Category Archives: Miljö

Om man försöker minska sin köttkonsumtion finns risken att man istället bara köper fel kött

Ja, vi bör generellt sett äta mindre mängder kött, bland annat för klimatets skull.

Tyvärr fins det en risk att resultatet blir att man istället bara äter fel kött. För om man tänker att man ska äta mindre kött, så är det lätt att tänka att det är dumt att köpa hem stora mängder kött.

Men ska man köpa ”rätt” kött så är det ofta så att man måste köpa ganska mycket på en gång. Ett helt lamm. En halv gris. En låda oxkött. Och man måste köpa när tillfälle ges – när någon slaktar.

Om man nu alltså istället avstår från detta, för att man inte ska köpa=äta så mycket kött, så blir man istället utlämnad åt att köpa det kött som finns att tillgå i affären. Vilket ju i princip aldrig är ”rätt” kött. (Ja, i alla fall inte för oss som inte bor i storstan.)  Kontentan blir alltså att om det sedan i praktiken ändå blir så att man köper en del kött – vilket nog många av oss gör, trots allt – så blir det det sämre köttet, just för att man försökte att inte köpa så mycket kött.

Vad jag menar med ”rätt” kött?

Å, lantrasdjur som fått gå ute och beta på värdefulla naturbetesmarker. Djuren är viktiga att bevara för den genetiska diversitetens skull och för att de är anpassade just till att kunna livnära sig på gräs. Markerna är värdefulla för sin artrikedom. De har betats under lång tid, i de flesta fall just för att de inte är produktiva nog att odla på, och den långa kontinuiteten som betesmark gör dem extra värdefulla. Grässvålen är värdefull som kolsänka. Djuren  har haft det bra. Och lantbruket är viktigt för att det fortsätter producera inhemsk mat, istället för att vi inkränktar på andra länders ytor för våra behov.

Så nu har jag beställt en massa sådant kött. Och ja, det går mycket väl ihop med en ambition om att äta mindre kött.

Februari

Livet tuggar på i sin allmänna seghet. Jag tillfrisknar – tror jag – från vaddetnuär. Men den gångna tiden har liksom inte blivit vad jag hade tänkt.

Jag hade ju till exempel tänkt så lite paprika och chili (och kanske nåt mer av det jag beställde hem) så där extra skittidigt under januari och se om jag kunde få tidig skörd ute på glasverandan. Men så vart det nu inte. Istället känns det som att jag harvar runt i en oändlig brist på ork, engagemang och inspiration.

Jag menar, om något borde prioriteras just nu nu så är det att nå en dräglig nivå på disk, tvätt och allmänna sunkhögar på golvet. Och inte ens det orkar jag.

Och ja, jag fattar att folk vill fly det här. Det är inte så att jag älskar den här tiden på året. Men det måste väl gå att hitta andra lösningar än långa flygresor? Nog sjutton måste vi kunna hitta inspiration på andra sätt?

Jag saknar Midvinterljus, som ordnades av Helsingborgs stad under ett antal år men som numera är nedlagt. En hel dag med underbara kreativa evenemang som man kunde glida runt mellan. Ljus, värme, musik, föreställningar, magi. Det gav massor med energi i vintermörkret.

Vi behöver mer sånt.

Ja, där har kulturen en viktig roll i miljöarbetet: att se till att inspirera människor här hemma i vintermörkret, så att de inte flyr till Thailand.

Miljöanpassning av ESC

Jag vet inte om någon av er minns det här inlägget, från när Loreen precis hade vunnit Eurovision ifjol? I alla fall, jag skrev att jag tyckte man skulle ta chansen att göra ett miljöanpassar arrangemang.

Och nu läser jag det här (ni får läsa själva, orkar inte citera just nu).

Så glad jag blir :-)

Plaståtervinningen – varför har vi inte kommit längre?

