Category Archives: Miljö

Hur lång är evigheten?

Vi har flytt fältet, jag och lilleman. För det plockas bort eternittak hemma.

Vi har (eller hade, ska jag nog säga sedan några timmar tillbaka) eternittak (fyrkantiga plattor) på så gott som alla tak hemma: boningshuset, uthuset, brädgaraget och sunkuthuset/gamla bykhuset. Bara pelletsgaraget har annat tak (nån sorts korrugerad plåt).

En gång i tiden – i alla fall så sent som mitten av femtiotalet, enligt flygbilder – var det plåttak på alltihopa. På sjuttiotalet hade man bytt till eternit. Exakt när bytet skedde vet vi inte.

Eternit heter så för att det ska hålla för evigt, typ. Så hur lång är då evigheten, kan man fråga sig. Tja, fyrtio år, ungefär?

Eternit är tåligt och bra. Och vackert, när det ligger där det ligger och fungerar som det ska. Jag är uppvuxen i hus med eternittak, och jag bor i hus med eternittak. På skånsk landsbygd är eternittak att betrakta som kulturhistoriskt bevaransvärt eller nåt sånt. Och det åldras vackert.

Eternittaken på boningshuset och uthuset är det inga problem med. De taken har tillräcklig lutning, typ runt 45 grader.

Men sunkuthuset och brädgaraget har mycket lägre lutning. Där har fukten blivit stående, det har börjat växa mossa som håller kvar fukten, och så har det blivit en sådan där ”rund cirkel” (ja, jag vet att det heter ond cirkel, men det är inte så vi säger i min familj). Så undertaken har fått angrepp av en massa olika slag. (”Plocka ner taket, och så bränner ni det. Ta inte in det någon annanstans – BRÄNN!” sa besiktningsmannen om sunkuthuset då för drygt tio år sedan, innan vi köpte huset.) Brädgaraget har börjat läcka, vilket ju inte är så bra för ett brädgarage…

Alltså, dags att plocka bort, byta till nåt bättre, på de låglutande taken. Dags för länge sedan. En av de där jobbiga, otacksamma sakerna som faktiskt måste göras, innan det blir riktigt dåligt.

Eternit innehåller asbest.

Eternit som ligger stilla och ingen rör är ofarligt.

Eternit som man rör i på sätt som får fibrer att frigöras kan ge olika sorters väldigt otrevlig cancer.

Skadar man inte eternitplattorna så ska inga fibrer frigöras. Saneringsföretagen tycker att det vore orimligt att de ska tjäna pengar på att plocka ner våra tak – för det ska inte vara någon fara. Att plocka ner takpannor, som bara ska plockas ner hela som de är, ska inte innebära någon fara alls. Bör inte frigöra någon asbest.

Min man är typen som inte oroar sig för sånt.

Jag är typen som får ångest av sånt.

Därför är kompromissen denna: Han plockar ner eternitplattorna, med hjälp av våra fäder. Jag flyr fältet med barnen. För det är bättre för både mig och alla andra om jag inte är där och får ångest när eterniten plockas ner. Och jag tycker det är onödigt att barnen, som har hela livet framför sig, ska utsättas för det där. Hur ofarligt det nu än ska vara.

Fast så kom det en övernattning på fritids emellan för nioåringen. Sådant kan man inte hindra en nioåring att delta i om man inte har väldigt goda skäl. Och om nu övernattningen innebär att nioåringen ändå inte alls är hemma under de dagar som eternitnedplockandet pågår utan befinner sig flera kilometer bort, så… ja, då får han väl vara där istället då :-)

Så det är alltså jag och fyraåringen som ”flytt” till mitt föräldrahem. Jag distansarbetar idag och imorgon. Han leker med leksakerna från min och brorsans uppväxt (och har tråkigt stundtals). Men vi håller oss borta och jag känner att jag inte behöver oroa mig – att jag gjort vad jag rimligen kan.

Nu är tydligen eterniten nedplockad. Imorgon körs andra lasset till återvinningscentralen, väl inpackad i plast.

