Category Archives: Miljö

Kväva med kärlek och prylar

Vi har ägnat hela dagen idag och halva igår åt att plocka plocka plocka. Trots våra försök att vara kloka och förståndiga föräldrar så svämmar huset över av leksaker och andra barngrejer. Det är för många leksaker. Trots upprepade försök att hitta system för att hålla ordning så går det aldrig. Barnen släpper grejerna där de är, lägger inte tillbaka på plats, orkar inte försöka hålla ordning.

Det är för många saker. Det går inte att hålla ordning.

Det går inte ens att veta vad man har för saker. I mina desperata försök att sortera och plocka undan det som aldrig används, aldrig leks med, aldrig hålls ordning på, så hittas saker som barnen saknat. Dessutom blir det gråt och tannagnisslan när jag försöker få göra av med saker de aldrig någonsin leker med och aldrig nånsin lekt med. De känner en enorm äganderätt till saker, just bara för att sakerna är deras.

De har så många saker att de inte hittar det de vill leka med.

De har så många saker att det inte finns plats att leka på.

De har så många saker att det så fort blir stökigt att vi får ägna alldeles för mycket tid åt att försöka få ordning, så att tillvaron blir dräglig. Det blir ingen tid kvar åt att göra de roliga sakerna, för när vi hunnit städa så är helgen slut. Det finns ingen tid kvar till att pyssla, spela spel eller snickra när vi åstadkommit plats för att göra det. Det finns bara tid för att försöka få gjort det tråkiga. Och innan veckan gått och nästa helg kommit så har det hunnit bli stökigt på nytt, och vi får börja om.

Mamma frågar ofta när hon ringer ”Vad hittar ni på?”. Svaret blir ofta ”inget särskilt”. Inget särskilt kan ofta snarast innebära att vi försöker bringa ordning i det allmänna kaoset. Det känns som inget särskilt – man hittar inte på något planerat, något kul, något inspirerande – man bara försöker se till att det blir lite bättre. Ja, utom sådana gånger som idag, när man VERKLIGEN försöker ta itu med det. Sådana dagar är plågsamma. Riktigt jävla plågsamma. För man är tråkig slavdrivarförälder hela dagen som inte låter barnen hitta på något kul. Och man är en tråkig förälder som ägnar sig åt värdsliga ting istället för att njuta av barnen.

Ja, vi försöker undvika att det ska bli så här. Det är flera år sedan vi senast gick med på att barnen skulle få med McDonaldsleksaker hem. (Trots det tror jag jag slängde ett tiotal sådana idag.) Och vi anstränger oss att påpeka, inför födelsedagar och jul, att barnen inte behöver en massa leksaker, inte behöver en massa prylar. – Men det kommer ju grejer ändå. För man måste ju ge barnen saker?!? Så istället får de spel, pysselböcker och annat. (Vi hinner inte spela de spel vi har. Vi gör oss av med spel för att hyllan är proppfull. Vi har pysselböcker i mängd, både de som första barnet fick men knappt använde och sedan de som andra barnet fått.)

De ges aldrig chans att längta efter saker. Däremot längtar de efter att vi ska ha tid att göra saker. Det är ju det de egentligen vill.

Men samtdigt kan de inte med att vi ska göra oss av med saker som är DERAS.

Snälla, GE DEM INTE MER SAKER! Kväv dem inte med er kärlek!

Om ni ska ge dem något, ge dem tid. Tid och hjälp, att bygga en fågelholk, eller rita tillsammans, eller spela spel. Det behöver de. Eller tid att någon följer med dem och leker med någon av de saker de inte brukar leka med. Sällskap till att använda de där pysselsakerna ni gett dem innan.

Men inga fler prylar.

Ja, även om de hoppas på det eller rentav förväntar sig det.

Jag plockar och plockar. Efter en del oenigheter, diskussioner om att lägga allt i en enda stor låda eller slänga in det på deras rum, eller för den delen risken att inte får några födelsedagspresenter mer om inte mängden leksaker som ingen använder minskar, går barnen trots allt med på att vi faktiskt måste göra oss av med en del. Fast jag har inte med fyraåringen vid alla genomgångar.

