skånemejerier i det här fallet. För Coop gör en så fruktansvärt stor grej av hur jävla hållbara de är hela tiden – och nä, det är ni inte. Ni fortsätter ideligen, upprepade gånger, i er tidning, i er reklam, i era affärer, till att folk ska göra saker som är direkt dåliga för miljön. Igen och igen och igen. Och det tycker jag är pinsamt. Och skamligt. Fy skäms! Ja, ni kan göra annorlunda. Ni kan låta bli att göra reklam för mat som inte är i säsong. Ni kan sluta ge erbjudanden på flygresor. Det är inte ett dugg jävla svårt, det är bara att bestämma sig.

Men ja, jag tar med Skånemejerier och Klum också i det här. För det är exempel på samma sak: att det liksom har blivit okej att snacka miljö eller hälsa åt ena hållet och sedan ändå göra något som verkar åt andra hållet på något annat håll. Och det är ett samhällsproblem. Det är tröttande. Det är dubbelmoral. Om man gör så så ska man i alla fall erkänna det.

Typ:

Jag heter XXX och jag pratar en massa om miljö men jag är ändå inte bättre än att jag samtidigt kan tänka mig att uppmana till att göra saker som är dåliga för miljön. Så jag är inte smartare än en femåring.

Inte en gång för alla utan igen och igen och igen…

Ibland är det tungt, det där att ta samma beslut igen och igen. Att gång efter annan ta det mindre lockande beslutet. Att en gång inte räcker.

Som det här med att välja vegetariskt oftare. Även om min grundtanke är att välja vegetariskt till lunch när det finns ett rimligt vegetariskt alternativ, så står jag ju där gång efter annan, och måste göra valet igen. Ja, det finns en vegetarisk soppa, men den har jag ätit så många gånger och den är tråkig – och idag skulle jag vilja ha köttsoppan. Ja, det finns vegetariska alternativ på den indiska restaurangen, men idag har de lamm som jag vet är så gott – och linserna och de sönderkokta grönsakerna är mindre varierade och mindre mättande.

Det räcker liksom inte att jag valt vegetariskt en eller två eller sjutton dagar, det måste göras så många gånger, och varje gång innebär det vånda – oavsett vilket beslut jag kommer till.

Och för dem som flyger… även om de avstår från att flyga, slänger reklamen, tänker att i år så reser vi nånstans i närområdet på semester – så inte är frestelsen över för det. Det kommer ny reklam för flygresor, med nästa dagstidning, nästa magasin, och nästa klick på facebook. Lockelsen finns där hela tiden. Besluten måste tas igen och igen.

Det är ju i sig förenat med vånda att lära om, göra annorlunda, sticka ut. Att då behöva göra detta jobbiga många gånger underlättar inte.