Fyrtio år lång var alltså den evigheten.

Den riktiga evigheten är längre. Fast det verkar många ha svårt att greppa. Som när det kommer till klimatet. När klimatet ändras så är det ”för evigt”, åtminstone för alla relevanta värden på evighet ur mänsklighetens perspektiv. Det är inte som med andra jobbiga saker, som krig och ”vanliga” ekonomiska kriser, eller influensor och andra sjukdomar, som är jobbiga ett tag, men sedan tar slut, går över, och saker återgår till någon sorts normalläge. När klimatet är ändrat så är det ändrat. Det fortsätter att ändras, men det blir inte som innan igen. Nånsin.

Evigheten är lång.

It’s only forever

Not long at all

(David Bowie – Underground. Ur Labyrinth.)


Varför gör du så lite om du VET, statsministern?

Framtidskommissionen möttes första gången i december 2011 i ett hörnrum högst upp i regeringskansliet Rosenbad. En av världens ledande klimatexperter höll ett inledningsanförande om scenarier i det globala klimatarbetet. När han var klar var det tyst i rummet och utsikten över centrala Stockholm kändes inte längre lika magnifik.

Efter en stund bröt statsministern tystnaden och sade: Vad f-n kan man göra, egentligen? Kommissionens slutdiskussion och formuleringarna i slutrapporten visar att den uppgivenheten i stor utsträckning kvarstår. Landets regering tycks inte vara beredd att axla det ansvar som situationen kräver.

Ovanstående kan man läsa i en debattartikel i Sydsvenskan idag, angående Framtidskommissionens slutrapport, som nu publiceras. Debattartikeln är skriven av Pekka Mellergård som suttit med i kommissionen och som liksom flera av de andra deltagande är besviken.

Av citatet ovan kan man konstatera att det i alla fall inte är så att statsminister Fredrik Reinfeldt inte fattat allvaret. Han vet.

Intressant nog skiter han ändå i att agera.

Han, som sitter på den högsta politiska positionen i landet. Han, som verkligen har ett gigantiskt handlingsutrymme. Som har möjlighet att driva på, trycka på, föra upp frågan, i alla möjliga sammanhang. Som skulle kunna prata allvar med sina ministrar – och förmodligen även ställa ultimatum och byta ut, om han verkligen ville. Han, som förmodligen skulle ha landets främsta experter ståendes på rad för att komma in och förklara vad fan som måste göras så fort han ber dem (och många av dem har förmodligen försökt).

Men det gör han inte.

Det är extremt sällsynt att Reinfeldt pratar klimat. Och gör han det så är det ingen substans i det.

För övrigt så moderaterna fortfarande inte ens bemödat sig med att svara på Föräldravrålets klimatenkät. Och Reinfeldt har inte svarat på Föräldravrålets utmaning.

Så… Reinfeldt har fattat allvaret, men han sitter där och agerar bromskloss. Alltså får vi anta att han av någon anledning helt enkelt inte vill rädda klimatet? Eller?

Det sägs från alla möjliga håll, bland annat politiskt, att klimatet är vår tids största utmaning. Och nej, just det har jag nog inte hört Reinfeldt säga. Men ändå, om han nu insett allvaret, men tydligen inte tänker agera själv, hur kan han då välja att sitta kvar? Borde inte det självklara vara att lämna över till någon som verkar vilja göra något åt det här?

Reinfeldt, det är dags att börja omställningen – dags för lite radikala beslut!

Den irrationella människan, stadens utbud och konsumtionen

Det sägs att det är bättre för miljön om folk bor i städer. Och det må väl vara sant, om man ser det teoretiskt. Kortare transporter. Bättre möjligheter att samordna transporter. Bättre möjligheter att ha saker tillsammans. Och så vidare. Mer rationellt, helt enkelt.

Men… människan är nu inte bara rationell, om nu någon trodde det.