Sedan är då nästa fråga: vad gör man med skräpet? För mycket av det är ju på sätt och vis skräp. Och ja, det som rätt upp och ner är skräp är ju förstås inget snack om: det ska ju slängas. Men allt det som fortfarande är helt, men ändå dåliga leksaker. Prylar som liksom aldrig ”funkat”. Som leksakshjälmar så dåligt gjorda att de aldrig kunnat sitta kvar på ett barnhuvud. Ska de hamna på en loppis, så att de kan släpas hem till nya stackars föräldrar? Eller gamla dockor från min barndom, med huvud, händer och fötter av mjuk plast. Plast som förmodligen inte är ett dugg hälsosam. Dockorna är fortfarande fullt funktionsdugliga. Men ska jag verkligen låta ännu fler barn leka med dessa dockor som jag inte vet vad plasten innehåller? Och samtidigt, man ska inte slänga saker som funkar?!?

Efter mycket vånda går trots allt en hel del av sakerna direkt till soporna. En lika stor del till loppis. Och en liten hög med huvudsakligen träleksaker för yngre barn får hamna i en låda för yngre barn som kommer på besök.

”Men ska inte plast läggas i plaståtervinningen?” tycker nioåringen. Och jag förklarar det här med producentansvar och förpackningsmaterial och så vidare. Samt förklarar att jag håller med honom: det är idioti. Det har varit idioti alldeles för länge.

Vi har varit effektiva idag. Vi har slängt och vi har städat. Det ser bättre ut här hemma – trevligare, mer möjligt att hitta saker. Men det känns bisarrt att slänga så mycket saker. Vansinnigt. Samtidigt som jag inte kan se att det på något vis skulle vara bättre att inte slänga.

Och jag anar att många som reser långt iväg gör det för att de inte längre orkar vada runt bland prylarna, utan väljer att fly en vecka eller två, för att glömma. För om vi som anstränger oss att det inte ska bli så mycket har det så här illa, hur är det då inte hos dem som aldrig tänkt en konsumtionsbegränsande tanke?

Vadå, vi ska väl inte skylla ifrån oss och lasta över allt på politikerna – vi måste väl ta personligt ansvar?

Ja, självklart ska vi ta personligt ansvar.

Grejen är att det är alldeles för få som tar tillräckligt eget ansvar. Det kommer liksom inte att räcka. Och som det är nu så har vi ett samhälle som missgynnar eget ansvarstagande och gynnar dem som ”fuskar”. För att få fler att ta eget ansvar behöver vi vända den inställningen, så att det ses som eftersträvansvärt att ta ansvar – få det att bli något som de flesta ser som självklart igen.

Och för det behövs en samhällsomställning, en förändring av många grundförutsättningar i samhället. Den samhällsomställningen kan vi inte åstadkomma på det personliga planet – där behövs politikerna.

Men för att vi ska kunna övertyga politikerna om detta så behöver vi vara många. Och jag tror att det finns många människor som egentligen tycker det här är viktiga saker men som samtidigt är fullt medvetna om att de egentligen själva gör många saker som inte är bra för klimatet. Och därför tror jag många av dem snabbt tittar åt ett annat håll, börjar prata om annat och så vidare, när klimatet kommer på tal. En del av dem tror jag man kanske kan nå med den här bloggtexten.

För ja, det är viktigt att få med även de som inte redan gör allt de skulle kunna.

Men det är synd om MIG!

– Om det blir dyrare med kött så har jag inte råd!
– Om maten blir dyrare har vi inte råd!
– Om bensinen blir dyrare har jag inte råd!
– Om köttet blir dyrare så får vi bara utländskt kött istället!
– Om vi ska ha hårdare utsläppskrav i Sverige så flyttar alla företag utomlands!

Åhå, säger ni det? Och ni menar att det här är argument för att vi ska strunta i att försöka hitta lösningar, strunta i att försöka minska negativ påverkan – för att någon missgynnas av lösningen? Är det inte bättre att införa lösningen och så hitta sätt att mildra konsekvenserna för vissa grupper som drabbas orimligt mycket än att bara skita i förändringar för att någon kan bli ledsen?

