Category Archives: Miljö

Sila ord och svälja handlingar

– Programledarna svär för mycket. Det hör inte hemma i TV på bästa sändningstid, när massor med barn tittar.

Ovanstående uttalande är inte ordagrant återgivet utan mer ett samlat återgivande, men skitsamma. Det gällde melodifestivalen igårkväll.

Personligen tycker jag att svordomar är helt harmlösa. Varför skulle det vara ett problem att programledarna svär? Vad menar du att det skulle göra för skada? Det handlar om ORD. Det är inte ens ord som är riktade mot någon människa, inte ord menade att göra någon ledsen eller arg. Bara vanliga förstärkningsord. Enda anledningen till att du stör dig på dem är förmodligen att du lärt dig en gång i tiden att just de här orden är fula. Vilka ord som anses fula varierar över tid.

Ja, det är viktigt att vuxna är förebilder för barnen, så att barnen kan lära sig vad som är viktigt. Därför ser jag en massa andra saker som händer på bästa sändningstid i TV som betydligt mer problematiska. Som att en av programledarna i melodifestivalen igår gjorde en snabbutflykt till Italien för ett tramsreportage. Med största sannolikhet flög hon. Detta är en av många små (och stora) saker som bidrar till normaliserandet av saker som är väldigt skadliga för miljön.

Men den sortens saker reagerar ingen på. Istället hänger man upp sig på svordomar.

Vilket har störst påverkan på vår överlevnad och vårt samhälle i det långa loppet?

Är du flygberoende?

Jag har aldrig flugit särskilt mycket. Så jag har väldigt svårt att förstå folks flygande kors och tvärs. Det är så många människor som ser flygandet som något fullkomligt självklart och naturligt. Något man liksom int ens reflekterar över utan bara gör, nästan som att äta frukost, utan att alls fundera över negativa konsekvenser eller ens fundera över att det är något att fundera över.

Som sagt var, jag förstår inte. Men jag vet inte ju inte hur det är. Jag har ju liksom i princip inte testat.

Ungefär som jag inte har testat att röka. Jag förstår inte poängen med att röka. Jag förstår inte att någon nånsin testar, när ju alla vet att det är farligt.

Eller som att jag aldrig testat att dricka alkohol (jag drar gränsen vid ungefär 2-3 volymprocent), mer än typ av misstag.

Jag har inte testat. Jag vet inte vad jag missar. Och alltså har jag enligt många inte ens rätt att uttala mig. Ska man få lov att uttala sig så ska man själv ha testat, själv se fördelarna eller ha skaffat vanan. Att redan från början avstå från det man vet är skadligt eller dåligt anses vara ett märkligt alternativ; rätt att uttala sig om att något är dåligt får man enligt en del bara om man själv testat och sedan valt att sluta/låta bli.

Och när jag grunnar på detta så slår det mig att likheten även i övrigt nog är relevant. Kanske är det så att många människor faktiskt utvecklat ett flygberoende? För nog påminner det lite om ett beroende, det här att räkna med att snabbt och lätt kunna ta sig iväg till fjärran platser på några timmar, att resa till London över en helg eller till Thailand för en vecka eller två, eller för den delen tjänsteresor till USA eller sydeuropa eller Kina flera gånger i månaden. För att inte tala om alla idrottsstjärnor, som befinner sig på nya platser var och varannan dag. (Eller reser våra olika landslag tåg mellan sina olika matcher och tävlingar? Jag ska erkänna att jag inte kollat upp detta. Jag antar helt krasst att det inte ens skulle vara möjligt att ha tävlingar så ofta och på så olika ställen som de har om de skulle förflytta sig långsammare.))

Ja, jag tror att många människor utvecklat ett långtgående flygberoende. Och eftersom det är ett så pass nytt beroende så är det nog många som inte ens vill se det. Dessutom anses det väl fortfarande lite fint, lite hippt, att hålla på så där. Ungefär som rökning en gång i tiden.

Det sägs att suman av lasterna är konstant. Och jag inbillar mig att rökningen har minskat. Har folk i västvärlden, som kollektiv betraktat, ersatt rökningen med flygning?

Om det nu är frågan om ett beroende, så behövs det förstås hjälp. Jag hade velat skriva rubriken på det här inlägget ”Är du flygberoende? Lugn, det finns hjälp att få!”. Men tyvärr gör det väl inte det?