I början av 1990-talet var jag gnällig och besvärlig och tjatade på återvinningscentralen i min hemkommun om att de skulle ta emot plastmjölkdunkarna från Åsens mjölk. Det var svårt att få igenom.

Sedan ”lossnade” det, i och med producentansvaret för förpackningar: alla producenter av förpackningar blev ansvariga för att deras förpackningar skulle gå kunna återvinnas – vilket ju löstes genom avgifter och så vidare, men i alla fall, plastförpackningar och andra förpackningar kunde lämnas till återvinningen.

Men bara förpackningar. Ingen annan plast.

Och längre än så har vi fortfarande inte kommit. Det finns fortfarande ingen återvinning av all annan plast – gamla leksaker, trädgårdsmöbler, och så vidare – bortsett från enstaka försöksprojekt, oftast genomförda av större företag eller ideella organisationer. Det som står till buds är att lämna det till restavfall, vilket ju i praktiken innebär förbränning.

Det känns som en idiotisk hantering av ett material som tillverkas av olja, det vill säga en begränsad resurs som så sakta börjar sina.

Ja, det finns komplicerade omständigheter med plast. En del plast är väldigt giftig. En del plastsorter funkar inte så bra att återvinna. Fast de problemen finns ju även med förpackningsplast. Och om det är för problematiskt att hantera vissa sorters plast, så är väl det vettiga att förbjuda de plastfraktionerna?

En gång i tiden var det ju ändå ganska progressivt med förpackningsansvaret. Men jag förväntade mig att det var det första steget – att fortsättningen, för övrig plast, skulle komma, ganska snart till och med. Visst, det har kommit producentansvar för mer än förpackningarna. Men plast i största allmänhet är det fortfarande ingen som har eller tar ansvar för.

Jag tycker det är hög tid. Nu.

Finns för utlåning: den där Luther

Vabbar med fyraåring. Och själv fryser jag och har ont i kroppen och är helt klart på väg att bli sjuk.

Jag orkar inte mycket. Vi glor på film och jag sitter med datorn i famnen och slösurfar.

Idag har jag verkligen ingen nytta av den där Luthern på min axel. Men han sitter där ändå och tycker att jag borde göra nåt vettigt, hitta på nåt roligt med fyraåringen, eller i alla fall plocka ur diskmaskinen.

Så: en styck Luther lånas härmed ut till den som behöver honom.

Efter vad jag vet finns det många som skulle behöva en sådan. Till exempel Anders Borg. (Mer om hr Borgs bristande miljöansvar: svarta listan.)

Att vänja barnen vid att tänka ”miljö” är inte konstigare än att hela familjen åker folkrace

Jag läser Marias inlägg ”Härda ungarna?” och tänker på alla kommentarer som kommer i olika sammanhang om att man inte ska oroa barnen, inte tynga dem med miljöproblemen, ta det senare och inte nu.

Själv tycker jag att rakhet och ärlighet är det enda som är vettigt gentemot barnen.

Det betyder inte att jag skrämmer upp dem med djupgående analyser av IPCC:s rapporter eller långa redogörelser av hur det kan komma att bli när de blivit vuxna. Lika lite som ärlighet betyder att man kliver fram till någon om är tjock på gatan och talar om att hen är tjock.

Ärlighet är att prata med barnen om det som är relevant för livet omkring en. Att förklara varför man väljer bort vissa sorters mat. Att förklara att det finns problem i världen som beror på att en del människor inte bryr sig tillräckligt mycket om hur det de gör påverkar resten av världen. (Nej, du behöver inte oroa dig, jag låter inte lika krånglig när jag pratar med barnen.)