Det går ju att lösa de flesta sådana saker ganska bra, genom hur man utformar systemen. De skattesystem vi har idag är ju redan ganska intrikata vad gäller sånt där, med undantag för olika grupper beroende på ålder, var man bor, hur hög inkomst man har och så vidare. (Och nej, det är ju inte problem för den enskilde om skatteuträkningsmodellerna är invecklade – det fixar ju någon annan. Förmodligen en dator – eller många. Ja, med hjälp av någon människa som ska programmera det hela från början, då.) Och räcker det inte med skattesystemen så kan man blanda in bidrag och ersättningar också. Det finns gott om möjliga utjämningssystem.

Vad gäller köttskatt så finns det väl inga skäl att tro att en köttskatt skulle gälla bara det svenska köttet?

Och om hårda miljökrav skrämde bort alla företag från Sverige skulle vi ju inte ha några företag kvar längre.

Men ja, alltså huvudpoängen med förslag som går ut på att saker ska bli dyrare ÄR ju just att folk ska köpa mindre av den saken.

Nej, jag skrämmer inte mina barn om klimatet

Jag sitter inte och målar upp skräckscenarion om framtiden. Det finns inget behov av att göra det.

Jag lär dem att leva rätt. Talar om hur man bör göra och säger att det är för att det är bättre för klimatet och miljön. Vid behov förklarar jag, så detaljerat det behövs för stunden, hur saker hänger samman, om varför det ena är bättre än det andra och så vidare.

Jag lär dem att det är bra att äta vegetariskt ibland. Att man inte ska köra bil i onödan. Att det är bra att laga kläder. Att man inte ska köpa för mycket saker, och att det är bättre att köpa några få riktigt bra saker. Och så vidare. Det är inget skrämmande med det. Och inget kontroversiellt heller, annat än för inbitna konsumtionsfanatiker. (Isåfall är det nog mer skrämmande att jag säger att jag inte köper vanliga vindruvor för att det kan finnas gift kvar på dem. Men det är ju tyvärr sant, och det går liksom inte att säga på något annat sätt utan att ljuga.)

Men, ärligt talat, det är ett fasligt klemande med barn nuförtiden. Man får inte skrämma dem överhuvudtaget. Och visst, man ska inte skrämma upp dem i onödan, men man kan inte heller gå omkring och låtsas som att allting är bra. Självklart ska man anpassa efter barnens ålder, men sakta men säkert måste man trots allt ge dem insikten om att det finns en massa dåligheter i världen. Krig, svält och lidande. Att på längre sikt dölja det för barnen är inte alls ett bra föräldraskap.

Mina barn skräms av sådant som de hör om som händer nu, sånt som är farligt i stunden. Nedbrända hus eller jordbävningar eller barn som far illa. Inte av att världen kan komma att förändras när de blir äldre; det är fortfarande alldeles för abstrakt för dem.

Men jag skickar med dem värderingar och levnadssätt. De lär sig hur man gör och varför av oss föräldrar (och av andra). Som förälder påverkar man självklart vad som blir självklarheter i barnens ”värld”. Och det är lättare att lära rätt från början än att lära om.

Dessutom har man som förälder ibland den fördelen att man inte alls behöver förklara eller motivera; ibland är man helt enkelt bara den som styr vad som fins att tillgå i hemmet ;-)

Ja, jag har skrivit om ungefär det här tidigare också, till exempel:

Om vi inte lär barnen…

Det som behöver göras för klimatet är bra även på andra sätt

Självklart önskar jag att klimatförändringarna inte blir så allvarliga – att ”klimatskeptikerna” har rätt och IPCC och majoriteten av alla klimatforskare har fel. Inte för att något tyder på det, men för att det självklart skulle vara trevligare. Men eftersom nu en majoritet av forskarvärlden är överens om att klimatet förändras på grund av våra utsläpp och vårt leverne, så bör vi förstås utgå från detta. Till och med om inte en så förkrossande majoritet hävdat detta, så vore det ändå rätt sätt att agera utifrån försiktighetsprincipen.

Och de allra flesta saker som behöver göras är positiva ändå – vi skadas liksom inte av att försöka leva på det sätt som gör att vi minskar vår klimatpåverkan.

Det är bara positivt om vi minskar vårt köttätande och äter mer vegetariskt (förstås under förutsättning att vi äter rätt kött när vi äter kött). Bättre för hälsan. Bättre för den biologiska mångfalden och naturen i de länder där man nu ofta odlar soja och majs som djurfoder.

