Category Archives: Miljö

Alvedonet eller flygsemestrarna – om du får välja?

När jag oroar mig för framtiden, då oroar jag mig för sånt som att det inte ska finnas alvedon.

Ja. Alvedon.

Visst, alvedon är oftast ingen livsnödvändighet för att genomleva förkylningar, influensor och liknande. De flesta gånger skulle vi nog genomlida och överleva ändå. (Men säkerligen inte alla.) Men det är trots allt en ofantlig skillnad på att kunna ta ett par alvedon och därmed reda ut situationen, och att inte ha det. Och alla besvärliga följdeffekter man kan komma undan – att jag spänner mig mindre under sjukperioden och därmed inte drar på mig en massa spänningar som gör att jag får värk efteråt och lättare skadar mig, och så vidare.

Alvedon, och för den delen nässpray, hör till de saker jag verkligen värderar högt med att leva ”i den moderna tiden”. (Och en hel del annan sjukvård av mer avancerat slag, och antibiotika så länge nu den fungerar, och så vidare. Men ändå. Vi kan hålla oss till alvedonet nu, för enkelhetens skull.)

Så vad är det då jag oroar mig för?

Jo, så här:

Våra läkemedel tillverkas huvudsakligen i länder långt borta. Förmodligen tillverkas de huvudsakligen med fossila bränslen som energikälla.

Om vi tänker oss framåt i tiden, så kommer situationen i världen att se annorlunda ut. Förmodligen kan man inte längre hålla på att transportera varor så långa sträckor. Förmodligen finns det inte längre möjlighet att driva fabrikerna med fossil energi. Och vad händer med läkemedelsföretagen – som ju är stora internationella bjässar – i en förändrad värld med en förändrad ekonomi? Vad händer med kunskapen i företag som gått omkull?

Jag vet förstås inte. Och alvedon är kanske inte så himla svårt att tillverka – kanske vågar jag tro på att det kommer att finnas en tillräcklig produktion här hemma i Sverige? Fast även då kan man fråga sig: kommer vi vanliga människor att ha råd, eller blir det en lyxvara? Som sagt var, jag vet inte. Och det är i sig skäl nog att oroa sig. Och som sagt var, det finns en massa andra mediciner – och vi ska nog inte räkna med att det löser sig på alla områden.

För jag vet att om jag ska välja mellan möjligheten till flygsemestrar och billiga plastleksaker. eller möjligheten att få de mediciner jag och andra behöver, så väljer jag alla gånger medicinerna. Jag väljer alltså att avstå från att använda oljan till flygresor och tillverkning och transport av saker vi verkligen inte behöver, för att det ska finnas olja där den verkligen behövs och för att inte klimatet ska sabbas och sätta käppar i hjulen för mitt moderna liv där jag kan bli frisk från sjukdomar.

Problemet är att det inte räcker.  Att jag låter bli flyget och plastskiten och en massa annat gör ju inte att andra låter bli.

Så vad väljer du? Alvedon eller flygsemestrar?  Vad är viktigast för dig? Vad värderar du högst i den moderna världen?

Rutger och resiliensen

Inte så hemskt långt från där jag bor bodde för tvåhundra år sedan en tjomme som hette Rutger Macklean. Han var godsägare, och det han framför allt är känd för är att han var jordbruksreformatör.

På den tiden var bondbyarna samlade, med alla husen längs en bygata. Grannarna fanns alltså alldeles nära intill. Det gjorde däremot inte åkrarna. För åkrarna var rättvist fördelade mellan alla som hörde till byn. Åkrarna var av olika typ – bra till odling av olika saker. Det innebär att av varje åker hade varje hushåll (typ) en remsa av varje åker. En teg. Ett system som hade hängt kvar länge – och remsorna hade blivit smalare med tiden, när fler människor skulle dela på åkrarna.

På det viset var alla tvungna att hjälpas åt. Alla gav sig i kast med åkern-ner-mot-ån samtidigt, gemensamt. Och sedan åkern-i-söderslänten. Och så vidare.

Rutger tyckte det här var irrationellt och omodernt. Mellan remsorna blev det ju hela tiden en smal remsa som inte blev uppodlad. Slöseri! Dessutom var det osmidigt att ala skulle behöva transportera sig iväg till åkrarna – det vore mer rationellt om alla hade sin åker vid sitt hus.