Och staden ger inte bara bättre möjligheter till att samordna och dra nytta av varandra på sådana där miljöbra sätt. I staden finns också ett mycket större utbud av saker att ”konsumera”. Ja, köpa då alltså. Och visst är det bra att det finns mer ekologisk mat att välja på när man bor på ett ställe där det finns fler som är som en själv. Men det finns också, på motsvarande sätt, fler av de som inte bryr sig om miljön. Och ett mycket mycket större utbud av saker som man faktiskt inte behöver. Som oändliga mängder kläder och prylar.

Jag tror att risken att man handlar saker man faktiskt inte behöver – alltså sådan där meningslös nöjesshopping – är mycket större om man bor i stan, där sakerna finns att köpa ”överallt” och liksom nästan hoppar på en om man är ute och rör sig, än om man måste lägga halva dagen bara på att ta sig fram och tillbaka till stan där affärerna finns.

För ja, jag märker också av hur lätt det är att påverkas, och övertala sig själv om att ”jag nog behöver” eller ”en sådan skulle vara bra att ha” eller ”ja men det kan jag ju få lov att unna mig” om man rör sig i och kring affärer i centrum. Den påverkan, den striden, behöver jag ju inte alls bry mig om hemma på landet.

Din personliga frihet som ingenting får inskränka för den är viktigare än andras liv

Du tjatar om din personliga frihet. Om din rätt att själv få bestämma över ditt liv och göra som du vill, och här ska inga jävla miljöfascister komma och bestämma hur du får leva ditt liv. Du vill inte ha inskränkningar i vad du får göra. Du vill få bestämma själv vad du ska äta, vad du ska köpa, vart du ska resa och hur, oavsett vad det har för påverkan på annat och andra. Du anser att det är din personliga frihet att göra vad fan du vill. Och alla försök att inskränka din frihet – oavsett skatter, lagar, eller ”bara” information om vad dina val ger för negativa effekter, inkränktar på den frihet du är given som (priviligierad vit) människa.

Men du. Vi lever i ett samhälle. Ett gemensamt samhälle. Och själva grunden för ett samhälle är att vi inskränker folks frihet och skapar skyldigheter.

Till exempel har de allra flesta samhället sedan tusentals år förbjudit dig att döda andra människor.

Så nä, du får inte göra som du vill. Men det fick du inte innan heller. Vi människor sätter upp regler tillsammans, för hur det fungerar att leva tillsammans, givet förutsättningarna i var tid.

I vissa samhällen och i vissa tider har man gillat att förknippa de här reglerna, eller inskränkningarna, med någon sorts gud som sagt något – man har skyllt på religionen. Fast oftast kommer även dessa regler från början från vad som behövts för att samhället och samlevandet människor emellan ska funka. Regler som kommer från så kallade religiösa sammanhang har dock en tendens att leva kvar långt efter att de slutat vara motiverade. Och eftersom det med tiden lagras på fler regler, så är inskränkningarna i den personliga friheten ofta större för dem som tror på en gud. En gud tycks ha rätt att inskränka folks frihet nästan hur långt som helst.

Men vi som vill inskränka din frihet för att planetens resurser är begränsade, för att människans påverkan riskerar att sabba möjligheterna för kommande generationer, vi har ingen religion att skylla på. Vi baserar våra krav på vetenskap. Och då tycker du inte det är okej att vi inskränker din personliga frihet.

Men du då! DU inkräktar på min frihet, på mina barns och eventuella barnbarns frihet. Du inskränker kommande generationers möjlighet att leva ett vettigt liv.

Men ja, visst vill jag värna din personliga frihet. Det är viktigt att du själv får välja hur du vill minska din negativa påverkan. Det står dig fritt. Så länge du håller dig inom din beskärda del och inte inkräktar på andras rätt till samma frihet. Så länge du inte förbrukar mer än din andel av det livsutrymme som finns att tillgå. Inte släpper ut mer än din beskräda del klimatpåverkande gaser.

Jag har ett moraliskt ansvar att leva mitt liv på ett sätt som inte inkräktar på andra människors rätt att leva.