Det är bara postivt om vi gör fordonsbränsle av en massa restprodukter från jordbruk och livsmedelsindustri.

Det är bara positivt om vi sparar lite av den kvarvarande oljan (ja, den är en begränsad resurs) till att kunna göra viktiga plastmaterial och annat oljebaserat i framtiden.

Det är bara positivt om vi minskar förbrukningen av energi (oavsett källa) och ökar effektiviteten vid användningen av energi, oavsett om det handlar om bilar, industriprocesser, uppvärmning eller belysning.

Det är definitivt positivt för hälsan om vi går och cyklar mer.

Det är positivt för naturen, jordbruksgrödorna och människors hälsa om färre transporter görs med personbil och lastbil. Bilar släpper inte bara ut koldioxid, utan även som leder till försurning, övergödning, skador på grödor och ökad dödlighet hos människor.

Det är positivt för länder i andra delar av världen om de kan övergå till grödor som lämpar sig för deras klimat, som inte behöver vattnas med det vatten de själva behöver och grödor som de själva kan äta och använda istället för att de ska producera sockerärtor till oss mitt i vintern. (Och sockerärtor är ju ändå allra godast om de är en lyx som bara finns under en kort period varje år – tycker i alla fall jag.)

Det är positivt om människor blir bättre på att ta vara på de saker vi har och laga dem och vårda dem istället för att köpa nytt hela tiden. Det minskar problemen med avfallshantering. Och det miskar behovet av nyproduktion. Att tillverka ny elektronik kräver gruvdrift av sällsynta metaller – gruvdrift leder till många miljöproblem. Tillverkningen innebär ofta arbetsvillkor som vi inte skulle anse acceptabla om det var här hemma i Sverige.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men det är förstås inte så meningsfullt. Poängen är att det som skadar klimatet väldigt ofta också är skadligt på en massa andra sätt. Allt hänger samman. Ja, visst finns det undantag där det finns ”målkonflikter”, men på det hela taget innebär ofta en omställning till ett mindre konsumtionshysteriskt samhälle fördelar på väldigt många områden. Självklart ska man tänka igenom noga vad man gör så att man inte orsakar annan skada, men det är inget skäl att blunda eller titta åt ett annat håll; tvärtom är det ett synnerligen gott skäl att ta itu med förändringsarbete snarast, så att det finns tid till att göra saker på ett genomtänkt vis.

Det handlar dessutom om solidaritet med människor i andra delar av världen. Respekt för deras liv, deras värde.

Det största problemet är nog att det känns ovant att göra annorlunda. Annorlunda mot innan. Och för de som försöker vara föregångare annorlunda mot de flesta andra.

Och ja, självklart finns det de som förlorar på omställningen, i alla fall på kort sikt.. Stora multinationella företag som bygger sin produktion på konceptet mycket och billigt förlorar om de inte inser att de också måste ställa om. Och oljebolagen sitter väl knappast och hurrar.

Å andra sidan gynnar en omställning många små lokala hantverks- och serviceföretag. Vilket i sig har en passa positiva effekter :-)

Kommunikation, reklam, miljö – och träning

När man ska kommunicera viktiga saker, till exempel inom miljöområdet, så får man ibland tips från reklamvärlden. Eller, tipset att man ska tänka just som reklammänniskorna.

Det är på sätt och vis ett bra tips. Det finns många relevanta saker att plocka upp.

Men samtidigt… så har de ett så mycket enklare budskap (i de flesta fall): Köp den här!

Okomplicerat. Rakt. Och framför allt: den handling man vill åstadkomma är ofta en engångsgrej.

Visst. Man vill ju att de som köper produkten ska köpa samma märke och kanske samma produkt, fler gånger. Men det finns liksom en tydlig mållinje, ett tillfälle när man kan säga att en person gjort det reklamen gick ut på. Man kan räkna efter: nu har så här många människor köpt den här saken, då har vi lyckats med vår kampanj. Och det innebär också att det finns en punkt när alla dessa köpare kan känna sig nöjda – nöjda med sig beslut, med sitt köp, med att de gjort sitt val och gjort slag i saken. Och de kan till och med känna att de får en belöning. Oavsett om de köpt en påse chips eller en bil.