Sagt och gjort. Är man godsherre och har bestämt sig så gör man. Så byarna splittrades, åkrarna delades ut så att alla fick typ varsin, och så byggdes husen upp igen, så att var och en bodde mitt i sin åker.

Hejdå bygemenskap och social kontakt.

Hej och välkommen till början på industrijordbruk med brist på småbiotoper och biologisk mångfald.

Men reformen var så poppis att det tids nog blev krav på att alla skulle göra så där, typ i hela landet.

Jag funderar lite smått på hur Rutgers reformerande påverkat resiliensen i samhället.

Berättelsen om Rutger Macklean och skiftesreformen är berättad ur mitt minne och utan någon exakt faktakoll.

Varför bryr sig män mindre om klimatet?

Jag har varit på konferens idag. Om genus och klimat. Bitvis väldigt intressant. Tyvärr handlade det inte så väldigt mycket om det jag var mest nyfiken på: Varför män verkar bry sig mindre om klimatet än kvinnor.

Ja, nu generaliserar jag. Det finns förstås massor med män som bryr sig om klimatet. Men trots allt så är det ofta män som flyger mer, kör mer bil och så vidare – reser mindre hållbart, helt enkelt. Och Föräldravrålet rapporterade häromsistens att ungefär tre fjärdedelar av dem som gillat deras facebooksida är kvinnor. Så… sett på ett förenklat generaliserat sätt så finns det en könsuppdelning. Och det är förstås problematiskt – för självklart är män och kvinnor lika viktiga om vi ska kunna få till förändringar.

En del viktiga svar eller teorier fick vi i alla fall idag.

Tydligen kan man generellt konstatera att

  • kvinnor tar risker på större allvar
  • kvinnor är mindre positiva till tekniska lösningar/tror i mindre utsträckning att tekniken ska lösa problemen

(Detta bemöts tydligen ofta av män med att ”det beror på att kvinnor inte kan eller begriper. Men tydligen kvarstår skillnaden i inställning till risker och teknik även om man jämför t.ex. professorer inom fysik av olika kön.)

Och ja, om man tar riskerna mindre allvarligt och dessutom tror att tekniken ska lösa de problem som trots allt finns, så är man förstås mindre benägen att både oroa sig och engagera sig.

Om man problematiserar det lite längre, så är tydligen de som är ekonomiskt trygga benägna att ta större risker. (Män är ofta ekonomiskt tryggare.) De som är ekonomiskt trygga är också i större utsträckning beslutsfattare. Och det innebär att de som är beslutsfattare ofta tar större risker än ”genomsnittsfolk”, och alltså fattar andra beslut än vad folk i allmänhet skulle göra.

Traditionellt har män dessutom mindre ansvar när det kommer till omhändertagande av barn etc.

Det får mig att fundera: tar män som varit föräldralediga mer ansvar för miljöfrågor? De tjänar mindre pengar (i alla fall under den perioden) det vill säga är mindre ekonomiskt oberoende, har ägnat sig åt omsorg för barn, har kanske fått en annan syn på risker… Det skulle i alla fall inte förvåna mig om det påverkar.

Vi fick också höra om forskning som pågår kring klimatskeptiker ur ett genushänseende. Klimatskeptiker är få, oftast äldre män, och dessutom ofta personer med makt (som företagsledare och professorer). Kanske känner de att deras position är hotad – kanske har de mest att förlora på en omställning av samhället? Jag ser fram emot att höra mer om resultaten av den forskningen.

Nästa fråga är förstås vad vi gör åt det här att män är mindre engagerade i klimatet. Mer än att se till att de är föräldralediga, förstås :-)

Vi på landet är inte likadana allihopa – och vi är också viktiga

För ett tag sedan läste jag ett blogginlägg om rävar i stadsområden. Och nu minns jag inte riktigt hur diskussionen kring blogginlägget gick, men vi kom att prata om människor på landet kontra människor i staden.

Det jag fortsatte fundera på efteråt var det här: många som inte bor på landet antar rakt av att alla som bor på landet är likadana: har samma åsikter, samma intressen, och så vidare.

Så är det förstås inte. Och ja, detta borde ju vara fullkomligt självklart, men jag känner ändå att det behöver påpekas.