Och detsamma gäller dig.

 

Men det var då ett jävla gnällande om Earth hour

Det är ingen som påstått att Earth hour ska vara en energibesparande åtgärd. Om effekten elförbrukningsmässigt ens är mätbar under den timme Earth hour pågår (med en timmes förskjutning runt hela jordklotet) så är det självklart en piss i Mississippi för klimatet, som åtgärd betraktat. Men som sagt var, Earth hour ÄR ingen åtgärd. Det är en manifestation. Ett sätt att lyfta klimatfrågan.

Och ja, som sådan ser jag den som värdefull. Earth hour är ett tillfälle att föra frågan på tal. Att prata med barnen om klimatet, om vår påverkan, om vad energi är och varför vi inte ska slösa med den. (Ja, självklart gör jag det annars också. Men det blir på ett annat sätt.) Det är ett tillfälle att kunna ta upp klimat- och energifrågor på sitt jobb – utan att vara den där gnälliga konstiga miljömuppen, för initiativet till Earth hour kommer från ett annat håll, och man kan liksom börja samtalet i ett annat utgångsläge där det inte blir två oförenliga motpoler utan mer ett positivt ”Vad kan vi göra inom området hos oss?”. Det är ett tillfälle att fundera på vad man mer kan göra i sin vardag, och en möjlighet att prata om det utifrån ett något positivare utgångsläge än det ofta blir annars.

Nu har jag ingen statistik på det, men jag uppfattar det som att det trots allt pratas och skrivs mycket mer om klimatet under månaden runt Earth hour än under resten av året. Och med tanke på att klimatdebatten fört en tynande tillvaro de senaste åren så behöver den, tyvärr, den uppmärksamhet den kan få.

Ja, det är ett jippo. Men jippon är inte nödvändigtvis dåliga. Det beror helt på vad man gör av dem. I år har jag, precis som förra året, använt Earth hour-jippot till att göra ett vegomat-jippo. Förra året var vi kanske 20 personer som åt vegetarisk lunch i en vecka. I år många fler. Och ja, vegetariskt i en vecka är också bara ett jippo, en piss i Mississippi. Men samtidigt innebär det att ett antal människor som normalt sett inte äter vegetariskt, har provat på, vant sig lite grann, märkt att det här är inte konstigt eller svårt – och min gissning är att flera av dem kan tänkas fortsätta äta vegetariskt betydligt oftare än tidigare. Det handlar alltså om en förändring av vad man betraktar som det vanliga, det man gör. En början till en beteendeförändring. Och, mycket viktigt, den är gjord som något som är kul, något vi gör tillsammans, något vi känner glädje och stolthet över, istället för något som är tråkigt och gjort av dåligt samvete. Istället för en begränsning är det ju en ny värld vi får tillgång till!

Det finns många andra exempel på hur man använder Earth hour till att lyfta viktiga åtgärder och knuffa människor i rätt riktning.

Men ja, Earth hour är bara en manifestation. Absolut. Earth hour kan aldrig ersätta allt annat ”riktigt” klimatarbete – som ju består av allt från små vardagsbeslut till stora övergripande beslut som gäller hela världen. Men det är liksom inte meningen.

Earth hour är liksom lite som Världsvattendagen (som infaller idag, den 22 mars) eller FN-dagen (24 oktober). Ingen tror väl att vi löser alla världens vattenproblem genom att skriva och prata lite mer om vattenproblemen i världen idag? Ingen tror väl att vi löser alla världens konflikter och räddar alla utsatta barn genom att sjunga några sånger i skolaulan på FN-dagen. (Och ingen tror att vi får tillbaka någon som dött genom en tyst minut.) Men det betyder inte att dessa manifestationer är meningslösa, och framför allt inte att de ska motarbetas.

Jag tvingar inte dig att sjunga sånger på FN-dagen, hålla en tyst minut för krigsoffer eller bry dig extra mycket om vattnet just idag. Och jag tvingar dig inte att släcka lampan imorgon. Men jag tycker du ska ge fan i att håna oss som släcker.