Vi som ska kommunicera miljöfrågor ska först få folk att förstå något som egentligen är mer komplext än de orkar med. I bästa fall har någon annan trots allt gjort det här förarbetet – skolan, tidningar, tidigare miljökommunikationsinsatser. Men sedan ska vi få dem att göra en sak inte en gång och inte tio gånger, utan hela jävla tiden. Släcka lamporna. Ta bussen. Köpa den dyrare maten. Varken de eller vi har liksom nått målet när de gör den där grejen. Inte ens i närheten. Så vi får fortsätta att tjata och uppmuntra. Och inte får de någon direkt belöning heller. Inte mer än sånt där som gott samvete, och det står ju inte särskilt högt i kurs nuförtiden ;-)

Helst ska det ju inte uppfattas som att vi tjatar. Så man får jobba med morötter och uppmuntran ihop med tjatet.

Det är ganska likt att vara förälder, faktiskt. Men DET får folk VERKLIGEN inte känna. Om någon ens känner vibbar av (upp)fostran i det hela så slår man bakut. Det går verkligen inte an att försöka uppfostra vuxna människor. (Men barn är det alltid okej att uppfostra även om det inte ens är ens egna?)

Oavsett om liknelsen och likheten är okej eller inte, så känns det lite så. Reklamföretagen är ungefär som någon som försöker sälja godis till (godisgillande?) barn. Miljökommunikation som sagt var mer som en tjatande förälder som ska bli glad om barnen någon gång plockar undan efter sig med lite hjälp och lock och pock.

Lite grann kan man jämföra det med träning. Alla vet att man bör träna regelbundet. Alla vet varför, på ett ungefär i alla fall. Men ändå så slutar många periodvis eller nästan för gott ibland, och de flesta tränar i alla fall inte så mycket som vi borde.

Det är en ganska jämförbar utmaning med miljökommunikation. Undras om vi kan dra nytta av erfarenheter från gymbranschen?

Det är för enkelt att slösa

Det enklaste sättet att spara energi på, hos oss då, är när pannan stannar. När det fastnar pellets i röret in till brännaren (som vi haft mycket problem med på sistone). Eller när pelletsen i bingen tar slut under tiden man inte är hemma eller när man ligger och sover.

Det blir förstås väldigt kallt med den här metoden, i alla fall ett tag. Och som energibesparing funkar det bara om man inte faller till föga och slår över på el istället. Men effektivt är det. (Precis som strömavbrott – då sparar man också en väldig massa energi ;-) )

Att systemen strular eller att man sparar energi för att saker inte funkar som de ska är förstås inte ett bra sätt, egentligen. Men samtidigt väcker det intressanta tankar. vi kan tjata hur mycket vi vill om at man ska komma ihåg att släck lamporna i rum man inte är i. Men, som man brukar säga, människan är lat och glömsk av naturen. Alltså gäller det att samordna detta på ett bra sätt: Lathet måste leda till önskat beteende. Vi måste bygga vårt samhälle på ett sätt som gör att om man inte anstränger sig, om man glömmer, och så vidare, så kommer man att bete sig på det sätt som är bäst för miljön.

Ganska långt från hur det är idag :-/

Läs också om ”nudging”.

Okynneskonsumtion är den mest oroande klimatfrågan

Vilken klimatfråga tycker du är mest oroande idag? Vi vill veta! #climatemonday

Ja, så frågade @svtvetenskap på twitter igår.

Jag funderade en liten stund innan jag svarade. Efter att ju ganska nyligen ha skrivit inlägget om flygberoende passerade mina tankar just flyget. Och ja, flyget är problematiskt. Men är det verkligen det mest oroande idag?

Nej, inte som enskild företeelse. Snarast är flygandet, och hur folk ser på flygandet, en del av ett större problem: något man skulle kunna kalla okynneskonsumtion.

I ordet okynneskonsumtion lägger jag in all konsumtion av saker vi inte behöver. Kläder vi köper för att de är billiga, snygga eller för att vi behöver nåt nytt och fräscht – fastän vi egentligen har alla kläder vi behöver. Skorna vi köper fast garderoben redan är full. Småprylarna – servetter, en ny serveringsskål, några ljusstakar och ett par tavlor – som kommer med från Ikea fastän vi bara skulle dit och titta på en bokhylla. En ny mobiltelefon fastän den gamla funkar.