Må vara att det totalt sett bor fler människor i städer än på landet. Och ja, visst är det så att fler människor flyttar från landet in till stan än tvärtom, och att en del av de som flyttar in till stan gör det för att de på ett eller annat sätt inte trivs på landet, till exempel för att de tycker att det är trångsynt på landet (i alla fall där de kommer ifrån) eller att det inte finns de möjligheter och det utbud de önskar, och så vidare. Men ändå. Det betyder ändå inte att alla som bor på landet tycker och är lika. (Och ärligt, totalt sett är vi faktiskt ganska många människor :-) )

Till exempel när det gäller rovdjur. Som rävar. eller den betydigt mer omdiskuterade vargen. Det sägs ju väldigt ofta, från dem som är vargmotståndare, att det minsann och dag bara är stadsbor som vill ha varg. Ja, det är ju förstås smidigt för dem att hävda det. Men det är inte sant. Det finns gott om människor på landet som tycker att vargen har en naturlig plats i vår natur, att den ska få finnas och att vargstammen ska få öka. Och nej, det är inte bara i Skåne (som för övrigt har haft mycket vargbesök på sistone) utan även på andra håll i landet.

Inte heller är det så att alla på landet har samma politiska åsikter (även om röstsiffrorna ofta ser annorlunda ut än i städerna – men det är å andra sidan inte likadant överallt på landet heller). Och det är inte heller så att alla som pluggat vidare eller har högkvalificerade jobb flyttar från landet. (Idag är det nog lättare än nånsin att bo på landet och ha ett ”avancerat” jobb, eftersom det finns både bra möjligheter att pendla kollektivt och framför allt möjlighet att distansarbeta. Vilket i någon mån ger oss möjlighet att både äta kakan och ha den kvar.) Eller att alla som bor på landet lyssnar på dansband och åker Epa-traktor. Och även om det finns folk här som är inskränkta på olika sätt (precis som i städerna) så är vi inte alla sådana.

(Jag läste för övrigt en krönika i City Metro förra året där krönikören skrev att hon var så glad att hennes barn växer upp i stora staden Malmö, där ungarna har kompisar vars föräldrar har dreads. Och jag tänkte det att hon har då fördomar. För mina ungar har också kompisar vars föräldrar har dreads. Här på landet. Och de hör åtminstone en del andra språk. Här på landet. Och så vidare.)

Och för övrigt: det är viktigt att det fortsätter vara så – att det fortsätter att finnas en blandning av människor även på landsbygden. Ja, det kan också tyckas självklart :-) Men ibland får jag en känsla av att en del människor tycker att det vore bättre om alla flyttade in till stan. Inte minst för miljöns skull. Jag får liksom känslan av att en del tycker att de enda som ska bo kvar på landet ska vara lantbrukare som ska bruka jorden och förse alla andra med mat. Och dessa lantbrukare ska inte behöva ta sig in till staden, inte ha något socialt samliv, ingen intellektuell stimulans – de ska bara rationellt producera det som behövs.

Det känns inte som en bra lösning för att ha ett fungerande samhälle. Om vi reducerar lantbrukarna till någon sorts maskiner så tar vi på något vis ifrån dem möjligheten att ha värderingar, målsättningar, drömmar – och för den delen möjlighet till utbyte med andra människor och tillskott av ny kunskap. Alltsammans nödvändiga ingredienser för både möjligheten att göra ett bra jobb och ha ett gott liv. De behöver också bollplank, input, och grannar som tycker helt annorlunda.

Okej, då kör vi igång – 10 procents minskning i år!

Nämen hörni, nu får det bli lite ordning på torpet. Vi måste börja ta oss nerför trappan. Minska utsläppen, bit för bit. Inte bara rent allmänt sett göra vårt bästa, utan sätta konkreta mål. Sätta upp en plan. Hur många procent var det nu vi borde minska per år? 10-20 procent, ja. I alla fall för oss i den rika delen av världen.

Nå, låt oss hålla oss till tio procent per år. Bättre att komma igång, liksom.

Ja, det blir orättvist. Absolut. Jag tycker att det blir orättvist för att jag måste minska fastän jag aldrig flyger till Thailand – jag borde ju kunna stå här och bara vänta in dem som gör flygresor, tills de slutat med det. Å andra sidan, de som brukar flyga tycker säkert att det är orättvist att de måste minska mer i absoluta tal?

Skitsamma. Det där är sånt som vi inte kan hålla på och tjafsa om. Det är sånt man tjafsar om länder emellan och som är anledningen till att man inte kommer nånstans. Bättre att köra igång.