För övrigt tror jag inte du hånar oss för att du vill hjälpa klimatet. Jag tror du gör det för att visa att du är bättre än oss. Men snälla nån, det kan du ju i så fall visa utan att ta till den sortens metoder? För ärligt talat, när du driver med Earth hour så tror jag snarast att du hjälper till att få människor negativt inställda till klimatarbete i stort också. Och det kan väl inte vara det du vill?

Avvikande fast det vore effektivare att smälta in

Egentligen borde jag försöka övertyga folk mer. Argumentera. Prata på. Berätta om alla miljöproblem vi människor orsakar med vårt sätt att leva. Berätta vad vi kan och bör göra.

Ja, jag gör det här i bloggen. Men jag menar att jag borde göra det mer i verkligheten också. Jag borde ju prata om det typ jämt ;-) Använda min kunskap och se till att inte en människa omkring mig kunde vara ovetande.

Men det gör jag inte.

För jag är så van vid att vara avvikande. Hon den där konstiga. Hon med konstiga åsikter, konstiga tankar, och så vidare. Jag är liksom ändå van vid att ingen lyssnar. Van att viftas bort som den som ändå är knäpp och onormal på det ena eller andra sättet. Jag vet att folk i bästa fall inte lyssnar och i sämsta fall gör narr av mig.

Vetskapen om att jag liksom ändå är en i periferin får mig att hålla tyst.

Många gånger trivs jag egentligen bra med att inte vara centrum av normalfördelningskurvan. Många gånger är det lättare att våga vara sig själv och avvikande om ingen ändå förväntr sig nåt annat.

Men när det kommer till att försöka få fler människor att fatta så hade det kanske kunnat vara smidigt att vara mer ”normal”. Eller, att ha självbilden av att vara normal är väl nog vad jag menar. För om jag betraktade mig själv mer som en av alla andra så skulle jag väl förmodligen tycka att det var självklart att alla andra också skulle tycka att det jag hade att berätta var intressant och viktigt – och jag skulle vara övertygad om att bara de fick veta så skulle de genast också ändra beteende och åsikt.

Det skulle ju faktiskt kunna vara en ganska praktiskt inställning.

Hur köpta är affärerna?

Häromsistens skrev Ekorrens ekologiska smågodis på Facebook om att Coop slutat sälja deras godis.

Jag skrev till Coop och frågade varför. Svaret från Coop gick i princip ut på att de nu säljer eget ekologiskt godis istället:

… vi har ekologiskt godis från Änglamark istället: Änglamark ”söta” björnar, sura pinnar och lakritsbjörnar.

Jaha. Så Coop kan alltså bara sälja ekologiskt smågodis av ETT märke: sitt eget.

Märkligt nog kan de trots detta erbjuda massor av olika märken när det gäller andra produkter. Både när det gäller mjöl, korv, ketchup, hårschampon, bröd och en massa andra produkter. Inte minst när det gälelr ”konventionellt” godis. Ja, slltså godis som inte är ekologiskt.

För alltså, ärligt talat, de allra flesta mataffärer har väldigt väldigt mycket godis. Coop-affärerna också. Och det är inte bara av deras egna märken, utan det är av massor av olika kända märken.

Jag menar, kan du tänka dig Coop plötsligt helt utan Ahlgrens bilar, Marabouchoklad, och så vidare – och så alltsammans utbytt mot ”EMV” (egna märkesvaror – alltså sånt med Coops eller Icas eget namn på)? Nä. Kommer inte att hända, ju.

Men med ett sånt litet företag som Ekorrens så funkar det tydligen. Ekorrens har väl inte mycket att sätta emot.

Det där får mig att undra: hur sund är egentligen relationen mellan våra stora livsmedelsaffärskedjor och diverse företag?

Hur kommer det sig egentligen att till exempel Ahlgrens bilar inte riskerar att försvinna från Coop, medan Ekorrens motsvarande cyklar försvinner så fort Coop fixat emv-ekogodis?