Jag skriver vi. Jag hör till dem som verkligen försöker låta bli detta, som vänder och vrider på alla tankar innan jag köper, och som har ett överaktivt samvete. Men ja, det händer mig också.

Och flygandet är också en del av denna okynneskonsumtion. För ja, visst finns det tillfällen då det är motiverat att flyga. Men väldigt många av de flygresor som görs är inte nödvändiga. Nej, de ÄR inte det! Men folk har vant sig.

Tänk efter. Om någon i min tidiga barndom, eller ännu tidigare än så, blev kär i någon från ett annat land, så flyttade den ene till den andres land om man hade för avsikt att fortsätta vara ihop. Idag finns det folk som veckopendlar till London, eller för den delen flyger flera gånger per år till partnern i Thailand. (Ja, jag har bara andra-, tredje-, fjärdehandsuppgifter på detta, så rätta mig jättegärna om jag har fel.)

Och många av de som okynneskonsumerar flygresor, som flyger var och varannan vecka, tycker inte heller det är nåt konstigt med det – de ser det som självklart, naturligt, ”inget konstigt alls!”. (Och om de någonstans grämer och oroar sig litegrann, så skyller de på någon annan. Chefen eller företaget kräver det. Eller så är det bara omständigheterna. Inget de själva kan hjälpa eller påverka.)

Och ja, mina tankar om flygberoende är ju förstås i högsta grad relevanta även vad gäller shopping – där finns ju även ett etablerat ord: shopoholic.

Även mat okynneskonsumerar vi. Vi köper för mycket – och slänger för mycket. Och vi köper för lyxiga saker: för mycket kött, grönsaker som inte är i säsong och som därför måste odlas i växthus eller transporteras skitlångt.

Och det hemska är att grundproblemet till stor del är att vi har det för bra. (Ja, jag är fullt medveten om att det inte gäller alla. Det är en annan historia.) Vi har råd och möjlighet att skaffa oss mer än det vi behöver för vår överlevnad. Vi har råd att köpa mer mat än vi hinner äta upp. Vi har råd att köpa nya kläder istället för att laga de som gått sönder.

Och ”mycket vill ha mer”. De där pengarna vi har över när vi köpt det vi verkligen behöver, dem som skulle vi ju kunna använda till att köpa kvalitet. Men tvärtom så satsar vi många gånger på att köpa så billiga saker som möjligt så att pengarna ska räcka till så mycket som möjligt. Så många saker och flygresor som möjligt. De där billiga sakerna, med allt vad de innebär i form av negativ miljöpåverkan, dåliga arbetsförhållanden, dålig djurhållning…

De där billiga varorna är dessutom till stor del det som över huvud taget möjliggör okynneskonsumtion – eller i alla fall gör den intressant som ett alternativ. Hade det bara funnits dyra kvalitetsvaror så hade det kanske inte känts så lockande, så lätt, att köpa det där du inte behöver. Då hade du nog inte köpt något alls? Kanske hade du hellre sparat pengarna till att ha som reserv när du faktiskt behövde dem? Men den där billiga saken, den gör ju varken från eller till på det hela taget. Ja, alltså, för din ekonomi. Fast alla de där sakerna tillsammans gör faktiskt skillnad. Även för din ekonomi. Men det känns på något sätt mer okej, just för att de är många. Du fick mycket för pengarna, och det har vi lärt oss är viktigt.

Men vet du vad? Det är fel. Det viktiga är att vi får bra saker för pengarna. Saker som uppfyller våra behov, utan att orsaka onödig skada.

Vi skulle klara oss med så mycket mindre. Om vi slutade med okynneskonsumtionen och nöjde oss med att skaffa det vi behöver, så skulle många miljöproblem minska. Det skulle förstås inte lösa alla problem, men det skulle vara ett stort och viktigt steg. Och nej, det skulle inte innebär att vi återvände til stenåldern. Konsumtionsmässigt skulle det kanske snarast påminna om hur jag minns min barndom.

Och det är alltid bättre att angripa problemen vid källan, eller hur? Bättre att försöka göra något åt detta genom att konsumera mindre än genom att sedan hantera alla problem som uppstår.