Och ja, jag förordar egentligen ransonering. Att var och en har rätt till en viss mängd utsläpp varje år. Helst att vi var och en släpper ut max vad planeten tål, på lite sikt. – Men ärligt talat, vägen dit är lång. Om vi ska ta klivet direkt så kommer nästan ingen att palla. Inte jag heller. Så ja, vi behöver siffran för att veta vart vi ska på sikt, vad som är det långsiktiga målet. Men vi kan ju inte klara det riktigt än. (Vad är siffran egentligen? Jag hittar den inte just nu, trots att jag ju sett eller hört den många gånger.)

Men så, alltså. Vi ska minska med 10 procent per år. Vad innebär det att vi ska göra i år?

Hmm… vi behöver tabeller också, som visar vad olika saker motsvarar. Både i totalsiffra, och som andel av var och ens utrymme vid slutmålet. Och nej, jag vill egentligen inte ha automatgenererade saker, åtminstone inte bara. Utan enkla tabeller.

  • 1 flygresa ToR Thailand
  • 1 flygresa ToR Teneriffa
  • 1 flygresa ToR London
  • 1 portion nötkött
  • 1 portion griskött
  • 1 portion mat med ost som bas
  • vegetarisk mat hälften av veckans måltider (minskning)
  • 5 mil med bil
  • 1 par nya jeans

o.s.v. En lång lista behövs det, så att man liksom kan leta reda på och välja och lägga ihop enkelt, på ett papper. Konkretisera. Se att man betar av sina mål.

Och ja, det finns ju massor med ställen där man talar om vad som är bra och dåligt och siffror och procent och omräkningar. Men det är så ruskigt oöverskåldigt och rörigt och dåligt samlat. Eller? Finns det något bra samlat någonstans som jag missat?

Vi behöver hjälpas åt här, okej?

För jag vill. Och vi kan. Och vi kan visa andra att det går. Men vi behöver hjälpas åt.

Så – hjälp mig: hur gör vi bäst? Var finns underlaget vi behöver? Har du egna tankar om hur man gör bäst?

Och: håll det konstruktivt. Det här inlägget är inte till för gnäll eller sånt.

Varför ska jag ta hänsyn till ditt jobb?

Men jobben, då?

Vi står inför stora klimatförändringar. Och stora förändringar i övrigt också vad gäller miljö, resurstillgångar, och så vidare. Vi måste ställa om samhället. Göra om, göra rätt. Eftersom mycket varit felbyggt under lång tid.

Men då gastar en del ”Ja men jobben, då!?”

En del gastar det som ett allmänt mantra. Politiker, journalister, och så vidare – som har lärt sig att jobb, jobb, jobb är det viktiga, det man ska fråga om och ha som ifrågasättande, standardmässigt, i alla möjliga situationer.

Andra ropar förstås om det ur ett mer personligt hänseende: deras jobb är direkt eller indirekt beroende av olja, av fossilbränslen, av oljeslavsproduktion, och så vidare.

Och ja, visst, jag förstår att det är jobbigt att tänka tanken att riskera bli av med jobbet. Självklart.

Men det betyder inte att jag tänker släppa på kraven om hänsyn till miljö, klimat, framtid, kommande generationer och så vidare, för att du ska få behålla ditt jobb. Hur i hela fridens namn är du funtad om du tycker eller tror att jag borde det? Här riskerar vi att sabba Jorden som vi känner den för all framtid, men sorry, du ville kunna fortsätta på ditt jobb i tio år till, så då ska jag inte komma och säga nåt om att vi borde ändra nåt för miljöns skull. För att du har din grundtrygghet med ditt jobb och inte behöver ändra din livssituation är förstås viktigare än miljarder människor och miljontals andra arters framtid.

Och ja, det är lätt för mig att säga som jobbar med miljö. Visst, tyck du det. Men vet du vad? Det är inte jag som valt ditt jobb. Jag har valt mitt jobb. Och jag har valt jobb utifrån mina åsikter, mina värderingar, vad jag tycker är viktigt och rätt och kan stå för. Och jag har valt bort det jag inte kan stå för, det jag tycker är fel och så vidare. Och min väg har inte varit spikrak och enkel och någon räkmacka, men jag har ändå valt att fortsätta utifrån vad jag kan stå för.