Och om nu summan av lasterna är konstant, så måste väl grejen snarast vara att ersätta beroendet med något annat. Ett beroende som är mindre skadligt för miljön. Några förslag?

Mina beroenden? Tja, böcker, kaffe, te. Men framför allt kanske skrivande och sociala medier.

Byt namn och golv så blir nog allting bra?!

För några år sedan invigdes köpcentrat Entré vid Värnhem i Malmö. Det är bara ett av ett stort antal köpcentra i Malmö, och de flesta har nyligen renoverats, håller på att renoveras, eller är helt nybyggda.

Entré öppnades ganska kort tid innan den närliggande järnvägshållplatsen Östervärn lades ner. Vid Östervärn klev jag ganska ofta av och på, och närheten till tåget är väl det enda som skulle kunna motivera ett besök på Entré – men den orsaken försvann alltså. I övrigt är entré helt ointressant. Befinner man sig på Värnhemstorget fattar man förmodligen inte ens att det finns ett köpcentra därinne. Men om man tar sig in där så konstaterar man mest att det inte gör så mycket; det finns ungefär samma saker där som på alla de andra köpcentrana. Och ärligt talat, livet blir inte roligare av att det finns en till av en massa vanliga klädkedjebutiker. Jag behöver inte mer kläder för att det finns 11 H&M än vad jag hade behövt om det bara fanns 10. (Nej, jag vet inte hur många H&M det finns i Malmötrakten.)

Det går inte så bra för Entré.

Är NÅGON verkligen förvånad över detta? Det finns en överetablering av köpcentra i Malmö. Entré erbjuder inget unikt. Folk behöver inte mer prylar. Köpcentrat behövs helt enkelt inte – alltså går det inte bra.

Det är bra att de inser och erkänner att det inte går bra. Det rimliga då är förstås… att inse att man helt behöver ändra inriktning. Att det går dåligt för att folk inte efterfrågar det man säljer. Att man kanske borde satsa på något helt annat. Att lokalerna borde användas till något som folk behöver.

Man skulle kunna satsa på ett centrum för återbrukshandel? Eller möteslokaler för föreningar och för de utsatta människor som, åtminstone enligt fördomar, finns i stor mängd i området. Eller något annat som behövs.

Tja, man har insett att förändringar behövs. Så här har man tänkt göra det (citat från Sydsvenskan, delvis nerkortat – markerat med /—/):

Nu byter Entré namn, sannolikt till Malmö Plaza.

Över 300 miljoner kronor satsas i en total ombyggnad. /—/

Av ett drygt hundratal butiksytor står 30-35 tomma.

-”‰De flesta av dem har aldrig varit uthyrda. Vi har gjort fel och måste nu göra vår hemläxa, säger Krumrei. /—/

En total ombyggnad väntar. Entré försvinner.

-”‰En så stor ombyggnad leder till en nystart, som kräver ett nytt namn. Malmö ska vara med i namnet. Jag är förtjust i Malmö Plaza, säger Meinhart Krumrei. /—/

Entrén mot Värnhemstorget ska flyttas och vidgas. Gigantiska skyltfönster ska öppna upp fasaderna ut mot Värnhemstorget och Pilgatan, där det passerar 25″‰000 människor varje dag. /—/ Till exempel ska alla svarta stengolv, uppemot 35″‰000 kvadratmeter, rivas upp.

-”‰Jag vill ha en varmare och ljusare upplevelse, där vitt kontrasteras med färger som gult och beige, säger Meinhart Krumrei.

Så om man byter namn och golvbeläggning, och bygger om för gigantiska pengar, så kommer folk plötsligt att få behov de tidigare inte haft och alla problem löses? Något är fel i den analysen. Något allvarligt.

Att bygga ett köpcentrum och sedan mer eller mindre skrota det efter fyra år är förstås inte hållbart. Det är vi många som förstår. (Läs till exempel Karin Arbsjö.) Frågan är när de som sitter på pengarna ska våga förstå.

Bokreaångest

Det närmar sig bokreadags. Och det ger mig lite lätt ångest.