Tyvärr är det här inget enkelt att lösa. Det där med beteendeförändringar är en knivig nöt.

Många steg

Jag behövde köpa toapapper. Inget annat. (Jaja, jag vet att människan överlever utan toapapper.)

Och det känns liksom inte försvarbart att ta bilen och köra de 2,5 kilometrarna ner till affären och sedan lika långt tillbaka för att köpa toapapper. Toapapper väger ju typ inget. Mina i-landsbehov motiverar knappast de utsläppen, liksom.

Samtidigt är väglaget knappast inbjudande för att cykla. Ja, det är mycket möjligt att det är jag som är sjåpig.

Men, i alla fall. Jag bestämde mig för att gå istället. Så nu har jag knatat en halvmil och handlat lite toapapper och en påse rödbetor. På köpet fick jag lite motion, som jag så väl behövde.

Men med vårt moderna sätt att se saker har jag slösat bort en timma på inget alls ;-)

Sämst med turen var att jag glömt snytepapper. Näst sämst var att jag frös om benen även om jag svettades upptill; jag hade helt enkelt missbedömt hur rått det var ute.

Kasta första stenen får vi alla göra

Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen

Ja, så står det i Bibeln (Johannes 8:7).

När det kommer till miljöfrågor tycker jag i alla fall inte att det är ett bra tänkesätt. Väldigt väldigt få av oss är helt oskyldiga. Jag är det definitivt inte. Ska vi då alla hålla käft? Ska vi alla låta bli att prata om miljöproblemen, för att vi själva inte är ”guds bästa barn”?

Om vi alla väntade med att prata om miljöproblemen tills dess att vi inte själva orsakar miljöskada så skulle det helt enkelt bli väldigt tyst. Och det skulle inte vara särskilt konstruktivt, eller hur?

Dessutom, om de enda som pratade om miljöproblem var de enstaka personer som är ”perfekta” i det hänseendet (om de nu ens finns) så skulle de allra flesta av oss andra förmodligen bli ganska avogt inställda. Jaha, här kommer den där perfekta människan och predikar?

Nej, vi måste alla prata om miljöproblemen. Även om vi alla är medskyldiga. Just därför. Det är ju vi som gör fel som kan ändra oss. Och vi kan se till oss själva och se på varför vi inte gör rätt, trots att vi oftast vet, teoretiskt sett, vad vi borde göra. Vad är det som behöver ändras för att vi ska välja att göra rätt?

Däremot ska vi inte hålla på att kasta stenarna på de som vågar säga något högt trots att de inte är perfekta. Ja, det är jättevanligt. ”Jaha, här står du och pratar om miljö och vad vi borde göra. Men du kör ju fortfarande bil!” Ja. Även om man anstränger sig att leva ett liv som inte påverkar miljön alltför negativt så fallerar det ofta på något område. För att vårt samhälle är byggt på ett sätt som många gånger missgynnar ett miljövänligt levnadssätt. Så de flesta av oss som anstränger oss att leva miljövänligt får ge avkall på något eller några eller till och med många områden – om vi inte ska bli tvungna att leva ett ganska extremt liv.

Men:

Att man inte kan leva ”miljövänligt” fullt ut är inte ett skäl att skita i att göra sitt bästa på de områden där det faktiskt är hanterligt.

För en del av oss är det mer eller mindre nödvändigt att ha en bil – för att kollektivtrafiken inte fungerar tillfredställande och avstånden är för långa för cykel. För andra behövs avsteg på andra områden. Så är det. Och så kommer det sannolikt att vara ett bra till, tills dess att vi fått en vettig omställning av samhället.

Men som sagt var, det är inget skäl att inte göra sitt bästa, eller i alla fall vad man mäktar med, givet sina egna förutsättningar, på andra områden. Tvärtom!

Det är ingen tävling mot varandra, vi är i detta tillsammans och behöver hjälpas åt för att nå den gemensamma målet att ha en värld som vi kan leva ett drägligt liv i även i framtiden.

Men mot dem som fullständigt skiter i miljön, på alla områden, oavsett vilka ursäkter de hittar på, får ni gärna kasta så många stenar ni vill. I alla fall verbala stenar.

Läs även Kom med mig nerför trappan…