Och visst, jag vet att inte alla har full möjlighet att välja (det har självklart inte jag inte heller – bara viss möjlighet), men viss valmöjlighet har vi alla. Och att skylla allt på omständigheter och någon annan, det tycker jag är fegt. Och för övrigt, om det nu är så att du tycker att det är någon annans fel att du hamnat där du är – jamen, var då glad om den jobbmöjligheten försvinner, så du inte längre är tvungen att ha det jobbet. Jaså, nähä, du vill jobba med det? Jamen skyll då för bövelen inte på omständigheterna. Och framför allt: sluta förvänta dig att jag ska tycka synd om dig och ta hänsyn till dig för att du valt ett ”dåligt” jobb. Det är ditt fel, inte mitt. Du får faktiskt ta konsekvenserna av dina val istället för att sopa över dem till någon annan och använda ”synd om”-argumentet.

Och du, det kommer andra jobb. Om vi ska ställa om samhället och klara oss utan olja, kol och naturgas, så kommer hemskt mycket mer arbete att behöva göras av människor. Ett samhälle utan olja kommer rimligen att skria efter arbetskraft.

Men ja, självklart är det jobbigt att ställa om. Och? Alternativet är jävligt mycket sämre.

Lockprisernas effekt på folks pristänkande

Annonsblad med skitbillig mat.Det borde väl folk begripa att mat inte kan vara så billig? Eller ja, att om maten är så billig så är det nåt som är fel nånstans i kedjan. Fel ingredienser, fel odling, för dålig lön till de som producerar, brist på miljöhänsyn, och så vidare.

– Ja men det är ju bara ett lockpris! I vanliga fall kostar den där varan mycket mer – det är bara ett erbjudande den här veckan/för dem som har kundkort/för dem som handlar över en viss summa.

Jaha? Och? Folk vänjer sig ändå vid de priserna. Om de tidigare har kunnat köpa ett kg lasagne för 20 kr, då är det liksom det som bli måttstocken. Det de förväntar sig. Kostar lasagnen mer så blir den dyr. Speciellt om det är ett erbjudande som kommit en gång till. Två gånger är en vana. Lasagne ska helt enkelt kosta 20 kronor kilot. Och kan man äta lasagne till det priset, ja då måste ju priset på annan mat också sänkas om folk ska vara intresserade av att äta den. Är det inte lockpris på färdigmaten så köper man inte – man väntar tills det är lockpris nästa gång. Och om det förra veckan var två för femton på broccolin, men inte är det den här veckan, då är det mer lockande att äta paprika den här veckan, för där får man tre i en plasttub för en tia.

Lockpriserna gäller dessutom nästan aldrig de ekologiska varorna – vilket gör att prisgapet mellan eko och konventionellt ökar.

Badrumsångest

Ja, vi ska renovera badrummet nu på försommaren. Om allt går som det ska. Om banken tycker att huset är värt tillräckligt mycket för att vi ska få lov att ta mer lån. (Det bör inte vara något problem, men man ska aldrig ropa hej i förväg och så där.)

Som jag tidigare har beskrivit så är badrummet verkligen i behov av renovering. Förmodligen har man aldrig gjort något åt badrummet sedan det först gjordes en gång i tiden. Och redan då var det förmodligen lite av en fullösning. Hantverkarna som varit här och tittat konstaterar att golvet är gjort genom att man fyllt cement i det gamla trägolvet som låg där, och att bjälkarna var av dålig kvalitet redan då. För ja, det som är badrum nu har varit något annat innan. Exakt hur det sett ut innan är förstås svårt att veta, men det skåp/hylla vi hittat baksidan av när vi bytt trappen till ovanvåningen antyder att utrymmet tidigare kan ha varit någon sorts skafferi. Fast då förmodligen med väggarna placerade på lite annorlunda ställen, i alla fall delvis.

Ja, det är ett märkligt bygge.

Och badrummet har som sagt var stått oförändrat i rätt många decennier. Och det är inte bra med glipor mellan tapeterna i ett badrum. Det är inte heller jättebra med en toalett som är på väg att lägga av – och som för den delen kommer från en tid långt innan någon hade kommit på begreppet snålspolande. På det hela taget finns det god skäl att uppgradera det här badrummet till något som känns ”fuktsäkert”, innan det blir dåligt.

Men ja, det ger mig ångest. För vi måste alla minska konsumtionen. Vi måste alla minska förbrukningen av Jordens resurser. Tänka klokt och förståndigt. Inte göra onödiga saker.