Det finns orättvisor, krig, miljöförstöring och andra problem i världen. Det finns inget sätt att vara en ansvarstagande förälder utan att prata om detta med barnen. Hur man gör det, när man gör det och så vidare beror på hur man själv fungerar, hur barnet fungerar och när tillfällena dyker upp: när de hört nåt på radio, läst nåt i tidningen eller någon har sagt något. Eller de bara själva börjat fundera på nåt. Lämpliga tillfällen dyker upp och man får använda dem. Dyker de inte upp får man uppfinna dem. Men man måste prata om dem. Att sopa dem under mattan och låtsas att de inte finns är att inte ta sitt ansvar som förälder, för som förälder måste man förklara och förbereda barnen på ”världen utanför”.

Men det behöver inte vara stort och dramatiskt. Man behöver inte göra en stor sak av det. Man kan förklara på sätt som inte ger katastroftankar eller ens stor oro – man kan förklara på sätt som mer ger ett allmänt konstaterande av sakernas natur. (Trots att jag pratar med mina barn om den här sortens saker, så är det inte sånt som dyker upp som de är oroliga för – de oroar sig för mer närliggande saker, som att katterna ska dö.)

Det är inte konstigare att prata om världen som något som förändras med tiden än att prata om världen som något statiskt oföränderligt.

Det är inte konstigare för ett barn att ha en tillvaro där miljöaspekter är en väsentlig del av tillvaron än att leva i en familj där mycket kretsar kring folkrace, simning eller teater.

Och det är, tycker jag, en självklarhet att barnen är med i de diskussioner som förs, om världen och politik och annat – på sin nivå. Det är inte vettigt att stänga av barnen från allting av vikt som vi vuxna pratar om. Det är inte vettigt att stänga av barnen från det vi vuxna bryr oss om och tänker på. – Hur ska de för övrigt i så fall känna att de ska kunna berätta för oss om det de tänker på?

Och de behöver också se att vi försöker leva som vi lär (och att vi också misslyckas ibland). Och att mina barn försöker tänka miljö, utifrån sina nivåer, är inte konstigare än att de anammar kläd- eller musikstil från föräldrarna (och det kan mycket väl komma revolt en vacker dag också). Att skicka med sina barn värderingar är självklart och oundvikligt.

Dessutom är det lättare att lära sig att göra rätt från början än att lära om när man blivit vuxen. (Och gud så irriterande att behöva lära om det som någon lärt en fel om någon gjort det ”av välvilja”!) Att knuffa barnen i rätt riktning redan från början, genom de val och möjligheter som står till buds hemma, är väl också att betrakta som en form av ”nudging”.

Därför har jag tänkt skaffa hem en kokbok med klimatvettiga matrecept. För jag tänker att om det är en av de kokböcker som står till buds här hemma att hämta recept och inspiration ifrån, så är det en hjälp för nioåringen att hitta bra idéer och ett sätt för detta att bara vara en helt vanlig och normal del av hans vardag. (Ja, han läser kokböcker och letar recept och vill välja vad vi ska laga.) Helt enkelt ”inget konstigt alls”.

 

Tidigare ikväll sa för övrigt fyraåringen: ”När jag blir nio år ska jag också samla pantflaskor!”

Kyckling och kompisar

Förra helgen ringde en av fyraåringens kompisar och ville leka, och så blev det bestämt att han skulle komma hit. Vilket innebar att han skulle vara här över lunch.

Jag insåg, lite tacksamt, att jag planerat alldeles helt jättenormal mat. Jag hade fått fatt i en Bosarpskyckling och skulle stoppa den ena halvan av den i ugnen. Tacksamheten kom sig av att jag av erfarenhet vet att många ungar som kommer hit och leker mest sitter och petar i maten vi serverar. Även när jag tycker jag lagar ganska normal mat – det är alltså inte ens frågan om lisgrytor ;-) Jag får känslan av att en del ungar liksom bara är vana att äta köttbullar, korv och pannkakor.

Men vanlig enkel kyckling, stekt i ugnen, med kokt potatis, sås och morötter – det är väl liksom så vanligt och genomsnittligt det kan bli?

Ungen åt några ytterst små bitar av kycklingen och inget av potatisen. Resten av hans portion fick vi slänga.