Ja, jag är bokfantast. Inte så hysteriskt som många andra i min omgivning, men ändå. Jag älskar böcker. Vi har oändliga mängder böcker i huset. Översvämmade bokhyllor, och oavsett hur många bokhyllor vi skaffar så får aldrig alla böcker plats. Detta trots att åtminstone jag försöker att hålla nere bokkonsumtionen (min man har nog inte några direkta ambitioner på området, och han är en ”värre” bokkonsument än jag, mycket värre ;-))

Bokrean har varit en högtidsstund så länge jag kan minnas, eller, åtminstone sedan högstadiet men förmodligen längre. Ett tillfälle då till och med de små pengar jag haft att röra mig räckt till. I början handlade det mest om skönlitteratur, olika ungdomsböcker. Till exempel tror jag att jag köpt de flesta av böckerna i En ring av järn-serien på bokrea. Sedan har det alltmer gått över till olika typer av faktaböcker. Trädgårdsböcker, kokböcker, renovering, språk, historia, och en massa annat.

Som sagt var, jag älskar böcker. Böcker passar mig så bra som kunskapskälla, oavsett om det handlar om teoretiska resonemang eller om instruktioner för hur man blandar egen färg eller putsar en vägg. Jag är en läsmänniska.

Men man kan få för många böcker. Och nu tänker jag inte bara på bristen på plats i bokhyllorna.

Årets bokreakataloger börjar dyka upp, i alla fall i digital form. (Några fysiska kataloger har jag ännu inte sett, men jag har å andra sidan inte hunnit passera förbi någon bokhandel.) Och jag hittar saker jag skulle vilja ha. Flera kokböcker som kan hjälpa mig att laga god och bra mat med miljöfokus. Andra böcker som kan öka min kunskap om miljöfrågor. Och en massa annat.

Jag vågar knappt titta. För ja, visst uppstår det ett visst begär eller vad man ska kalla det. Jag börjar köpslå med mig själv. Börjar försöka övertyga mig själv om att nyttan överväger miljöbelastningen.

Kunskap är värdefull. Böckerna ger mig något värdefullt. Fast i många fall kunde jag ju låna dem på biblioteket istället. Tro mig, jag är en flitig biblioteksanvändare också. Å andra sidan, om alla bara lånar på bibliotek så kan knappast författarna gå runt. Och författarskap är ju i huvudsak en positiv, välgörande sysselsättning; om människor ska ha en inkomst så måste det ju totalt sett trots allt vara en hyfsat klimatsmart inkomstkälla. Eller?

Hur stor är egentligen miljö- och klimatpåverkan av en bok? Hur dåligt samvete behöver jag ha?

Energiexperimentet som försvann

För drygt ett år sedan gick vi med i Eons energiexperiment 100koll. Vi hade ganska låga ambitioner; mest var det väl så att det hade känts fånigt att inte gå med när vi fick chansen.

I början väckte det väl ett visst engagemang i familjen. Och grannfejden funkade faktiskt ganska bra i praktiken, för även om vi tyckte det var fånigt och inte funkade så bra, så var det ju i alla fall lite småkul. Inte minst tyckte dåvarande åttaåringen att det var lite spännande, vilket förstås gjorde att vi gick in lite oftare och kollade läget.

Men så gav vi oss på att renovera matrummet. Matrummet, som var det rum som 100koll-prylen suttit på väggen i. Och i den allmänna röran och med de nödlösningar som alltid följer av att man ger sig på att renovera ett rum så fanns liksom inget riktigt bra ställe att sätta prylen på istället. Den hamnade på skrivbordet i kontoret. Inte alls lika smidigt att springa och titta på.

Renoverande gör ju förstås också att man har mndre tid över att bry sig. Eller, på något vis orkar man inte fokus på hur många saker som helst. Dessutom var de metoddelar som kördes efter Grannfejden i bästa fall ointressanta och i vissa fall outhärdliga.

Så, helt ärligt: det rann ut i sanden. Jag har i princip inte tittat eller brytt mig sedan månadsskiftet juni-juli.

Nu är experimentperioden slut.

Och, trots allt ovanstående visar det sig att vi har sänkt vår förbrukning med 53,31% enligt siffrorna på experimentsajten. (Jag har inte kollat av mot elräkningarna, så jag vet inte om det stämmer i praktiken eller om experimentutrustningen visar glädjesiffror.)

Det låter ju fantastiskt bra.