Vad som är onödigt beror förstås på vem man frågar. Sett ur u-landsperspektiv har vi förstås ett lyxigt badrum. Skulle vårt badrum däremot ligga i ett hyreshus där det finns en aktiv hyresgästförening så finns det väl en risk (?) att tidningarna skulle skriva om hur förfärligt det var att hyresvärden inte åtgärdade det.

Samtidigt hör jag kollegor prata om att bygga nytt hus. Människor som också jobbar med miljöfrågor.

Och jag har dåligt samvete för att vi bygger ett rum ”nytt”.

Vi renoverar och ser till att ett gammalt hus fortsätter att vara funktionsdugligt. En långsiktig investering, planerad för att fungera i många många år.

Det är ingen lyxrenovering. Hela golvet ska göras om; rummet ska vändas så att vi slipper gå genom gamla farstun/nuvarande skafferiet och källarnedgången för att komma till badrummet. Förhoppningsvis en dörr som går att låsa till badrummet. Ett litet badkar, en toalett, ett handfat, en handdukstork. Och kakel och klinker.

För detta har jag en ångestklump i magen. Jag skäms. Känner mig som en lyxlirare. Känner mig som att jag borde låta bli, för planetens skull.

Sjuk

Halsen. Huvudet. Öronen. Kroppen. Allt mellan hjässan och benen, med fokus på huvud och hals. Ont. Snor. Ömt. Värk.

Sovit halva dagen. Andra halvan har jag suttit i soffan och läst. Hälften av den tiden med en sovande sjuk fyraåring bredvid mig eller i famnen.

Alvedon är bra grejer.

Och att sitta med en sovande fyraåring i famnen känns likosm ändå rätt okej när man läser slutkapitlen i ”Mitt klimatkatastrofala liv”. Vi har det ändå ganska bra. Och vi har ändå ganska bra förutsättningar här den dag det skiter sig. I alla fall tror jag det.

(Och ja, jag rekommenderar boken. Den ger en annan sorts perspektiv. Se till att göra nåt nu, för bövelen.)

Lappat och lagat och fattigdom

Vi har en tygsoffa, som köptes för drygt nio år sedan – en dryg månad innan första barnet föddes, om jag minns rätt. En bäddhörnsoffa, som utbäddad blir en 140 cm bred säng. Den enda vi lyckades hitta (efter mycket letande) som faktiskt passade i hörnet, rent måttmässigt, eftersom det ju kommer en verandadörr sedan som inte ska blockeras.

Den har varit med om mycket, den där soffan. Kräkningar. Blodig kattungefödsel. Och under ett drygt års tid eller nåt sånt (innan vi slutligen blev klara med ovanvåningen) använde vi den som säng.

På dryga nio år har den alltså hunnit bli ganska sliten. Så sliten att tyget på några ställen hade spruckit ordentligt, dels en längre bit längs en söm, dels något annat hål.

Den behövde lagas. Egentligen behöver den kläs om. Men det är ett större jobb, som kräver planering, kunskap och tyg. Så det har fått bero.

Men nu hade det börjat bli akut, om inte soffan skulle bli bortom räddning.

Så häromdagen rotade jag fram det sista jag hade av grov sytråd (räckte inte hela vägen, tyvärr) och en sådan där ”böjd” synål (en av många nålar i ett billigt kit med typ tapetserinålar som jag köpt på ÖoB någon gång). Och så lagade jag. Den långa sömmen med många stygn. De andra hålen (på armstödets yttersta ände) med hjälp av en påsydd jeanslapp i hjälpligt rätt färg.

Det ser helt okej ut. Soffan kan nu förhoppningsvis funka ett bra tag till. En bra miljöinsats alltså.

Och så funderar jag. På den sorts symbolik lagade saker har fått. Har du tänkt på det? På tecknad film, när det ska visas att någon är fattig, så har de lappade kläder. Med tydliga, iögonfallande lappar och stora rejäla stygn. Som att det blotta faktum att man lagar saker betyder att man är fattig – för hade man haft råd så hade man köpt nytt istället.

Nästan alltid hänger lappade kläder dessutom ihop med grå-bruna kläder på tecknad film. (Om man inte typ är Pippi Långstrump.) Och kopplas liksom samman med något allmänt eländigt liv, på alla plan – tråkigt, grått, eländigt.

Att laga sina kläder är ju att bry sig, att anstränga sig, och att ha tid.