Jag kunde lika gärna gjort nåt med linser, bönor och kikärtor. Det skulle ju i alla fall ha bonusen att barn träffar på sånt de inte annars ens sett.

De enorma mängder som faller över en i affären

Ibland när jag går i stora affärer så liksom slår det mig, nästan fysiskt: vilka kopiösa mängder med varor det finns. Massor. Och då menar jag inte framför allt utbudet och valmöjligheterna, utan de gigantiska mängderna av samma sak.

Häromsistens var jag i en stor mataffär just när de fyllde på fläskfilé. Det var ett antal likadana stora papplådor – minst ett tiotal, tror jag – på en vagn, och hon öppnade den översta och började langa upp. Det måste ha varit kanske tjugo-trettio hela vakuumförpackade fläskfiléer bara i den första lådan.

Det är så bisarrt. Det handlar om delar av levande djur. Men en levande gris har inte 30 filéer utan två. Det innebär att en oherrans massa grisar slaktats för att producera fläskfiléerna i de där lådorna.

Nu tror jag ju inte på något vis att resten av grisarna slängts, det menar jag inte alls. Men det blir liksom ändå så bisarrt. För mig är liksom ändå det ”normala” att man slaktar ett djur, och då blir det en väldig massa olika sorters kött, som man också tar hand om i samma veva. Man kan inte bara köpa filéer. Man kan inte bara leverera tio lådor färsk vakuumpackad fläskfilé.

Eller jo, det kan man ju förstås, helt uppenbart. Det var säkert något erbjudande. – Vilket ju å andra sidan i sin tur förmodligen innebär att ett stort antal affärer i samma mataffärskedja hade samma erbjudande och också fick lådvis med filéer.

Men nej, känslan gäller inte bara kött. Den gäller oändliga hyllor med matvaror, och oändliga hyllor med prylar. Massor med galjar med kläder. Så oerhört mycket det produceras. Så oerhört mycket av det som måste produceras utan att man ens vet om någon nånsin kommer att efterfråga det. Det är liksom hissnande. Man producerar löjliga mängder, och radar upp det, med förhoppningen att någon ska vilja ha det. Och lite extra för säkerhets skull, så att ingen ska råka bli utan. För att någon blir utan fläskfilé eller julskinka eller vad det nu är man har erbjudande på eller som man tror ska bli modernt är ju värre än att det blir lite över.

Lite spill får man räkna med – eller?

Lite, ja. Men det här handlar ju knappast om lite.

Och det ger mig märkliga blandade känslor att stå där i allt överskottet. För på ett sätt äcklar det mig. Och på ett annat sätt vill mitt världssamvete att jag ska göra mitt bästa för att inget av det ska behöva slängas. Det finns en överhängande risk att jag köper lite mer än jag egentligen behöver av det som jag ser annars riskerar behöva slängas. Vilket ger mig mindre utrymme att använda saker jag själv odlat.

På nåt vis vill jag allt mindre besöka de där stora överfulla affärerna och bara klara mig på mitt eget. På hemodlade grönsaker och lammet jag köpt direkt från uppfödaren. I min del av världen, där man inte bara kan få en styckningsdetalj.

Jag längtar mer och mer efter en ransonering av klimatgasutsläpp

För det känns så märkligt. Själv har jag dåligt samvete över att jag köper en bok. Och andra flyger kors och tvärs över jorden igen och igen och igen.

Jag har dåligt samvete, för boken är ju inte nödvändig för min överlevnad – det handlar om nöje och intresse. Men de som flyger har inte dåligt samvete; de anser att flygresorna är nödvändiga.

Och det är ju inte upp till mig att bedöma. Eller, jag kan inte göra den bedömningen, för  jag har inte all information i varje fall. Och det är svårt att ifrågasätta andras val, från person till person; jag måste ju ändå utgå från att andra människor inte är onda.