Men. Som jag påpekat tidigare, så handlar experimentet bara om elförbrukning. Och den allra största energiförbrukningsposten handlar ju om uppvärmning. Vår uppvärmning sköts av en panna, som kan gå på el eller pellets. Pellets är förstahandsvalet, el är reservlösningen. Strular pelletsen, av en eller annan anledning, så ökar elförbrukningen.

Exeperimentet har fått oss att vara lite duktigare när det gäller den sorts pelletsstrul som vi själva kan råda över. Det vill säga, det har varit en extra motivation när det handlat om att bära in pellets när de tagit slut på okristliga tider eller när någon varit sjuk eller man av annan anledning egentligen kunnat tänka sig att skita i det och köra på el. Och en extra motivation att ta itu med att sota pannan eller dammsuga ur pellets som fastnat eller annat sånt. Så vi har kört mer på pellets ocjh mindre på el än säsongen innan. Å andra sidan, sånt hänger också samman med till exempel att det här varit en ganska ”mild” vinter, både vädermässigt och på en del andra plan.

Och det vi kan förebygga eller hantera är ju bara vissa typer av pelletsstrul. Andra sorters strul kan vi inte göra något åt. Och de kommer slumpmässigt ent tidsmässigt. Den gångna veckan har vi gått på el mer än halva veckan. För en fallucka inne i pelletsbrännaren gick sönder. Dessutom var det ”nya” (nyaste) rostret i sämre skick än det gamla. Och yttre brännarröret måste slutligen bytas ut. I väntan på reservdelar fick vi alltså gå på el. Vilket innebär att vi gjort av med löjliga mängder el senaste veckan.

Detta syns dock inte i experimentstatistiken. För experimentperioden slutade vid månadsskiftet.

Så, tja, en minskning på över 50 procent. Det är väl bra. Men mestadels beror det nog på tur. Och tur ger ganska missvisande statistik. Åtminstone på så kort tid som ett år.

Om någon fuskar så lägger vi ner helt – eller?

Apropå rosor och alla hjärtans dag, så stod det en blomförsäljare i centralhallen på Malmö C idag. Jag var inte ute efter att köpa blommor, men jag gick i alla fall fram och frågade. (Jag är egentligen alldeles för dålig på att fråga. Jag frågar inte gärna när jag vet, eller är nästan säker på, att jag kommer att få ett negativt svar. Men man ska ju fråga ändå, för konsumentefterfrågan driver utvecklingen.)

Ungefär följande konversation utspelade sig:

”Har ni några ekologiska eller fairtrade-märkta blommor?”

”Nä.”

”Nähä, då ska jag inte ha några.”

”Jag tror inte på sånt.”

”Va?”

”Jag tror inte på sånt. Det är ju bara att sätta på en etikett. Det är ingen som kan kolla att det stämmer.”

”Fast det finns kontrollorganisationer för sånt.”

”Det kanske funkar i Sverige, men inte i andra länder.”

”Det görs kontroller av certifieringsorgan även i andra länder. Och visst, det kan säkert finnas enstaka som lyckas fuska ändå. Men det är knappast en anledning att helt skippa idén? Det finns enstaka personer som fuskar med sjukpenningen – ska vi då skippa sjukförsäkringen helt och hållet för det?”

”Det finns i alla fall inget sånt i blomsteraffärer, det är bara mataffärer som har sånt.”

”Tja, visst, de stora livsmedelskedjorna är ofta aningens bättre på ”märkta” blommor, men det finns ju även i vissa blomsteraffärer, och här i Malmö finns ju faktiskt en blomsteraffär som är specialiserad på sånt.”

”Ja, just ja, jag känner en som jobbar där.”

”Jamen så bra då, prata med henne! Och jag lovar att när du tar hem ekologiska eller fairtrademärkta blommor så ska jag köpa.”

Köp inga rosor idag!

Det är alla hjärtans dag. Snälla, köp inga rosor till dem du älskar!

Ja, jag tycker också om rosor.

Men rosorna du köper är förmodligen odlade i ett land långt borta. Besprutade med gift, utan hänsyn till människorna som odlar dem och lever i området. Vattnade med stora mängder vatten, medan befolkningen har brist på rent vatten till sina vanliga behov. Och sedan hitflugna, för att inte hinna vissna på vägen.