Visst, det är säkerligen fler som köper Ahlgrens bilar än som köper Ekorrens cyklar. Å andra sidan så är det många som klagat hos Coop över att Ekorren försvunnit. Kundernas krav och efterfrågan – eller brist därpå – är ett smidigt argument att använda på det sätt som själv passar en.

Jag kan ändå inte låta bli att undra: finns det mer bakom? Får Coop typ betalt av de stora märkena för att sälja deras produkter? Extra fördelaktiga ”erbjudanden” som gör att Coop kan göra extra bra vinst?

För hur kommer det sig annars att Coop fortsätter att ta in mängder av produkter av onödigt slag och med negativ miljöpåverkan, men inte kan tänka sig att erbjuda två märken av ekologiskt godis för att försöka vrida utvecklingen.

Ja, jag spekulerar bara. Det här är bara en konspirationsteori :-)

Coop försöker vila på gamla meriter. Måhända har de fortfarande störst sortiment enligt sitt eget sätt att räkna, men de är inte längre särskilt framåtsträvande, snarast tvärtom.

Ville de skulle de kunna åstadkomma massor, genom vad de lyfter fram och genom att faktiskt plocka bort andra saker i sortimentet. Använda sitt handlingsutrymme som stor aktör. Men nej, Coop har sedan länge slutat vara föregångare.

Och den här undran över vad de egentligen har för avtal och överenskommelser med andra företag etc funderar jag över igen när jag står i kassan, som för stunden är draperat med oändliga mängder TRISS-lotter. Det är Triss-lotter Coop vill att jag ska köpa, och inte ekologiskt godis.

Det där med att använda sitt handlingsutrymme, ja.

Så du tycker kollektivt självmord är bästa lösningen?

Jag funderar på det här med folk som säger ”Det mest ansvarsfulla är att inte skaffa barn!” när man försöker arbeta för att minska klimatpåverkan till exempel genom Föräldravrålet… (Jag har ju skrivit om det tidigare.)

Tja, så kan man ju resonera. Ett långsamt utdraget kollektivt självmord för hela mänskligheten. Det minskar helt klart vår klimatpåverkan, åtminstone på hundra års sikt. Fast vid det laget har vi redan hunnit släppa ut rätt mycket mer växthusgaser och förvärrat situationen rejält för de andra arter som lever kvar. Passerat alla tipping points och sånt där. Vi lämnar kvar ett helt förändrat klimatsystem, helt enkelt.

Men om vi ska köra på den varianten så måste den ju förstås gälla för alla. Det vill säga det är inte bara jag och min generation och de som kommer efteråt som ska avstå från att skaffa barn, utan det måste ju vara lika för alla. Då borde du förstås döda dina barn också för rättvisans skull, gamle man. Ja, du gamle man som kommer med ovanstående förslag. (Ja, nu förenklar jag – det är ju inte bara äldre män som komer med den sortens dumma förslag. Men ofta är det så.) Annars blir det ju orättvist, eller hur?

Nej, jag är förstås inte allvarlig. Jag tycker inte du ska ta livet av dina barn. Men jag anser inte heller att folk i min generation eller de som är yngre helt ska avstå från att skaffa barn. Jag tror inte det är en bra lösning. Jag tror inte ens att det skulle funka. Inte ens om de värsta konspirationsteoretikerna hade rätt och det fanns någon sorts världsamfund som försöker göra oss alla sterila (vilket ju bara är bullshit) så tror jag de skulle lyckas, för det finns altid människor som skulle överleva och förbli fertila – jag tror helt enkelt inte att 7 miljarder människor utrotas så lätt :-)

Men i alla fall… Jag tycker min lösning är bättre: att vi alla ser till att minska vår påverkan. Rejält. Nu. För det kan vi. Och även om oddsen för att lyckas är små så tror jag ändå att de är mycket bättre med den metoden än genom att vi utrotar oss själva.

Dessutom är det en mycket trevligare lösning. På många sätt.

