Vi har flytt fältet, jag och lilleman. För det plockas bort eternittak hemma.
Vi har (eller hade, ska jag nog säga sedan några timmar tillbaka) eternittak (fyrkantiga plattor) på så gott som alla tak hemma: boningshuset, uthuset, brädgaraget och sunkuthuset/gamla bykhuset. Bara pelletsgaraget har annat tak (nån sorts korrugerad plåt).
En gång i tiden – i alla fall så sent som mitten av femtiotalet, enligt flygbilder – var det plåttak på alltihopa. På sjuttiotalet hade man bytt till eternit. Exakt när bytet skedde vet vi inte.
Eternit heter så för att det ska hålla för evigt, typ. Så hur lång är då evigheten, kan man fråga sig. Tja, fyrtio år, ungefär?
Eternit är tåligt och bra. Och vackert, när det ligger där det ligger och fungerar som det ska. Jag är uppvuxen i hus med eternittak, och jag bor i hus med eternittak. På skånsk landsbygd är eternittak att betrakta som kulturhistoriskt bevaransvärt eller nåt sånt. Och det åldras vackert.
Eternittaken på boningshuset och uthuset är det inga problem med. De taken har tillräcklig lutning, typ runt 45 grader.
Men sunkuthuset och brädgaraget har mycket lägre lutning. Där har fukten blivit stående, det har börjat växa mossa som håller kvar fukten, och så har det blivit en sådan där ”rund cirkel” (ja, jag vet att det heter ond cirkel, men det är inte så vi säger i min familj). Så undertaken har fått angrepp av en massa olika slag. (”Plocka ner taket, och så bränner ni det. Ta inte in det någon annanstans – BRÄNN!” sa besiktningsmannen om sunkuthuset då för drygt tio år sedan, innan vi köpte huset.) Brädgaraget har börjat läcka, vilket ju inte är så bra för ett brädgarage…
Alltså, dags att plocka bort, byta till nåt bättre, på de låglutande taken. Dags för länge sedan. En av de där jobbiga, otacksamma sakerna som faktiskt måste göras, innan det blir riktigt dåligt.
Eternit innehåller asbest.
Eternit som ligger stilla och ingen rör är ofarligt.
Eternit som man rör i på sätt som får fibrer att frigöras kan ge olika sorters väldigt otrevlig cancer.
Skadar man inte eternitplattorna så ska inga fibrer frigöras. Saneringsföretagen tycker att det vore orimligt att de ska tjäna pengar på att plocka ner våra tak – för det ska inte vara någon fara. Att plocka ner takpannor, som bara ska plockas ner hela som de är, ska inte innebära någon fara alls. Bör inte frigöra någon asbest.
Min man är typen som inte oroar sig för sånt.
Jag är typen som får ångest av sånt.
Därför är kompromissen denna: Han plockar ner eternitplattorna, med hjälp av våra fäder. Jag flyr fältet med barnen. För det är bättre för både mig och alla andra om jag inte är där och får ångest när eterniten plockas ner. Och jag tycker det är onödigt att barnen, som har hela livet framför sig, ska utsättas för det där. Hur ofarligt det nu än ska vara.
Fast så kom det en övernattning på fritids emellan för nioåringen. Sådant kan man inte hindra en nioåring att delta i om man inte har väldigt goda skäl. Och om nu övernattningen innebär att nioåringen ändå inte alls är hemma under de dagar som eternitnedplockandet pågår utan befinner sig flera kilometer bort, så… ja, då får han väl vara där istället då :-)
Så det är alltså jag och fyraåringen som ”flytt” till mitt föräldrahem. Jag distansarbetar idag och imorgon. Han leker med leksakerna från min och brorsans uppväxt (och har tråkigt stundtals). Men vi håller oss borta och jag känner att jag inte behöver oroa mig – att jag gjort vad jag rimligen kan.
Nu är tydligen eterniten nedplockad. Imorgon körs andra lasset till återvinningscentralen, väl inpackad i plast.
Fyrtio år lång var alltså den evigheten.
Den riktiga evigheten är längre. Fast det verkar många ha svårt att greppa. Som när det kommer till klimatet. När klimatet ändras så är det ”för evigt”, åtminstone för alla relevanta värden på evighet ur mänsklighetens perspektiv. Det är inte som med andra jobbiga saker, som krig och ”vanliga” ekonomiska kriser, eller influensor och andra sjukdomar, som är jobbiga ett tag, men sedan tar slut, går över, och saker återgår till någon sorts normalläge. När klimatet är ändrat så är det ändrat. Det fortsätter att ändras, men det blir inte som innan igen. Nånsin.
Evigheten är lång.
It’s only forever
Not long at all
(David Bowie – Underground. Ur Labyrinth.)