Därför skulle jag önska en ransonering. En tilldelad mängd tillåtna utsläpp av klimatgaser per person. Då blir det inte upp till var och en. Då blir det rättvist. För som det är nu så blir ju utrymmet mindre för dem som har ett större samvete och större för dem som skiter i konsekvenserna eller som har en tendens att uppvärdera sina egna åtaganden och önskemål jämfört med alla andras.

Är det därför män generellt sett har större klimatpåverkan än kvinnor? För att de av tradition tillåts ha ett större ”ego”, större tillåtelse att värdera sig själva och sina göranden högre än andras? Helt enkelt en vana av att tillåta sig själv ta plats – i det här fallet klimatutrymme?

Och ja, visst finns det sammanhang och ändamål och annat som helgar medlen. Det finns till exepel definitivt sammanhang där det är motiverat att flyga. Det finns alltså personer som skulle behöva överstiga sin ranoserande klimatgasutsläppskvot. Men det ska ju rimligen inte vara upp till var och en att bedöma. Det räcker ju uppenbarligen inte – det flygs helt uppenbart på tok för mycket. Det behövs någon form av dispensansökan, där någon oberoende bedömer behovet: är det här viktigt nog att personen ifråga ska få överstiga utsläppskvoten?

Ja, det är önsketänkande. Och? Önsketänkande är viktigt, annars kan man ju aldrig komma vidare. Vi behöver ju faktiskt en samhällsomställning, ett samhälle anpassat efter nya förutsättningar, med delvis helt nya spelregler, istället för bara små marginella förändringar.

Jag handlar också gärna på hemmaplan – problemet är att jag inte får

Före jul körde kommunen en kampanj. Flaggor med text i stil med ”Visa att du bryr dig – handla på hemmaplan”. Och jodå, det gör jag gärna. Det finns många goda skäl att vilja gynna hemortens handlare. Men nu är det ju inte fullt så enkelt.

Jag jobbar i Malmö. Varje morgon lämnar vi barnen på skola och dagis, och sedan tar vi oss in till kommunens huvudort – med bil eller buss – för att sedan ta tåget vidare in till Malmö. Vi får ha barnen i barnomsorg den tid vi arbetar, plus restiden fram och tillbaka.

Jag är alltså inne i Malmö större delen av dagen. Och min hemkommun kan inte lägga sig i hur lång lunch jag tar, det är arbetsgivaren som bestämmer över sånt. Det finns alltså inget som hindrar att jag utöver att stoppa i mig mat smiter ner ett litet varv på stan för att fixa ett ärende. (Det innebär för övrigt i praktiken ändå inte att jag tar längre lunch än en timme.) Likaså är det inget som hindrar att jag går fem minuter tidigare från jobbet än vad som krävs för att jag ska hinna lagom med tåget – och då kan jag också hinna köpa något längs med vägen jag går.

Men när jag kommer hem till hemkommunen, så är det raka vägen till dagis och fritids som gäller. Jag får inte ens stanna och köpa mjölk eller blöjor på vägen (men det har hänt att jag brutit mot det enstaka gånger).

På det sättet biter kommunen sig själv i svansen. Visst, det kostar kommunen pengar med barnomsorgen, och självklart ska barnen inte vara där längre än nödvändigt. Men det kostar rimligen också en hel del, i förlängningen, att pendlande föräldrar till barn i barnomsorgsålder i hög utsträckning handlar i andra kommuner. På det sättet krymper kommunens företagares omsättning och kommunens skatteintäkter…

Och ja, vi kan åka in till huvudorten på helgen. Men det känns miljömässigt dumt att köra in på helgen, ifall det finns möjlighet att lösa nödvändiga inköp utan extra biltransport en annan dag.

Buss? Bussen går nästan inte på helgen. Totalt fyra-fem turer i vardera riktning. Turer som måste beställas minst två timmar i förväg. Då får det banne mig handla om något riktigt kul eller livsavgörande.