Det är inte kärlek att förstöra livet och miljön för andra att köpa dessa rosor!

Om du tvunget ska köpa rosor, köp då fairtrade-märkta rosor. Eller kanske svenkodlade KRAV-märkta tulpaner.

Men du behöver faktiskt inte köpa blommor alls. Kärlek visar man på andra sätt. Och om du nu känner ett så gigantiskt behov av att göra av med pengar för att visa din kärlek, lägg då pengarna på något ”välgörande ändamål”. Köp fotbollar till barn i krigsdrabbade länder, eller lite gammelskog i norra Sverige.

Svenska vintertacos

Nioåringen gillar tacos. Men fram till ganska nyligen var gångerna vi serverat tacos här hemma lätt räknade på ena handens tumme. Jag har liksom egentligen inte sett någon direkt tjusning i tacos.

Men så kom jag på att tacos är ett smidigt sätt att kunna få barnen att äta vegetariskt – det finns ju schyssta vegetariska ”färser”, och i det här sammanhanget är ju poängen med färsen att det ska vara något smuligt som kan ta åt sig av tacokryddsmaken, så det funkar liksom väldans bra med ett substitut av det slaget. Enda nackdelen är att vi måste komma ihåg att köpa hem vegetarisk färs när vi handlar i större affärer längre hemifrån.

Alltså har det blivit något mer tacos på sistone. Och i möjligaste mån köper vi förstås ekologiska ingredienser. Både färdig kryddpåse och salsa går att köpa ekologisk i affären här hemma. (Nej, vi blandar inte egen tacokrydda. Eller, första gången gjorde vi det, och sedan fick någon i familjen kräksjuka bara någon timme senare, och sedan villejag inte använda resten av det jag hade blandat iordning, och så kom det liksom av sig.)

Men tortillas fanns det inga ekologiska på vår lilla Ica. Det tyckte nioåringen (som då fortfarande var åtta) att det borde finnas. Så han bad dem ta hem. Och det gjorde de.

Men det verkar inte vara någon mer än vi som handlade av dem (de var ju dubbelt så dyra som de vanliga, gubevars). Så åtgången var liten, och för att de inte skulle behöva slänga för många (de fick säkert slänga en del ändå när datumet passerades i förra veckan) så köpte jag ett antal förpackningar extra. Det är ju liksom inte bra för någon om de tar hem ekologiskt för att vi vill det och de sedan måste slänga.

Så då får man ju se till att äta lite extra mat med tortillas.

Men det känns inte så vettigt med hackade växthustomater och -gurkor till tacosen så här års, ur klimathänseende. Man ska ju satsa på säsongsgrönsaker! Och samtidigt så faller ju som sagt var det här med vegofärs på den fysiska bristen i närområdet. Därför blev det den gångna helgen Svenska vintertacos, på principen man tager vad man haver:

  • Svensk lammfärs (köpt på sistadatum och stoppat i frysen på det att affären icke må slänga den vid stängningsdags), kryddad med vitlök, rosmarin och rivet citronskal (eko) samt en slatt överblivet vitt vin och pressad citron (ja, samma citron då), fräst en stund på spisen
  • Rivna morötter (eko)
  • Hackad rödlök (eko)
  • Strimlad vitkål (eko)
  • Creme fraiche
  • Tacosås (eko)
  • Gul spetspaprika (eko)
  • Tortillas (eko)

Kålen åt vi huvudsakligen vid sidan om.

Det blev faktiskt riktigt gott – alla i familjen var nöjda. Inte så att det ersätter tacos, men det kändes som en schysst ssongsanpassning. Och ja, hade det varit mer planerat så hade man självklart kunnat stoppa med fler säsongsgrönsaker.

Must have – ursäkta, men det bestämmer inte ni

Jag var inom H&M och Lindex på vägen från jobbet till tåget. Det är ganska sällan jag gör sådana avstickare för tillfället, eftersom vi alla i huvudsak har vad vi behöver. Men nioåringen behöver nya regnbyxor (för de han hade har försvunnit) och jag tänkte köpa dem på H&M eftersom alla H&M:s kläder sedan årsskiftet ska vara fria från fluorerade ämnen. Det visade sig dock vara svårt att hitta: först var det svårt att alls hitta regnbyxorna (det hör till sådant där ointressant som man hänger rejält undangömt), sedan stod det inte något på dem om fluorfriheten, så jag kände mig allmänt osäker, och när jag frågade i kassan hade de förstås ingen aning. Nå, jag fick tjejen i kassan att skriva upp artikelnumret åt mig så att jag skulle kunna ringa kundtjänst och fråga.