Prata väder

Det klagas ibland på att vi svenskar pratar för mycket om vädret.

Jag tycker det skulle vara märkligare om vi inte pratade om vädret? Vi bor trots allt i ett land där vädret kan variera ganska kraftigt, både från dag till dag och från år till år. Väldigt få år är normala. (Väl?) Och vädret påverkar oss på en massa olika sätt. Inte bara för den som är jordbrukare, ut också för den som har en trädgård, eller ett hus, eller behöver förflytta sig utomhus. Och vädret påverkar vårt humör. Vädret är viktigt.

För många människor har jag dessutom en känsla av att vädret egentligen är det enda påtagliga de faktiskt märker av ”naturen”, deras enda naturkontakt. Det enda ickemänniskostyrda i deras tillvaro, där allt annat är konstruerat eller byggt eller arrangerat avsiktligt av människor. Vädret är liksom den sista utposten.

Då är det ju samtidigt konstigt att vi pratar så lite om klimatet. Eller? Beror det kanske just på att vädret ändå är så varierat?

Vad händer med maten efter lunch?

Det funderar jag på ibland.

Det finns ju hur många lunchställen som helst i en stad som Malmö. Och i stort sett alla människor äter lunch mellan 11.30 och 13. Några eftersläntrare dräller in senare än så. Men förmodligen går det från rusning till folktomt på väldigt kort tid.

Lunchrestaurangerna måste ha tillräckligt med mat för att det ska räcka till alla lunchgäster som dyker upp. Fast det går förstås aldrig att veta hur många det blir. Ju fler restauranger det finns att välja på desto större valmöjlighet – och mindre förutsägbara kunder. Dessutom kan ju folk (som jag) variera sig: ibland går man ut och äter, ibland har man med sig matlåda hemifrån. Så man måste ha tillräckligt med mat så den inte tar slut för tidigt – men sedan ska man inte stå med för mycket rester vid 13.30.

Vad gör egentligen lunchrestaurangerna med maten som finns kvar när lunchtiden är slut? För det måste ju bli en himla massa mat över. På massor av ställen. Varenda dag.

Ja, jag inser att det självklart också är en ekonomisk fråga. Att restaurangerna självklart, av ekonomiska skäl, inte vill behöva slänga för mycket mat. Men ändå. Med tanke på hur stort matsvinnet är hos privatpersoner och i mataffärer så antar jag att det kan vara ganska stort även på lunchställena.

Och jag antar att ju fler ställen, ju större valmöjligheter för oss kunder, desto större svinn. Eller?

Det är samma med mataffärer. Ju fler mataffärer, och ju större sortiment, desto fler saker måste det vara som inte hinner bli köpta och uppätna innan de blir för gamla. Och mataffärerna har oftast långt mycket mer mat än vad som behövs. För vi vill alla ha tillgång till ett stort utbud och goda valmöjligheter. På större orter finns det oftast flera mataffärer, och sammanlagt har de mat till fler än de som bor på orten. Konkurrens är bra och viktigt, sägs det. Samtidigt måste ju konkurrensen innebära att en del av dem inte får sålt sina varor, eller? Det är i alla fall helt klart så att det produceras mer mat än vad som behövs.

Och det är liksom ingen som är ansvarig. Ingen som har överblick. Ingen som tittar på ett egentligt behov eller efterfrågan – ”efterfrågan” har blivit ett relativt begrepp på nåt vis.

Producera så mycket du kan och hoppas på att du lyckas prångla ut det till nån! Fyll affärerna med mat – ju mer desto bättre!

Tillbaka till luncherna. Ibland funderar jag på om det man egentligen borde göra, som miljömedveten, är att härda ut och gå och äta lunch vid efter 13. Intressant nog noterade jag häromdagen ett lunchställe som verkar agera just utifrån detta: normalt lunchpris 90 kr; efter klockan ett 72 kr. För jag antar att åtminstone en del av tanken med detta är att kunna göra slut på dagens mat?