Jag var också på jakt efter strumpor till samma barn, eftersom antalet strumpor som är hela och inte för små blivit mindre än vad som känns hanterligt. Både H&M och Lindex gick dock för närvarande bet på kraven ekologiskt, i färg men inte rosa (det vill han numera inte ha) samt rätt storlek. Hade jag hunnit hade jag gått tillbaka in på H&M och köpt en packe svart-grå-vita, men det får helt enkelt bli en annan dag.

Det som i huvudsak mötte mig i båda affärerna var stora skyltar som skrek

Must have!

(Eller ja, i den ena affären stod det nog strikt talat ”A must have”.) Dessa skyltar hängde vid många olika ställningar med kläder.

Must have? Ursäkta, men det är väl ändå inte upp till era reklamavdelningar att bestämma? Ärligt talat, H&M och Lindex, det äcklar mig. Det äcklar mig att ni talar om för mig och alla andra vad vi måste ha. För ni ljuger. Ni ljuger med berått mod. Förmodligen går alldeles för många på era lögner. Eller, förmodligen låter en massa människor sig påverkas av detta. Därmed driver ni folk till att köpa saker de inte behöver. Och därmed bidrar ni aktivt till ett ännu mer ökat överutnyttjande av jordens resurser. Ett fortsatt och ökat övertrasserande av kontot vi alla ska leva av.

Såvitt jag kunde se var inga av sakerna som ni markerade som ”Must have” något nödvändigt alls. Det rörde sig om helt vanliga kläder – tröjor, byxor, skjortor. Säkert i vårens färger och material. Och? Ja visst, baskläder behöver vi. Men de allra flesta av oss har sådana kläder i en sådan mängd att vi inte behöver köpa nytt på flera år, om det handlar om att hålla oss varma, skydda mot väder och vind eller för den delen skyla oss såpass som anses kulturellt motiverat. Vi behöver inte fler t-shirts och toppar. Ändå är det dessa saker ni hänger fram en masse.

På H&M kompletterades dessutom med något budskap (också på engelska) av typen ”Köp nu, innan de här sakerna är slut och det är försent!”. Ja, för vad händer då? Blir jag utan kläder? Öh, nä, knappast.

Ja, jag vet att ni lever på att sälja kläder. Jag vet att ni behöver göra reklam. Men det fråntar er inte ansvar för vår gemensamma framtid. Det finns seriösa och kloka budskap ni kan pumpa ut. Ni kan tjäna pengar på ansvarsfullhet och kvalitet.

Vem ska berätta om de giftiga popcornen?

Det var under kalaset i lördags. Jag stod och gjorde popcorn i en gryta på spisen.

En av tjejerna passerade köket på väg från toaletten. Hon frågade: ”Gör ni era popcorn så där?”

”Ja”, svarade jag.

”Vi brukar göra i micron”, sa hon.

Vad skulle jag säga? Jag ville förstås säga sanningen: det gör inte vi, för det finns otrevliga gifter i micropoppåsarna. (Perfluorerade ämnen, som omvandlas till PFOA vid uppvärmning. Samma skit som i Gore-Tex och teflon. Bioackumulerande grejer som vi typ aldrig blir av med eftersom de inte bryts ner. Minskar förmodligen möjligheten att få barn och kan eventuellt leda till cancer. Och så vidare.)

Jag tycker ju att det är hennes rätt att veta. Men samtidigt känner jag att det inte är min sak att vara den som berättar. Det är inte vettigt att jag ska stå där på ett kalas och berätta hemska saker för henne, skrämma upp henne. Så det gör jag inte.

Och samtidigt tycker jag ju det är hennes rätt att veta. Och förmodligen har hennes föräldrar inte en aning. För de flesta har ju inte det. Och om ingen berättar för dem så får de aldrig veta.

Och man ska ta tillfället i akt och passa på när det kommer ett naturligt tillfälle, för då når man lättare in – väl?

Så… hur gör man? Vems är ansvaret att berätta för vem? Vad borde jag gjort?